Hösten 2029. Sensationen är ett faktum. Sverige har inte lyckats kvala in till sitt 15:e raka mästerskap – Jordan Larsson missade avgörandet på grund av en innebandymatch – och Lagerbäck kliar sig i skäggstubben och säger att ”njaaa, det kanske räcker nu…”. Lagrell muttrar något om att kontinuitet är bäst, men upptäcks ändå på en lunchservering på Lilla Torg i Malmö nästa dag. På andra sidan bordet en 48-årig Zlatan Ibrahimovic. När Sveriges störste fotbollsspelare betalar notan har han redan gått med på att bli vår näste förbundskapten.
Så långt lögn och förbannad dikt. Dikt som blev verklighet i Argentina.
I november, några dagar före sin 48-årsdag satt Diego Armando Maradona och åt lunch i Puerto Madera-kvarteret i Buenos Aires. På andra sidan bordet 77-årige förbundspresidenten Julio Grondona.
Förbundskaptenen Alfio Basile hade fått nog efter förlusten mot Chile, trots Grondonas försök att övertala honom att stanna. Nu gick frågan till Maradona. Som tänkte att han måste vara med i Dolda kameran.
I januari kom en annan argentinsk världsmästare i Växjö. Jag frågade Osvaldo Ardiles vad han trodde om sin gamle lagkamrat som förbundskapten.
– Jag är så glad för hans skull. Det har varit många negativa kommentarer, till och med i Argentina. Men jag tror att det här blir väldigt bra. Maradona kommer att inspirera laget. Och gamla spelare utan tränarerfarenhet har lyckats bra tidigare.
Sedan försvann Ardiles ut i snöyran, och när snön fortsätter att falla i mars ser jag Emir Kusturicas dokumenär Maradona by Kusturica (påhittig titel).
Den serbiske regissören hyllar El Diego hämningslöst, verkar redo att konvertera till Maradonakyrkan i Buenos Aires. Det magiska målet mot England -86 vevas så många gånger att jag (nästan) blir trött på det. Maradona ursäktar handsen i samma match med att engelsmännen förtjänade det efter Falklandskriget. Han kramar Fidel Castro och hyllas av Hugo Chavez. Folk jublar vart han går, och till slut hamnar Maradona på en scen där han sjunger en hyllningssång – till sig själv.
Bland de argentinska landslagsspelarna var tongångarna de samma i höstas.
– Han är Gud. Den störste fotbollsspelaren någonsin, sa Javier Mascherano.
Må så vara. Men Liverpoolmittfältaren undvek att svara på frågan han fått – är Maradona en lämplig förbundskapten?
74 procent av argentinarna tyckte inte det. Och av någon anledning talas det tyst om Maradonas tränarkarriär – några få matcher med Deportivo Mandiyu och Racing Club – i Kusturicas film.
Men, som Ardiles påpekade, är den gudomlige från Villa Fiorito inte den förste att få ett sådant jobb utan erfarenhet. Franz Beckenbauer blev västtysk förbundskapten 1984, bara ett år efter att han slutat spela. Ändå vann han VM-guld -90 och silver -86. Jürgen Klinsmann gjorde nästan detsamma 2006.
De avskräckande exemplen är dock fler. Långt fler. Minns Lothar Matthäus som ungersk förbundskapten, Hristo Stoitjkov som bulgarisk. Juryn är fortfarande ute angående Dunga i Brasilien.
Å andra sidan skulle Maradonas navelludd kunna utses till förbundskapten, och det skulle ändå bli ett hyfsat lag med Cambiasso och Riquelme på mitten, plus Messi och Aguero längst fram.
Å tredje sidan har Argentina imponerat på pappret i många år, men inte vunnit VM sedan 1986.
Då med Maradona på plan och Carlos Bilardo på bänken. Samme Bilardo som blev känd för sin brutala fotboll. Samme ”El Narigón” (”Stornäsa”) som nu blivit general manager i landslaget, men som lovat att inte lägga näsan i blöt när Maradona leder laget.
I onsdags tackade så den förste av navelluddslirarna för sig. Juan Román Riquelme hoppade av landslaget (för tredje gången), sedan han kritiserats av Maradona och Bilardo.
– Vi tänker inte likadant och har inte samma moral, sa Boca Juniors-stjärnan.
– Det är inte Riquelmes ord, någon har fyllt hans huvud med det här, kontrade förbundskaptenen – och tänkte kanske på agenten Marcos Franchi, som representerar just Riquelme men ligger i ekonomisk tvist med Maradona.
Kontroversen är inte den första. Esteban Cambiasso har inte ens varit uttagen i de två landskamperna sedan maktskiftet.
Leo Messi glänste däremot mot Frankrike i februari. Argentina dominerade bollinnehavet (58 procent) i en vänskapslandskamp med tävlingsnerv, och Messi avslutade med ett urtjusigt 2–0-mål.
Ändå var det Maradona som det handlade om, hans namn på bortafansens tröjor och hans ansikte i tv-kamerornas fokus. Och frågorna hängde kvar i den kyliga Marseillenatten. Hur ska Messi och Aguero fungera optimalt tillsammans? Hur länge kan Maradona hålla sams med förbundsledningen? Vilka taktiska genidrag hittar han på i ett verkligt pressat läge? Hur mycket inflytande har egentligen Bilardo?
Några svar kan komma om två veckor, när Argentina återupptar sin vingliga resa mot VM. Efter tio av 18 kvalomgångar är Albicelestes tabelltrea, med tre poängs marginal till Uruguay på playoffplats och fyra pinnar ner till Ecuador på se-VM-på-tv-plats. Cirkus Maradona ska först uppträda på hemmaplan (mot Venezuela), och fortsätter sedan upp i Anderna, till La Paz i Bolivia.
Som PR-trick är Maradona redan en succé. Men det är inte uppmärksamhet argentinarna behöver. Det är ett VM-guld. Guds hand pekar knappast ut vägen dit.
Ur Smålandsposten den 13 mars 2009.