“Han kändes som en av oss”

Det hade börjat som en vanlig fredag. Även i Växjö. Kvällen före hade 6 005 personer sett Östers ishockey­lag förlora med hemska 4–16 mot Väst­ra­ Frölunda. Inför söndagen hade Lennart Hyland lanserat ”Frufridagen”– som skulle­ innebära ”allmän manlig hemtjänst.” Därför erbjöd till exempel AB Löfqvist Livsmedel färdigmiddagar: Stekt kyckling till fyra personer, för elva kronor.
Det skulle bli dans i Folkets park framåt kvällen, med Öijwinds. På stadens fyra biografer gick filmer som I hetaste laget och Den stora flykten. Fem kronor i inträde. De som ändå stannade hemma framför tv:n kunde se The Lucy Show. Följt av Livets steg – ”en film om att röra sig i vatten, på land och i luften”.
Där någon gång, vid åttatiden, bröts den ordinarie sändningen på SVT:s enda kanal. En ofattbar nyhet förmedlades. USA:s president, den 46-årige John Fitzgerald Kennedy, hade skjutits i Dallas, Texas. Tillståndet var oklart.
– Sedan gick det inte så många minuter, innan det kom fram att han var död. Det var så otroligt uppseendeväckande, så otroligt överraskande, minns Carl-Olof Bengtsson, som senare skulle bli S-politiker i Växjö.

• • •

Ett porträtt av Carl Gustaf och Silvia pryder konditoriväggen. Vi pratar om det närmaste USA kommit en kungafamilj.
Den blivande radioreportern och utrikeskorrespondenten Lars Gunnar Erlandson inledde sina världsresor 1961. Efter uppväxten i Åseda och lumpen i Växjö fick han ett stipendium, för att under ett år arbeta på Chicago-tidningen Svenska Amerikanaren Tribunen. Det tog tio dagar innan lastfartyget nådde New Yorks hamn.
I januari hade demokraten John F Kennedy installerats som president där över. Den förste icke-protestanten på posten. Den yngste någonsin att vinna valet. Vilket hade väckt uppmärksamhet även i Sverige.
– Man var van vid att de var äldre­ farbröder. Men Kennedy var ung, hade familj och en vacker fru. Det var mycket glamour, Jacqueline var en stilig first lady. Dessutom hade Kennedy en lite liberalare syn, vilket tilltalade svenskarna. Politikerna försökte efterlikna honom. Till exempel sas det ofta att Yngve Holmberg, ledaren för Högerpartiet (nuvarande Moderaterna), hade en Kennedy-look, säger Lars Gunnar Erlandson.
– Då hade det inte varit så mycket­ i media om Kennedys eskapader eller hans sjukdomar. Det kom senare.
Det skulle komma mycket. Otaliga otrohetsaffärer, avslöjanden om hur sjuk och plågad den ungdomlige presidenten egentligen hade varit. Att JFK skulle dö i Dallas var ödets ironi, historien om hans familj var minst lika dramatisk och intrigspäckad som den om tv-familjen Ewing. Fadern Joseph hade för länge sedan bestämt sig för att en son skulle bli president. Den äldste, Joseph Junior, hade stupat i andra världskriget. ”Jack” fick överta manteln.
– Det blev en mytbildning kring Kennedy. Det handlar om familjens speciella ställning, om pappan som drev fram sina söner. Det var rätt fantastiskt att det gick att göra så.

I Chicago skakade Lars Gunnar Erlandson hand med borgmästaren Richard Daley. Som lär ha haft flera smutsiga fingrar med i spelet när rösterna skulle räknas efter det rekordjämna presidentvalet 1960. Åsedasonen skrev om ett USA i förändring. Kennedy skickade allt fler militära rådgivare till det okända Vietnam, ”men det var ingen stor grej då”. Astronauten John Glenn blev förste amerikan att färdas i omloppsbana runt Jorden, presidenten talade om att människor så småningom skulle skickas till Månen.
– Det var väl inte så många som trodde på det.
När Chicago-året var över reste Lars Gunnar Erlandson USA runt, i Greyhound-buss. I Södern kämpade den färgade befolkningen fortfarand­e för sina medborgerliga­ rättigheter. Under resan hemåt, någonstans på Atlanten, blev Kalla kriget plötsligt glödhett. Amerikanska flygfoton avslöjade att Sovjet var i full färd med att bygga missilramper på Kuba. USA inledde en sjöfartsblockad av Kuba, för att kärnvapenspetsarna inte skulle nå ön. Aldrig tidigare hade ett kärnvapenkrig supermakterna emellan varit så nära.
Lars Gunnar Erlandson följde utvecklingen från sin lastbåt.
– En telegrafist lyssnade på nyheterna och skrev sedan ut små kommunikéer. En del var nervösa för att det skulle bli en total sjöblockad. Men Kennedy löste det där.
Genom hemliga löften om att de amerikanska kärnvapenspetsarna i Turkiet skulle tas bort. Världen pustade ut. 13 månader senare satt Lars Gunnar Erlandson i Stockholm, och skrev på Vetlandas nyårsrevy. Den första snön hade fallit. Kamratens mor hade radion på. Arne Thorén berättade att Kennedy var död.
– Det blev inte så många lustig­heter skrivna den kvällen.

• • •

Första gången du kommer dit känns det som att du redan varit där.
Att gå ned för Elm Street i Dallas är som att promenera rakt in i tv-inslagen och amatörfilmerna. Det ser ut som det gjorde 1963, förutom det vita krysset i vägen och blommorna på trottoaren. De vinkande åskådarna har ersatts av vördnadsfulla turister. Plus någon enstaka konspirationsteoretiker.
När du väntat ut trafiken, ställt dig mitt i vägen, just där det hände, tittar du uppåt. Mot det gamla skolbokslagrets sjätte våning. I dag finns där ett JFK-museum, varifrån du i sin tur kan se ner mot det vita krysset. Du tänker att det är långt, att Lee Harvey Oswald måste ha siktat väl.
Om han nu gjorde det. Många är övertygade om att skottet kom någon annanstans ifrån. Och/eller att fler var inblandade. Maffian. CIA. Sovjet. Vice-presidenten Lyndon B Johnson. Och så vidare.

Erik Åsard avfärdar dem alla.
– Jag har ägnat några år åt frågan, till en bok där jag jämförde teorierna kring Kennedy- och Palmemordet. Mördaren var Lee Harvey Oswald, och det var ingen konspiration. Jag är fullkomligt övertygad, det finns ovedersägliga bevis. Men det lustiga är att det finns 40 000 böcker om Kennedy – och 95 procent av de som handlar om mordet anser att det är en konspiration. De har alla fel, säger professorn i Nordamerika-studier vid Uppsala universitet.
– Konspirationer har en slags genklang i den amerikanska kulturen. Republiken tillkom så, Storbritannien ansågs konspirera mot kolonin, därför revolterade man. Sedan är man oerhört skeptisk till statsmakten i dag. Och man vill så gärna tro att det var något större. Tanken att en fullkomlig nolla som Oswald på egen hand kan ändra historien – den är svår för amerikanerna att ta till sig.
Hur skulle du sammanfatta Kennedys knappa tre år som president?
– Han var mycket mer framgångsrik i utrikespolitiken. Han lyckades lösa Kubakrisen 1962. USA, Sovjet och Storbritannien kom överens om ett kärnvapenavtal året efter. Han startade Fredskåren, som gör att unga människor kan arbeta idealistiskt utomlands. Sedan fick han inte igenom så mycket inrikes. Speciellt inom medborgarrätten. Men han blev mer liberal och aktivistiskt i slutet av sin levnad. En del förslag förbereddes, som sedan genomfördes under Lyndon B Johnson.
Kvällen före har Erik Åsard föreläst om mordet i Stockholm. Intresset lever vidare, lever upp.
– Det finns en Kennedy-myt, en legend. Jag tror det beror på hans korta period i Vita huset, han fick inte ens fullborda sin första mandatperiod. För amerikanerna är det ett oavslutat kapitel, de drömmer om vad som kunde ha blivit.
– Kennedy hade en särskild utstrålning och även en skopa självironi. Det gick hem i tv-åldern. Tv var det enda mediet, som han använde på ett väldigt skickligt sätt. Han var mycket uppskattad utomlands, delvis på grund av sin karisma men också för att han företrädde supermakten USA under det kalla kriget mot Sovjet, säger Erik Åsard.

• • •

– John F Kennedy presenterades som inkarnationen av framtidens moderna politiska ledare. Västvärldens frontfigur. Han attraherade de unga, även i Europa. Han gjorde sitt bejublade besök i Berlin samma år han blev skjuten. Jag var där i samband med 50-årsjubileet i somras, och intresset var gigantiskt, berättar Stefan Höjelid.
Han var tonåring när Kennedy dog. I dag är han docent i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet. Han minns Kubakrisen året före, hur fysiklektionen i skolan avbröts för radio­nyheterna. Mänskligheten skulle inte utplånas den veckan heller.
– Jag tror inte de som är födda i modern tid förstår hur långt ut på den yttersta balanslinan man stod då, säger Stefan Höjelid.
– Världen kom till vardagsrummet i svartvit form, i monopol-tv. Det var en enkel världsbild som förmedlades. Anti-amerikanismen hade inte kommit ännu. Världsbilden var mycket mer bipolär då. Det var det onda mot det goda, Väst mot den förfärlige ryssen i Öst. I det perspektivet får man se mordet. Kennedy­ kändes som en av oss.

Ur Smålandsposten den 22 november 2013.