Fortfarande på G

Det är ett rum som rymmer mycket historia. Som den vita duken i dörröppningen. Kärlekens och medvetandets duk. En gåva från Dalai Lama 1990, till riksdagens dåvarande talman.
– Duken hänger där för att jag ska kunna ta på den när jag går in och ut ur rummet. Man ska bli en snäll människa då, säger Thage G Peterson.
Han och Marion har bott i Nacka-villan sedan 1967. Spåren av livet inne i Stockholm, i politikens centrum, har samlats här. Ett högst privat museum. Bakom dörren hänger till exempel några tavlor som den svenske industriministern fick på Kuba, Fidel Castro kom själv med dem under armen. Men här finns fler tavlor. Sven Ljungberg. En målning av författaren och jämställdhetskämpen Elin Wägners hem i Lilla Björka i Bergs församling norr om Växjö. Bokhyllorna berättar om historia och politik. På bordet ligger religionsböckerna – vår 80-årige värd har teologitenta veckan därpå.
Under Smålandstavlorna står en svart skinnsoffa. När Olof Palme hade vägarna förbi brukade han beställa en ostsmörgås, en leverpastejdito och ett glas mjölk. Mer än en gång slocknade den stressade statsministern på soffan i arbetsrummet. Då försökte Thage G plocka den ännu glödande cigaretten ur Palmes mun, och lägga en pläd över honom.
Fler ledande socialdemokrater skulle hitta ut hit till östra Stockholm, och slå sig ner framför fönstret och den utsökta utsikten över Järlasjön.
– Stolen du sitter i kallas för partiledarstolen. När vi haft våra samtal har de suttit där. Palme, Ingvar Carlsson, Göran Persson, Mona Sahlin, Håkan Juholt … Stefan Löfven har inte varit här ännu. Men han kommer kanske!

Thage G Peterson ler. Från sin korgstol.
– Jag fick den av Albert Ek, en vägarbetare i Berg som var lite av en förebild för mig. Jag brukade gå hem till honom när jag var sju, åtta år. Han satt i den här stolen och försökte förklara för mig hur jävlig världen var. Att det inte fanns någon rättvisa, bara orättvisor.
Var världen så jävlig som han sa?
– Värre.
– Jag fick känna på klassamhället tidigt, det var inte lätt att vara fattig. Jag försökte komma till Växjö eller Alvesta för att gå på realskolan (dåtidens högstadium, Smp:s anm), men det fanns inte en chans. Så jag gallrade betor och rovor på herrgården, för att tjäna lite pengar. Där blev jag strejkledare – vi hade ett halvt öre metern, men när det var nödvändigt att gallra sa jag till patron att vi skulle ha ett öre metern. ”Ut och börja gallra, pojk!” svarade han. Vi gick. Nästa dag fick vi ett öre metern.
Redan som åttaåring hade han upprörts över hur ännu sämre bemedlade klasskamrater gick till skolan utan strumpor vargavintern 1941.
– Min småskolelärarinna Astrid Sandahl gjorde gällande att jag agiterade redan då. Jag tyckte det var ett förfärligt samhälle.
Han valde tidigt Socialdemokraterna. Gjorde sina första valarbetsinsatser 1948, när han satte upp affischer och talade i Asa och Tolg. Han lyckades läsa vidare, fick jobb i Stockholm, klättrade inom SSU, in i partiet. 1971 utsåg Olof Palme honom till statssekreterare i Statsrådsberedningen. Där regeringsarbetet organiseras.
– Då hade jag makten, genom att jag hade Palmes förtroende. Många gånger fick jag honom på bättre tankar, lyckades ta bort en del dumheter.
Ofta verkade han lite i bakgrunden. Men efter den socialdemokratiska återkomsten till makten 1982 blev Thage G industriminister. En mörk natt 1986 ringde Ingvar Carlsson och berättade att Olof Palme mördats. Plötsligt kunde familjen inte ge sig ut och åka skridsko utan Säpo-sällskap. Thage G skulle så småningom få insyn i den misslyckade mordutredningen – när Anna Greta Leijon drogs med i Ebbe Carlsson-affärens svallvågor tvingades han ta över som justitieminister. Även försvarsminister blev han motvilligt, för att ”bråka med generalerna”.
Vad är du mest stolt över efter åren vid makten?
– Socialdemokratins demokratisering av skolan är bland det finaste. Nu är det eländigt i skolan, det måste vi rätta till. Men vi får inte bara ta till kadaverdisciplinen, allt handlar inte om kunskap utan också om fostran i demokrati. Det kanske man inte alltid tänker på i länderna som vi i dag jämförs med.
– Det andra jag åstadkom, som ansvarig minister, var att flytta fram landsbygdens positioner. Och så arbetade jag bakom kulisserna för att Växjö skulle få ett universitet. Skolan, landsbygden och den högre utbildningen – tre frågor där jag kan berömma mig själv, om jag får vara lite egoistisk.

Vi mumsar på Smålandskringlorna och Marions lussekatter.Thage G Peterson dricker förmiddagskaffe ur en riksdagsporslinskopp. Berättar om sina år som talman. Det var då Dalai Lama hade vägarna förbi. 1990 kom även Nelson Mandela till den svenska riksdagen på sitt första utlandsbesök efter frigivningen.
– Mandela fyllde hela jäkla rummet, hela hans sätt andades försoning. Jag hade ett gammalt tidningsurklipp, som handlade om att jag som SSU:are hade protesterat mot att Sydafrikas fängelsechef fått komma till Sverige. Jag visade klippet för Mandela, som berättade att han träffat fängelsechefen många gånger. Att det innerst inne var en fin människa.
– Sedan blev Mandela trött och fick låna sängen i mitt vilorum. När det var dags för talet i riksdagssalen fick jag ruska i honom flera gånger.
Jag undrar om kyrkvaktmästarsonen alltid hade de här drömmarna när han gick hemma i Berg och gallrade rovor. Om att umgås med världens makthavare. Om ett liv vid makten.
– Sådana drömmar var omöjliga att ha. Din plats var att jobba på sågen eller hos bönderna. Men vi i den socialdemokratiska ungdomsklubben i Berg hade den optimistiska glöden. Vi trodde att vi skulle kunna förändra, fort. Vi var drömmande, men också lite aningslösa.
Så hur nådde du så långt?
– Jag kunde protestera. Jag kunde hålla tal. Då blev jag företrädare för många. Men får man ett förtroende får man också hålla käft. Jag har haft en god hälsa, och den småländska envisheten. Jag har haft en hustru från Klavreström som ställt upp. Ett tag var det hon som skulle göra politisk karriär – hon kom in i kommunpolitiken här i Nacka och det var tal om att hon skulle försöka komma in i riksdagen. Troligen hade hon blivit en bättre politiker än jag. Men vi kom överens om att jag skulle satsa på det.

På nestorn i Nacka har håret blivit vitt. Hjärtat förblir rött. Han ingår i en grupp tidigare S-höjdare som ska ge dagens partiledning valtips. Thage G tycker att S borde tala mer om ett Sverige där ”pengarna tagit överhanden”, ett land han tycker behöver restaureras. Och om landsbygden.
Han viftar upprört med pepparkakan. Politiken engagerar än. Men Thage G är glad över att inte vara politiker längre (”trycket är så förfärligt i dag”). Överlåter det gärna till nya generationer. Där han ser en stor vakenhet. När han är ute på skolorna får han ofta frågan om vad som krävs för att lyckas inom politiken. Han brukar säga att du måste ha både en gedigen utbildning och livserfarenhet.
– En annan sak är att du måste dela almanackan med livet. Under 2010 års valrörelse hade jag varit och hälsat på min syster, och steg på tåget i Alvesta. Där satt en kille som jag visste stod på riksdagslistan. Jag frågade honom vilken den senaste filmen han sett var. ”Jag har inte tid med film”. Jag sa att han skulle bli en misslyckad politiker. För du måste ha livet – teatern och böckerna och så vidare – med dig. Du måste ha tid för privatlivet.
Hade du själv alltid tid för det?
– Jag bokade in grabben i almanackan. ”Bio med Fredrik”. ”Samtal med Fredrik”.
Men jobbet måste ändå ha gått ut över familjen?
– Naturligtvis. Jag har inte tagit mitt ansvar, långt därifrån. På 1970-talet blev jag den förste ordföranden i regeringens jämställdhetsdelegation. De ställde alltid besvärliga frågor. ”Stryker du dina egna skjortor?””Lagar du söndagsmiddag?” Nej, det gjorde jag inte. Då tyckte de att jag var en dålig människa och en dålig företrädare för uppdraget. Men jag hade ju inte kunnat resa på deras möten om jag inte hade haft den här hjälpen hemma. Jag erkände att jag brast där. Nu, när jag tittar på fotografier av vad Marion och Fredrik höll på med, är jag ju ofta inte med.
Är det något du sörjer?
– Ja.
Var politiken värd det?
– Nja, den frågan … Jag ska lägga till en sak som krävs för att lyckas – politiken måste vara lustfylld. Det mesta gjorde jag med glädje. Men det är klart att det inte alltid var så roligt att gå och lägga sig i en kall sovvagn på lördagskvällarna, för att åka till Sundsvall eller Ljungby.
Så vad drev dig?
– Att jag hela tiden inbillat mig att man kan åstadkomma något. Förbättra samhället. Jag har ju min bestämda bild av hur det var – av hur vattnet i hinkarna frös i köken i Berg under kalla vintrar, av hur stora råttor sprang över barnens sängar. Men jag hade också en klar bild av hur det kunde bli. Då var det lite lättare att kämpa för att vi skulle bygga en miljon nya bostäder som var varma och rena.

Ur Smålandsposten den 18 januari 2014.