STOCKHOLM. 35 i söndags, sämst åtta i kväll.
När Gustav Larsson ställer sig på startlinjen i USA står allt på spel.
VM-placeringen. OS-platsen. Framtiden.
Tänk amerikansk småstad. Nej, tänk ännu mindre. Nästan – nästan – lika liten som Gemla. Doswell, Virginia. Norra Södern. Ett vischan-vägskäl känt för sitt nöjesfält, Kings Dominion Amusement Park. Med bergochdalbanan The Dominator. I kväll, svensk tid, blir dock parkeringsplatsen utanför huvudattraktion. Här startar herrarnas individuella VM-lopp i tempo. Från Doswell går rutten 53 kilometer söderut, genom Hanover Countys lummiga landskap, förbi gården där superhästen Secretariat föddes 1970, in till den gamla sydstatshuvudstaden Richmond. Målgång på affärsgatan Broad Street.
Tänk sedan Rio de Janeiro. Vågorna, sanden, solen, parken precis vid stranden, skraporna på andra sidan vägen, de gröna bergen i bakgrunden… Tänk Flamengo-parken, en bit norr om Copacabana. Här startar och avslutas tempoloppen under OS nästa år.
Dit tänker Gustav Larsson ta sig. Hela vägen från Virginia. 20.01 åker han. Ännu en tur på bergochdalbanan som varit cykelkarriären.
• • •
Förra lördagen var Upplands Väsby mörkt och mulet. Hotellobbyn var full av anonyma cyklister som skulle köra söndagens Velothon Stockholm, middagsbordet framför oss belamrat med disk som ingen hunnit/orkat plocka undan. En ledare från Cult Energy-stallet kom förbi och satte ned sin kaffekopp. Han frågade om Gustav Larsson kunde hålla ett öga på den. Gustav hummade.
För sju år sedan blev han “Silver-Gustav”, efter Kina-OS 2008. Han behöll namnet över VM året därpå, och vann Giro d’Italias avslutningsetapp 2010. Allt i tempo. I juni 2014 skulle han ta sitt sjunde SM-guld i disciplinen, men missade ett tjälskott under en träningsrunda i Varberg och föll handlöst. Från sjuksängen – det var tredje, eller möjligen fjärde, gången han frakturerade en ryggkota – skickade Gustav ut en bild på sitt demolerade ansikte. Budskapet: snart tillbaka i sadeln. Han tänkte sluta på sina egna villkor.
Men säsongen var över, stallet IAM förlängde inte kontraktet (“de tyckte väl jag hade för hög lön i förhållande till risken”). Plötsligt hade 34-åringen bara ett alternativ: Det nystartade danska laget Cult Energy Pro, som skulle köra på kontinentaltouren. Snäppet under världstouren.
Första indikationen på att nivån sänkts blev världsrekordförsöket i entimmescykling som Gustav bokat in i mars, i Manchester. Den specialdesignade cykeln skulle ha levererats i november. Den dök upp tre dagar före loppet.
– Och då var geometrin helt fel. Sadeln satt tre centimeter för långt bak – jag brukar klaga om den sitter en millimeter för högt eller lågt.
Det blev inget världsrekord (dock ett svenskt, 50 016 meter). Det skulle bli en strulig säsong.
– Jag och laget har inte sett öga-till-öga på hur allting har skötts. Det har varit svårt att få rätt grejer och att ha en vettig diskussion. De har kanske inte gillat mig jättemycket, säger Gustav.
De senaste månaderna har han knappt tävlat. Österrike i juli, en dag i London tidigt i augusti. För fyra veckor sedan hade Gustav planerat att köra franska Tour de Poitou-Charentes, som han vann 2009.
– Där fanns ett tempolopp som hade passat mig. Så jag blev lite besviken när laget inte skickade dit mig. Det känns inte som att de vill behålla mig inför nästa säsong.
VM blir årets sista tävling. En möjlighet att övertyga potentiella arbetsgivare. Nästa år lockar Rio.
– Mitt mål på VM är att ge Sverige en OS-plats. Då måste vi vara bland de tio bästa nationerna, tror jag. Sedan vill jag självklart kvala in mig själv också. SOK (Sveriges olympiska kommitté) har topp åtta som kriterium.
Ett rimligt mål?
– Verkligen. Jag kan fortfarande köra fort när jag får till det. Själv tror jag ju att jag kan vara med ännu högre upp och fajtas, även om jag inte kan slå Tony Martin (Tysklands trefaldige världsmästare). Det är klart att man vill ha medalj, men det är nästa år som är extra viktigt. Jag vill få möjligheten att göra något på OS. Då handlar det om en riktig satsning.
Då måste du hitta ett lag till nästa år?
– Om man inte… Jag har tänkt lite på det där, att utan ett lag har man stor frihet. När det gäller material, säsongsupplägg, träningsläger och sådana saker. Man behöver inte anpassa sig till någon.
Men hur skulle du lägga upp säsongen i så fall?
– Det är det som vore lite roligt! Men i första hand letar jag efter ett lag.
• • •
Förra söndagen, någon timme innan Vuelta España nådde mål, lutade sig ett hundratal svenska entusiaster framåt på Gärdet. Vi försökte se cyklisterna som svischade förbi, på väg ut på Velothon Stockholms sistavarv. Det var långt till Madrid.
Gustav Larsson höll sig i slutet av klungan. För honom handlade det om att få 16 tävlingsmil i benen, efter all sommarträning hemma i Monaco med omnejd. Förutom några korta läger i Alperna hade han kunnat vara tillsammans med hustrun Veronica och barnen Gisela (två år) och Erik (två månader).
Nu gick USA-flyget om tre dagar. Med en tunn svensk herrtrupp – bara Gustav och Tobias Ludvigsson, som också kör tempot i kväll. Det växande svenska cykelintresset märktes ännu inte på herrarnas världstour. Länge utgjorde Gustav, Thomas Löfkvist och Fredrik Kessiakoff svenskkolonin där. Nu satt Löfkvist i en följebil, som sportdirektör i nya Team Tre Berg. Kessiakoff organiserade tävlingen.
Gustav kämpar på. Envisheten tog honom från Gemla till Peking-pallen. Han har aldrig varit rädd för att cykla sin egen väg. Eller för att säga vad han tycker.
Som om den nya träningstekniken.
– I dag använder man sig mycket mer av watt-mätare än för sex, sju år sedan. Programmen berättar hur mycket du har tränar, hur mycket du borde träna och i vilka intervaller. Då kan lagen träna upp cyklisterna till max. Folk har blivit mer som maskiner. Jag använder också watt-mätare, men utvecklingen har varit till min nackdel. För mig funkade det bra att bara känna min kropp. Att gå på ren känsla tyckte jag kändes närmare ren sport, på något vänster.
En gång sa du att du ville cykla till du var 40. Hur är det nu?
– Det vill jag fortfarande. Jag njuter av att köra rejsen jag tycker om. Samtidigt kan jag tycka att utvecklingen inom landsvägscyklingen de senaste åren varit lite… Man tävlar på ett annat sätt i dag, det är fler vurpor. Nu är varje dag viktig, man ska synas på varje etapp. Det finns ingen tid för återhämtning, inför dagen då det verkligen gäller. Det funkar inte riktigt för mig. Jag kör hellre ett riktigt bra resultat, än tio halvbra. Men det kanske hänger på vilket lag du kör för också.
Är du fortfarande lika sugen?
– Bra fråga. Man tycker att man är sugen på att vinna, frågan är hur mycket man är beredd att offra för det. Jag tar gärna en stor träningsdos och hela den biten. Men det är klart, livet kanske snurrade kring färre saker för tio år sedan.
• • •
Dagarna före ett tempo stänger Gustav Larsson av citatmaskinen, blir fåordigt koncentrerad. Så även nu, när jag ringer Richmond. Jag frågar om det blev något födelsedagsfirande i söndags.
– Nej.
Jag frågar om han känner sig pressad, när så mycket står på spel i VM.
– Nej, det tycker jag inte.
Gustav väntar. Lurar i vassen. Ett spelbolag ger 500 gånger pengarna på honom som slutsegrare, ett annat glömmer honom helt. Själv nämner han Tony Martin, hemmahoppet Taylor Phinney och Vuelta-sensationen Tom Dumoulin. Och står fast vid den egna målsättningen. Säger att formen känns bra, banan “hyfsat simpel”.
– Det kommer komma ned till benen. Till 100 procent.
Och när åren går, laget strular, kontraktsförlagen är få, klungan stressar och watt-mätaren berättar alla hemligheter – då kan det vara skönt med tempo. 53 kilometers ensamhet. Starkast vinner.
– På så sätt är tempo ganska simpelt. Det är väldigt ärligt.
Ur Smålandsposten den 23 september 2015.