Men allt tog stopp.
Nu är Rasmus Jonasson redo att förmedla sina lärdomar.
Två dagar.
Sommaren 2007 var Rasmus Jonasson två ynka dagar från det stora målet. Den snart 18-årige tennistalangen låg på träningsläger i Båstad. Swedish Open skulle snart starta. Det fanns en friplats till seniorernas huvudturnering, det stod mellan Rasmus och två andra. Den som blev utan wildcardet skulle i alla fall få en chans att kvala in. Det här kunde bli ett break.
Men en sak gnagde. Före Skånelägret hade Rasmus spelat en turnering i Österrike. Han hade vunnit de två första matcherna, sedan hade handleden börjat göra ont. Igen. Rasmus hade redan visat upp sin vänsterhand för tre olika läkare. Ingen hade kunnat hitta felet. Efter en viloperiod hade smärtan gått över, men i Båstad blev det bara värre. Det blev inget Swedish Open. I stället kom till slut en läkares dom:
Operation.
– Det var senan i vänster handled som hoppade upp och ned hela tiden. De sa att om jag hade fortsatt att spela hade den gått av.
Tanken var att han snart skulle vara tillbaka.
– Men jag blev borta från tennisen i ett och ett halvt år, säger Rasmus Jonasson.
I bakgrunden hörs applåderna från tv:n. Danska ex-världsettan Caroline Wozniacki, 22, spelar på WTA-touren.
Framför mig pustar Rasmus Jonasson, 23, ut efter förmiddagens pass med tennisgymnasisterna. Fem år efter handledsoperationen är han tillbaka på banan på allvar. Som heltidsanställd ungdomstränare i Växjö TS.
– Först nu har jag börjat känna mig sugen. Nu vill jag hjälpa andra.
Själv var han alltid en stor talang. Ända sedan han började spela som sex-, sjuåring hade han haft en naturlig fallenhet för tennisen. Tolv år gammal vann han SM. Belöningen? En betald biljett till Bahamas, till inofficiella VM. En dröm för de flesta. En mardröm för en tolvåring med hemlängtan.
– Jag fick åka utan mina föräldrar, med landslagstränarna. Jag kommer ihåg att jag grät och spydde på planet dit.
Vad hade dina föräldrar sagt?
– De förstod mig, men ville att jag skulle ta chansen. Hade jag inte åkt hade de förstått det, de har alltid stöttat mig. Det var ett gemensamt beslut.
Det gick hyfsat i Karibien, Rasmus förlorade i första omgången men gick till final i tröstturneringen. På hemmaplan fortsatte han att vinna. Två år senare var han i final i alla de stora turneringarna i Sverige, vann både SM och det svenska Masters-slutspelet. Resorna fortsatte.
– De första gångerna var det samma sak som resan till Bahamas. Jag tyckte inte att det gav mig någonting. Egentligen var det jättebra att spela mot de bästa i världen, men jag hade så mycket hemlängtan. Så småningom vande jag mig.
När inofficiella VM spelades i England två år senare gick Rasmus till semifinal.
– Jag förlorade mot Donald Young (som bäst rankad 38:a i världen, Smp:s anm) med 6–7, 5–7. Jag kommer ihåg att jag hade 5–4 och 40–15 i första set. Man var rätt nära på det.
Rasmus var en allround spelare, bra på det mesta. Framför allt på att tänka tennis. Ofta kunde han manövrera ut äldre motståndare. Tennis-Växjö talade om näste Mats Wilander. Näste Magnus Larsson. Näste Jonas Björkman. Rasmus drömde också, om ett liv som proffs på ATP-touren. Gjorde det som krävdes. Trodde han.
– Jag var på banan sex, sju timmar i veckan. Plus tävling på helgerna. Ofta gick jag långt, så jag fick spela mycket. Men man ska lägga ner lika mycket tid på träningen utanför banan. Jag gjorde väl inte det. Jag slarvade, var lite bekväm. När de andra gick till gymmet gick jag hem, eller hem till en kompis.
I ett Smålandsposten-reportage från 2005 sa tränaren Calle Hageskog:
– Rasmus har en gudomlig talang. Han är för lat bara.
– De flesta låg på mig. Hela tiden. Och jag körde alltid bra när tränarna var med mig, men när jag var själv smet jag undan. Vilket jag ångrar, säger Rasmus i dag.
– Det gick lite för lätt. Jag vann allting, utan att göra något speciellt. Jag var lat och bekväm, hade mycket talang och trodde att jag kunde leva på den hela vägen. Men det går inte.
Det gick som det gick. Skadorna kom smygande. Efter handledsoperationen 2007 försvann motivationen också. Rasmus gick från att stå på tröskeln till Swedish Open till …
– … ingenting, säger Rasmus.
I stället gick han klart gymnasiet, efter fyra år. I tvåan hade han haft strax över 50 procents närvaro. Å andra sidan hade han varit på Asienturné.
– Efter skolan började jag jobba på Willys. Jag hade tänkt att jag skulle hålla i gång lite med tennisen, men det blev aldrig så. Egentligen hade det inte varit för sent efter operationen, men … nej.
– Jag var 19 år, jag ville tjäna egna pengar och komma hemifrån.
Vad är du mest stolt över när du ser tillbaka på karriären?
– Att (Joachim) ”Pim-Pim” (Johansson) tog med mig till Sydafrika när jag var 17. Han skulle välja ut en spelare som fick följa med honom på ett träningsläger inför Australian Open. Han valde mig. I början gick det snabbt på träningarna. Men sedan kom jag in i det. På sista träningen spelade vi game, det stod 4–3 till mig när vi avslutade … En sådan resa gav hur mycket som helst. Jag önskar att man hade fått fortsätta i det tempot.
Tänker du mycket på vad som kunde ha blivit?
– Jag gjorde det tidigare. Nu lägger jag inte tid på det.
Nu kommer lönen från Växjö TS.
– Det är först nu jag har börjat känna mig sugen på att komma tillbaka. På att hjälpa andra.
Vad tror du att du kan bidra med som tränare?
– Min styrka har alltid varit taktiken. Jag ska försöka lära ut hur man ska tänka.
Hur gör du med en lovande, ung spelare som slarvar med styrketräningen?
– Jag kommer att ligga på. Absolut.
Sedan han la ner elitsatsningen har Växjö halkat efter. Precis som hela Sverige.
– Kanske blir det en för tidig satsning. Man har slutat att satsa på en svensk spelare, om de inte har varit riktigt bra när de har varit 18 år. Då har man gått på någon yngre. Men tennisspelare kommer inte fram när de är 18 längre, speciellt inte i Sverige där vi lägger mycket tid på skolan.
Mats Wilander pratade om att svenska tennisungdomar är lite bekväma. Kan det ligga något i det?
– Det säger jag inte emot. Vi har det rätt bra. De utomlands får kämpa lite mer, det är deras liv. Här i Sverige handlar det mer om att ha kul.
Men samtidigt är det väl viktigt att ha kul också?
– Så är det ju.
Hade du kul?
– Ja. På banan. Inte utanför. Men för att lyckas gäller det att göra det tråkiga också.
Ur Smålandsposten den 11 januari 2013.