Växer så att det knakar.
Vill du hitta tillbaka till lugnet bör du leta upp paradisön Phu Quoc längst nere i söder.
– Kan Mr Johansson rapportera till incheckningsdisken. Det är problem med bagaget…
Problem?
Problem.
Till slut har jag fastnat i den vietnamesiska administrationens nät. En alldeles för tidig morgon på Phu Quocs pyttelilla flygplats. Utanför badar staden Duong Dong i sol, här inne är bagagekontrollantens blick mörk. I min ryggsäck har han funnit två flaskor … fisksås.
Tydligen är det strängeligen förbjudet att på egen hand exportera öns stora exportvara. Åtta dagars problemfritt ö-liv har gjort mig alldeles för harmonisk för att bråka. Såsen får stanna. Jag hade gärna gjort den sällskap.
Du har kanske redan läst resereportagen om Vietnam. Om det breda utbudet det långsmala landet har att erbjuda, i utbyte mot bara en handfull dollar. Sol och bad, dimmiga bergsleder i norr, två mycket olika men lika myllrande storstäder i Hanoi och Saigon (officiellt Ho Chi Minh-staden), den charmiga gamla huvudstaden Hué, pittoreska men väl turistiska Hoi An, beachpartyparadiset Nha Trang, lummiga Mekongdeltat i söder och spektakulära Halong Bay i norr. Maten är god, folket vänligt, priserna låga och naturen underbar.
Du som ännu inte varit där har kanske undrat. Det låter väl ändå lite för bra för att vara sant?
Faktiskt inte.
Självklart har Vietnam sina mörka sidor. Minnet av det fruktansvärda krigen, den förtryckta vardagen. Folkrepublikens inte-så-folkvalda regering har valt samma väg som sin gamla huvudfiende Kina: kommunistiskt till namnet, vulgokapitalistiskt i praktiken.
Ändå är det ljuset som dominerar. Färgerna. Leendena. Framåtandan. Vänligheten.
Inte minst på Phu Quoc.
Planet från Saigon verkar först missa den gröna tårdroppen i den blå Siambukten.
Men så gör piloten en u-sväng, vi tar mark på öns enda landningsbana. De som bokat rum på de flådigare hotellen möts av taxichaufförer, jag haffar en motorcykelförare som stuvar in min ryggsäck framför sig.
Främst lockar förstås västkustens två mil långa sandstrand – poetiskt värre kallad Long Beach. Längs med den poppar nya hotell upp hela tiden. Främst de lite lyxigare. Men fortfarande dominerar budgetställena under palmerna.
Och fortfarande tuffar livet på som det alltid gjort. I alla fall sedan röda khmererna slutade anfalla på 1970-talet (Kambodja hävdar dock fortfarande att Phu Quoc tillhör dem). Jorden är tydligen inte alls gjord för jordbruk, här växer mest skog. Och svartpeppar. I haven runt ön frodas däremot djurlivet. I hamnarna i städerna Duong Dong och An Thoi trängs de färgglada fiskebåtarna.
Asfalten räckte bara till downtown Duong Dong. På huvudleden söderut ligger snart gruset rött som på Roland Garros i juni. Och motorcykelchaffisen är vägens Roger Federer, girar och tutar och hinner ändå hitta ner på den steniga ”vägen” till stranden. Här hittar jag en bungalow för 25 dollar natten hos makarna Quyen och Huong. En stor säng, kallvattendusch, fläkt och två hängmattor på verandan. Alldeles lagom. För det är 20 meter till havet, tio till restaurangen och bedövande vackert.
De långsamma dagarna rusar förbi. Stillheten härskar. Det finns inte så mycket att göra på Phu Quoc. Förutom att hugga en solstol och ett parasoll innan tyskarna (de är överallt här, inte ens de själva förstår varför) stiger upp. Slumra till, vakna med en iskaffe från serveringen och sträckläsa boken du sköt framför dig alldeles för länge hemma.
Vattnet är nästan för varmt, molnen nästan för få. Tröttnar du på att ligga still kan du alltid cykla in till förmiddagsmarknaden i Duong Dong. Eller gå en eftermiddagspromenad längs stranden. Som visar sig vara lika ändlös som en svensk vinter. Lite här och där erbjuds det snorkelutflykter. Jag nappar, får en heldag runt de ännu mindre öarna söder om Phu Quoc. Fiskar, ålar, koraller. God mat, trevligt sällskap. Fler stränder.
På kvällen pustar vi ut (nåja) med en kall öl. Dagen har slutat framför våra ögon (Long Beach är Vietnams enda strand med solnedgång) och restaurangpersonalen har burit fram borden nästan till vattenbrynet och tänt den båtformade grillen. De lockar med jätteräkor, pilgrimsmusslor, flera sorters fisk, Huongs underbara vitlöksmarinerade bläckfisk och de saftiga grillspetten. I den mörka horisonten skvallrar ljusen om att fiskarna redan jagar nästa dags fångst.
Kanske gäller det att njuta medan tid är. Hade Phu Quoc flutit i väg till Thailand hade ön snart sjunkit under alla besökare. Nu växer turismen i makligare takt. Men den växer.
En eftermiddag i restaurangen, innan jag betalat min nota på några miljoner dong, frågar jag Quyen om utvecklingen. Han kom till ön för sex år sedan.
– När jag kom hit var det inte så annorlunda. Men om fem år har det säkert ändrats.
Vi – han, jag och den brittiske dykinstruktören som säger sig ha flyttat till Phu Quoc för gott – tittar ut över havet. Quyen säger:
– Men å andra sidan är det inget som går fort på Phu Quoc …
Ur Smålandsposten den 6 mars 2010.