Brev från kolonien

STOCKHOLM/VÄDDÖ. Månadens stockholmare i juni.
I augusti funderar Martin Rask på vad han ska göra i huvudstaden resten av året.

En mobil spelade.
– Ja, det är Martin?
– Hej hej! Det var från Stockholms stad. Glada nyheter! Du har utsetts till månadens stockholmare i juni!
– ?
– För ditt stora engagemang ute på Barnens ö!
– Jaha …
– Du får ett diplom! Kanske blir det en middag också!
– Eh, vill du sälja något?
En förbryllad Martin Rask la på. Strax ringde det igen. Nu var det från Barnens ö, hans sommar-arbetsgivare. De bekräftade att det alls inte varit någon försäljare tidigare, utan att de faktiskt hade nominerat honom till juni månads stockholmare.
Utmärkelsen brukar ges till någon som är engagerad i en aktuell verksamhet. Ska gå till någon som bidrar till en hållbar huvudstad. Känd såväl som okänd. I maj blev det skådespelaren och teaterchefen Sissela Kyle.
Martin fick titeln för sitt glädjefyllda arbete med kolloverksamheten. Han funderade på om priset borde upp på cv:t. Där fanns i och för sig redan många punkter. Men han skulle ändå uppdatera meriterna till hösten. Det var dags att välja.

• • •

Katedralskolan i Växjö. Musikläraren försöker trigga eleven.
– Testa att sjunga den här!
– ?
– Det är Papageno, från Trollflöjten!
– Vaddå, opera?
– Ja, prova lite!
– Öh, okej …
Egentligen hade den tonårige Martin Rask inte tid med opera. Han skulle bli rockstjärna. Familjen hade alltid varit musikalisk. Mormors mor, Carola Wallinder, hade slagits för rätten att sjunga opera. Men mormors mormor hade inte tyckt sådant syndigt leverne – dåtidens rock! – passade flickor från fina familjer. Till slut hade Carola tröttnat på den fina familjen, och börjat måla i stället.
Martins farfar, Bertil Rask, hade varit dirigent och körledare i Växjö. Mormor Henny spelade piano. Mamma Inga-Märta och pappa Erling hade sjungit på olika håll. Storebror Erik skulle så småningom flytta till Malmö, där han har bandet Lur och teatern Karavan.
Martin växte upp på Väster, spelade fotboll i Öster och fann musiken i nian. Han blev sångare i ett band (“vi hade nog inget namn”) som sjöng 70- och 80-talsdängor. På det tidiga 2000-talet tyckte musikläraren Lawrence Johnson att Martin borde sjunga opera, han anade något i rösten. Plötsligt hade Martin kommit in på musikhögskolan i Malmö. Inriktning klassisk sång. Vad visste han om sån?
– Typ ingenting. Inte mer än att jag sett farsan göra Trollflöjten på Växjö teater. När jag kom till Malmö insåg jag att jag var jättemycket yngre än alla andra, och mycket mindre bevandrad i den klassiska svängen. Så jag gick till biblioteket och lånade tio boxar med opera. Lyssnade, lyssnade, lyssnade. Försökte förstå vad det var som var så gött.
Och till slut så.
– Det var ett spår ur La Boheme – Musettas vals. När jag hörde den första gången fick jag ståpäls. Den blev min nyckel in.
Han stannade i Malmö i tre år. I Stockholm började han studera för den legendariske Erik Saedén. Sedan sökte Martin in på operahögskolan. Det gjorde 139 andra också, men han fick en av de åtta platserna.
– För att jag hade en bra röst. Men jag misstänker att det också var för att jag var bra på scenen.

Vi – tre utflyttade Växjöbor – sitter på ett juli-tomt café vid Hornstull, på Södermalm. Utanför ösregnar det. Månadens stockholmare är ledig någon vecka, bär hatt och grå tröja med blå blommor. När han först kom hit hatade han stan. Tyckte det var för mycket yta. Men en kompis drog med honom upp på Skinnarviksberget, inte långt härifrån, och när Martin satt där på filten och såg ut över Stockholm förstod han att det fanns plats för mycket bakom ytan. Något för alla.
Så han stannade. Fick till slut göra Papageno i Trollflöjten, spelade Kärleksdrycken och Silversjön med Folkoperan. Gjorde olika konserter och kyrkmässor. Sprang på provsjungningar, tackade nej när polarna ville gå ut, rösten måste vilas. Övade, övade, övade.
– Det coola med opera är det blir så himla likt ett elitidrottsutövande. Höjdhopparen tränar på att sätta fötterna på exakt rätt ställe, funderar på om de kan lyfta knäet ytterligare två centimeter i upphoppet. En operasångare tänker också så.
– Varje dag jobbar du för att öka klangutrymmet – för att kunna höras till sista raden, över orkestern, utan att skrika. Du övar på att bli medveten om din kropp, så att den inte har onödiga spänningar, så att du får ut så mycket ljud som möjligt. Du måste vara jävligt nördig för att orka arbeta så detaljerat. Men det är det som är kul.
Men. Sverige har en operahistoria full av stora namn. Och gott om talanger även i dag. Alla får inte plats på våra få scener, många av Martins kursare kämpar sig fram i Tyskland och i Schweiz. Honom lockade det inte. Han trivdes aldrig med turnélivet. Tröttnade snart på pressen under auditionerna. Tröttnade på besvikelserna.
Han tog en paus. Som tycks bli permanent.
– Jag har insett att jag får ut det bästa av mina egenskaper någon annanstans. Men jag älskar fortfarande att sjunga. Det kommer jag nog alltid att jobba med på något sätt.
– Det som kan kännas bittert är att jag inte fattade det här tidigare. Jag önskar att jag hade stannat upp någon gång medan jag pluggade, och funderat på om det verkligen var det här jag ville göra.

• • •

“Hejsan Morsan, hejsan Stabben …”
På bussen lyssnar jag på Cornelis Vreeswijks Brev från kolonien. Minns mellanstadiets musiklektioner. Jag googlar, lär mig att melodin kommer från operan La Cioconda.
Tidigare, på motorvägen till Norrtälje, var det Musettas vals i lurarna. Någonstans förstod jag kanske vad Martin Rask hade upplevt. Nu slingrar sig bussen genom ett augusti-lummigt Roslagen, förbi böljande sädesfält och sömniga får. Resan – från Cornelis gamla Hökarängen i södra Stockholm, upp hit till Väddö – har nästan tagit tre timmar. Rakt ut i spenaten. Vreeswijk sjunger vidare:
“Föreståndaren han har farit
han blir aldrig vad han varit
för polisen kom och tog hand
om honom förra veckan när vi lekte skogsbrand”

På filmkollot är föreståndaren både kvar och klar i knoppen. Om än sömnig. Martin kommer gående på grusvägen genom skogen. Nagellacket påminner om att han agerat Effie i en Hunger Games-lek. Det vita på stolparna minner om föregående kvälls spökrunda.
I slutet av 1800-talet började kyrkan samla in pengar för att skicka ut de stackars storstadsbarnen i naturen under somrarna. 1905 köpte stiftelsen Barnens ö marken här ute. I dag sträcker sig området över tre mil längs kusten. Olika slags kollon bedrivs på 18 gårdar.
Filmgängets gula hus tycks inte ha målats sedan Cornelis dagar. Utrustningen är modernare. I elva dagar har 40-talet barn – i åldrarna elva till 15 – lärt sig göra film, ett pass om dagen. De har skrivit manus, klätt ut sig, agerat, spelat in och redigerat. Martin gäspar, han var uppe tidigt för att hjälpa till med en trailer. På kvällen väntar den stora avslutningsfilmgalan, där alla alster spelas upp under pompa och ståt. Dagen därpå blir det kramar och tårfyllda farväl.
Efter dem kommer ytterligare en omgång ungar. Sommarens sista. Under övriga året arrangeras skolresor hit. Ledarna är också ute i skolorna och berättar om kolloverksamheten. Målet är att alla ska ha möjlighet att komma hit, avgiften baseras på hur mycket föräldrarna tjänar.
– Det blir sällan några problem för att barnen kommer från olika materiella förhållanden. Vuxna är bättre på sånt, säger Martin.

Att han själv hamnade här var en slump. Ett besök hos en gammal klasskompis som hade en pojkvän som jobbade för Barnens ö och undrade om inte Martin – som jobbat lite på ett konfirmationsläger – ville komma på intervju.
Nu är det sjunde sommaren.
– I ens liv finns det några vägskäl. Där det får en helt ny twist. I dag är kollo en stor del av mitt liv.
– Det är det bästa jobbet jag haft, och det bästa jag någonsin kommer att ha. En massa ungar kommer ut i skärgården, många av dem har knappt varit i naturen tidigare. Här får de träffa nya kompisar, får göra en massa givande och kreativa saker. De får möjlighet att vara sig själva. Se andra delar av sig själva. De får starta helt blankt. För många blir det ett andningshål.
För Martin har det också varit en utmaning. Han har ingen pedagogisk utbildning (och kunde inte mycket inte om filmskapande), hade först besvär att hitta balansen mellan att vara ledare och lekfarbror.
– Jag gick in och trodde på en given auktoritet. Men om du inte kan förklara varför de ska ha respekt för dig faller allt fort. Du får inte respekt bara för att du är vuxen.
– Som kolloledare handlar mycket om att vara nyfiken. Speciellt på dem som är mindre benägna att samarbeta. Hur kan jag få den personen att känna sig inkluderad? Bitvis är det ganska svårt. Men kan jag hjälpa en person att blomma – att gå från att hålla sig i bakgrunden, till att våga ta egna initiativ – är det så himla värt det.

Bakom oss slår fiskarna. Vi reser oss från bryggan, klockan har blivit lunch, kocken “Biskopen” har gjort spaghetti carbonara. Barnen slevar i sig, sedan väntar demokratiråd (anonyma lappar läses upp, om allt från vem som är söt till hur lägret kan förbättras). Jag säger hejdå, Martin måste på ett möte där upplevelsen för varje barn ska utvärderas. Solen skiner. På gården går en tjej på lina. Några killar spelar pingis. Några sitter på gräset framför fotbollsplanen. Martin ler. 
– Det här ser ju nästan arrangerat ut … Det är för perfekt!