Spender S tog sig över de flesta. Nu har han gått varvet runt. Nu ska Spender spendera ålderns höst på hemmaplan.
Stormen Simone har slutat skena. Till och med regnet har upphört den här eftermiddagen. Spender S sticker ut sitt stora huvud. Hingsten tuggar på sitt hö, ser ut över ängarna på andra sidan den leriga grusvägen. Han ser sina systrar och barn i hagen och någonstans i hästminnet hittar han kanske bilderna av hur han själv sprang där ute som ung och tog sats med sina väldiga bakben och flög över dikena och allting tog sin början.
Kanske är han lite rastlös. Kanske ännu lite ovan vid pensionärslivet på vischan. Kanske minns han någon av de stora hopptävlingarna. I Globen, Dubai eller São Paulo. Kanske minns han miljonen han hoppade in i Holland 2007. Kanske grämer han sig över den uteblivna OS-resan. Kanske tänker han på fotosessionen för någon timme sedan, hur kul det var att åter få stå i centrum.
Kanske funderar Spender på hur det här egentligen gick till. Hur han kom så långt – och hur han ändå lyckades hitta hem till Nöbbele Lunnagård. Det fanns miljoner – många miljoner – skäl till att sagan inte skulle sluta så här.
Och ändå står han här.
– Han föddes där borta. Han var stor redan då. Normalt är en häst dräktig i elva månader, men hans mamma gick i tolv.
Thomas Sandström berättar medan vi går in i huset. Folk har bott i det sedan 1700-talet. 1992 bestämde sig Thomas och Helene för att föda upp hästar tillsammans. De åkte iväg till norra Tyskland, till Holstein-regionen. Dit kommer hela ridsportsvärlden för att finna de främsta hopphästarna. På sitt första stopp såg Thomas och Helena ett fint sto, Carisma. De insåg att de knappast skulle ha råd. Mest för syns skull la de ett bud. ”Topp” sa tyskarna. Sandströms fick Carisma.
De kom tillbaka två år senare, för att para ihop henne med meriterade fransosen Silbersee. Resultatet blev Spender S. Han var hungrig från början, diade Carisma hårt. När Thomas kom med extra foder till henne försökte Spender äta det också.
Fölet fortsatte att visa framhovarna. Thomas noterade hur han klippte dikena på ängen, på inridningen kände han att den här hästen var speciell. Både fysiskt (som vuxen mäter han 1,75 i mankhöjd) och psykiskt. Han hanterade uppståndelse bra. Sandströms förstod det när Spender hamnade på en välbesökt uppvisning hos Theleborgs ryttarsällskap som treåring.
– Hela Teleborgs nybyggarsfär var där, med barnvagnar och paraplyer. Men han förblev lugn och fin, mitt i folkmassan. Vi blev helt paffa, säger Thomas och Helene.
Men i ridsportskretsar var långt ifrån alla övertygade om den storväxta unghästen. Sandströms var inget ”namn”. Få trodde på dem.
– Vi blev faktiskt hånade. ”Thomas tror att det här är någon slags världsmästarhäst,” sa en kille.
Helena Hugosson-Feldt gillade däremot vad hon såg, och fick bli först ut att tävla på Spender 1999. Efter debuten ringde hon till Vederslöv och frågade om hon möjligen kunde få köpa in sig i hästen. Det fick hon inte. Ekipaget placerade sig på flera nationella tävlingar. Som sjuåring gjorde Spender sitt första framträdande i Falsterbos svåra hoppning. Helena Hugosson-Feldt såg att han var redo för nästa nivå, och släppte honom till landslagsryttaren Maria Gretzer.
– Det kostar något enormt att vara ute och tävla. Ingen vanlig människa har råd med det. Maria var sponsrad av Ericsson och hade möjligheten. Helena var väldigt osjälvisk där.
Med Maria Gretzer startade Spenders internationella karriär. Tre Grand Prix-segrar, SM-guld, topp-sex i världscupen tre gånger. Allra störst var andraplatsen i Göteborg 2006, som gav en biljett till världscupfinalen i Malaysia. Men Maria Gretzer avstod, för att ladda inför VM i tyska Aachen. Ekipaget hade misslyckats på EM i Italien året före, Spenders bristande mästerskapsrutin visade sig när han fick syn på sig själv på en storbildsskärm och stannade upp. De slutade 63:a på EM. VM 2006 gick inte mycket bättre, en 56:e-plats.
Världsmästaren där i Aachen hette Jos Lansink. En ridsportens superstjärna, holländsk mästare redan som tolvåring. Han hade fortsatt med att vinna allt: OS, VM och EM. På en tävling i tyska Neumünster fick han syn på en storväxt svensk häst med fina bakben. Jos Lansink ringde till Vederslöv och hörde om han fick köpa den. Det fick han inte.
Men Sandströms hade blivit osäkra på framtiden. De ville att Spender skulle ägna några månader varje år åt avel. Helst i Holland, där förutsättningarna ansågs bättre. Samarbetet med Maria Gretzer bröts. Jos Lansink erbjöds att rida Spender, och nappade direkt.
I augusti 2007 satt Thomas och Helene hemma på ovanvåningen och följde en Global Champions Tour-deltävling i Holland online. De såg att Spender hängde med. Visste att vinnaren skulle få 100 000 euro – nästan en miljon svenska kronor. I segerintervjun fick Jos Lansink frågan ”var har du hittat den här hästen?” I Småland rann tårarna.
Vilka var Spenders styrkor som tävlingshäst?
– Dels hans enorma kapacitet – ytterst få hästar kan hoppa över så höga hinder som han gjorde. Dels hans inre ro. Han tog sig an uppgiften, spårade inte ur och blev hispig. Sedan älskar han att resa. Han kunde åka långa sträckor och ändå komma fram utvilad, säger Thomas och Helene.
2008 väntade OS. Jos Lansinks världsmästarhäst Cavalor Cumano drogs med en skada, därför sattes även Spender i karantän inför en eventuell Kinaresa. I slutändan blev det ändå Cumano som åkte. Men 13-årige Spender hade också blivit glödhet på marknaden.
– Vi hade ett enormt bud, på att sälja honom till en brittisk ryttare. Det var snuskigt mycket pengar. Så mycket pengar att vi bra när hade kunnat bygga Myresjöshus arena själva …, säger Thomas.
– Nu skryter du! skrattar Helene.
– Nej, riktigt så mycket var det inte. Spender var värderad till 30 miljoner kronor. Men det är faktiskt inte så enkelt att sälja för så mycket pengar, det ger samtidigt många problem.
De kollade upp skatteproblematik och så vidare. Funderade. De ville inte svika Jos Lansink, och borde inte Spender få komma hem till gården en dag, när han tävlat färdigt? Känslorna vägde över. Till slut fick även britten nej.
– Men när Spender var 15 år frågade Jos om vi inte skulle sälja. Han hade blivit skadad en gång, i Brasilien, och vi var lite oroliga. Jos trodde det var sista chansen att få något för Spender. Budet var en bråkdel av vad vi blivit bjudna tidigare. Men det var ändå mycket pengar.
Köparen var den ukrainske miljardären Oleksandr Onitjenko. Sandströms fick råd att köpa in nya hästar, att driva sin verksamhet genom en lågkonjunktur. De fortsatte följa Spender via nätet. Där hände inte mycket. Förrän Thomas plötsligt fick syn på honom i startlistan för en tysk ungdomstävling.
Det visade sig att Spender numera reds av Romy Rothenberger. 14-årig dotter till Frank Rothenberger, en av världens mest respekterade banbyggare. Thomas och Helene tog kontakt och förstod att Spender fått ett gott hem. Men den gamla drömmen levde kvar. De erbjöd sig att ta hand om honom den dagen tävlingskarriären var över. Samtidigt förstod de att det skulle bli svårt, att han fortfarande verkade ägas av Onitjenko.
En dag ringde Frank Rothenberger i alla fall. Var Sandströms fortfarande intresserade av Spender?
– Det var vi. Sedan gick det ett halvår till. Vi gick här och väntade. Rätt som det var kom han åkandes här på vägen.
Exakt hur spelet bakom kulisserna gick till vet de fortfarande inte. Antagligen ingick Spender i någon slags bytesaffär. Jos Lansink verkade vara inblandad. Vilket han bekräftar för Smålandsposten.
– Han blev skickad tillbaka till mig, och eftersom han varit en bra häst ville jag låta honom komma hem när han blev gammal, säger Jos Lansink.
– Det är verkligen en super nice häst. Väldigt bra karaktär, väldigt fin känsla. Han vet precis vad han ska göra. Men det säger nog alla som har ridit honom.
Lite över en månad har gått sedan Spender leddes ut från hästtransporten. Efter 14 års frånvaro. Inte helt lätt.
– Först tror jag att han tyckte det var ganska märkligt att vara tillbaka. Han kände igen sig, men det tog lång tid innan han landade, säger Thomas.
Främst ska 18-åringen få en lugn ålderdom. Han ska avla, men inte ansträngas för hårt. Gamla hingstar kan slita ut lederna i akten, eller falla ihop med hjärtsvikt.
– Han har inte bara varit en bra tävlingshäst, utan också en fantastisk avelshäst. Han har gett oss mycket, nu vill vi ge honom något tillbaka, säger Thomas och Helene Sandström.
– Det är en världsartist. Att en sådan häst skulle komma från ett litet oansenligt ställe i Vederslöv är egentligen rätt otroligt. Det är väldigt få förunnat att vara med om en sådan resa.
Ur Smålandsposten den 16 november 2013.