En avverkad Tour de France till, till samlingen. Den 101:a. Den första för någon. Den största för andra.
En kompis messade i tisdags. Från ett berg i Pyrenéerna, i väntan på att att Tour de France-toppen skulle nå dit. En heldag i hettan. I väntan. “Det här kan vara den bästa dagen i mitt liv” skrev han. Jag förstod.
I går hade Tour-karavanen nått Paris. Vincenzo Nibali drack bubbel, sedan ställde han sig högst upp på prispallen och insöp ögonblicket. Den största stunden, den bästa dagen i hans cykelliv. Vinnare av alla tre stora tourer, medlem i den exklusivaste av klubbar.
För första gången på 14 år regerade en italienare i Frankrike. Då var det en pirat som snart skulle skjutas i sank, några år senare skulle Marco Pantani vara död. Den här gången handlade det om en 29-åring som härledde sin seger till de strängare dopingkontrollerna. Pappa Nibali berättade att han skulle slita ut sonens ögon om det visade sig att han också varit dopad.
Sedan klev Vincenzo Nibali ned från sitt podium, från sin höga häst, och fortsatte firandet. Med Astana-chefen Alexander Vinokourov. Jag minns andra bergsetapper med honom, hur vi 2007 imponerades av hans vilja och styrka. Artificiell sådan, blodet var fixat, Vino åkte ut med huvudet före. Men hittade in igen. Vi som kan historien var inte förvånade över den senaste segrarens sällskap. Bara fundersamma.
Parallellt med den här Touren har jag arbetat mig igenom Joakim Jakobsens Tour de France. Ett 700-sidigt mastodontverk om de 100 föregående upplagorna. En resa genom Frankrike, genom 1900-talshistorien, till starten i Villeneuve-Saint George en dammigt het julidag 1903.
Då var ett cykellopp genom Frankrike något utopiskt, något helt annorlunda. Det var galna heldygnsetapper, där mustachprydda män med verktygen hängande över axeln (de var tvungna att fixa alla mankemang själva) trampade iväg på cyklar utan växlar, på fårstigar, uppför knappt bestigna berg, mot det okända. Forntida skrönor om åsnekrockar och om hur Eugène Christophe 1913 fick springa ned för ett ensligt Tourmalet med sin trasiga cykel för att hitta en smedja där han (själv) kunde fixa den. Osannolika uppoffringar. Man mot landsväg, man mot elementen. Man mot berg. En tokig idé som växte till något befängt stort. Som födde de största cykelnamnen – Thys, Bartali, Coppi, Bobet, Anquetil, Merckx, Hinault, LeMond, Induráin, Armstrong, Contador…
Och där på slutet spårade det ur. Dopningen tog över, kaos i klungan, folk åkte in och ut, kunde när som helst försvinna. Du kunde inte lita på någon. Jakobsen skriver om det med vemod och avsmak, tycks tycka att det inte är så konstigt att du behöver pimpa blodet om du ska cykla över 300 julimil runt Frankrike.
Och nej, det är väl inte det. Men där i ligger också utmaningen – att motstå frestelserna, att hålla sig inom cykels ramar. Inom de nuvarande ramarna. För förr var det (mer eller mindre) fritt fram, fram till en yrvaken Tourledning tvingades försöka röja upp i sörjan. Att alla alltid gjort så var inte längre någon gångbar ursäkt. Arbetet pågår fortfarande, vi tar i en hel trästam och konstaterar att årets Tour varit förskonad från mörka rubriker. Vi vet att det kommer något så småningom.
Men i väntan på det, hur kommer Tour de France 2014 att beskrivas av framtidens Tour-tecknare? Det som skulle bli en episk uppgörelse mellan Chris Froome och Alberto Contador. Men båda kraschade – det är också en del av utmaningen, att hålla sig på två hjul – och tredjehandsfavoriten var plötsligt solklar etta. Det var Vincenzo Nibali i och för sig redan innan Contador och Froome försvann, “Hajen” visade tänderna redan andra dagen. På Paris-Roubaix-kullerstenen attackerade han, bet hål på fältet. Det hade ingen chans. I bergen flöt han ifrån, någon minut i taget, alltid på hugget.
Hans karriär ser ut så, tålmodig utveckling. Vueltan 2010, Girot i fjol, nu har Vincenzo Nibali nått allra högst upp på karriärstegen. Nu vill bergakungen klättra ännu högre. Redan där i Pyrenéerna pratade han om den omöjliga dubbeln nästa år, Girot och Touren samma år. Vi får se, osvuret är bäst i dessa sammanhang. Annars håller han en sympatiskt låg profil, tycks vara en ganska alldaglig liten tunn man från Messina. Som låter cykeln tala, som inte bara kalkylerar, som vågar. Kanske precis vad Touren behövde. Kanske precis vad hans föräldrar behövde, enligt rapporterna driver de en videobutik på Sicilien.
Kanske var det början på något stort, får han behålla ögonen kan Nibali kanske göra det Froome inte kunde och det som dopningsstrul hindrat Contador från – försvara en seger. Kanske var det ingen klassisk Tour, kanske satt jag ibland hellre kvar i brassestolen med Joakim Jakobsens mästerverk (för det är trots allt det, trots hans något … danska inställning till dopning) i knäet. Men det var en Tour till, ett 101:a kapitel i den galna gula sagan.
Som vanligt återberättades sagan sällan i sportmedie-Sverige, här har majoriteten fortfarande inte förstått storheten. Inte förstått den fascinerande kombinationen lag-individ, etapper mot sammandrag, inte förstått storheten i slitet. Kommer det en krasch vaknar intresset, kommer det ett positivt dopningsprov kan det alltid bli en negativ rubrik. Kommer det en Vincenzo Nibali och maler ner alla utmanare om Le Maillot Jaune är det inte så intressant. Kanske svänger det snart, så sakteliga.
Vi som förstår, vi luttrade som alltid kommer tillbaka hur lurade vi än blir, som spyr på dubbelmoralen och skakar på huvudet åt oviljan att göra upp med det förflutna men ändå väljer bort stranden för en bergsetapp på tv, vi drömmer redan om nästa år. Att se det igen. Eller att kanske till och med stå på en topp i Alperna eller Pyrenéerna, i det hypnotiska folkhavet, vid en målgång. Igen eller för första gången. Varje Tour-etapp kan vara den värsta dagen. Varje Tour-etapp kan vara den bästa dagen i någons liv.
Från den 28 juli 2014.