Chartres-resenären

FALKENBERG. Han har redan kommit längre än många trodde.
Under 2012 fortsätter Pär Gerells resa.
Bland annat ska pingispendlaren från Dänningelanda landa i London.

– Du har fantastiskt lång väg att gå.
Stellan Bengtsson visste inte hur rätt han skulle få.
Säsongen 2000/01 var kraven höga inom den svenska pingisfamiljen. Inte minst i Falkenbergs Bordtennisklubb. År 2000 hade FBTK-fostrade Peter Karlsson vunnit EM-singeln. Dessutom ingick han i laget som besegrat Kina i VM-finalen.
På pingisgymnasiet i Falkenberg försökte Stellan Bengtsson – själv världsmästare i singel 1971 – hitta nästa stora generation. Det gick sådär. Nu satt han i ett möte med en 18-åring som kommit från Växjö tre år tidigare. Pär Gerell hade precis förlorat junior-SM-kvartsfinalen. Stellan Bengtsson krävde mer. Han var inte alls säker på att Pär hade det.
– Det här var inte bra. Du har fantastiskt lång väg att gå, konstaterade han.
Pär lyssnade. Han visste att hans tränare var tuff. Men att han visste vad han pratade om. Pär Gerell tog ett första steg. Sommaren 2001 åkte han till Kina. 40 dagars träningsläger.
Inför resan pratade han med Smålandsposten. Om sina avlägsna proffsdrömmar:
– Det är ju dit man strävar. I Tyskland och Frankrike kan man bli proffs även i lägre ligor.
Och om det kinesiska äventyret:
– Vi måste ju kolla på muren när vi ändå är där.

• • •

Sveriges bäste pingisspelare är någon minut sen till eftermiddagsträningen i Falkhallen. Vi hade svårt att hitta rätt i Falkenbergs nya multiarena. Bland annat stötte vi på dansbandsprofilen Sten Nilsson, som förberedde en allsångskväll. Pär Gerell stoppar en egenblandad Ryan Adams-cd i musikanläggningen och joggar igång.
Det är en arbetsdag i mängden, en onsdag i december. Dagens andra pass. Falkenbergs andretränare Mikael Stålbro är expert på Asien-inspirerade bollådor – där coachen öser ett hundratal bollar på några minuter. Tempot då är galet. Den Växjöfostrade vänsterhanden viner.
När de är klara, när Ryan Adams sjungit Come pick me up och Pär håvat upp alla bollarna, fortsätter passet i gymmet. Han har fått ett personligt fysprogram av Växjötränaren Tobias Olsson.
– Jag kör mycket ben och bål för att öka explosiviteten.
29-åringens pingiskarriär började inte så här. I Dänningelanda BTK var det mest kul. Kompisen (och blivande Östermålvakten) Rasmus Rydén drog med Pär till pingisträningen i Skir. Pär fastnade, så småningom tillhörde han de bästa i Småland. Tränade några gånger i veckan. Ofta fick pappa Håkan vänta efter passen, innan de åkte hem till Tävelsås. Sonen skulle bara slå en låda bollar till. Testa några servar till.
Som 16-åring flyttade han till pingisgymnasiet, i Peter Karlssons och Erik Lindhs Falkenberg. Förste tränaren där blev Dick Torstensson.
– Det var kärlek vid första ögonkastet. Pär hade aldrig spelat i något juniorlandslag, man uppfattade nog inte honom som riktigt seriös. Han var en konstnär, och de går ju sina egna vägar. Han var inte alltid hundra procent fokuserad när han tränade, med tider och så. Men det var inte J-O (Waldner) heller, säger Dick Torstensson.
Nu tränade Pär sju gånger i veckan. Han försökte bygga upp sin underutvecklade fysik. Fortsatte att nöta sina servar. Något började hända. Långsamt.
– Dick – och Kjell Krantz i Dänningelanda – trodde alltid att det skulle lösa sig för mig. Dick sa åt mig att våga fortsätta göra de oväntade grejerna. Det har jag fortfarande i mig.
Trodde du själv att du skulle bli en världsspelare?
– Jag tänkte aldrig så. När jag var 14, 15 år trodde jag att jag kunde bli en hyfsad elitseriespelare. När jag gick på gymnasiet körde jag bara på. Jag gick lite framåt varje år.

Efter Kinaresan 2001 gick han mycket framåt. Vann junior-SM. Proffsdrömmen blev verklighet, i Falkenbergs elitserielag.
– Jag tror att jag tjänade 40 000 kronor på ett år. Man klarade sig på något sätt.
Sakta flyttade han fram positionerna i laget. Fick ett bättre kontrakt. Började spela internationellt. Som i Örebro 2003. 200-rankade Pär ställdes mot världsfyran Werner Schlager. Och vann. Några månader senare blev Schlager världsmästare.
I elitserien 2004/05 hade Pär bäst matchkvot av samtliga svenskar. I Falun besegrade han självaste Jan-Ove Waldner. Förbundskapten Peter Sterneborg tog ut honom till VM.
Jag råkade vara i Kina just då, och begav mig till Shanghai för att bevaka Pärs äventyr. Han inledde med att överraskande slå ryssen Fedor Kuzmin. Sent samma kväll ställdes VM-debutanten mot Jörgen Persson i B-hallen. När Pär tog ledningen med 2–1 i set började jag på allvar bli orolig för mina flygbiljetter (avgång från Shanghai nästa morgon). Men Jörgen Persson började sikta in sig på Pärs backhandsida. Till slut vann den halländske veteranen med 4–2.
– Man får väl vara nöjd, sa Pär efteråt och såg inte alls ut att mena det.
Nu säger han:
– Det är fortfarande det häftigaste mästerskapet jag har varit på. Det var fullsatt, femstjärnigt hotell, man gick med J-O på gatorna … Det var en hyfsad start.

Inför VM hade han blivit utlandsproffs. Den tyska (första)ligan är Europas starkaste. Där hade Peter Sterneborgs kompis Anders Johansson tagit över Ochsenhausen, och letade efter en vänsterhänt dubbel- och reservspelare. Pär behövde inte många minuters betänketid.
– Jag frågade Stellan, som sa ”det är inget bra kontrakt, men den här chansen får du inte missa”. Och det var ju den näst bästa träningsgruppen i Europa. Så det var bara att dra.
Pär trivdes i sin sydtyska småstad. Klubben fixade det mesta, själv satte han upp en parabol så att han kunde se Sportnytt klockan tio varje kväll. Så dags var han ganska slut. Pär hade insett att han måste ta ett träningssteg till. Som vanligt gick han försiktigt framåt, tog en plats som tredjeman. Hos den eviga tvåan Ochsenhausen.
– Jag tror att vi var i sju finaler under mina år där. Men vi vann aldrig någon titel.
I landslaget fick Pär mer ansvar. Han missade OS-singeln 2008, men kom med till lagtävlingen. I den andra gruppspelsmatchen var Sverige tvunget att slå Taiwan. Pär hade 6–3 i avgörande set, i den avgörande matchen, mot världstian och klubbkamraten  Chuang Chih-Yuan. Det blev 7–11.

• • •

Några minuter försenad möter Pär Gerell åter upp, utanför Falkhallen. Framför Stellan Bengtsson-statyn.
Det är torsdagen efter träningsonsdagen. En resdag i mängden. Vi sätter kurs mot Landvetters flygplats, genom ett blåsigt Halland. Pärs slutmål är belgiska Charleroi (”en riktig spökstad”) och den sista gruppmatchen i Champions League.
Hösten 2009 började han känna att han stannat upp. Han behövde något nytt. Han bestämde sig för att flytta tillbaka till Falkenberg, där han bland annat kunde träna under Peter Karlsson. Samtidigt spelar Pär i den lukrativa franska (första)ligan. I Chartres, åtta mil sydväst om Paris, har företagsledaren och pingisdåren Loïc Bréhu köpt ihop ett topplag. I Frankrike är det kutym att utländska spelare bor hemma och flygs in till matcherna.
Under Pärs första säsong slutade Chartres tvåa i ligan bakom Levallois. I Europas näst finaste klubbturnering, ETTU-cupen, var rollerna omvända. I den andra finalmatchen slog han OS-övermannen Chuang.
Överhuvudtaget har nära-nära-Pär blivit en vinnare. Han tog sin första EM-medalj (dubbelbrons 2010). Han vann sitt första SM-guld. I oktober 2011 ledde han EM-laget till final. I semin, mot Österrike, slog han åter Werner Schlager. Trots nackspärr.
Viktigast är kanske att han kvalat in till London-OS.
– Det senaste året är mitt bästa resultatmässigt. Det är klart att det är en boost för självförtroendet.
Hade du börjat tvivla på dig själv?
– Njaoo … Det var lite tungt med Ochsenhausen. Samma med SM. Det är klart att det har gnagt. Men nu har man vunnit. Det är det man strävat efter.

2012 väntar bland annat en lovande ligaavslutning (obesegrade Chartres leder Pro A), kvartsfinal i Champions League samt lag-VM i mars. Och OS, om bara Sveriges olympiska kommitté ger klartecken.
– Nu försöker jag hitta perioder där jag kan träna ner mig lite. Inför OS ska jag jobba ännu hårdare på grejerna jag behöver förbättra. Men det är svårt att hitta de där träningstillfällena.
Han är på resande fot cirka 200 dagar om året.
– Att åka själv till de här franska matcherna är inte alltid det roligaste.
Inför ligamatcherna (18 om året) brukar han sammanstråla med österrikaren Robert Gardos i Paris. De tar tunnelbanan till stans södra delar, där någon från klubben hämtar upp. Sedan några dagar på hotell. Den här gången är det bara fyra dagar mellan matcherna. Skönt att slippa åka hem mellan?
– Jo, men på lördag har Eldkvarn sin jubileumskonsert i Stockholm …  Jag och en kompis från Växjö ska dit. Vi möter seriejumbon på tisdag, annars hade jag nog inte gjort så här.
Musiken är en ständig följeslagare på resorna. Dessutom har han lärt sig sova på flyget. I bilen plockar Pär upp en banan ur handbagageväskan. Där finns även de verkliga dyrgriparna. Racketarna. Förstaspaden är tillfilad för att exakt passa Pärs grepp. I skaftet finns ett litet hål där fingret brukar vara. Det påklistrade gummit är mjukt, för att passa hans skruvade spelstil.
Vi når Landvetter. Som inte är någon Gerell-favorit – han trivs bättre på flygplatserna i Köpenhamn och Hong Kong. Värst är de röriga jättarna i Frankfurt och Paris. Konstigast var det i ukrainska Donetsk.
– Där hade de inga väggar i avgångshallen. Vi fick sitta och vänta i minusgrader.
Han är i god tid till Brysselflyget. Utanför väggarna ösregnar det vidare.

• • •

När jag gick på mellanstadiet stod det alltid ett pingisbord i hallen utanför gymnastiksalen. Bordtennisen fanns alltid runt hörnet. Sveriges television visade alla de stora mästerskapen. Vi ville vara J-O Waldner eller Jörgen Persson.
Nu, när jag tittar in på min gamla skola, är pingisbordet borta.
Det är likadant på många andra ställen. Pingisen har inte längre samma självklara ställning i idrotts-Sverige. Vi är inte alls dåliga, men inte världsledande. Lag-EM-finalen var den första pingismatchen på evigheter som SVT sände. På nätet.
Anders Johansson, den förre Ochsenhausen-tränaren som numera är sportchef i pingisförbundet, är ändå optimist.
– Vi har varit nere i en svacka, precis som tennisen. Andra idrotter har dragit i stället. Men nu är vi helt klart på väg uppåt igen. Många klubbar har hundratals ungdomar som spelar.
Och Jörgen Persson finns kvar.
En decemberkväll lockar han ovanligt mycket folk till Futurum i Växjö. Hans Halmstad möter Frej. 45-åringen får en trög start mot Andreas Törnkvist. Vid ställningen 0–1 i set börjar en mobil väsnas precis när Jörgen Persson ska serva. Han ser sig surt omkring, tills han inser att det är den egna jackan som ringer. Han vänder och vinner. Efteråt, medan världsmästaren från 1991 delar ut försignerade idolkort till varje barn som frågar, pratar vi Pär Gerell. De tränar ihop en gång i veckan.
– Han är bra, en enkel kille att ha att göra med. Bra musiksmak också, han är alltid den som fixar biljetter när vi åker på konserter.
En lagspelare. Utanför och i pingishagen.
–”PG” bara kör, han är aldrig rädd. Har han fått stryk i en match bara borstar han av sig det. Därför är han väldigt bra i lag, säger Jörgen Persson.
Andra styrkor och svagheter?
– Han har en fantastiskt bra serve, som många blir irriterade på. Och en bra forehand att följa upp med. Backhanden måste han fortfarande jobba med, om han ska nå topp-20 i världen.

Pär Gerell är van vid att höra det där. Själv tycker han inte att backhanden är så dålig. Den funkade i alla fall bra i SM-finalen. Mot Jörgen Persson. Men Pär är också van vid att stå i skuggan av giganterna. Att ingen ser, inte ens när det blir EM-silver. På Landvetter var det ingen som vände på huvudet.
– Jag kommer ihåg hur man satt klistrad när de visade EM på 90-talet. Det är svårare för oss att få uppmärksamhet, och när man väl börjat tappa intresset är det svårt att bygga upp det igen. Sedan är det väl fortfarande J-O och Jörgen folk är intresserade av.
Är det frustrerande?
– Med sina resultat är de värda uppmärksamheten. Vi gör också bra resultat, som ingen får reda på. Men jag är inte bitter.
Framtidens framgångsrecept för svensk pingis tror Pär är koncentration.
– Jag tror att ett center, för de bästa som går på gymnasiet, skulle vara lösningen. Kolla på fransmännen, de är klart bäst i Europa på juniorsidan. Där bor alla på ett center. De bästa spelarna tränar också där, då får de yngre se hur de uppför sig. Så var det i Falkenberg när jag kom fram. Peter Karlsson var topp-tio i världen, och man såg att det aldrig var några strulbollar när han tränade. Du lärde dig vad riktig satsning var.
Kan du själv ångra att du inte tränade mer när du var yngre?
– Jag kan inte ångra det, eftersom jag aldrig hade någon tanke på det då.
Kan det tvärtom ha varit en fördel att få skynda långsamt?
– Jag utvecklades ju sent, och hittills har jag hittat grejer att arbeta på varje år. Kanske är jag bäst runt 33, 34 någonting.
Anders Johansson säger inte ”kanske”.
– Pär har inte nödvändigtvis större talang än många andra, men han har ett inre driv. Som är väldigt stort. Han börjar närma sig 30-strecket, men är fortfarande väldigt ung i sin utveckling. Jag tror att han är ganska långt från sin topp. Eller tror, jag vet.
Pingisspelarna håller allt längre. Mycket tack vare att de håller sig i bättre form. Den svåraste utmaningen är kanske mental. Att masa sig upp för att åka till Charleroi en kulen torsdagsmorgon.
Å andra sidan har Pär ”inte hunnit fundera” på något  annat liv.
– Vissa veckor är tuffa. Man är ute och reser, spelar, är hemma någon dag och så iväg igen. Det är inte lika kul varje gång. Men när det finns så roliga grejer som OS att se fram emot, då är det tufft att inte pressa sig.
Målet på OS?
– I singel är det svårt att sätta en målsättning. Det är bara två kineser med, men medalj är svårt. Åttondel, kvart kanske. Kan vi kvalificera oss med laget har vi chans på medalj där. Man måste sikta högt.
– Sedan kör jag ju också stenhårt mot Rio de Janeiro 2016. Jag har fortfarande mycket kvar att utveckla. Det är inga problem.

• • •

Vid det här laget har Pär Gerell redan flugit vidare. Det gick bra i Charleroi – för andra gången i rad slog han 42-årige Jean-Michel Saive. Eldkvarn var kanon. Chartres vann i ligan. Efter några dagars julvila i Växjö – då han hann få Smålandspostens guldmedalj som Kronobergs främste individuelle idrottare – packade Pär den blågula SOK-resväskan igen. Planet till Kina gick den 27 december. Två veckors träningsläger.
I Falkenberg frågade jag om han hunnit se mycket av Mittens rike, under tio års resande dit.
– Man är rätt ”sleten” när man är där. Shanghai har jag sett en del, men inte Peking. Muren har jag aldrig varit vid.

Ur Smålandsposten den 5 januari 2012.