Men Ulrika Johansson hittade tillbaka till något ännu viktigare.
Glädjen.
Nu är den gamla gladiatorn redo för sina sista strider mot klockan – och mot sig själv.
Hon tror att hon ska dö.
Varje gång hon flyger.
Och varje gång planet faktiskt landar oskatt blir hon lika glatt överraskad.
Så jag frågar Ulrika Johansson om flygrädslan någonsin fått henne att ens fundera över att avstå tävlingar utomlands.
– Nä, det är något som måste göras. Jag löser det.
Du är ganska målmedveten?
– Det är jag nog.
Över Värendsvallen växlar vädret snabbare än en 4×100-löpare. Östers och Mjällbys U 21-lag förbereder sig så sakteliga för match, i bakgrunden dånar bygget av den nya ishallen. På löparbanorna gör sig Ulrika Johansson redo för att montera ned friidrottskarriären.
Under uppbyggnadsperioderna kan hon träna åtta pass i veckan. Ibland kan de pågå i tre timmar. Den här tisdagen tar hon det lugnare. Värmer upp med ett stort leende. Ställer sig till slut i startblocket. Koncentrerar sig. Rusar iväg, susar förbi en gångare, klipper några häckar. Efter kanske 200 meter stannar hon av. Gångaren går förbi igen.
Skadorna har förföljt henne de senaste åren. Knäet, baksidan, hälsenan, tårna… Nu gör högerfoten plötsligt ont.
– Jag vet inte vad det är och tänker inte kolla upp det. Det får fasiken hålla ihop. Jag springer även om jag har ont, skadar jag mig har jag ju ändå inga fler tävlingar, säger Ulrika Johansson inför sin sista SM-start.
I morgon springer hon försök på 400 meter häck, finalen i Falun avgörs på lördag eftermiddag. Är hon bland de tre bästa blir det antagligen Finnkamp i Helsingfors nästa helg. Så Lag-SM med IFK Växjö i Stockholm den 31 augusti.
Sedan är det över.
– Garanterat.
Hur känns det?
– Bra. Jag satte en gräns – 30, sedan får det vara nog. För ett år sedan undrade jag hur jag skulle kunna sluta, men nu vill jag göra det.
Varför?
– Det är tufft att träna och jobba och hinna med någonting annat. Men jag tycker om att träna, jag älskar det. Grundträningen är bland det roligaste som finns. Det är inte den som är jobbig. Det är tiderna, flängandet. Att jobba, få ut hunden, byta om, ha ätit rätt, vara utvilad och ha sovit tillräckligt mycket för att kunna prestera på topp.
Är du någonstans rädd för att det i stället ska bli för mycket tid över?
– Nej, tid är något jag spenderar. Jag har nog aldrig haft tråkigt. Någonsin. Inte på min fritid i alla fall. Vi har precis flyttat till ett hus utanför Öhr, och det är stallbygge på gång. Jag har faktiskt tänkt skaffa mig en häst.
Ulrika Johansson växte upp “i skogen”, tre mil utanför Söderhamn i Hälsingland. Hon åkte längdskidor och terränglöpte, men fastnade för friidrotten. Började springa 400 meter slätt och 300 meter häck.
– Jag var inte speciellt snabb. Många tror att man inte kan träna upp det, men jag har gjort det.
I 16-årsåldern började hon vinna. Först ungdoms-SM, sedan junior-SM. Kom till ungdoms-OS i Lissabon.
Ändå tog det bara något år innan hon kände att hon stod och stampade. I friidrotten och i livet. Efter studenten flyttade Ulrika till Växjö för att läsa till lärare. Och slutade springa.
– Jag hade tröttnat. Jag hade tränat så länge, och när jag kom till Växjö fanns det annat att göra.
Som att vara med i TV4:s Gladiatorerna.
– Det var jäkligt kul. Som tävlingsmänniska fanns det ingenting som kunde slå det. Kanske inte ens friidrotten. Men roligast var träningarna.
Förstås.
På campus flöt studentlivet på.
– Jag var ute mycket, gick inte till gymmet, jag sprang inte. Till slut kände jag att det hade kommit till en gräns, att jag måste träna lite för att jag skulle må bra. Jag började springa, började gå till gymmet, började lyfta lite tyngre.
Tills hon kom till en ny gräns.
– Jag undrade “vad ska jag med det här till?”. Jag behövde en ny utmaning.
Lösningen blev ett telefonsamtal till tränaren Agne Bergvall. Ulrika fick en plats i hans grupp – och Bergvall anmälde henne genast till inomhus-SM 2006. Efter sex års frånvaro från friidrotten.
– Jag kom tvåa på 400 meter. Till lag-SM på sommaren hade de ingen som kunde springa 400 häck, så jag sa att jag kunde ta det. Direkt “persade” jag med någon sekund. Sedan körde vi på det.
– Ulrika har väldigt bra inställning, hon ger sig aldrig. Hennes löpstyrka och grundkondition är det inte många som matchar, säger nuvarande tränaren Tobias Karlsson.
2008 tog Ulrika Johansson sitt första individuella senior-SM-guld, i fjol det andra. Hon fick tävla mot de allra bästa på Europacupen, och siktade på Barcelona-EM i år. Ett första stort seniormästerskap skulle bli ett perfekt slut på karriären.
Men så brast det i baksidan i våras. Träningsrytmen stördes. Drömmen sprack.
– Viljan och motivationen fanns där, men jag fick inte den här sammanhängande träningen. Jag gjorde fyra tävlingar och fick ungefär samma tid i alla. Det kände segt från första häcken.
– Småskadorna den här säsongen har slitit. När du inte får feedbacken på träningen känner du att “åh vad skönt det ska bli att inte behöva ta striden”.
Hon är klubbkamrat med Carolina Klüft. Jämngammal med Christian Olsson.
Sedan comebacken 2006 har Ulrika Johansson – och många, många andra – tävlat i skuggan av tidernas svenska friidrottsgeneration.
Har du någon gång känt dig lite avundsjuk på dem?
– Det har jag faktiskt aldrig gjort. Det var nog för att jag lade av, och sedan gick det så himla bra när jag kom tillbaka. Däremot har det varit roligt att träffa dem man tävlade med på Ungdomsfinnkamper och så, de som är bäst nu. Att lära känna dem man bara sett på tv tidigare.
Har du undrat vad som kunde ha hänt om du inte slutat som 19-åring?
– Det var inget alternativ att fortsätta. Jag hade inte motivationen.
Många slutar i den åldern. Speciellt tjejer verkar det som.
– Jag tror att det har att göra med prestationskraven de har. Killar tar det mer med en klackspark, de kan träna för att ha kul ihop. Tjejerna har lite bristande självkänsla. Friidrotten är så resultatbaserad, där kan sådant bli så tydligt.
För dig är glädjen viktigast?
– Ja, och lite av den försvinner när jakten på prestationen ökar.
Men hur kul är egentligen 400 meter häck? Vad är tjusningen?
– Små saker kan göra så mycket. Du kan missa en häck och så går det en sekund. Men får du till det där loppet kan det gå hur bra som helst. Då glömmer du nästan bort att du är trött. För du blir brutalt trött.
Nere på fotbollsplanen ska U 21-matchen starta. 30-åringen på läktaren jämför förutsättningarna för friidrottarna och fotbollsspelarna, för dem precis under toppskiktet.
– I superettan får de lön. Som friidrottare måste du kombinera det med ett heltidsjobb, säger Ulrika Johansson (som arbetar som gymnasielärare i idrott).
– Det finns inte så mycket pengar i det, men många upplevelser. Spelarna i Öster får inte åka till Italien eller Genève, inte åka på träningsläger i Sydafrika när det är som tråkigast här i november. De får sitta i en buss upp till Sundsvall.
Vad mer kommer du att sakna när du slutar?
– Kanske inte tävlingarna, utan träningarna. Där är det här och nu. Du får bekräftelse, du springer på snabbare tider och får en bra känsla när du tränat klart och är helt utmattad. Den utmaningen går inte att slå med något annat. Samtidigt är det ju en press också. Det är lite hatkärlek.
Ur Smålandsposten den 12 augusti 2010.