Den långa vägen till Värnamo

Klockan är fem över halv fyra den 27 oktober 2007. Speakern på Enavallen kungör att Falkenberg tagit ledningen mot Mjällby. Samtidigt kommer 2–1 – till Mjällby! – upp på anslagstavlan. Förvirringen är total. Förtvivlan likaså. Himmel eller helvete?
Helvete. Förstås. Snart ändras 2-1 i match D till 1-2. Det blir plötsligt knäpptyst på bortaläktaren. 1-0 mot Enköping är nu helt betydelselöst, och varken Öster eller East Front kan göra något. Skärselden (alias söderettan) är blott tio minuter borta.
Tio minuter som rinner i väg som tio sekunder. Keijo Hyvärinen blåser av matchen i Enköping. Vi tittar nervöst på de som har radiohörlurar.
Tystnaden är total.
– Där var det kört, kommer beskedet minuten senare.
– Applådera inte de jävla soporna!
Men kärleken dör inte hos alla.
– Vi älskar Öster! Vi älskar Öster!
Teafore Bennett kommer fram och tackar klacken. De flesta sätter fart mot bussen. Speakern fortsätter att pladdra om Sundsvalls vändning i Ljungskile och gratulerar Degerfors till den allsvenska platsen…
Kvar på Enavallens träplankor sitter kärnan i East Front. Tomt stirrandes på den sista elitfotbollsarena de får se på ett tag.
– Äh, livet går faktiskt vidare, försöker en irriterande positiv nykomling.
– Nej, det gör det faktiskt inte alls, ryter någon tillbaka.

Nästan tio timmar tidigare. Två minuter över sex på morgonen rullar bussen från centrala Växjö, med destination Enköping. Vi får köra en liten omväg för att leta upp den siste eftersläntraren. Sedan är 56 personer på väg.
Jag försöker sova lite i mörkret. I min halvslummer blandas bussens rösterna med radions “Ring så spelar vi“. Man pratar om vad som gått fel (allt), vem som måste avgå (alla), om guldfirandet 1968, om matcherna mot Barcelona, om hur mycket man hatar Kalmar FF. Om hur det går. Det kommer att gå bra. Öster vinner och framförallt Falkenberg är favoriter till att tappa poäng.
– Man tror ju att det löser sig. Annars hade man inte gjort det här, säger reseansvarige Henrik Söder på rastplatsen utanför Jönköping.
Per Josefsson har också sett några rastplatser genom åren. Och några fotbollsarenor (“samtliga i allsvenskan och superettan”).
– Värsta resan var 2000, eller om det var 2001. Vi åkte upp till Borlänge, bara för att få höra att matchen blivit uppskjuten. Så vi fick åka hem igen. Men vi var tillbaka tio dagar senare. Och fick en poäng.
Söderettan vågar han inte tänka på. Som de flesta andra i bussen skyller “Mattan” fiaskot på de många utländska spelarna, på sportchefen och på den dåliga inställningen.
– I Åtvidaberg för två veckor sedan gick spelarna bara ut och sket i det. Då blir man rätt så förbannad.
Framför oss ser vi Annica Olssons Österörhänge och ett rödblått spänne i det blonda håret. Hennes pappa var massör i Öster 1966­–83. Själv började hon följa laget i tio-, elvaårsåldern, lagom till guldet 1968. Men hon var med även 1999, när Östers existens räddades av Claes Greens axel.
– Matchen mot Ljungby var fruktansvärd. Det är inte ofta du har träningsvärk dagen efter du sett en fotbollsmatch. Jag var så spänd. Men det löste ju sig den gången.
Karl-Erik Magnusson minns andra drama. Som det 1959, när Öster vann seriefinalen i division 3 och gick upp i gamla tvåan för första gången. Eller kvalmatcherna till allsvenskan 1967.
– Bästa året var 1981, när vi nästan hade vunnit allsvenskan i halvtid. Och vilka lirare vi hade förr… Bäst var nog Björn Andersson, som var en riktigt världsback. Och “Lill-Damma” Mattsson förstås. Och Teitur Thordarson. Och Inge Ejderstedt och Lars-Göran Fjordestam…
– Nu tycker jag synd om de yngre. De har ju aldrig upplevt gulden, säger East Fronts äldste aktive medlem.

Bussen rullar vidare genom ett morgontrött Mellansverige. I Motala minns man “Putte” Karlssons mål där 1999. Någonstans utanför Örebro passerar vi division 5-arenan Skyllbergsvallen.
– Dit kommer vi nästa år…
East Front bildades 1992, när Öster var ett allsvenskt topplag och slog Glenn Hyséns Gais med 9-0. I dag kämpar mest den trogna kärnan på. Ingen är nöjd med säsongen. På Värendsvallen har det varit alldeles för tyst. Men hellre lite färre tystlåtna EF-are, än bråk och hot. Självdistansen är stor. Ironin alltid närvarande.
– Det är kanske inte så många supporterbussar man sjunger Borka-sången i, säger Tobias Levinson, en av de största eldsjälarna.
– Vi fortsätter hur det än går i dag. Men faran är att vi inte får in några yngre medlemmar. Ideellt arbete är väl inte så inne 2007.
Till slut, vid halv ett, når vi Sveriges närmaste stad. Ölburkarna töms och Östertröjorna dras på. Under allsång. “Vi har en kung. Han heter Ingemar Teever” (melodi Boten Anna). Ironi var ordet.

Enavallen är en märklig arena. En stor huvudläktare, runt den bara små, låga träläktare. Nu sjunger East Front “Folkligt, festligt, fullsatt“. Det är ingetdera. Möjligtvis lite folkligt. Österanhängare som rest på egen hand ansluter. Lagen kommer ut på planen. När hemmalaget presenteras möts varje namn med ett “avart!” från bortaläktaren. Sedan är ödesmatchen igång.
Efter nio minuter skjuter Freddy Borg över. Efter tio minuter ringer en mobil. Sirius har tagit lednigen i Jönköping. Ute på mittplan sjabblar Borg och Pavel Zavadil.
– Jävla sopor, skriker Henrik Söder och hoppar jämfota av ilska.
Efter 19 minuter ringer mobilen igen. 1-0 till Mjällby. Samtidigt drar “Tofsen” Borg till igen. Över. Och så fortsätter det. Haparanda-Hyvärinen får höra att han är en “skoterraggare” (han bara ler). Spelarna pendlar mellan att vara hjältar till nollor på några sekunder. Jönköping vänder.
Strålkastarna tänds i andra halvlek. Emin Nouri går i backen.
– Äh. Hörna…
– Nej, vänta. Domaren pratar med linjedomaren…
– Straff?
– Straff!
– Åh, fy f-n. Det blir ju aldrig mål…
Men Fredrik Bild dunkar in bollen i målvaktens högra hörn. Jag hinner se honom knyta näven, innan “Spader Kung” försvinner bakom en jättelik rödblå flagga.
Lyckan är total. För stunden.
– Falkenberg trycker på.
– Kvitterat i Mjällby!
– Det är kört!
– Backa inte hem redan!
– Fredde Bild! Fredde Bild!
– J-vla tofsa-Pelle!
– Ge mig ett Ö! Ge mig ett I! Ge mig ett F! Vad blir det? ÖIF! ÖIF! ÖIF!

Men när klackens rop slutat eka mot huvudläktarens tomma gula stolar kommer chockbeskedet i högtalarna. Plötsligt kan du höra en Österback falla.
East Front lämnar Enköping. Nästa år blir det bortamatcher mot samarbetsklubben Värnamo ­ och Motala.
Tobias Levinsson funderar:
– Det blir inte roligt. Det blir…
Ja, vad blir det egentligen?
– Ingen aning.
Några tårar fälls på parkeringsplatsen. Sedan vill alla iväg. Det är 45 mil till Växjö. Någonstans i Hallstahammar kommun kommer Per Josefsson och sätter sig bredvid mig.
– Det är så hemskt när man står där och inte kan göra något, börjar han men tystnar igen.
– Jag har inga ord, säger han till slut och går tillbaka till sin plats.
Annica Olsson är bedrövad. Men de rödblå örhängena har hon kvar.
– Det blir något helt nytt nästa år. Öster har alltid funnits i eliten. Alltid funnits där för mig
Mörkret lägger sig. Den tryckta stämningen börjar lätta lite. Kommentarerna haglar åter.
– Enda ljuset i mörkret är att nu måste vi rensa i skiten.
– Otroligt. Vi är två divisioner under Ljungskile…
– Vi skulle vara etablerade i allsvenskan 2008. Nu är vi i söderettan. Det är ju pinsamt.
– Hata Värnamo! Hata Värnamo!

I höjd med Jönköping tar Henrik Söder mikrofonen.
– Det känns extra tungt att passera Jönköping i dag. Men nu ska vi tillbaka! Det är bara revansch som gäller. Trots att vi är nere i gärdsgårn.
Sedan stämmer han upp i Lasse Berghagens Blå kavaj. Bussen tuggar vidare i mörkret, förbi Vättern.
Mot Värnamo.
Med en sång.

Ur Smålandsposten den 29 oktober 2007.