Medicinsk mardröm eller helt enkelt en dröm?
Åsikterna om MMA går minst sagt isär. En underdog från Växjö har gjort sitt val.
Första gången han skulle in i buren blev det svart.
Det var maj i fjol, i Odense arrangerades Fightergalla 14. 24-årige Ricardo Chavez skulle gå sin debutmatch i MMA – mixed martial arts. En blandning av boxning, brottning, thaiboxning, brasiliansk jiu-jitsu och några kampsportsdiscipliner till. Det mesta är helt enkelt tillåtet.
Ricardo Chavez var inte orolig under uppladdningen hemma i Växjö. Han var inte nervös under resan till Danmark. Inte ens när coachen Ulf Elm lindade hans händer i omklädningsrummet. Inte under uppvärmningen. Men när han stod i gången och hörde sitt namn ropas upp och den glättiga latinamerikanska musiken arrangörerna valt åt honom började – då. Då slog det honom. Då fick han någon slags blackout.
När Ricardo ”vaknade” igen var han i buren. Han såg den fem kilo tyngre Rune Petersen. Ricardo hade hört att dansken gått sju, åtta MMA-matcher – och vunnit samtliga på knock. Burdörren stängdes. Ricardo var världens ensammaste människa. Tittade in i motståndarens ögon. Hörde domaren skrika ”fight!”. Det blev svart igen.
• • •
Utanför Dansborghallen rör sig kön långsamt framåt, genom säkerhetskontrollen. Det är oktober 2011, vi är i Hvidovre i södra Köpenhamn. På fotbollsstadion på andra sidan gatan gjorde stormålvakten Peter Schmeichel några tidiga säsonger. I hallen brukar Hvidovres damer spela division 2-handboll. Den här lördagskvällen står dock MMA på programmet: Fightergalla 23. Match nummer nio, i 64-kilosklassen: Ricardo Chavez vs Kristian Sørensen.
Det är lika bra att vara ärlig. Jag hade varit mer hemtam på fotbolls- eller handbollsläktaren. Väljer jag själv brukar det bli kampen om bollen, kampen mot klockan. Inte … kamp.
Första gången jag gick på kampsport var i Bangkok 2005. Tisdags-thaiboxning på klassiska Lumpinee-stadion. Jag hamnade ringside, bredvid en läkare från Dalarna, och frågade vad han tyckte om den här sporten.
– Äh, det är inte farligare än innebandy.
I de första matcherna hände inte mycket, trots att både slag och sparkar tillåts i muay thai. Men i en av de högre viktklasserna knockade Dok Mai Pah plötsligt Khaow Nah. Som stöp direkt. Låg kvar. Benet ryckte. Han bars ut. Jag gick.
• • •
– Det är tufft. Det gör ont. Det är ett sätt att testa var gränserna går.
Ulf Elm, ordförande och tränare i Växjö Titans, sammanfattar MMA. En av klubbens många stilar. Kassören och informationsansvariga Kristina Gustafsson berättar att alla är välkomna till tioåriga Titans. Att man vill slå sönder machomyten, att herrarnas omklädningsrum är målat rosa. Mångas bild av kampsport förblir ändå svart. Speciellt av MMA.
Sporten kom till USA från Brasilien 1993, då Ultimate Fighting Championship startades. Proffsserien spreds internationellt, och är ledande inom MMA. Det är den som visas på tv, den som är drömmen. Även i Sverige. Hittills har bara Alexander Gustafsson lyckats etablera sig där. Men det pratas om en gala i Stockholm 2012.
MMA-förbundet valdes in i Svenska Budo & Kampsportsförbundet 2009 och kom därmed in i Riksidrottsförbundet. Den hösten debatterades MMA flitigt. Sedan har det varit tystare utanför kampsportsmedia. I september dök sporten åter upp. En Avestabo hade anordnat icke-sanktionerade tävlingar i sin trädgård, och polisanmäldes av MMA-förbundet. Samma vecka visades tv-bilder från en tävling med minderåriga i England.
Därför är Växjö Titans alltid på sin vakt. Avarter och skandaler måste undvikas, kan vara förödande för ryktet. Höga krav ska sålla bort oseriösa utövare. För att få börja med MMA måste killarna ha tränat en av klubbens andra discipliner i sex veckor, och haft 85 procents närvaro. Sedan gör Titans en bedömning av MMA-lämpligheten.
Vi står och fryser lite i klubblokalen på Öster en torsdagskväll, medan MMA-gruppen (åtta killar och en tjej) tränar. De avslutar med sparring. Ricardo Chavez och Jonas Albertsson väntar på matchbesked från Fightergalla-promotorn Otto Knudsen. Nu övar de slag, grepp, kast, att ta ner motståndaren på mattan. Väl där ska attackerna fortsätta. Amatörerna går tiominutersmatcher – om de inte avbryts av en knock, att motståndaren ger sig eller att domaren bryter.
Mångsidigheten är fascinerande, hur de hinner välja mellan alla alternativ från olika discipliner. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på risken för skador. Speciellt på huvudet.
– Jag vet inte, våra fajters tänker nog lika lite på det som Börje Salming gjorde när han spelade ishockey. För att det ska bli farligt krävs upprepade slag mot huvudet, och det är svårt att lyckas med mot en tränad motståndare. Och jag vill betona: som tränare tittar jag på säkerheten i första hand, säger Ulf Elm.
– MMA kan se ut som ett slagsmål. Men för mig har ett slagsmål ohederliga avsikter. Det här är en idrott.
Klockan ringer, passet är över. Ulf Elm samlar gruppen och berättar att kommande träningar ska inriktas på att förbereda Ricardo och Jonas för galan.
– Är det någon som tycker att det börjar kännas otäckt är det helt okej. Bara kom och prata med mig i så fall.
• • •
Ricardo Chavez kände sig hemma direkt.
Han hade kommit till Växjö från El Salvador som fyraåring, 1990. I unga år testade han lagsporterna, men de var inte för honom. ”Vanlig” jiu-jitsu var inte heller riktigt rätt. 2006 kom han till Växjö Titans lokal, prövade thaiboxning och brasiliansk jiu-jitsu (där kampen fortsätter på mattan) samma dag. Han fortsatte.
Efter en termin frågade Ricardo Ulf Elm om han fick börja träna MMA. Tävling tänkte han inte så mycket på då. Inte förrän BJJ-profilen Waldo Zapata bjöds in till ett seminarium, och undrade varför Ricardo inte gick matcher.
– Han såg väl något.
Ulf Elm ordnade en match i Danmark – få amatörmatcher arrangerades i Sverige, och då var erfarenhetskraven väldigt höga. Ricardo började den långa laddningen. La all energi på träningen och på att äta och sova rätt. Jobb och studier (Ricardo arbetar som fritidspedagog, och pluggar statsvetenskap och sociologi) fick komma i andra hand.
Ricardo visste att amatör-MMA är nästan lika hårt som proffsvarianten. Visst, du bär benskydd, handskarna är lite tjockare, matcherna är kortare, armbågar är inte tillåtna. Inte heller knän mot huvudet.
Men:
– Man kan åka på en smäll så att man somnar.
Det var det han insåg där i Odense, i maj 2010. Men han höll sig vaken. Först en rond. ”Jag överlevde” tänkte han lite förvånat i pausen. Sedan en till, trots konstant underläge och en blodig näsa. Rune Petersen fick alla tre domarrösterna. Ricardo var ändå en vinnare. På vägen ut började han skratta. Ulf Elm la is på det onda, frågade hur det var. Ricardo fortsatte skratta.
Under sommaren fortsatte han att träna. Men det visade sig svårt att hitta lämpligt motstånd i 62 kilo. Till slut blev det returmöte med Rune Petersen. Ricardo var bättre med, skyddade sig fint. Det hjälpte inte. Ett danskt knä träffade Ricardos lever. Han sjönk ihop direkt. Efteråt, när smärtan lagt sig, sökte Ricardo upp Rune Petersen. Som visade sig vara värst skadad – ett ben i foten hade brutits när den träffat Ricardos arm.
– Det såg ut som om en apelsin tryckts in i foten på honom.
Rune Petersen fick halta iväg till sjukhuset. Ricardo ville rusa vidare. Men det blev tvärstopp när ledbandet i knäet nästan gick helt av på en träning. Tre månaders vila. Ricardo bara skulle tillbaka. Han tränade ännu hårdare. En ny match bokades in. Nu hade Ricardo hittat ett smeknamn – Underdog. Han hade valt egen ingångsmusik – rapparen DMX. Han hade insett att han måste styra matcherna.
Mot den huvudet högre Oliver Larsen lyckades det. 163 centimeter Ricardo fick ner dansken i båda ronderna. Slog, slog, slog. Siktade på levern, försökte komma åt huvudet. Larsen skyddade sig hjälpligt, men föll med domarsiffrorna 0–3. Ricardo skrek rakt ut.
– Det var världens känsla, den går inte att beskriva. Alla timmarna man lagt ned, all träning och allt slit … Nu var det värt allting.
• • •
Kampen går vidare. Debatten likaså.
En lördag är det åter seminariedags hos Titans. Fighter Magazine beskriver Mats Nilsson som ”gentlemannen i svensk MMA”. Nio proffsmatcher har gett blott en förlust. Före sin lekfullt svettiga uppvärmning säger den 28-årige helsingborgaren:
– Alla har en åsikt om MMA. När jag är ute och föreläser om sporten brukar jag säga att du väljer dina risker. Om du stoppar en cigg i munnen tar du en risk. Eller om du spelar ishockey. Jag vet att slagsmål inte är en del av den sporten, men samtidigt uppmuntras tufft spel. Att toppa busligan ses som något bra.
Och inom ishockeyn diskuteras just nu de många hjärnskakningarna. När det gäller MMA-skadorna visar en studie, från amerikanska Johns Hopkins University, att ansiktssår är vanligast. Därefter följer handskador. Forskarna konstaterade att 40 procent av de studerade matcherna (samtliga proffsmatcher i Nevada 2001–04) slutade med någon form av skada. Men drog också slutsatsen att risken för allvarliga huvudskador var lägre i MMA än i proffsboxning, eftersom knockouterna var färre.
Martin Ingvar tycker inte att det spelar någon roll. Professorn i integrativ medicin, vid institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska, är närmast obligatorisk i en sådan här text. I september 2009 skrev han och sju andra läkare en kraftigt MMA-kritisk debattartikel i DN.
– MMA innehåller några ohyggligt osportsliga moment. Det gäller inte att vara bäst på något, utan att spöa upp någon. Det kan du ha en rent etisk synpunkt på. Sedan går unga människor in i det här utan fullständig information. Företrädare för sporten undervärderar grovt riskerna med upprepade slag mot huvudet. MMA innehåller upprepade slag även mot liggande kombattant, den typen av våld som kan ge långsiktig inflammatorisk celldöd, säger Martin Ingvar.
– I proffsboxning har du ett rakt-på-våld, men också något bra: ett omedelbart test. Slår du tillräckligt hårt slår du ner motståndaren. Du får slut på eländet. Den typen av slut får du inte i MMA. Där ska domaren göra en halvkvalificerad tredjepersonsbedömning, när han väntar på att någon som är halvt sönderslagen ska klappa tre gånger i golvet, eller vad det nu är de gör.
Sportens anhängare säger ofta att den inte är farligare än ishockey.
– Och det är rätt! Ishockey på elitnivå innehåller i dag så många knockar att man insett att de är ett allvarligt problem. Men i ishockey är ett lyckat spelmoment att få in en dum gummitrissa i mål. Inte att slå vett och sans ur motståndaren, säger Martin Ingvar.
Ricardo Chavez säger:
– Många frågar om jag inte är rädd för skador på huvudet. Men man är ju förberedd. Att skydda huvudet är prio ett för mig. Visst, jag kan ta en smäll. Men jag ska helst inte behöva ta den.
Vilka reaktioner får du annars från omgivningen när du berättar att du utövar MMA?
– De flesta blir fundersamma, eftersom jag jobbar med ungdomar. Det går inte riktigt ihop, man är ju en snäll kille. Men det känns som att vi går åt rätt håll, folk tror inte längre att man är farlig för att man håller på med MMA. Då är det mer negativt från familjen. Mina föräldrar var inte så förtjusta till en början. De tycker fortfarande inte om det, men säger ”okej, du är vuxen, du väljer själv”. Och jag har sagt att det här är min dröm.
Vad skulle du själv säga om dina barn började med MMA någon gång i framtiden?
– Jag skulle stödja dem fullt ut. Det skulle nästan vara en ära för mig att lära min son eller dotter att träna, att leda honom eller henne till buren.
Skulle du inte vara orolig?
– Jo, absolut. Visst skulle man känna det här lilla … Men man har ju varit där själv. Det är inte så himla farligt egentligen. Så länge jag vet att de är förberedda är det lugnt.
• • •
En dansk zombie spökar den här kvällen.
I Hvidovre, på den 23:e fightergallan, får jag en pressplats på en fällstol ringside (andra åskådare har betalt 660 svenska kronor). Den åttakantiga buren är uppställd mitt i den nedsläckta hallen. Några hundra åskådare trillar in, köper öl. De utan ringsidebiljetter sätter sig på läktarna eller ställer sig på golvet.
Där utanför, bakom dörren för de som ska upp i den röda burhörnan, lindar Ulf Elm Ricardos händer. De har hört att motståndaren, Kristian Sørensen från Butcher’s Lab i Köpenhamn, är svårsänkt.
Efter två matcher i shootfighting (en mildare variant, där du inte får slå motståndaren på golvet) börjar MMA-kvällen. Först åtta amatöruppgörelser, innan proffsen äntrar buren. Kalmariten Erik Friberg inleder. Efter två minuter är det över, Friberg har kopplat en armbar (greppat och böjt motståndarens armbåge bakåt). Nästa match går ännu snabbare. Toktaggade Albin Shaje från Stockholm knockar en dansk på 31 sekunder.
Så är det Växjö Titans Jonas Albertssons tur. I sin andra MMA-match möter han det 17-åriga stjärnskottet Mads Brunell. Det blir dansk dominans. Svensken blir knäad och slagen och kastad och är fruktansvärt trött mot slutet. Men han håller ut. Brunell får domarrösterna. På vägen tillbaka till omklädningsrummet kräks Jonas Albertsson på hallgolvet. Det rullar vidare i värmen. I en hafsig holmgång sänker Thomas Robertsen Jesper Gøtler med en spark på hakan. Godnatt. Och en halvtimmes paus.
Danskarna går och köper mer öl, medan Ricardo och Kristian Sørensens ansikten projekteras på de svarta kortsideväggarna. Till slut hörs hiphopen i högtalarna, ut ur rökmaskinsröken vandrar Titans-entouraget. En kram, sedan går Ulf Elm och ställer sig nedanför buren.
Tidigare under kvällen har man ofta hamnat på mattan. Här blir det en aningen avvaktande boxningsmatch, där Ricardo dessutom matar sparkar mot danskens framsträckta ben. Ricardo får in några ordentliga träffar. Dansken rör knappt en min. Bara hans våldsamt blödande näsa avslöjar något. Ulf Elm märker att Ricardo knappt använder högern. Tränaren vet inte att den två veckor gamla tumskadan slagits upp igen. Dessutom känns en annan träningssmäll, i ett revben.
Sørensen fortsätter att ta slagen. Ricardo tänker ”vad är det här, en jävla zombie?”. Efter tio tunga minuter sträcker svensken händerna i luften. Men han vet att han är i Danmark, att domarna kan förneka honom segern.
– And the winner, with two votes against one, is… Ricardo Chaveeez!
Han skriker, showar, får medalj av rondpresentatörstjejen. Jag tar mig ut till omklädningsrummet, förbi nästa frustande fajter. Ricardo står och pratar med Rune Petersen.
– Jag bröt inte tummen, men det gör ont så in i helvete.
Ricardo får order om att hålla den skadade handen högt. Jag frågar hur det känns.
– Du, titta … Jag skakar. Jag fattar det inte.
Nu är hans amatör-record 2–2. Några segrar till och drömmen om en proffssatsning kan bli verklighet. Då kan det äntligen bli matcher i Sverige, där han trots allt känner sig lite säkrare. Men den här kvällen tänks inte framtid. Dieten är över. Det njuts.
– Nu ska jag ta en öl och en burgare. Två i rad! Gött!
• • •
Konferenciern säger att det blivit dags för ”the real deal”– Fightergalla 23:s första proffsmatch. Rondpresentatörstjejerna har tagit av sig tröjorna.
Philip Fortuna försöker klä av Niclas Danielsson. Dansborghallen vrålar när dansken attackerar, sätter ett knä i göteborgarens huvud. Fortuna får in honom mot burgallret. Och faller plötsligt ihop.
Den sargade, desperate Danielsson har avgjort med en giljotin – kopplat grepp kring danskens hals och tryckt till – och dansar nu i glädje medan Fortuna ligger orörlig kvar på mattan. Tränarna rusar in för att försöka få liv i adepten. Åskådarna bredvid mig undrar om han lever. Till slut kommer Philip Fortuna på benen.
Jag reser mig också och går.
Ur Smålandsposten den 15 oktober 2011.