I förra veckan presenterade tyska Der Spiegel en studie som visade att Cristiano Ronaldo är världens snabbaste fotbollsspelare. 33,6 kilometer i timmen lär portugisens genomsnittshastighet vara.
Med boll.
Det känns som att hela 00-talet gick i Ronaldotempo.
Det känns som att det var i går…
• …det var april 2000 och en 18-årig Zlatan Ibrahimovic sprang ut på Hjällbovallen i Angered. Det var den första omgången av den allra första superettan, nedflyttade Malmö FF skulle möta Gunnilse (det blev 0–0).
• …det var maj 2000 och Lazios supportrar rusade ut på Stadio Olimpicos gräsmatta, för att fira sin första scudetto sedan 1974. Bakom Serie A-segern låg penningstarke presidenten Sergio Cragnotti och tränaren Sven-Göran Eriksson.
• …det var juni 2000 och Sverige spelade ödesmatch i sitt första mästerskap sedan 1994. Men EM-mötet med Turkiet blev kanske hela 00-talets tråkigaste 0–0-match, och jag satte mig vid datorn och krävde förbundskaptenernas avgång, på ett nyfunnet internetforum.
• …det var juli 2000 och Real Madrids nyvalde president Florentino Pérez lade upp 660 miljoner kronor för Barcelonas Luis Figo.
• …det var augusti 2000 och Ulrik Jansson tryckte till Andrea Pirlo och Helsingborgsmålvakten Sven Andersson räddade en straff. För andra året i rad var ett svenskt lag i Champions League, medan Intertränaren Marcelo Lippi lämnade San Siro med Ronaldoraska steg.
I december 2009 övervintrar Sven-Göran Eriksson på Meadow Lane i Nottingham. I engelska League Two. Ironiskt som ett gammalt Nilecity-avsnitt.
2000-talets fotbollshistoria handlade till stor del om vansinnigt rika män som köpte klubbar för vansinnigt stora pengar, och (ibland) gjorde vansinnigt stora investeringar i dem. Som matmogulen Cragnotti i Lazio. Som Thaksin Shinawatra i Manchester City. Och som Roman Abramovitj i Chelsea.
Fansen blev till sig av lycka och ställde inga frågor. Det viktiga var att nya spelare kom in.
Svennis ställde ännu färre frågor. Det viktiga var att lönen kom in.
Han hann lämna Lazio innan Cragnottis imperium kraschade. Han fick sparken från City 2008, av samme thailändske ex-premiärminister som anställt honom sommaren före. Och han flörtade vilt med ryske Roman, trots att han redan satt på ett jättekontrakt med det engelska förbundet.
I somras hoppade Eriksson så på jobbet i Notts County, efter att mycket mystiska Munto Finance hade köpt världens äldsta klubb. Hur den soppan slutar återstår att se.
Lika oviss är fortfarande utgången i de flesta stora ligor. För pengarna må ha forsat in under 00-talet, men dramatiken lever. Fotbollen lever.
Visst, alla kan inte längre vinna. Wigan vet redan i augusti att det inte blir någon Premier League-titel. Men vi vet inte om det blir Manchester United, Chelsea, Arsenal eller Liverpool (nåja) som vinner. Champions League har tagits hem av sju olika klubbar på 00-talet.
Samtidigt är det nya tider. Nicklas Perssons 1–1-mål mot Paris Saint Germain i november -00 är fortfarande det senaste svenska Champions League-målet. Att till exempel mirakeltränaren från Milano, Nanne Bergstrand, åter skulle kunna slå Inter med sitt Kalmar FF är bara en befängd dröm.
I Sverige springer folk fortfarande in på planen. Tyvärr är det fansen som gör det, medan spelarna flyr i panik. Å andra sidan har de gjort så hela decenniet, men då framförallt till grönare betesmarker i Danmark eller Norge.
Ändå fortsatte publiken att komma. 2007 var det allsvenska publiksnittet uppe i 10 258. För oss som mindes det tidiga 90-talets öde arenor var siffrorna remarkabla. Speciellt som arenorna i många fall var de samma (till slut nådde bygg-boomen även allsvenskan). Och som lagen blev allt svagare. The botten var nådd när blivande svenska mästarna Djurgården åkte ur Uefacupen mot irländska Cork 2005.
Annars verkade blåränderna ha något stort på gång när årtiondet var ungt. Men det höll förstås inte. Istället domineras allsvenskan numera av de som byggt klokt och långsiktigt – Elfsborg, Göteborg, Kalmar. Och av AIK.
På Fredriksskans har man lärt sig av Lars Lagerbäck. Långsiktigheten gjorde honom långlivad som förbundskapten. Trots regelbundna avgångskrav.
Lagerbäck fortsatte efter fiaskot 2000, fortsatte att föra Sverige till EM och VM. I Japan 2002 stoppades vi från något riktigt stort av en senegalesisk stolpe, i Portugal två år senare var det ribbor och stolpar och Edwin van der Sar som eliminerade årtiondets starkaste Sverige. I Tyskland 2006 började sprickorna att synas, och i Österrike förra sommaren rasade allt i ödesmatchen mot Ryssland. Men Lagerbäck satt kvar.
När norrlänningen till slut avgick ringde en viss värmlänning till Lars-Åke Lagrell och anmälde sitt intresse. I Sverige fanns ju inga fejkade shejker. Eriksson hade blivit Englands förste utländske förbundskapten 2001, och det hade varit en vild resa. Mellan mästerskapsuttågen låg Svennis i som en annan Tiger Woods, och till slut lurades han i väg till Dubai av en utklädd tabloidtidningsreporter.
Nej, någon engelsk fullträff blev det inte det här decenniet heller. Istället fixade Ronaldinho, Ronaldo och Rivaldo Brasiliens femte VM-guld 2002. I övrigt dominerade länderna på Medelhavets norra strand. Frankrike vann EM 2000 (bland annat tack vare en handsavblåsning i semifinalens förlängning…), Grekland tog ett osannolikt guld -04, Italien vann VM 2006 (nu slapp Lippi och Pirlo Ulrik Jansson) och Spanien glänste i EM i fjol.
Någon Eriksson blev det aldrig i Blågult. Istället tog Erik Hamrén över. Och möttes genast av beskedet att världens femte bäste spelare 2009 (enligt World Soccers läsare) inte ville vara med. Han som klackat mot Italien 2004, han som satt de sena Ungernmålen, han som ändå aldrig riktigt nått sin fulla kapacitet i gul tröja.
I december 2009 har Zlatan Ibrahimovic kommit långt från Hjällbovallen. Ända till Abu Dhabi, där FC Barcelona spelar klubb-VM just nu.
Han har gått den långa vägen dit, bytt och bytt, aldrig haft någon ambition att förbli trogen likt en Totti eller Rául. Hela tiden hyllad. Hela tiden ifrågasatt. I Växjö såväl som i Vietnam.
I mars 2001 köpte Ajax Zlatan för 85 miljoner kronor. Tre år senare hade han vuxit sig för stor för den holländska plantskolan. I England, Italien och Spanien var tv-pengarna oerhört mycket större, och de mellanstora ligorna hängde inte alls med (även om Porto vann Champions League just 2004).
Så Zlatan fortsatte till Juventus. Han vann ligan två gånger och när Calciopoli-bomben briserade försvann han snabbt till Inter. Som genast blev Italiens bästa lag, nästan helt utan italienare.
Men i somras hade Zlatan vuxit sig för stor igen, för en liga i kris. Nu var bara de största stora nog.
Den 29 november stod han på Camp Nous sidlinje. På andra sidan kritstrecket sprang redan Ronaldo och Kaká. Världens två dyraste fotbollsspelare (Ronaldo kostade nästan en miljard kronor). Inhandlade av samme Realpresident som köpt Figo 2000, som lagt upp 700 miljoner för Zinedine Zidane året därpå (det transferrekordet stod sig faktiskt till i somras) och sedan kryddat med gamle Ronaldo och David Beckham.
Men nu bodde David och Victoria i Los Angeles, och ”Zizou” hade skallat sin siste italienare för länge sedan. 98 000 culés ställde sig upp och hyllade Barças dyraste spelare när han byttes in i den 51:a minuten. De hade knappt hunnit sätta sig förrän de flög upp igen.
För i den 54:e minuten kom en perfekt boll från Dani Alves – en väldigt typisk högerback för 00-talet – och som vanligt låg Zlatan på gränsen. Men han klarade sig undan offsideavblåsningen, var plötsligt ren och stötte in el clásicos enda mål. Med en bredsidevolley. Med vänsterfoten.
President Pérez tittade uppgivet mot den katalanska himlen. Hela världen häpnade. Till och med de sista, suraste brittiska kritikerna borde ha varit imponerade.
Men internet fanns kvar. På aftonbladet.se skrev signaturen Nallets:
”Zlatan är överskattad! Ställ vilken allsvensk anfallare som helst i Barcelona och han hade också levererat mål på mål.”
Det var ju trots allt nollornas decennium.
Ur Smålandsposten den 18 december 2009