Gläntans glansdagar

nov 25, 2015

—

GRIMSÅS. I kväll gör Falkenberg och Sirius upp om en plats i fotbollsallsvenskan.
För 50 år sedan hette ett av kvallagen Grimsås, klubben från byn med 500 invånare.
Det här är berättelsen om det närproducerade fotbollslaget som lockade 15000 till planen intill torvmossen. Det här är också berättelsen om hur verkligheten hann ifatt.

Den ser ut som många andra fotbollsplaner. Som gräsplanen hemmavid. Inringad av rostiga räcken, med skogen på andra sidan kortlinjen. Det var ett tag sedan någon spelade här. Samtidigt påminner den lilla läktaren och de väldiga strålkastartornen om bättre tider på Grimsborg.
73-årige Lars-Ove Sjölander – en gång halvback, under namnet Haraldsson – ser sig om. Ler.
– Tänk er, 15 000 personer här!
Jag tänker, försöker föreställa mig hysterin för 50 år sedan. Centern Björn Engen, 70, hjälper till. Pekar på ett hus nära entrén.
–Mina svärföräldrar bodde där. Halv fem den morgonen knackade den förste på, och undrade om han kunde parkera.
I kväll kvalar Falkenberg och Sirius, men får svårt att uppbåda liknande intresse som lördagseftermiddagen den 23 oktober 1965. Då tycktes hela fotbolls-Sverige samlat i ett samhälle med 503 invånare, i östligaste Västergötland. 15520 betalande åskådare – plus några hundra funktionärer, journalister och underhållare – trängde sig in på Grimsborg för matchen mot Brage. Grimsås IF var 90 minuter från allsvenskan.

• • •

Här hänger allt ihop. Byn, fabriken, fotbollen.
”Kära nån, det här är alltså Grimsås! Det ligger där plötsligt framför oss som en liten dvärgby i trollskogen, en liten lövlummig glänta, dit vi når på en väg som väl en gång varit en fästig och knappast är något annat än i dag i fråga om kapacitet …” skrev Rune Gustafsson när SvD hittade hit 1965.
Ett halvsekel senare kommer vi från Jönköping, på allt smalare vägar. Dock inga boskapsstigar. Precis efter landskapsgränsen uppenbarar sig Grimsås. På den största parkeringsplatsen väntar Bengt ”Mossebo” Johansson, 79. Han föreslår lunch i kabelfabrikens matsal.
– Det är ju i och för sig det enda stället att äta på…
Samhället Grimsås föddes 1902, med järnvägen. Fabriken uppstod när företagaren Karl Olsson fick svårt att sälja torv efter andra världskriget. I stället började han tillverka kablar, och snart växte både byn och ”Industri Karl Olsson”.
Bengt brukar skryta med att han är en av få Grimsåsbor som aldrig sökt jobb på fabriken – den köpte upp verkstaden där han jobbade. I många år förblev Bengt underhållsansvarig på IKO.
Fabriken stöttade även Grimsås IF. 1955 var Bengt med och vann division 7. Sedan sexan. Och femman. Inför division 4-debuten 1960 värvades Ingemar Haraldsson som tränare. Elfsborgsmålvakten var inte känd för sitt träningsflit, men i Grimsås beordrade han evighetslöpning på vintrarna. Upp och ned för Fiåsbacken. Grundkonditionen skulle ta kabellaget långt.

Våren 1964 hade de gulsvarta rusat upp i division 2, dåtidens näst högsta serie. Stommen var intakt, med förstärkningar från det Gif-lag som länge dominerat juniorserierna. Oändliga eftermiddagar hade tonåringarna hoppat av skolbussen mitt i samhället, för att lira spontanfotboll bland stubbarna på fabrikens gamla ”stickebacke”.
Även i division 2 höll det hemvävda. Premiärsäsongen gav en tredjeplats, sedan lämnade Ingemar Haraldsson. Tekniske innern Lennart Nyström fick dubblera som tränare. Nio startspelare var från Grimsås. Nio jobbade på IKO.
Division 2 östra Götaland 1965 blev ett drama. Grimsås låg sexa i halvtid. I augusti bortabesegrades seriefavoriten Öster, sedan Växjölaget fått en straff underkänd och ordföranden Stig Svensson hotat stämma förbundet. Inför sista omgången ledde Grimsås, men föll i Åtvidaberg. Telefonrapporterna var roligare – lokalrivalen Gnosjö hade slagit Öster. Klart för kval! Väl hemma igen dukades kalvsteken fram. Stig Svensson skickade grattis-telegram.

• • •

Efter långlunch med ”65:orna” åker vi den korta biten bort till Grimsborg. I klubbstugan har Bengt Johansson ordnat en utställning, till årsdagen av Brage-matchen. Lars-Ove Sjölander, Björn Engen och Lage Simonsson pratar i mun när Bengt visar runt, gnabbas om vem som egentligen missade markeringen. Pratar om gamla skador, om nyopererade knän. Vi ser tidningsurklipp, tunga skor, läderbollen från Åtvid. Ett tackbrev från Brage-domaren. Och matchaffischen Bengt knyckte på stationen i Gävle.
Fyra division 2-segrare gjorde upp om två allsvenska platser. Grimsås inledde med sin längsta resa någonsin, nattåget till Gästrikland och match mot Gefle. Bengt – som spelade halvback – bevakade Sigge Parling, VM-finalist 1958.
I andra halvlek föll Grimsås spelande tränare Lennart Nyström. ”Man kan diskutera om det verkligen var straff”, erkänner Bengt. Fram steg Kenneth Nyström, tränarens brorson och lagets bäste målskytt. Farbrodern var så säker på mål att han slog vad med en Gefle-spelare om en tia. 1–0 till Grimsås, vilket även blev slutresultatet.
När laget – minus Lennart Nyström, som åkt direkt till BB där hans son fötts natten innan – nådde Grimsås väntade hela samhället på perrongen. På Grimsborg byggdes redan extraläktare. Det årsfärska publikrekordet löd 4 350, nu talades det om 15 000. Minst. Traktens missionshus, speedway- banor och biografer finkammades på stolar och bänkar. Varenda gräsplätt inom två kilometers radie blev en potentiell parkeringsplats.

Matchlördagen fick skolbarnen ledigt. Tågen gick i skytteltrafik. Grimsås fan club värmde upp. Den hade startats på Sveriges radio, och hade nu medlemmar som Sven Jerring och Thore Skogman. Den senare sjöng duett inför avspark, med opera-tenoren Rolf Björling. SVT:s fotbollsexpert Putte Kock undvek köerna, och landade i helikopter. Stellas kiosk sålde som aldrig förr.
Och i en lägenhet intill idrottsplatsen väntade huvudpersonerna.
– Vi gjorde fel där, vi skulle ha försvunnit bort och kommit direkt till avspark. Att se allt folk som kom till Grimsborg var inte den bästa uppladdningen, säger Bengt.
Matchen blev ett stort antiklimax. Brage nätade tidigt, Grimsås fick kämpa sig tillbaka. Bara för att se Brage göra 2–0 i näst sista minuten.
Ändå var sagan inte slut. I avslutningsomgången väntade fullpoängaren Gais, i Borås. I Stockholm möttes Brage (två poäng) och Gefle (noll). På Ryavallen släppte nervknutarna.
– Det var vår bästa match. Regnigt och blött, sånt passade oss, myser ”Mossebo”.
Han punktmarkerade Gais-stjärnan Hasse Samuelsson, som tröttnade och sparkade till. Fansen krävde rött, det blev gult. Rapporterna sade 1–1 i Stockholm. Ett enda Grimsåsmål skulle räcka. I stället Samuelssons 1–0, med kvarten kvar. Efter det 2–0, åter i näst sista minuten. Gais och Brage till allsvenskan. Grimsås fick en resa till Kanarieöarna som tröst.
–Ett mål framåt – då går man inte upp, säger Bengt.
–Speciellt inte när man spelar så dåligt som vi gjorde mot Brage. Och hade vi gått upp hade vi nog åkt ur direkt, säger Lars-Ove Sjölander.

Som så småningom flyttade till Gais, Kenneth Nyström valde Landskrona. De flesta andra blev kvar. Är kvar. Men i Björn Engens byrålåda ligger fortfarande brevet Hammarby skickade.
Bengt blev både tränare och ordförande i Grimsås. Efter kvaläventyret trodde många att Grimsås skulle rasa ihop. Men klubben blev – med enstaka avbrott – kvar i andradivisionen till 1984. Poplaget fick till och med en plats i musikhistorien, när Torsson besjöng bortamatchen mot Jönköping 1973 i “Det spelades bättre boll”.
–Det skapades en kultur här. Många tyckte att det var roligt att representera Grimsås, vi hade inte svårt att locka hit folk. Att vi höll oss kvar i näst högsta serien så länge – vi har 18 säsonger där – tycker jag är en lika stor bedrift som det vi gjorde -65, säger Bengt.

• • •

Klockan slår fyra, arbetsdagen är över på kabelfabriken. Numera franskägd, under namnet Nexans Sweden. Men den går fortfarande utmärkt. Fler och fler pendlar hit nu, Grimsås räknade till 715 invånare i fjol. Inom fotbollen har de unga tagit vid. Självklart kommer alla direkt från Nexans-jobbet.
Jag ber mittbacken Emil Karlsson, 20, beskriva samhället.
– Det e’ la fabriken och fotbollen. Det är väl det som finns.
Ordföranden Christer Snäll bryter in, påpekar att det finns flera fritidsanläggningar.
– Men i Emils ålder vill man väl ha lite affärer och krogar. Där är vi ganska svältfödda.
Ica har slagit igen, ingen minns när tågen slutade stanna. Fast skolan har överlevt. Liksom fotbollen. Dagens tränare Robert Björk minns serieavslutningen 2001, när Grimsås åkte till Åtvidaberg för att försöka nå superettan-kval. Men en bit in på 00-talet hann tiden i kapp. Talangproduktionen avstannade, Grimsås drattade ned i division 4.

– Till slut fick vi ringa runt till 40, 50 spelare för att ens få ihop en trupp. Man sov inte på nätterna, blev irriterad på ungarna. Det var inte värt det, säger Robert Björk.
2011 klev Grimsås frivilligt ned i division 6.
– I dag kommer väldiga många ungdomar hit, våra P10:or kom nyligen tvåa i en av Sveriges största cuper. Vi har sju ungdomslag, tjejer och killar. På sikt hoppas vi ha två representationslag. Med herrarna i fyran, säger ordförande Snäll.
Än så länge är Grimsås IF kvar i division 6 Ulricehamn. Förhoppningen var att fira 50-årsjubileet med nytt kval, tills Rångedala gjorde mål i 87:e. I publikligan var däremot klubben överlägsen – 147 åskådare i snitt. Bengt Johansson brukar vara en.
– Det är bra fart på ungdomarna igen. ”Det här är starten” säger jag till dem. Håller de bara ihop gänget kan de gå en bra bit. Hur långt som helst.

Ur Svenska Dagbladet den 8 november 2015.