I väntan på en påve

Vi köande var fler än landets invånare. En novembermorgon i fjol, en semesterdag i Rom, väntade vi i Vatikanstaten. Påven Benedictus XVI skulle ha sin onsdagsaudiens. Inträdet var gratis. Kön var lugn men lång.
Så småningom ledde den in till Paulus VI-aulan, där 6 300 personer skulle få plats. Det var nästan helt fullt. Förväntan hängde i den kvava luften. Stämningen påminde om den inför någon stor rockkonsert. Väntans längd likaså. En grupp sydafrikanska besökare stämde upp i sång. Brasilianarna hängde på. Och amerikanerna.
Så började det röra på sig, uppe på scenen. Rödklädda kardinaler droppade in. Som sig borde kom huvudakten sist. En vithårig 85-åring leddes ut. Publiken jublade. Påven log. Tog till orda på en rad språk, hälsade vissa besöksgrupper särskilt välkomna med sin spröda röst. Sydafrikanerna sjöng igen. Påven vinkade.
När han pratat färdigt visade schweizergardisterna ut oss igen. Vi såg oss omkring i världens minsta rike. I mittpunkten för världens största kyrka. Som icke-katolik slogs du av prakten. Av hur tiden tycktes stå stilla här inne. Men Paulus VI-aulan fick numera sin elektricitet från takets solceller. Förändringens vindar, trots allt. Samtidigt som stormarna kring kyrkan aldrig tycktes avta.
Tre månader senare tog Benedictus XVI farväl till sina följare (i kyrkan såväl som på Twitter). Ex-påven lämnade Vatikanen i helikopter den 28 februari. Lämnade i ett moln av förvåning och förvirring. Och förståelse. Någonstans i Växjö växte även stolthet fram.

• • •

Valproceduren är … annorlunda. Datumet är inte känt. Antagligen blir det nästa vecka som dörrarna till Sixtinska kapellet stängs. Under det magnifika, Michelangelo-målade taket ska 115 katolska kardinaler utse den 266:e påven. Det blir en av dem själva. I går var italienaren Angelo Scola favorit när oddsen från flera spelbolag ställdes samman. Tidigare i veckan låg Peter Turkson, Ghana, i topp.
I Växjö håller fader Ingvar Fogelqvist en liten tumme för någon tredje världen-kandidat.
– Jag skulle inte ha något emot om det kom någon därifrån. Det vore naturligt.
Det är i Afrika, Asien och Latinamerika som katolicismen växer. I Europa minskar inflytandet. Även om den svenska katolska kyrkan går emot en nationell trend, och ökar medlemsantalet. Sankt Mikaels församling i Växjö hade 1 561 medlemmar vid årsskiftet.
De för en ganska undanskymd tillvaro på Väster, i sin tegelkyrka från 1967. Byggnaden tycks på något vis större inuti än den gjorde ut­ifrån. En lapp berättar att det går att bikta sig på fredagarna. Mässor hålls på flera olika språk. Majoriteten av medlemmarna är invandrare, berättar Ingvar Fogelqvist.

Han är också född utomlands. 1951, i nuvarande KwaZulu-Natal-provinsen i Sydafrika. Ingvar Fogelqvists far arbetade som präst där, men när apartheid-lagarna blev allt stränga­re återvände familjen till Sverige. Till Tensta, norr om Uppsala. Den unge Ingvar fick ofta agera guide i den vackra medeltidskyrkan, och visa målningarna av den heliga Birgitta. Kanske såddes ett katolskt frö redan där.
Men först följde Ingvar Fogelqvist i sin fars fotspår, blev också präst i Svenska kyrkan.
Samtidigt som något fortsatte att gro. En annan tro. Till slut tog han det stora klivet, lämnade den lutherska kyrkan – och sitt arbete.
– Vill man vara katolik ska man också vara med i den katolska kyr­kan. Det är ett val du måste göra, säger Ingvar Fogelqvist.
Vad var det som fick dig att konvertera?
– Katolska kyrkan har funnits från början, medan den svenska luthers­ka kyrkan är en 1500-­talsprodukt. Jag kom fram till att jag ville tillhöra den kyrka som Jesus hade instiftat en gång, med de mer traditionella värderingarna.
Omgivningen förstod. Även om fadern var en aning tveksam. Ingvar Fogelqvist inledde arbetet med sin doktorsavhandling (om den heliga Birgitta), när den var färdig började han läsa till präst igen. 1996 var han klar.

2009 lämnade han bostaden på Götgatan i Stockholm. För ovanvåningen av församlingshemmet på Ulriksbergspromenaden.
– Det är annorlunda här i Växjö, jag trodde kanske inte att det skulle vara så stor skillnad.
Hur är det att vara katolik i Sverige?
– Tidigare har det funnits ganska många fördomar i Sverige. Man kan säga att det har funnits en katolikskräck. Men det har ändrats, tack vare invandringen är katoliker inte längre så ovanliga. Svenskarna har blivit mer positivt inställda, även om det fortfarande också finns fråge­tecken. I många moralfrågor har katolska kyrkan en annan uppfatt­ning än flertalet.
Den katolska kyrkan har inga kvinnliga präster; vänder sig emot abort, samkönade äktenskap och pre­ventivmedel. Ingvar Fogelqvist tyck­er inte det är något konstigt. Säger att traditionen är viktig.
–Jag håller med kyrkans lära, tyck­er den är förnuftig och välavvägd. Det är hållbara, rationella uppfatt­ningar.
De här ståndpunkterna bidrar till en bild av er kyrka som konservativ och strikt – men det kanske ni å andra sidan vill vara? Ni vill inte ändra på er bara för att tiderna förändras?
– Kyrkan har ändrat på sig väldigt mycket genom Andra Vatikankonci­liet (en serie möten 1962–65 där kyr­kans framtida väg slogs fast, Smp:s anm). Bland annat var mässorna på latin tidigare. Men vissa saker, såda­na som är mer grundade i Kristi vilja, kan kyrkan inte ändra på. Ett äkten­skap är mellan man och kvinna. Det är naturens ordning.

Och när den vita röken så små­ningom stiger mot Romhimlen, när kardinalerna enats om en påvekan­didat, lär någon dramatisk kursänd­ring inte utkristallisera sig. Under Benedictus XVI:s tid på den heliga stolen slog kyrkan snarare tillbaka in på den traditionella vägen.
– Till exempel tillät han åter den gamla mässan på latin. Men vi får se vad den nye påven kommer med. Om tredje världen får mer att säga till om handlar det om en väldigt robust katolicism. De är inga liberaler där. Blir det en afrikansk påve blir det en konservativ påve. Det kommer att sätta sin prägel, säger Ingvar Fogel­qvist.

• • •

Det kunde ha varit annorlunda. Vi kunde ha varit lika annorlunda. Om Nils Dacke hade lyckats.
Gustav Vasa blev svensk kung 1523. Skulderna från kampen mot Danmark hängde dock över honom. I svenska städer hade Martin Luth­ ers lära börjat sprida sig. Den pas­sade kungen som handen i den vita handsken.
– Det var inte religiösa, utan mate­riella skäl, som gjorde Gustav Vasa intresserad av den reformatoriska förkunnelsen. Den sa att kyrkans egendomar var folkets egendomar. Och vem företrädde folket? Jo, kung­en. Alltså kunde kungen tillförskaffa sig kyrkans egendomar, säger histo­rikern Olle Larsson.
Samtidigt var Gustav Vasa tvung­ en att gå varsamt fram. Inte minst i Småland.
– Man drog in kyrkans gårdar och rikedomar till kronan, men Växjö stift kom ganska lindrigt undan till en början.Det låg i rikets periferi,och kungen var beroende av kyrkan för att kontrollera den här delen av lan­ det.Han förstod att det skulle bli oro­ ligheter om han gick för hårt fram, säger Olle Larsson.
– Grundprincipen var att inte för­ ändra mer än nödvändigt. Men folket blev missnöjt ändå. Med att mässan hölls på svenska, med att kyrkans prydnader skalades bort och med att helgonbilderna försvann. Mycket av det katolska levde också kvar under ytan, långt fram i tiden.

På 1540-­talet växte missnöjet. Då ökade även reformationen i sträng­ het.
– Upproren mot Gustav Vasa hand­lade mest om missnöje med höjda skatter och ökad kontroll, men det fanns också ett religiöst missnöje. Till exempel hos Smålandsbönderna. Även religiöst ville man tillbaka till ”den gamla goda tiden”, när allting var som det skulle, säger Olle Larsson.
– Det är väldigt intressant att spe­kulera i vad som hade hänt om Dackefejden faktiskt lyckats. Hade Småland inte varit en del av Sverige? Kanske. Hade reformationen genom­ förts fullt ut här? Kanske inte.
Nu blev Uppsala­mötet 1593 slut­ punkten för den svenska reformatio­nen.
– Sedan blev det en demonisering av katoliker i Sverige. Man var livrädd för dem. Under 1600-­talet hade vi en kraftig religiös tvångslagstiftning, i huvudsak riktad mot katoliker. Det var förbjudet för dem att komma in i landet, och för svenska studenter att läsa vid katolska universitet. Avfall till katolicismen bestraffades med döden.
Varför blev antikatolicismen så hätsk?
– Religionen aktiveras på något sätt vid krig. Katolikerna var fienden i 30­-åriga kriget, och det användes i propagandan. Sverige skulle bekäm­pa det onda med Guds hjälp, säger Olle Larsson.

Yvonne Maria Werner – professor i historia vid Lunds universitet, och själv katolik – understryker kyrkans starka ställning i det historiska Sve­rige.
– Den evangeliska lutherdomen var samhällets fundament. Fram till 1920-­talet var du till exempel tvung­en att tillhöra Svenska kyrkan för att få bli folkskollärare. På 1800-­talet började ändå en långsam bodel­ning mellan kyrka och stat. Men vi fick inte full religionsfrihet förrän 1951. Det berodde på en rädsla för att den katolska kyrkan skulle växa för mycket.
– Bilden av katolicismen som lyf­tes fram var samma bild som ges av islam i dag. Katolicismen framställ­des som en fara. Till exempel sågs det europeiska integrationsprojek­tet efter andra världskriget som ett hemligt katolskt projekt. Därför var svenska politiker skeptiska till Europasamarbetet långt in på 1960­-talet.
Hur ser den svenska bilden av katolicismen ut i dag?
– Efter Andra Vatikankonciliet har den svenska kyrkan fått väldigt goda relationer till den katolska kyrkan. I samhället i stort finns fortfarande antikatolska tendenser, inte minst i media. Men de har ändrat karak­tär. Tidigare var den katolska kyrkan en politisk fara, i dag tar den anti­katolska kritiken framför allt sikte på moraliska och etiska frågor.
Är det verkligen antikatolicism att inte hålla med kyrkans ståndpunkter i de diskussionerna?
–Det beror på hur kritiken fram­förs. I många artiklar beskrivs den katolska kyrkan i en aggressiv ton: det är en förlegad institution och nästan alla präster har begått sexu­ella övergrepp. Då är det antikatoli­cism.
– Å andra sidan finns det en svensk fascination för den katolska litur­gin (gudstjänsternas utformning) och för klosterväsendet. De positiva aspekterna lyfts också fram.
Hur mycket debatteras moralfrågor som abort och homoäktenskap inom den katolska kyrkan?
– Svenska kritiker lyfter gärna fram det här som den stora frågan där. Men det är den inte. I de länder där kyrkan växer fokuserar man på rättvise­- och fattigdomsproblem. Våra problem är lyxproblem där. I väst debatteras de här moralfrågor­na rätt mycket. I Sverige vill Katolsk Vision se samma typ av reformer som Svenska kyrkan genomfört. Men den falangen var mycket starkare för cirka 30 år sedan.
Skiljer sig den svenska synen på katolicismen från den i andra protestantiska länder?
– Antikatolicismen är mycket star­kare i till exempel Danmark, där den lutherska traditionen också är star­kare. När Johannes Paulus II besökte Norden 1989 var reaktionerna myck­et skarpare i Danmark och Norge. I Sverige och Finland var stämningen vänligare, säger Yvonne Maria Werner.

• • •

– Folk tror kanske att vi katoliker lever utanför samhället. Men nej. Jag går ut som alla andra, jag dansar som alla andra, jag dricker som alla andra. Men jag kanske inte dricker så att jag blir full. Jag använder mitt kristna sunda förnuft.
Suzanne (som inte vill skylta med sitt efternamn) tycker inte att hon är så annorlunda. Att hennes tro är så annorlunda. Undrar någon förklarar hon gärna. Berättar gärna om en kyrka som inte bara är strikt, utan även förlåter.
– Gud gav oss tio bud, regler att följa. Men om jag tänjer på de reglerna, om jag syndar, väntar Gud fortfarande på mig. Jag vet det. Jag har själv begått en stor synd. Man ska inte dräpa,men jag gjorde en abort. Jag var ung, jag var ensam, jag hade ingen som kunde stötta mig. Jag hade bekymmer, och så blev det ett bekymmer mindre. Men det har förföljt mig. Det tog sju år att förlåta mig själv. Prästen grät med mig, men han kunde inte ge mig förlåtelse, det måste en biskop göra.
– Kyrkan är hård mot det här, kanske vet den inte vad en kvinna kan gå igenom. Men även om kyrkan säger ”du får inte göra det här” och ”du får inte göra det här” har den aldrig stängt dörrarna. Frågar man om förlåtelse öppnar kyrkan alltid famnen.
Jag frågar Suzanne om känslorna när Benedictus XVI tillkännagav sitt beslut.
– Först var jag besviken. Jag älskade honom som påve, jag ville inte att han skulle sluta. Men sedan blev jag stolt över honom. Han såg själv att han inte klarade att leda kyrkan vidare, han tyckte det var bättre att någon starkare tog över. Det var jättestarkt att ta det steget.
Vad tror du om påvevalet nästa vecka?
– Jag kan inte allt om hur det går till. Men den helige anden kommer att hjälpa dem välja en ny påve. Jag tror på dem.

Ur Smålandsposten den 8 mars 2013.