En bryggare med bredd

Nere i receptionen reser sig en björn på bakbenen. Fem våningar upp hade nallen sovit lugnt. Växjös kommunstyrelse sammanträder. Efter en stund blir det Daniel Ekmans tur att tala.
Han representerar kultur­föreningen Hofs Lifs, pratar om sin vision, en slags kulturens motpol till Arenastaden. En kulturoas, i det gröna området på Solberget, ner mot Ringsberg. Området där det gamla bryggeriet en gång låg. Bryggeri? Jag hade ingen aning.
Daniel visar två foton, med över hundra år på nacken. Foton som fängslar honom. Nu väcker de även min nyfikenhet. Jag beslutar mig för att ta reda på mer om livsödet Daniel berättar om.
Tre månader senare hamnar vi under en parkeringsplats i Växjö.
Men till slut står jag öga mot öga med Arvid Knöppel.

• • •

(När du tittar på bilden till höger, föreställ dig att det är Hans Villius som läser texten, i programmet Svart på vitt någon gång på 1980- eller 90-talen.)
Året är 1899. Platsen Kristinebergs bryggeri i Växjö. Det kan vara hela personalstyrkan – 31 män, fyra kvinnor och en pojke – som samlats på gårdsplanen mellan de två bryggeribyggnaderna. Kristineberg är Växjös näst största arbetsplats vid den här tiden. Industrialiseringen går fortfarande långsamt, vid sekelskiftet ska Växjö bara ha 7 365 invånare.
Under 1800-talet hade det bayerska lagerölet gjort sitt intåg i Sverige. Nyheten blev populär, till exempel drack hantverkarna öl varje dag. Öl som nog inte skilde sig så mycket från dagens lager. Men det var fortfarande svårtransporterat, måste produceras nära marknaden. Därför fanns bryggerier i de flesta städer.
Växjö hade två 1899. Nere vid Teater­torget, i fastigheten Munken, låg Wexiö bayerska. Startat i liten skala, men bryggeriet hade fått ett ordentligt uppsving, både i kvalitet och kapacitet, när kamrer Samuelsson tog över 1885. Tre år senare hade Wexiö bayerska fått konkurrens.
Diplomaten Carl Henrik Ohlsson flyttade till stan, från Malmö. Uppe på Solberget – alldeles nära stadsgränsen mot Hov, mitt emot det nybyggda vattentornet – startade han Kristinebergs bryggeri. Det fick snart gott rykte. Redan 1890 fick Ohlsson dåtidens tyngsta kvalitetsstämpel: kunglig hovleverantör. Ändå gick det inte ihop sig. Ohlsson sålde, köparen sålde snart i sin tur. I augusti 1896 tog Arvid Knöppel över.

Det är 35 andra personer på det svartvita fotot, men blicken dras automatiskt till mannen i mitten. Direktör Knöppel. Kungen av Kristineberg. Under bordet med flaskor har han vikt in sin 1,94 meter långa kropp. Välansade mustascher, kostym, plommonstop på huvudet. En stor man, han ser kanske inte ut som en idrottsman. Väldigt mycket äldre än sina 32 år.
Han var född mitt i Stockholm. På Hovslagargatan, på Blasieholmen. Utanför dörren kunde han se kungliga slottet på andra sidan Strömmen. Drömde han redan då om att leverera öl dit? Kanske inte. Troligen tittade han hellre på alla båtarna. Hans far var en av stadens fyra hamnfogdar, skulle kontrollera all trafik där. Sonen skulle snart ge sig ut på haven.
Som 19-åring åkte han till Väst­afrika, antagligen på en jaktresa. När han återvände 1887 donerade han en samling föremål från Kamerun – allt från spjut till snusdosor – till Naturhistoriska museet. Sedan rusade han vidare. Tre års bryggeristudier i ölets förlovade Tyskland väntade. Den här gången kom han hem med en examen, och en blivande hustru. Första bryggarjobbet fick han i Luleå. Nästa i Stockholm, på Stora bryggeriet. Så kom den stora chansen. Att köpa Kristineberg i Växjö.
Där moderniserade han. Investerade i nya maskiner. Ett mälteri (anläggningen som omvandlar korn till malt). Ett eget laboratorium, så småningom även en ismaskin. Andra moderna påfund intresserade inte lika mycket. Som fackföreningarna. När Bryggeri­arbetarförbundet startade en lokalavdelning 1906 skulle Arvid Knöppel bli dess svåraste motståndare. Arbetarna krävde ju elva timmars arbetsdag, och någonstans mellan tolv och 16 kronor i timmen (kvinnorna klarade sig dock med nio kronor). Plus tre liter öl varje dag. Enligt familjelegenden gav direktören inte med sig förrän fackmedlemmarna hotade med att helt sluta dricka hans öl.

Kika nu längst till höger på bilden. På trädgårdsmästaren, med sin vattenkanna. Ingen slump att han står just där? Kommer han direkt från den stora trädgården, som ligger precis utanför bildfånget?
Bakom de vältrimmade buskarna och träden tronar direktörsvillan. Där bor herr och fru Knöppel, med sina fem barn och deras tyska guvernant. Behövde familjen något ringde man i klockan, på någon av de fyra pigorna.
Och bakom villan skulle ännu en nymodighet dyka upp. Växjös första­ tennisbana. Där spelade herrn och frun med sin brittiske instruktör Hagger, och med utvalda personer ur bryggeriledningen. Kanske hade Arvid Knöppel fått upp ögonen för sporten under sin tid i Tyskland, där societeten börjat spela. Kanske hade han lärt sig spela hemma i Stockholm, där kronprins Gustaf gjort tennisen populär. Klart är att direktörn blev pionjär här, la en första­ liten grundsten till tennisundret Växjö.
Ändå var det inte hans viktigaste avtryck i idrottshistorien.

• • •

Bisley, i sydvästra London. Den 10 juli 1908. Blåsigt och mulet. Inget vidare väder för olympiskt skytte.
Den svenska OS-truppen hade avseglat i omgångar från Göteborg. Staten hade skjutit till 15 000 kronor, för att ge olympierna optimala förutsättningar. Sveriges skyttar hade gärna fått lite till. På skytteanläggningen i Bisley tittade de avundsjukt på hemmaskyttarnas hypermoderna gevär, specialtillverkade för OS. Extra underlägsna kände sig de blågula hjortskyttarna. Britterna var storfavoriter i disciplinen. Men när den individuella tävlingen i löpande hjort – enkelskott – avgjordes slutade den med knallsensation. Spelens äldste deltagare, 60-årige bohuslänningen Oscar Swahn, vann med sin gamla armébössa.
Dagen därpå väntade lagtävlingen. Oscar Swahn var förstås given för Sverige. Bredvid honom fanns sonen Alfred och Ernst Rosell från Jönköping. Samt en viss bryggeri­direktör från Växjö.
Arvid Knöppel tycks ha jagat hela livet. Han tävlade definitivt för Växjö Skyttegille. I löpande hjort, där skyttarna skulle träffa måltavlan – föreställandes en hjort i naturlig storlek – som kom farande på en liten räls. I OS sköt Arvid Knöppel ihop 22 poäng. Tredje bäst i hela lagtävlingen. Totalen blev ett drama. Men guldet gick åter till Sverige, britterna besegrades med en enda poäng.
Två veckor senare, när lejonparten av spelen var över, hölls prisceremonin. På White City Stadium, inför 80 000 åskådare. Varje medaljör fick gå upp till den kungliga boxen, och ta emot medalj och diplom från drottning Alexandra.
Sedan väntade vardagen igen.

Hemmavid gick det inte lika bra. Kristinebergs bryggeri hade åter ekonomiska problem. 1909 gick det i konkurs. Arvid Knöppel gav inte upp, ombildade till Aktiebolaget Kronobergs bryggeri, där han blev verkställande direktör.
Även framtiden trilskades. Äldste Knöppel-sonen, som också hette Arvid, hade tidigt fått följa med ut i skogen. Allt man såg, allt som sköts, skulle antecknas. Arvid den yngre ritade hellre. En av faderns jaktpolare var den berömde djurmålaren Bruno Liljefors. Sonen funderade allt mer på att gå samma väg. Problemet var att far redan tänkt färdigt. Sonen skulle också bli bryggare. Han skulle också skickas till Tyskland, för att lära sig yrket. Sedan skulle han ta över.
Till slut fick den 20-årige Arvid sätta ned foten.
– Jag sa ”jag kan nog inte det här”. Mot min far och mors vilja for jag till Stockholm. Jag bröt med familjen. För dem var jag förlorad för samhället.
Arvid Knöppel den yngre minns i en radiointervju från 1963. För det gick bra ändå. Han blev den verkligt berömde Arvid Knöppel. Fann sin plats på Knöppelåsen i Värmland (”det påminde om Smålands natur”). Junior blev en känd djurporträttör, som bland annat gjort björnskulpturen i entrén till Växjös kommunhus. Men i ett sammanhang förblev han i faderns skugga. Skulpturen han skickade till konsttävlingen under Los Angeles-OS 1932 vann ingen medalj.

• • •

Ni såg det slitna svartvita fotot från 1899, på bryggeriet och personalen. Nu står vi på exakt samma plats. Ser en parkeringsplats.
Vi går ner för en trappa, bredvid parkeringen. Stefan Westlund från Vöfab låser upp dörren. Innanför finns ännu en liten dörr. Jag klättrar ovigt in. Väggarna pryds av blå mosaik. En vindlande trappa. Jag står nästan på näsan där nere i beckmörkret. I den gamla jäskammaren. En okänd kvarleva från bryggeritiden.
Arvid Knöppel höll ut till 1912, sedan flyttade familjen från Växjö. Men bryggeriet blev kvar, i egen regi tills 1927. Då köptes det upp av konkurrenten Wexiö bayerska, som flyttade in i lokalerna. Det var bara början på rationaliseringarna, som skulle komma att prägla den svenska bryggerinäringen under hela 1900-talet.
– Det finns enorma stordriftsfördelar inom bryggerinäringen. Med en jätteanläggning kan du pumpa ut hundratusentals liter öl i timmen. Därför slogs de små bryggerierna ut, säger Lennart Johansson, docent i historia.
1956 köptes Kronoberg upp av Stockholms bryggerier, som i sin tur gick upp i Pripps-koncernen 1964. Sex år senare las Växjöverksamheten ned.

I dag finns Kulturskolan i den ena bryggeribyggnaden. Den andra, den som syns på 1899-fotot, är riven. Precis som skorstenen. Jäskammaren har inte skötts om på många, många år. Isoleringsskivorna har börjat trilla ner. För länge sedan urkopplade elledningar dinglar från taket. En dörr leder in i nästa rum, den riktigt stora kammaren. Numera igenfylld med grus, för att bilarna ska kunna parkera ovanpå. Ryktet säger att hela rummet är mosaikbeklätt.
Stefan Westlund berättar att jäskammaren inspekterades i mars, att inget behöver åtgärdas akut. Daniel Ekman från Hofs Lifs lyser med ficklampan. Anar möjligheter i skummet.
– Undrar vad det är för akustik här inne?
Han drömmer om att någon gör något med rummet. Jordkällare? Vinkällare? Konsertlokal? Då får nog ingången ändras. Vi klättrar ut i solljuset igen. Hofs Lifs har fått flytta ifrån sina tidigare lokaler, i gamla Davidssons. Tanken är att man så småningom ska etablera sig på Kristinebergsområdet. Daniel har redan hittat ett kontor, i bryggeriets vaktmästarbostad. Han blir vår guide runt området.

Vi ser gräsmattan där Växjös första tennisbana låg (egentligen var det den andra, Arvid Knöppel tyckte den första syntes för väl). Vi går upp i trädgården, som Hofs Lifs hoppas kunna återupprusta till forna tiders prakt. Vi ser stallbyggnaderna, där bryggeriets utkörningshästar vilade. Vi ser garagen, för drickabilarna. Vi ser den gamla verkstaden, där Hofs Lifs ska renovera. Kanske kan det bli kafé?
– Om ni kommer tillbaka om två år – eller, ett år räcker – kommer det att ha hänt väldigt mycket här, säger Daniel.
Kommunen har tillsatt en arbetsgrupp, som ska studera områdets potential. Daniel hoppas fortfarande på ett kulturcentrum.
– Jag tror att den här platsen är ganska okänd för Växjöborna. I dag är det lite skräpigt, lite oplanerat här. Men min magkänsla säger att om fem, tio år är detta en unik plats i Sverige. Jag ser så många värden, så mycket som kan hända här. Det kan bli sådana kontraster mellan det återskapade och de nya grejerna. Ett häftigt möte.

• • •

Centrala Stockholm. April 2014. Jag har varit på Knöppel-jakt alldeles för länge, deadline närmar sig snabbare än en löpande hjort. Jag har googlat, läst kyrkböcker och letat i biblioteksmagasin. Jag har varit i kontakt med Etnografiska museet i Stockholm, som tyvärr har Arvid Knöppel-samlingen nedpackad.
Nu öppnas porten till ett parkeringsgarage. Upp kommer en livs levande Knöppel. Lasse, 60. Sonson till Arvid Knöppel den äldre. Jag tycker mig ana likheter i ansiktsdragen. Vi går hem till honom, för att se vad han fått ärva efter farfadern han aldrig träffade. För att sluta cirklarna.

Efter att han lämnat bryggeribranschen satsade Arvid Knöppel helhjärtat på skrivandet. De kommande åren skulle han spotta ur sig böcker, och grunda en tidskrift. Framförallt skildrade han jakt och natur, författade bland annat den ännu lästa Jaktskyttekonsten med hagelgevär. Framförallt jagade han. Men 1916 återvände han även till sitt kära Tyskland, mitt under första världskriget, för att skriva Barbarer. En ogenerad hyllning till ”den germanska brodernationen, som så manligen värjer sig i den väldiga striden”.
1924 gav han ut sin första (och sista) roman, Kvinnan som kom över vattnen. Den handlar om västerlänningar i Afrika, antagligen inspirerad av hans ungdomsresa dit. Språket är stundtals väldigt daterat, men har fint flyt. Arvid Knöppel hade tydligen en poetisk ådra. Också.
Arvid Knöppel hade gift om sig 1914, familjen hade bott både på Linnebjörke gård utanför Dädesjö, och på Askenäs utanför Göteryd. I 50-årsåldern fick han två söner till. Men hälsan sviktade. I januari 1925 åkte Arvid Knöppel till en tysk kurort, för sitt dåliga hjärtas skull. På 58-årsdagen, den 7 mars, slutade det slå. Hemmavid fanns inga pengar kvar.

Däremot efterlämnade Arvid Knöppel mängder med foton och dokument. I dag finns de i en låda under sonsonens soffa. Gott om jaktfoton, förstås. Mängder av familjebilder – redaktör Knöppel måste ha ägt en egen kamera. Barnen, som små. Men historierna Lasse hörde sina farbröder berätta var inte alltid så muntra. De kunde handla om hur sönerna lämnades vind för våg, med uppmaningen att själva gå ut i skogen och jaga ihop mat.
Jag bläddrar bland pappren. Här finns ett simdiplom från 1885. Vackra, detaljerade teckningar från hans Afrikaresa; från dagens Benin, Nigeria och Kamerun. Betygen från bryggeriutbildningen. Ett brev från den tjeckoslovakiske ambassadören (tydligen ville Knöppel och förre svenske utrikesministern K A Wallenberg åka till landet för att jaga rapphöns). Ett pass från 1920-talet (giltigt för alla utlandsresor, ”dock ej Ryssland”). Dödsattesten från Bad Nauheim.
Arvid Knöppel hade en fantastisk förmåga att dyka upp de mest oväntade ställen. Lasse berättar:
– För några år sedan var jag på flygmuseet i Linköping. Där fanns ett foto på ett tyskt plan från första världskriget. Det stod att de tre männen framför planet var tyska officerare. Men jag kände igen han i mitten direkt. Det var min farfar.
I ett glasskåp förvarar han den verkliga dyrgripen. OS-medaljen från 1908, i den röda ask som drottning Alexandra räckte över. Under skåpet står en studentskylt. Sonen kommer ut och hälsar.
– Arvid.

Ur Smålandsposten den 26 april 2014.