STOCKHOLM. Om en vecka slutar tv-succén Downton Abbey.
Orolig för Abbey-abstinens efteråt?
Då kanske Hallwylska museet i Stockholm kan vara medicinen. Med sina egna historier, i överflöd.
Längs Hamngatan i centralaste huvudstaden kryssar den kronobergska besökaren fram, navigerar mellan stressade stockholmare. Kanske kastar hen en snabb blick på Lindshammar-obelisken på Sergels torg, men fortsätter raskt förbi NK, förbi den föga majestätiska Kungsträdgården och ett lagom fängslande Norrmalmstorg. Anar nog Dramatens gyllene fasad där borta, har möjligen Djurgårdens museimyriad som slutmål. Men från en husfasad, nummer 4, vinkar en gul flagga. Den pockar på uppmärksamheten, vill leda in på ett annat spår. Ta det.
För 96 år sedan klev en annan smålänning in genom porten. Ester Klaesson kom för att arbeta, hon var kokerska med ryska plättar som specialitet. Hon kom till en speciell arbetsgivare, till ett annorlunda hus. Som står kvar, bevarat som det var. Som Hallwylska museet.
21.00 på annandagen visar SVT det avslutande avsnittet av Downton Abbey. Det har blivit dags att ta farväl till herrskapet och tjänstefolket, att säga ta-ta till den aningen romantiserade föreställningen om livet i 1910- och -20-talens Yorkshire. Men det förblir en brytningstid som fascinerar. När uråldrigt bisarra traditioner mötte teknisk och social utveckling, på den engelska landsbygden såväl som i den svenska storstaden.
Hallwylska härstammar från samma epok. Fungerar som en tidskapsel från det tidiga 1900-talet. Här residerade en av Sveriges rikaste familjer, här gnetade dussinet tjänare. Deras historia är förstås inte alls identisk med tv-serien. Ändå är parallellerna lätta att dra.
Wilhelmina von Hallwyl var sprungen ur ytterligare en annan tidsålder, ur ett lerigt och smutsigt Stockholm. Född i dåtidens stadskärna – nuvarande Gamla Stan – 1844. Med modern Johannas familjeförmögenhet hade fadern Wilhelm Kempe byggt upp ett av landets stora industriimperium, där norrländsk skog utgjorde fundamentet. I Tyskland fixades den 20-åriga Wilhelmina ihop med en schweizisk greve (egentligen var adelstitlarna avskaffade i Alplandet, men utomlands funkade de fortfarande). Walther von Hallwyl var 25, militär och redan änkling. Nu började han bombardera den högst tveksamme Wilhelm Kempe med brev angående Wilhelminas hand. Till slut blev det bröllop, sommaren 1865.
Döttrar följde, liksom fler Downton-liknelser. Ta tragiken. Tredjedottern Elma dog som ettåring, efter att ha råkat äta målarfärg. Ebba blev kvinnosakskämpe, stod på barrikaderna och propagerade för kvinnlig rösträtt. Ellen var den artistiskt lagda, som orsakade skandal av Tom Branson-mått när hon dumpade sin militärattaché-make, för att gifta om sig med en simpel konsthistoriker från Kalmar (de här föräldrarna förlät inte på många år). Irma följde däremot konventionerna och blev slottsfru i Skåne.
När barnen flyttat ut från elvarummaren på Blasieholmen önskade Walther och Wilhelmina en egen “pensionärslya” för vintrarna. Pengar saknades inte, Walter hade övertagit svärfaderns företag. Bygget på Hamngatan 4 inleddes 1893. Omgivningarna såg aningen annorlunda ut än i dag – sjömanskrogar och loppcirkusar hade hittills hållit det fina folket borta. Men nu revs rucklen. Hallwylarna uppförde ett palats, med 40-talet rum. Byggt på fem år, till den hissnande kostnaden 1,5 miljoner kronor. Allt toppmodernt: El. Rinnande vatten. Telefoner.
Greveparet blev kvar livet ut. Walther gick bort 1921, Wilhelmina nio år senare. Testamentet stipulerade att allt skulle bevaras, bli ett statlig ägt museum. Därför hade också alla husets inköp, allt innehåll, dokumenterats. Totalt blev det 78 bokband.
De guidade visningarna brukar börja där nere. I köket.
“Oj, det ser ju precis ut som i Downton!” tänker den kronobergska besökaren (och alla andra).
Och jo, det gör ju det. Vedspisen, grytorna på väggen, det stora arbetsbordet i mitten. Det är lätt att föreställa sig Ester Klaesson – husets motsvarighet till tv-seriens Mrs Patmore – slitandes med kalvfärsjärparna.
I huset fanns upp till tolv anställda. Förutom mamsellen även den trogne betjänten Eskil (tänk Carson), kammartjänaren Pettersson (Bates), kammarjungfrun Hulda (Baxter), köksan Anna-Greta (Daisy) och husan Anna (Anna Bates). Plus portvakt, kusk (senare chaufför), gårdskarl och så vidare.
– I de anteckningar tjänarna lämnat efter sig får man bilden av att de trivts väldigt bra. De stannade länge, Hulda var här i 43 år. Lönerna i huset var höga – husan hade till exempel 350 kronor om året, mer än dubbelt det normala. Dessutom var de ovanligt många, vilket gjorde att sysslorna nog fördelades på ett bra sätt, säger museivärden Samuel Norrby.
Han berättar att Hallwylska palatset på flera vis påminde om fiktiva Downton (2012 ställdes för övrigt kläderna från serien ut här). Det höga huset i flera plan, middagsritualerna, de många tjänarna. Samtidigt var deras arbetsuppgifter inte lika strikt uppdelade, chauffören kunde till exempel hjälpa till att servera. Carson hade kreverat.
På vägen genom huset – från det undangömda köket, upp till serveringsrummet, genom dörren till matsalen, under kristallkronan där, ut i sällskapsrummen och upp på vinden – märks förstås en annan, viktig skillnad. Wilhelmina von Hallwyl var en dedikerad samlare. Som liten hade hon börjat med snäckor, som vuxen blev samlandet en heltidshobby. Vilket var väldigt inne just då. Grevinnan köpte på sig kinesiskt porslin, antika möbler, belgiska 1500-talstapeter och nederländsk 1600-talskonst. Och vapen, många vapen. Allt fungerade som inredning.
Huset är bräddfyllt av föremål, av anekdoter. Steinway-flygeln, med sitt arkitekt-ritade skal. Askkoppen med liberale statsministern Karl Staafs ansikte, som den fackföreningsfientlige Walther gillade att fimpa i. Gästboken med kronprinsens signatur.
På vinden hänger tavlorna tätt, tätt. Men här står också en skulptur från mellandottern Ellen. Längst inne ligger det lilla gymmet där Wilhelmina brukade träna med sin sällskapsdam. Här finns också bowlingbanan där herrskapet spelade, medan en tjänare väntade i den intilliggande skrubben för att sätta upp käglorna och rulla tillbaka kloten.
Samuel Norrby sammanfattar.
– Museet är nog lite förbisett, utåt gör huset kanske inte så mycket väsen av sig. Men när man väl kommer in inser man vilken pärla det är. Det har något för alla, vi har ett brett spektrum av besökare. Här finns samlingarna, samtidigt som du går husesyn i ett hem. Det är inte så “high-brow”. Även barn blir fascinerade.
Ung eller gammal, Downton-frälst eller icke – till slut vinglar besökaren ut genom porten. Många intryck på lite tid. På Hamngatan rusar 2010-talet obönhörligen vidare. Besökaren lämnar, med en tacksam tanke till Wilhelmina von Hallwyls galna noggrannhet. Och kanske med Ester Klaessons plättrecept i bagaget.
Ur Smålandsposten den 19 december 2015.