“Vi ville bara spela fotboll”

Vi börjar i Borås. På konstmuseet.
Den här lunchrasten ligger det öde, svalt och tyst. Så när som på ljudspåret från utställningen intill. Paul Simons och Art Garfunkels smeksamma stämmor:
– And in the naked light I saw, ten thousand people maybe more …
Deras Sounds of Silence hade visserligen spelats in långt tidigare, men det var inte förrän det magiska musikåret 1966 som den remixade versionen slog sig in på världens singellistor.
Det skulle även bli ett märkesår i den svenska fotbollshistorien. Slut på tystnaden. Ett annat ljud i skällan.

Under tre 2016-månader visar textilkonstnären Åsa Norman och konsthantverkaren Frida Hållander utställningen Öxabäck IF – utan er ingen morgondag. Åsa berättar att projektet föddes när de två 80-talisterna råkade höra ett radioprogram om svensk damfotbolls första storlag. De gick vidare, åkte till den lilla byn i Marks kommun. Vävde ihop trådarna.
Nu rullar Super 8-filmerna på duken. Det börjar med en skojmatch på grusplanen intill fabriken. Gubbar mot gummor. Så den riktiga premiären. Och fler uppvisningsmatcher, på Gamla Ullevi dyker Gunnar Gren upp som domare, i skjorta. En match på Råsunda. SM-guld. Genombrott. Fortsatt kamp.
I utställningsrummet hänger också två banderoller, med Öxabäck IF:s gula färg som genomgående tema. Inspirationen kommer från det tidiga 1900-talets suffragett-rörelse. Trådarna talar:
”Avbytarbänken är fylld till bredden av oss alla.”
Och:
”Er talang och era fötter skingrade dimman. Inte elva kvinnor på planen utan tusentals.”
Åsa Norman säger:
– Jag hade hört talas om Öxabäck tidigare, men inte så mycket som jag borde ha gjort. Därför ville vi göra ett hyllningsverk till klubben, för de gjorde ett så himla viktigt feministiskt arbete. Det är likadant med damfotbollen som med rösträttsfrågan – det är inte så länge sedan allt var annorlunda.

• • •

När boken Årets fotboll summerade säsongen 1966 handlade mycket om svenska mästaren Djurgården. Om den kniviga radiofrågan – skulle direktsändningar tillåtas från Allsvenskan, eller höll de publiken borta? Rader av seriesegrare presenterades. Bland andra Öxabäck IF, i Västergötlands Division 6 Mark.
Årssammanfattningen omfattade 432 sidor, och ännu fler bilder. Exakt två av dem föreställde kvinnor. Dels en dam i Gunnarstorp. Dels Elisabeth II, som delade ut VM-pokalen till Englands lagkapten Bobby Moore på Wembley.
Någon skyttedrottning syntes inte till.

Sommaren 1966 skulle Kerstin Johnson fylla 24. Hon var fortfarande en Andersson, arbetade på textilfabriken mitt i Öxabäck. En by i Västergötland med några hundra invånare, fyra mataffärer och en kyrka. Kerstin och hennes nio syskon hade vuxit upp på en bondgård. Flera av bröderna blev fina fotbollsspelare – Gunnars skott jämfördes med namnen Nordahls, Eric hade skrivit på för Elfsborg innan en skada satt stopp, Sven hade spelat Division 2-fotboll för Kinna.
Kerstin hade också varit med och spelat hemma på gården. Häromåret hade hon fått chansen igen, när textilfabriken sytt ihop ett lag för en jippomatch mot Älekullas gymnastikdamer. Nu undrade hon när nästa tillfälle skulle ges.
En vårkväll åkte Kerstin och två vänner – Anna-Greta Skoglund (i dag Olsson) och Maj-Britt Håkansson (Oscarsson) – de fem milen till Borås, för att dansa. De sprang på Kerstin Larsson, som stått i Älekullas mål under den där jippomatchen. När de kom hem igen började de ringa runt till vänner, kollegor och släktingar. För att få ihop ett lag. Ett damlag.
Första matchen spelades mot deras egna ”gubbar”.
– Sedan annonserade vi för att hitta damlag som motståndare. Vi fick napp från Drängsered i Halland, som satte ihop ett lag för att möta oss, säger Kerstin Johnson.
Senare skulle Kerstin Larsson berätta om förvåningen när några äldre motståndare kom ut i ”halvt högklackade skor”. Vissa källor säger att matchen slutade 12–1. Spelarna själva minns 13–0. Kerstin Johnson ska ha gjort nio mål. Var själv överraskad av hur bra det gått.
Hösten 1966 spelade Öxabäck ytterligare två matcher mot kvinnligt motstånd. De gav klara segrar mot ett seriösare Horred, 5–2 och 4–0.
Och så var svensk fotboll förändrad i grunden.

Inte för att Öxabäck var först.
Redan 1894 hade engelskan Nettie Honeyball – hennes riktiga namn tros ha varit Jessie Smith – bildat ett damfotbollslag. Under första världskriget spelades några välbesökta matcher mellan kvinnor och äldre herrar. 1917 föreslogs till och med att IFK Göteborg och Gais skulle bilda damsektioner. Det kallades till ett möte, där Hugo Levin från Fotbollförbundet dock förklarade att sporten inte lämpade sig för kvinnor – de borde ägna sig åt bandy eller landhockey i stället.
Fotbollen skulle förbli utpräglat manlig. Trots flera inbrytningsförsök under de kommande 49 åren. I Umeå startades en kortlivad korpserie för damlag. Det spelades enstaka matcher mot gubblag, till och med i Öxabäck på 1930-talet. Men damfotbollen fick aldrig fäste. Varken i Sverige eller utomlands.
1920 hade det funnits 150 damlag i England, och popgänget Dick, Kerr Ladies hade spelat inför ett fullsatt Goodison Park i Liverpool. Kommande år förbjöd emellertid det engelska förbundet herrlagen från att upplåta sina arenor till damerna. Även där dog allt ut. Enstaka återupplivningsförsök gjordes – bland annat spelades en damlandskamp mellan Västtyskland och Nederländerna 1957 – men inget höll.
Inte förrän på 1960-talet, när lag poppade upp runt om i Västvärlden.

På Kungliga biblioteket i Stockholm mikrofilmsbläddrar jag mig igenom Västgötatidningarna, i fruktlös jakt på texter om Öxabäcks allra första matcher. Däremot hittar jag en artikel i Borås Tidning, från september 1966. På Norrbyskolan testas ett banbrytande pilotprojekt. Flickorna i sjätte klass har träslöjd! Pojkarna syslöjd! Ett försök att ”ta upp kampen mot könsrollerna i grundskolan”.
Något höll på att hända, en röd tråd löpte genom samhället. Allt fler före detta hemmafruar kom ut på arbetsmarknaden. Plötsligt kunde kvinnor bli både poliser och präster. Att p-pillret tilläts i mitten av 1960-talet sågs som ett stort feministiskt framsteg.
Många återstod. Tage Erlanders regering var till exempel helmanlig, förutom ett historiskt undantag. Biståndsministern Ulla Lindström hade dock väckt traditionalisternas ilska, när hon bugat i stället för nigit inför den engelska drottningen. I november 1966 avgick Lindström, i protest mot biståndsbudgeten.

Öxabäckdamerna stod på sig. Välkomnades försiktigt av ortens fotbollsklubb, skrattade bort enstaka invändningar, som när prästen oroade sig för moralen då män kunde se kvinnor spela i shorts. I stället inspirerade man efterföljare, vilka snart skulle komma att kallas för jämställdhetspionjärer.
Men just där och då funderade ingen så.
– Det är klart att det kanske låg i tiden – hade inte vi startat hade någon annan gjort det. Men vi tänkte aldrig att vi skulle bli först. Vi ville bara spela fotboll, säger Kerstin Johnson.

• • •

Ett år efter besöket i Grimsås återvänder jag till Västergötland. Till Öxabäck, fem mil längre västerut, för att skriva ännu en Svenska Dagbladet-artikel. Om ytterligare ett 50-årsjubileum. Men här har ingen tid att fira. Det har varit så mycket annat.
Kerstin Johnson har fyllt 74. Ska iväg och spela boule vid fyra. Nu kokar hon kaffe, i det som var textilfabriken. Sedan 29 år driver hon antikaffär i lokalen, som ägs av sonen Christian. Men konkurrensen i antikvitetsbranschen har ökat i loppistrendens kölvatten. Om hon kan fixa finansieringen funderar Kerstin på att inreda ett regelrätt museum på Antikhusets nedervåning. Över Öxabäck IF:s damsektion.
Det första styrelseprotokollet – från januari 1967, Kerstin valdes till ordförande – hänger redan på väggen. Liksom lagbilder, matchaffischer och klubbvimplar från Trönninge till Taiwan. I prisskåpet dominerar den väldiga trofén från turneringen i franska Menton 1983. I ett hörn står en tidsenlig skyltdocka, iklädd 1960-talets gula Öxabäcktröja, med det diagonala svarta bandet över bröstet.
På ett av de inramade fotografierna syr spelarna.
– Bilden var nog arrangerad, men visst – vi hade inte så mycket pengar, så några strumpor stoppade vi.

Kerstin visar runt. Har bjudit in några gamla lagkamrater. Doris Jonasson arbetade också här. Fanns med i laget från starten.
– Jag hade inte spelat fotboll tidigare, utan mest bordtennis. Det lät väl la roligt, men det var lite motstånd hemifrån. Jag var ju redan 34 …
De andra skrattar, hennes Jonas blev ju lagledare så småningom. Ann-Kristin Lindqvist blev en av klubbens främsta spelare. May Lindgren – då Gunnarsson – en fruktad mittfältsterrier.
Medan Svenskans fotograf Linn Bergbrant plåtar poserar de vant. Har gjort det här förut. May, 70, berättar:
– Intresset från media började redan 1967. Vi sa att allt som kunde ge oss uppmärksamhet var bra. Så jag har dragit på mig finkläderna, har fotograferats framför en sjö, suttit i en gunga … De gjorde hemma-hos-reportage med både Kerstin och mig, eftersom vi hade barn.
En vanlig vinkel. Var det inte fantastiskt att byns kvinnor lämnade över ungarna till maken, för att gå och träna fotboll på Hagavallen? May märkte snabbt hur mycket fokus som lades vid spelarnas utseende. Att hon arbetade som polis i det civila minskade inte intresset.
Ibland skrevs det ändå hyfsat sakligt om fotbollen. Speciellt om Kerstins teknik och målsinne – på de 16 uppvisningsmatcherna mot dammotstånd 1967 satte hon 64 mål. En annan stor journalistfavorit var Kerstins svägerska, Ebba Andersson. ”Bondmoran” som börjat spela som 31-åring.

Den 12 maj 1968 syntes de allesammans i Sportspegeln. Från Hyssna och planen intill åkern. 500 åskådare. Inslaget började med en stillaliggande läderkula. Hemmalagets Lillie Johansson slog en frispark som gick över sidlinjen. Mikrofonen fångade hennes reaktion.
– Helvete!
Från de manliga åskådarna hördes spridda skratt. SVT-reportern Per Grevér sa:
– Ja, det lät i alla fall som det brukar göra på riktig fotboll när Damallsvenskan hade premiär.
Han fortsatte:
– Och här ska ni få se något fotbollshistoriskt! Skön högerytter May Gunnarsson, till Margareta Johansson … Ann-Kristin Lindqvist lämnar till sin vänsterytter Berit Lundgren, elegant bortfintning, till Ann-Kristin igen, som går till kortlinjen och laddar … Och där står Lena Smith välplacerad, och 1–0 är ett faktum.

Förarbetet till målet hade pågått längre än så. Kerstin Larsson hade ringt och ringt, tjatat på distriktsförbundet om att dra igång seriespel för kvinnor. Men inte fått gensvar. Så Öxabäck hade fått sköta allt självt. Bjuda in lag, lägga spelprogrammet, köpa priser. Någon Allsvenska var det inte, alla sex lagen kom från Västergötland eller Halland.
De gulsvarta vann den tv-bevakade urpremiären med 13–0. Tog hem serien, och de därpå följande sex upplagorna. Spelarna blev kändisar, bjöds in till Stockholm av Expressen för att möta Djurgården i samband med en Råsunda-landskamp. Spelade mot tv-laget och invigde planer. Skrev autografer, utmanades av en växande skara motståndare.
1970 spelade 28 lag seriespel i Västergötland. Till slut tillät Svenska Fotbollförbundet damer att licensiera sig. 700 tog chansen. Det första inofficiella ”riksmästerskapet” spelades 1972. Öxabäck vann förstås finalen, mot Umeålaget Sandåkern.
Försprånget räckte långt. Men framgångarna förklarades även av seriösa förberedelser, säger Ann-Kristin:
– Vi fick bra tränare direkt. Brukade springa borta vid mossen, med en lagkamrat på ryggen. Det var styrketräning det!
May lyfter fram viljan som genomsyrade omklädningsrummet:
– Senare spelade jag i några andra klubbar, men det var aldrig samma inställning som i Öxabäck. I dag pratar man mycket om idrottspsykologi – sådant visste vi inget om. Vi bara sa ”när vi har vunnit”, aldrig ”om vi vinner”. När vi väl förlorade en match blev det en chock. Vi fattade ingenting.

1973 kan den svenska damfotbollen sägas ha fått sitt stora genom- brott. Antalet licenser passerade 10 000. I augusti debuterade landslaget, med ett mållöst möte på Åland. Tre Öxabäckspelare – bland dem May – fanns med.
Dock inte Kerstin Johnson.
– Jag var skadad. Fast det är inte säkert att jag hade blivit uttagen ändå. Egentligen var det bara första åren en var frisker. Mina bröder fick också problem med knäna, liksom min dotter. För mig dröjde det fyra år innan jag blev opererad. Då var jag redan över 30, och hade två små barn hemma.
Hon hann i alla fall uppleva den första officiella SM-finalen. Förbundet bjöd in distriktsmästarna till en utslagsturnering. Öxabäck gjorde 9–0 på sina tre inledande matcher, och blev sedan en smula gramse när finalen placerades i Dalarna.
Men den blev en publikfest i Rättvik också. Trots en mulen septemberhimmel bänkade sig 1 859 personer, många av dem på en temporär läktare som brakade ihop under trycket. Skidlegendaren ”Mora-Nisse” Karlsson var en som damp i backen. En kvinna fick föras till sjukhus för observation.
Matchen blev mindre dramatisk. Efter 24 minuter spelade Kerstin fram 17-åriga Aulikki Suomela, som satte 3–0 på IFK Rättvik.
Säsongen därpå kom en chockerande förlust, i kvartsfinalen mot Jitex. Sedan tackade Kerstin för sig.
– Då trodde en att en upplevt allt. Jag misstänkte att det skulle börja rasa redan där. Men det fortsatte ju att gå bra.

• • •

Det var Gustav Adolf-dagen, men i höstdiset föll inga regenter.
Den 6 november 1988 var allt som vanligt på Hagavallen. Öxabäckspelarna gick försiktigt nedför den hala trappan, bar på sitt sedvanliga självförtroende. Visste att de inte förlorat här hemma på 43 matcher.
På tre år.
Säsongen före hade Öxabäck vunnit precis allt: serien, cupen, SM-slutspelet. Hade fortsatt på samma spår 1988. Cupen var redan bärgad. För första gången hade en rikstäckande serie spelats. Öxabäck hade vunnit den här Damallsvenskan också. Var favorit inför SM-finalen mot Jitex. Privat var spelarna landslagskompisar och vänner. Just nu inte så mycket.
Lena Videkull joggade ut med lätta steg. Rättade till det gula Neh-pannbandet, fick undan den spretiga luggen. Såg att det för en gångs skull var ordentligt med folk på den naturliga läktaren med perfekt utsikt över planen och skogarna. Inga 10 000 åskådare, men kanske 750?
Hon skulle fylla 26 om en månad, tillhörde nästa damfotbollsgeneration. Den som fått det aningen lättare. Men när Lena velat börja spela hemma i Lilla Edet hade det inte funnits något flicklag, och pojkarna tröttnade när hon var för bra. Hon hade fått börja i damlaget som tolvåring.
Inför säsongen 1987 hade Lena bytt Kronäng mot Öxabäck. Det här året hade hon vunnit skytteligan, och funnits med när Sverige tog silver på för-VM i Kina.
Några spelarersättningar fanns överhuvudtaget inte, men klubben hade fixat ett säljjobb på Sportjohan i Borås. De flesta andra i laget bodde också där. Pendlingsmilen längs väg 41 hade varit sega. Samtidigt fanns det något visst här ute. Och klubben hade ju faktiskt ordnat leasingbilar.

Den här SM-finalen blev marginellt mer spännande än den i Rättvik 1973. Lilla Öxabäck var numret större än lila Jitex. Trots en namnkunnig uppställning för Mölndalslaget.
Många år tidigare hade May Lindgren tjatat på 16-åriga Pia Sundhage, om att hon skulle ansluta till Öxabäck. En inomhusturnering blev det. May skulle alltid minnas hur Pia satt på en madrass och spelade gitarr. I slutändan hade Sundhage valt Falköping och fått vänja sig vid Mays markeringsspel.
Numera representerade Sundhage Jitex. Hon hade missat ett bra läge att göra 2–0 i den första finalmatchen på Kvarnbyvallen. I stället hade förstås Videkull utjämnat. 1–1 inför returen.
På Hagavallen tappade Anette Börjesson skon efter tio minuter, Öxabäck högg direkt. Videkull igen. Hon låg även bakom 2–0-målet, som anfallspartnern Anneli Andelén stötte in bakom Elisabeth Leidinge. Det slutade 4–0. I den gula glädjeröran anade ingen att det var det sista stora jublet.
Eller så gjorde några just det. Den uppskattade tränaren Ulf Bergquist hade bestämt sig för att flytta till Malmö FF. Videkull hängde på. Men minns åren i Öxabäck med värme.
– De var några av de bästa i min karriär. Vi hade jättebra sammanhållning. Varje gång du kom ut till Öxabäck för att träna var allt så enkelt, så proffsigt skött. Motståndarna tyckte nog att det var jobbigt att åka dit. Jag tyckte bara det var charmigt där ute i skogen. Det är få förunnat att få spela i en sådan bygd.

År 1999 skulle de internationella fotbollsstatistikerna i föreningen IFFHS rösta om årtusendets främsta damspelare. Amerikanskan Mia Hamm vann. Sundhage, Videkull, Börjesson och Leidinge fanns med på topp 32.
I Öxabäck fanns ingenting längre kvar.
– Det var synd att det gick som det gick, säger Lena Videkull.
– Men kanske naturligt också.

• • •

När fotbollssäsongen 2016 summeras handlar mycket om ett OS-silver. Om svenska mästaren Linköping. Om hur FC Rosengård – där Lena Videkull arbetar som ungdomsansvarig – detroniserats. De flesta toppspelarna är heltidsproffs. Men något tv-avtal finns inte längre för Damallsvenskan.
Öxabäck IF vann Division 6 Kinna. Herrar. Det finns 88 000 licensierade damspelare i landet, men ingen i Öxabäck.
Med åren fick klubben allt svårare att hänga med. Eldsjälar trött- nade, den moderna fotbollen krävde allt mer. Organisation, ekonomi. Öxabäcks skulder sköt i höjden, laget sjönk så sakteliga i tabellen. 1992 förlorades den sista SM-finalen på Hagavallen. 1998 skiljde en enda stackars poäng från nytt kontrakt. Öxabäck trillade ur för första gången, fick rafsa ihop ett helt nytt lag. De sexfaldiga mästarna tog tre poäng i andradivisionen. Sedan plockade de ner skylten.

Kvar på Hagavallen står Kerstin Johnson och May Lindgren. Lyssnar till lugnet, känner historiens vingslag. Pratar om SM-finalen 1978 mot Hammarby, och 2 803 åskådare.
– Minns du hur det stod bilar överallt?
Nu rostar bara en gammal Chevrolet vid ingången. Den gula kiosken har sålt säsongens sista femkronors-Festis. Träbänkarna bärs in. Fotbollsåret är över, träden där bakom höstvackra. Livet går vidare i Öxabäck.
Trots att textilproduktionen flyttade till Malta och Portugal. Matbutikerna stängdes också, men en av dem har återöppnats, av syriska invandrare. Kerstin stannade i Öxabäck, spelade med B-laget in på 1980-talet. Tränade flicklag och var med i supporterföreningen. May försvann iväg 1983. Bådas döttrar har också representerat klubben.
May bor numera i Varberg. Medan vi går tillbaka mot Antikhuset frågar hon om det finns någon damfotboll alls kvar i Öxabäck. Kerstin skakar på huvudet.
– När vi fick en inomhushall var det många tjejer som gick över till innebandyn. Men i år blev det inget där heller, spelarna och ledarna var för få. Så mitt barnbarn Linnea försökte få med sig de andra tjejerna på fotboll. Fast hon fick inte ihop tillräckligt många. Nu ska de spela innebandy i Borås i stället.
På grusplanen bakom Antikhuset spelar tre pojkar fotboll. En gång var litenheten kanske styrkan. Sammanhållningen, närheten. Nu har den blivit en bromskloss. Fotbollsutvecklingen sprang ifrån föregångaren. Samtidigt finns fortfarande småbyar – Mallbacken och Vittsjö – representerade i Damallsvenskan.
– Jag tror att laget hade kunnat vara kvar här. Om vi bara hade fått in pengar, säger Kerstin.

Jag frågar hur de känner sig när de ser damfotboll på tv. När Pia Sundhages landslag slutar tvåa i Brasilien. Stolta? Som pionjärer?
Kerstin tvekar:
– Nej, det kan jag inte säga …
May tvekar inte:
– Nu får du väl ge dig! Om inte vi – och speciellt ni som drog igång laget – är pionjärer, vem är det då? Det är ju fotbollshistoria här. Vi startade allting!

Texten är ett kapitel i boken “När bollen rullade vår väg”. En kortare version publicerades i Svenska Dagbladet den 16 oktober 2016.