Rätt – men inte lätt

Han tog den långa vägen till Vislanda.
Israel Håkansson Sätterman ska ha varit född i Södermanland, någon gång runt 1690. 1715 stiger han ut ur historiens dimmor, in i handlingen.
För 300 år sedan löpte den svenska stormaktstiden mot sitt slut, den evighetslånga freden var ännu ett sekel bort. Det krigiska Sverige var på defensiven. Stralsund hade inkasserats i Westfaliska freden 1648, men hade nu belägrats av sachsare, ryssar och danskar. Där inne ledde Karl XII personligen de svenska försvararna. En av dem var Israel. De höll emot till december 1715, då staden intogs och Israel tillfångatogs av danskarna.
Fyra år senare dyker han upp igen. Karl XII hade stupat, Ryssland attackerade Stockholm. Den 7 000 man starka invasionsstyrkan försökte smyga in genom det smala sundet Baggenstäket. Där blott 600 svenska försvarare fanns. En av dem var Israel. De lyckades hålla emot. Huvudstaden var räddad.
Israel landade så småningom i Vislanda, i soldattorpet Fållen. Han gifte sig med Ingeborg Håkansdotter och fick två barn (sonen Jöns skulle senare dö i fält, i Rugen runt 1760). Israel behövde däremot inte gå ut i fler krig. 1742 fick han avsked ur det militära, ”gammal, nästan blind”. Han avled 1775, men släkten finns kvar i Vislanda. Israel finns kvar i deras medvetande.

• • •

På tv:n, i den amerikanska versionen av Vem tror du att du är?, får skådespelaren Martin Sheen sitt släktträd presenterat för sig. Får höra om sitt spanska och irländska ursprung. Serverat på ett silverfat.
Vi som inte spelat amerikanska presidenter får göra jobbet själv. Vi gör det så gärna. På PRO:s släktforskningskurs i Växjö har Annbritt Walldnö precis inlett grävandet efter rötterna. Nyfikenheten har funnits där länge, nu bekantar hon sig för första gången med de digitaliserade kyrkböckerna.
– Vi får väl se var jag hamnar någonstans.
Bakom henne har Caisa Vrigborn hamnat i en husförhörslängd från 1800-talet. Fastnat vid en anteckning i marginalen. Cirkelledaren Kjell Bladh hjälper oss dechiffrera prästens handstil. ”Straffad för fjärde resan. Stöld, dömd till åtta års straffarbete. Spinnhus.”Verkliga brott, verkliga människoöden. Släktforskningen kan ersätta den mest medryckande deckare. Caisa vet hur sena kvällarna kan bli, när du bara måste söka vidare. Hur lång tid det kan ta.
– Men då får det väl göra det!

Annbritt och Caisa tillhör släktforskningens traditionella rekryteringsbas – pensionärerna. Men nu har de fått sällskap. Högstadieklasser hör av sig till Stadsbiblioteket i Växjö, för att få vägledning i släktforskningen. 30-någontingare gäspar på jobbet, efter en natt framför datorn. På tv har alla från Martin Sheen till Charlotte Perrelli till okända svenskamerikaner (i programmet Allt för Sverige) fått assistans med anorna. Mossighetsstämpeln är bortsuddad.
Släktforskning tycks ha blivit … rätt.
Den har definitivt blivit lättare.
Därmed inte sagt att den har blivit lätt. Den kräver fortfarande tid och tålamod. Men dagens släktforskare kan spendera den tiden, kan slita sitt hår, hemmavid. För det mesta behöver de inte åka till arkiven, inte krångla med mikrofilmen. I dag finns tre stora släktforskarsajter (se faktarutan). För några hundra kronor får du tillgång till insamlade, inscannade dokument på internet. Fritidssysselsättningen verkar ha blivit en god affär.

– Antalet abonnemang ökar för varje år. Jag har varit här sedan 1992, och det har varit samma sak sedan dess. Det verkar inte finnas något stopp, säger Sune Persson, marknadsförare på Riksarkivet (som driver sidan Svar).
– Vi kommunicerar inte siffror om antalet abonnenter och besökare, men märker tydligt av det ökade intresset, säger Ann-Louise Paulsson, projektledare på ancestry.se.
Niklas Hertzman, vd för Arkiv Digital, stämmer in i lovsången.
– Vi ökar hela tiden. 40-talisterna går i pension. Ungdomarna blir mer intresserade när släktforskningen blir mer lättillgänglig. Titttar vi 15, 20 år tillbaka var det nästan unikt att hitta någon under 40 som släktforskade. I dag känner jag en tioårig kille som håller på.
Är tv-program som Vem tror du att du är? stor draghjälp?
– Ja och nej. Folk får upp ögonen för släktforskningen, samtidigt ger det en lite skev bild. Det är inte bara att gå in på ett arkiv, där folk står och väntar på att hjälpa till, med böckerna uppslagna. Men visst har programmen ökat intresset.

• • •

För Israel Håkansson Sättermans sondotters sonsons sonson började kampen med en kraschad hårddisk.
Markus Fredriksson hade tittat på fotografierna hemma hos föräldrarna, hade funderat på vem släktingarna på bilderna egentligen hade varit. Hans bror hade börjat släktforska med en kompis en gång, men gett upp när datorn la av. Markus tänkte att han skulle ta upp tråden. En dag.
Det blev dagen när han hade som mest att göra. Barn nummer tre hade precis anlänt, huset i Kalvsvik höll på att byggas ut. Markus behövde en avkopplingsventil. Han köpte ett abonnemang till en släktforskningssida.
– Och fastnade något så katastrofalt!
Markus tillhör släktforskningens nya rekryteringsbas. Han är 35 år, på kvällarna plockar han fram laptopen. I stället för att se en film på tv följer han dramat som är den alldeles egna släkthistorien. Sugs in.
– Just nu är jag inne i ett stim igen. Det brukar hålla på i ett kvartal, sedan brukar jag ta lite ledigt.

Släktforskningen är förrädisk. Först går det fort, de senare generationerna ramlar (oftast) in så lätt. Sedan blir det svårare. Sedan förändrar forskningen karaktär.
– Nu är man glad om man hittar en ny person på en månad. I stället handlar det mycket om att ”klä på dem”, om att titta i bouppteckningar och sådana grejer. Men så kan det rassla till, och så går det fortare igen.
När vi träffas innehåller Markus släktfil 1 193 namn. Där finns både brottslingar (en 1700-talsförfader hade ihop det med hustruns syster, båda dömdes till döden för hor men benådades) och fint folk (en 1600-talsförfader ska enligt legenden ha räddat livet på Gustav II Adolf och belönats med en adelstitel). Men den absoluta majoriteten är helt vanligt folk.
– Jag tycker det är roligare med mina soldater och skomakare, säger Markus.
Hans släktträd har två huvudgrenar. En norrländsk och en småländsk. Markus växte också upp i Vislanda. När han besöker föräldrarna i dag är det vägskyltarna runt hemorten som får honom att fundera.
– Jag ser att där bodde den anfadern, där bodde den. Man känner sig lite mer förankrad i bygden.

Men ibland får även 2010-talets släktforskare köra vidare. Kanske upp till Stockholm, till Krigsarkivet, för att ta reda på varför en släkting förärades medalj. Samtidigt handlar allt inte om dammiga dokument. Den yngre släktforskaren har en stor fördel – det finns äldre släktingar att fråga. Att be om bilder. Markus visar ett speciellt fotografi.
– Jag hittade det i ett gammalt fotoalbum. En gubbe med mustasch. På baksidan stod det ”min farfar”. Sedan var det underskrivet av en av farmors systrar. Det visade sig att det var den siste soldaten i släkten. Ett sådant kort hade varit värdelöst om det inte varit skrivit något på baksidan. Nu blev det plötsligt ovärderligt.
Markus föräldrar tycker att släktforskningen är intressant. Hans egna barn är för små för att bry sig, hustrun Anna tycker bara att han är konstig. Och för honom själv, vad betyder egentligen släktforskningen?
– Först var jag bara nyfiken. Men det har kommit att betyda mer än jag trodde. När man tittar på morsans sida, och ser de här finnarna som flyttade till Norrlands inland, hur de fick bryta upp så mycket mark de orkade, skaffade tio ungar och hade hårda vintrar … Just det här fruktansvärda slitet – att de bara överlevde! Ändå blev vissa på den sidan nästan 100 år. Eller slå upp en dödbok för Skatelöv från 1700-talet. När smittkopporna gick var det sida upp och sida ner med döda barn. Man blir lite ödmjuk. När alla gnäller på hur jäkligt det är i dag inser man att vi egentligen har det fruktansvärt bra.

• • •

Malin Lennartsson tänker på sin morfars trilskande höft.
Det var den som gjorde att han inte fick friskhetsintyget som krävdes för att USA-utvandra. Han blev kvar när syskonen försvann västerut. Hade morfadern emigrerat hade inte Malin funnits här. På Linnéuniversitetet, som docent i historia. Med ett stort släktforskningsintresse.
– Ofta blir det bara siffror, som när de föddes och dog och hur många barn de fick. Men även siffrorna kan sätta fantasin i rörelse. Du ser att din anfaders syskon föddes, samtidigt dog mamman. Några dagar senare dog lillasyskonet också. Hela historien kommer emot dig, hade barnet som dog varit din anfader hade du inte suttit här. Det blir en existentiell dimension.
– Släktforskningen är som ett beroende. Sedan jag fick barn har jag medvetet avhållit mig från att sätta mig med det, för då blir jag alldeles uppslukad.
Vad var det som fick dig att fastna?
– Det är ju ett alldeles utmärkt sätt att studera historia. Särskilt som vi ser på historia i dag. Det handlar inte längre om den här gamla mossiga bilden av kungar och krigare. Genom släktforskningen får man en inblick i hur vanliga människorna – människorna som de flesta av oss härstammar ifrån – hade det. Utan de släktingarna som skickades ut i olika krig hade vi inte haft någon stormaktstid. De vanliga människorna är grundläggande för allt som sedan sker på den politiska nivån.
Hon tror att allt fler släktforskare får de insikterna.
– Förr hoppades folk att de var släkt med Gustav Vasa. De kanske man hoppas i dag också, men även om ens rötter är oglamorösa inser man värdet i dem. Man inser att vi alla gör historien tillsammans.

Både Malin Lennartsson och Peter Aronsson – professorn i historia som sitter några dörrar bort – tror att det finns en ytterligare förklaring till den ökande släktforskningsfascinationen. Den ökande rotlösheten.
– Jag brukar säga att identitetsfrågorna är uppe till omförhandling. Det är inte längre så självklart vad det innebär att vara svensk eller europé, eller man eller kvinna. Släktforskningen blir ett sätt att bearbeta frågan ”vem är jag?”, säger Peter Aronsson.
– Den kan utvecklas både till ett intresse för lokalhistoria och till ett ännu mer lokalt intresse. Till att man bara tittar på sig själv och sitt eget ursprung. Släktforskningen blir ett slags äventyr bakåt i tiden.
Och just äventyrslusten tror Peter Aronsson driver på dagens historieintresserade. De vill läsa romaner, se historiska tv-serier – eller släktforska. Däremot spiller intresset inte över till universiteten.
– Människor tar sig an historien mer självsvåldigt i dag. I stället för att sätta sig i skolbänken och lyssna på forskarna vill de skapa sin egen historia. Kanske har de professionella historikernas specialisering, och inriktning mot internationell forskning, gjort att förmågan att ge något tillbaka inte har hängt med. Kanske har vi tappat den direkta kontakten, säger Peter Aronsson.
För några år sedan försökte Malin Lennartsson. Linnéuniversitetet anordnade en sommarkurs i släktforskning. Tanken var att dels lära ut handgreppen, dels att få studenterna att sätta in resultaten i ett historiskt sammanhang. Men det blev svårt att nå fram. Malin Lennartsson hoppas ändå att fler fastnar i beroendet.
– Jag rekommenderar folk att släktforska. Och du behöver definitivt inte backa för att rötterna finns någon annanstans än i Sverige.

Jorge Lintrup har inte backat. Dock vet han hur svåröverstigliga hindren kan bli, sedan han sökt sin argentins­ka mormors släkt. De visade sig ha varit invandrare, och som födelseort angavs bara ”Italien”.
– En stor klyfta öppnade sig. Jag insåg att det kan hända här också.
Sedan 2010 driver Jorge Lintrup därför projektet: ”Släktforskning för invandrare”. Dels ska förutsättningarna för släktforskning i olika länder undersökas. Dels ska invandrare uppmuntras att söka sina rötter.
– Hade någon i min egen släkt frågat vilken by släktingarna kom ifrån hade jag kunnat släktforska i Italien nu. Det är sådant vi vill göra folk medvetna om. Det blir svårt, men vi måste börja röra i de här frågorna. Gruppen som har invandrarbakgrund i Sverige blir allt större.

• • •

Johanna Petersdotter tog den korta vägen ut i världen.
Under 1800-talets andra halva var det svenskarna som flydde nöden. Så gott som varje släktforskare hittar någon emigrant. Utvandringen till USA är mest välkänd och väl­dokumenterad. Men Markus Fredriksson sprang på sitt stora hinder på andra sidan Östersjön. 16 mil från Israel Håkansson Sättermans Stralsund. I Lübeck.
För förfäderna flyttade inte bara till USA. De sydsvenskar som ville bort från svält och elände, men inte hade råd med Amerikaresan, hamnade i Danmark eller norra Tyskland. Statistiken säger att 170 000 svenskar utvandrade till grannländerna 1850–1914. I verkligheten var det många fler. Ofta var arbetet säsongsbetonat. Ofta brydde sig församlingsprästen inte om att anteckna frånvaron.
Johanna Petersdotter blev borta i två år. Hennes syster hade åkt före, Johanna följde efter och återvände med en son. Fadern höll hon hemlig. Så trots all sin forskning vet Markus fortfarande inte vem hans farfars farfar var, han som tycks ligga bakom efternamnet Fredriksson.
– I Tyskland finns inga centrala arkiv och mycket förstördes under kriget. Vi har bara hittat födelse­attesten för min farfars far, men där står inget om någon far. Men det ska väl gå att lista ut, säger Markus.
– Släktforskningen blir ungefär som att läsa en bokserie. Man måste komma vidare, se vad som hände, var de kom ifrån. Och varför. Den blir lite av ett gift.

Ur Smålandsposten den 2 mars 2013.