350 mil till Milano

Torsdag 3 maj.
Två saker slår mig när jag kliver av tåget i danska Herning.
Gödsellukten.
Och de rosa flaggorna.
Den cykeltokiga staden och dess 46 000 invånare brukar kunna locka till sig stora mässor och artister. Inför Hernings 100-årsfirande föreslog någon att man skulle försöka få Giro d’Italia-starten 2013. Först lät det omöjligt. Men samtidigt klurade Girots marknadsavdelning på vart cykelloppets inledning borde utlokaliseras 2012. Slutsatsen blev Skandinavien eller USA. Washington DC var med i diskussionen, men drog sig ur. Herning-delegationen överräckte en specialdesignad pizzalåda under ett möte med arrangörerna, och så var saken bøf. Ett år för tidigt, men ingen klagade.
Därför är vi här mitt på Jylland, mitt på vischan. Därför går hela Herning i Girots rosa ton.

Under Giro-premiären 1909 tvingades de fattigaste cyklisterna ibland sova i höstackar. Nu har ett av loppets mindre namnkunniga stall inkvarterats på ett trestjärnigt (och höfärgat) hotell i stans utkant. Närmaste granne är Elgiganten.
På parkeringsplatsen står Vacansoleil-DCM:s svarta buss och lastbil. Det holländska stallet har ett 15-tal anställda – tekniker, massörer, sportdirektörer och kockar – på plats. Plus de nio cyklisterna. På förmiddagen har de varit ute och testat sina specialdesignade Giro-cyklar. Testat de nya elektroniska växlarna.
Gustav Larsson släntrar genom hotellobbyn, till lunchen som tillagats i teamets egen matvagn. Flera veckors förberedelser, bland annat femtimmarspass på hög höjd på Teneriffa, är över. Nu ska han mest vila. Vänta. Hoppas på att formen finns gömd i de långa benen.
– Det är svårt, för du känner dig aldrig riktigt bra när du inte tränar ordentligt. Du testar inte benen. Det är lite som att försöka kolla om lampan i kylskåpet är tänd eller inte, du måste ju öppna dörren …
Han gör sitt fjärde Giro. Som vanligt ska en prolog (ett kort lopp med individuell start) köras först. Gustav nämns som en av favoriterna. På söndagen börjar den långa vardagen. Efter ytterligare två etapper i Danmark återvänder Girot hem till Italien. På tre tävlingsveckor finns två vilodagar. Totalt mäter banan 3 503,9 kilometer.
Sveriges ende deltagare vet vad som väntar på vägen mot Milano.
– Man gör mer eller mindre samma sak varje dag. Du går upp, käkar frukost, packar väskan och så kommer någon och hämtar den. Sedan går du till bussen, som kör till tävlingsplatsen. Du skriver in dig, byter om, diskuterar taktik, tävlar, duschar i bussen och sedan är det ofta en transfer till hotellet. När vi kommer dit ska alla ha massage, sedan äter du middag och så går du upp för att sova. Och så börjar det om.

• • •
Fredag 4 maj.
– … Gustav Erik Larsson!
Av någon anledning kallas han alltid så internationellt, i den stora cykelvärld som nu har trängt ihop sig på torget i Herning. Det är dags för den sista Giro-förberedelsen, presentationen av de 22 deltagande lagen.
Herning har gått man ur huse. Och fått sällskap av horder av besökare. Gågatan fylls av uteserveringar, och det är ”Giro-pris” på allt från apoteksvaror till öl. På torget är det konserter och underklädesshow. I fontänerna är vattnet rosa.
Vi väntar bara på cyklingen.
På förmiddagen har cyklisterna testat prologbanan, genom centrum. Gustav Larsson och några lagkompisar ­var allra först ut. Nu på eftermid­dagen har den rosa mattan rullats ut på gågatan. Återigen är Gustav & Co först ut. Men han blir besviken på presentationen, Vacansoleil-DCM är inte högprioriterat och får snart hasta av scenen igen. Snabbt tillbaka till hotellet. För att vänta vidare.
Borta i presscentret samlas de som står på tur. Italienske förhandsfavoriten Ivan Basso är på strålande humör. Norske spurtspecialisten Thor Hushovd verkar en aning tveksam till formen. En ännu vassare spurtare, britten Mark Cavendish, viker ihop överdragskläderna med extrem noggrannhet. Under bär han den vita världsmästartröjan.

Stämningen är avspänd. Avståndet mellan stjärnor och publik – och media – är mindre än inom till exempel toppfotbollen. Ändå är stjärnorna nästan lika stora. Utomlands.
För trots att tävlingar som Sexdagars (1924–75) och Postgirot (1982–2002) avgjorts här, och trots att vi producerat stjärnor som Gösta ”Fåglum” Pettersson (Giro-vinnare 1971) och Bernt Johansson (OS-mästare 1976), är cykeln i dag en liten sport i Sverige. Bill Sund, som precis skrivit om vår cykelhistoria i boken Backe upp och backe ner, tror att den svenska idrottsrörelsen traditionellt haft svårt för proffscyklingens kommersialism och mindre trevliga avarter.
– Dopningen var ett ofog som gjorde att svenskarna rynkade lite på näsan åt cykelsporten. I Cykelförbundets arkiv kan man läsa att diskussionen var uppe redan på 1950-talet, om alkohol och amfetamin.
– Nu är det ändå någon slags uppsving för sporten här. Men framför allt på motionsnivå. Min slutsats är att vi behöver ett nytt stort lopp. Helst en skandinavisk tour, med Norge och Danmark, säger Bill Sund.
Varför har sporten blivit så mycket större i Danmark?
– Danskarna har alltid cyklat mycket. Klimatet är lite bättre. De stora stjärnorna där har varit intresserade av business också, och byggt upp starka lag. Sedan har dansk idrott inte varit lika rädd för elitsatsningar.

Gustav Larsson är ett av undantagen som bekräftar regeln. Hur gick han från Svarta vägen i Gemla till sådana här gigantiska rosa cykelfester?
– Man måste veta vad man vill.
– Jag tror att det handlar om målmedvetenhet. Att det finns en anledning till att man tränar som man måste göra. För mig har det alltid varit självklart, säger han.
31-åringen började cykelkarriären på en mountainbike, men tittade redan då drömmande på tv-sändningarna från Tour de France. Efter cykelgymnasiet i Skara hamnade han också på landsvägen. Först i det spanska stallet Cropusa. Omställningen till ”vanlig” cykel blev svår, i början var det många vurpor och en bruten hand. Sedan värvades han till Team Crescent, som drevs av Tommy Prim (tvåa i Girot 1982).
– Jag kommer från en generation mountainbike-cyklister där det var otroligt många som körde. Hård konkurrens var det första som gjorde att man blev bra. Sedan hade jag tur att Team Crescent satsade, och körde tävlingar i hela Europa. Det var otroligt viktigt.

Inför säsongen 2003 skrev Gustav kontrakt med storstallet Fassa Bortolo. Han flyttade till Italien, och gjorde sig så sakteliga ett namn. Framför allt som expert på de individuella temposträckorna. Men inte förrän i augusti 2008 fick större delen av idrotts-Sverige upp ögonen. OS-silvret i Kina följdes av VM-dito året därpå. Av en etappseger i Girot 2010. Och så vidare.
I år finns även Tour de France i planeringen. Sedan OS i London. I lägenheten i Monte Carlo får blommorna ofta stå ovattnade. 2010 hade Gustav 99 tävlingsdagar. Plus fem träningsläger. Plus resdagar. Men hustrun Veronica är också cyklist, vet hur proffslivet fungerar. Hur mycket som måste försakas, och hur mycket man måste träna.
Fast Gustav har faktiskt aldrig haft någon tränare.
– I slutändan är det ju jag som måste känna hur det känns. Jag tycker att det är lite det cykel handlar om – att utveckla sig själv. Träningen är för viktig för att jag ska låta någon annan sköta den.
Tröttnar du aldrig på all träning?
– Jag tyckte att det var jobbigt att träna redan när jag var liten. Och det kommer alltid att vara jobbigt. Men jag kommer nog alltid att fortsätta att träna, även när jag har lagt cykeln på hyllan.

• • •
Lördag 5 maj.
– Rock’n’ROLL!
Någon i BMC-stallet vrålar när Taylor Phinney kastar sig ut på den svängiga banan.
Och Giro d’Italia påminner just om en stor rockturné. I dagarna två har italienska roadies satt upp stängsel och scener. De har sällskap av mer influget folk, allt från trafikpoliser till bildsköna prisutdelare.
Det är sjätte gången loppet turnerar utomlands. Ännu ett kapitel i den 103-åriga historien. Över ett sekel i skuggan av Tour de France. När sporttidningen L’Equipe drog igång sitt etapplopp runt Frankrike 1903 följde italienska Gazzetta dello Sport snart efter. Det sägs att Girot bidrog till att känslomässigt ena det splittrade Italien. Både i början av 1900-talet – när statsbildningen fortfarande var ganska färsk – och efter andra världskriget.
Loppet har alltid varit viktigast för italienarna. För resten av världen är Touren lite större. Kanske för att den körs i juli, när hela Europa har tid att titta. Samtidigt sägs Girot vara ännu jäkligare. Bergsetapperna brukar vara tuffare, vädret mer oförutsägbart. Som när det plötsligt började snöa inför klättringen genom det 2 600 meter höga Gavia-passet 1988, och stelfrusna cyklister kämpade sig upp och ned i arktiska förhållanden. En av dem brast plötsligt ut i sång.
Cykelsporten har sin historia. Och sin ständigt föränderliga framtid. De företagssponsrade lagen kommer och går. Liksom cyklisterna, även om de senaste årens dopningsdramatik verkar ha lagt sig. I februari stängdes dock 2011 års Giro-segrare Alberto Contador av efter ett positivt test. Vilket i sin tur ställde till det för Bjarne Riis.
Han är det cykeltokiga Danmarks störste genom tiderna, och driver i dag stallet Saxo Bank. Nu måste ”Örnen från Herning” återvända till födelsestaden utan sin megastjärna.

För många av oss förlorade Riis stjärnglansen då han till sist erkände bloddopning under Tour de France-triumfen 1996. Men de danska fansen som trängs runt Saxo Bank-bussen i Herning har inte tappat respekten.
– Nej, inte alls. Alla var dopade på den tiden. Vi har accepterat det. Dessutom erkände han ju, säger Henrik Nielsen från Frederikshavn.
Kanske hade Riis behövt Gustav Larsson den här lördagen. Men de gick skilda vägar efter fyra år. Nu är det Vacansoleil-DCM:s svenske mekaniker Klas Johansson som finjusterar den larssonska tempo-cykeln (”den är Gustavs baby, med den är han lite mer … noggrann”). Vid sju på kvällen är det äntligen färdigväntat. 8,7 kilometer och 10.48 minuter senare är den första tävlingsdagen över.
När etappsegraren Taylor Phinney gått i mål frågade en tv-reporter hur amerikanen kände sig. ”Ganska utmattad!” När Gustav nått dit, som femma, behöver ingen fråga. På ostadiga ben sätter han sig på trottoarkanten. Förmågan att ta ut sig fullständigt, att besegra mjölksyran, är en anledning till hans tempostyrka.
En klunga barn samlas kring honom. Efter att vi tre svenska journalister – och norska TV2 – ställt våra frågor skriver en besviken Gustav plikttroget autografer.

På hotellet frågade jag hur sliten han brukar vara efter en ”vanlig” arbetsdag på Girot eller Touren.
– Man är så pass vältränad att man ska klara av att återhämta sig, mer eller mindre fullt ut, mellan etapperna. Kroppen vänjer sig vid att köra rejsen, efter en vecka brukar man vara i bättre slag än i början. Det svåra är på slutet, när vi kommer upp i bergen och man kan bli riktigt sliten.
Det måste vara jobbigt mentalt också?
– Många gånger kan den biten slita mer. Vi håller på i långa perioder, det blir regn, du måste hålla koncentrationen uppe … Kanske är det därför man försöker att inte göra någonting, inte tänka på någonting, på kvällarna.
Hur är det under loppen, hinner du tänka mycket då?
– När det går fort måste man vara koncentrerad. Men när vi kör de här långa etapperna sitter man ofta och pratar med folk. Eller tänker på vad man ska göra till hösten. Man har väldigt mycket tid att fundera. Som cyklist får man många hobbys, många saker man vill göra.
Brukar du komma fram till något?
– Oftast gör man det, men i nästa sekund ska man göra något helt annat.

• • •
Söndag 6 maj.
Ett färgglatt hav av 197 cyklister flyter långsamt iväg. Efter följer de 44 servicebilarna – två för varje stall – med reservcyklar på taket. Kvar står halva Herning och tittar lite vemodigt efter karavanen. En FdJ-Big Mat-cyklist blir också stående, fumlandes med dragkedjan till jackan. Han har gott om tid att komma ikapp, den andra Giro-etappen mäter 206 kilometer.
Före start minglade cykelnördarna på den stora parkeringsplatsen. Utanför Vacansoleil-bussen väntade vi på Gustav Larsson, som i vanlig ordning var en av de sista ut. Men för de svenska åskådarna var han inte den störste. Det var två cykelpensionärer.
Nu går jag till ett kafé för att träffa Roberto Vacchi och Anders Adamsson. Kabelkanalen Eurosports extremt kunniga kommentatorer är nästan synonyma med svensk cykel. För en gångs skull har de fått lämna studion i Borlänge, för att följa Girot på plats i några dagar.

– Det är alltid kul att påminna sig själv om hur stor cykelsporten är. Som individuell idrott tror jag att den är oöverträffad. I Sverige kanske vi gärna jämför Björn Ferry med Gustav Larsson, men det är en viss skillnad på att vara bra i skidskytte och i cykel, säger Anders Adamsson.
Han är orolig för sportens framtid i Sverige.
– Återväxten är för dålig. Vi får vara glada om vi har några cyklister som är med i World Tour om några år.
I dag är Gustav, Thomas Löfkvist och Fredrik Kessiakoff de enda svenskarna där.
– Men de skulle kunna gå tillsammans alla tre i Stockholm, och ingen skulle känna igen dem.
Medan Thor Hushovd har blivit en megastjärna i Norge.
– Det betyder mycket att en stor tv-kanal visar cykel där, då ökar intresset, säger Anders Adamsson.
Roberto Vacchi:
– Det skulle behöva göras en undersökning av svensk media. Av all den publicitet som vissa sporter får, om det är rätt nivå efter intresset. Häromveckan i Borlänge var det en helsida om division 4 i fotboll, sedan är det 79 åskådare eller någonting på matchen. Vi märker att cykelintresset har ökat enormt, men det står fan ingenting i Borlänge Tidning om att Italien runt börjat. Trots att det är ett av de största idrottsevenemangen i år.
– På motionsnivå har cykel exploderat, en söndag som i dag är det säkert tusentals gubbar och tanter mellan 30 och 65 som är ute och cyklar och har jätteroligt. Men deras barn är inte ute, säger Anders Adamsson.
Varför spiller inte det här intresset över?
– Jag tror att vi har blivit sådana: vi investerar i oss själva. Då handlar det om ”mig”, inte om att få fart på hela familjen. Det viktigaste är att träna själv, inte att få med barnen. Det är ett lite egoistiskt tänkande, säger Roberto Vacchi.

Klockan går. Cyklisterna har varit iväg i över en timme. Roberto Vacchi och Anders Adamsson knallar iväg för att kommentera. Ute på de jylländska vägarna har Gustav inte mycket ro för framtidsfunderingar. Det är blåsigt och stressigt. Alfredo Balloni vinner det första bergs­priset (47 meter över havet). Tillbaka i Herning tappar totalledaren Taylor Phinney kedjan. En mekaniker är snabbt framme och får på den igen. På upploppet viker världsmästare Cavendish inte ned sig. Gustav går i mål med klungan, helt enligt planen. Målet är tio-i-topp sammanlagt.
När jag frågade vad som egentligen driver honom svarade Gustav:
– Redan från början har det varit utmaningen. Eftersom cykel är så hårt blir det också väldigt tillfredsställande när man gör något bra. Det är inte kul att vinna något jättelätt.
Och till mållinjen i Milano återstår det fortfarande 329 mil den här söndagskvällen.

Ur Smålandsposten den 10 maj 2012.