DUBAI. I blickfånget vräkig vrållyx.
I bakgrunden svettigt slit.
Och där emellan? Ett vanligare, vänligare Dubai.
Du öppnar motvilligt ögonen. Ser ett helt vanligt hotellrum. Alls inget fel på det, men ingen lyx. Inte det där rummet med en haj-akvarie-vägg som de gjorde reklam för på planet hit. Så du masar dig upp, drar undan gardinen. Ser oändliga, högst ordinära hustak. Och världens högsta byggnad.
För du är i Dubai. En nybörjare på Mellanöstern. Nyfiken på regionen, på kulturen. På Dubai. När du läst om emiratet/staden har det nästan alltid handlat om kontrasterna. Antingen om den överdådiga lyxen – om till synes bottenlösa kassakistor, om ändlösa byggprojekt, om 828 meter höga Burj Khalifa där utanför fönstret, om gigantgallerior med egna skidbackar, om väldiga villor och stjärnprydda restauranger och nybyggda ögrupper och sjustjärniga hotell.
Eller så handlade det om de andra. Dem som Dubai-diktaturen försöker dölja. Anonyma asiatiska gästarbetare som byggt allt det nya. Som kör taxi och passar upp på hotellen och i hemmen. De som lockats hit från Indien och Bangladesh och Pakistan och Filippinerna. Som ibland – ofta? nästan alltid? – utnyttjas. Som, väl på plats i Dubai, sägs få sina pass indragna och tvingas arbeta ändlösa timmar för att betala resan. Som lever rättslösa.
Du tänker att det måste finnas något där emellan. Där under de ordinära taken.
• • •
Bäst du står och trixar med tunnelbanans biljettautomat dyker plötsligt ett meddelande upp på skärmen. ”Vi gratulerar shejk Mohammed bin Rashid Al Maktoum!” Hans senaste triumf är det vunna värdskapet för World Expo 2020.
På väg till perrongen kikar ni i bötesbroschyren. 100 dirham (175 svenska kronor) om du lämnar synliga fläckar på stationsgolvet. Eller spottar. Eller blir påkommen med vapen. 200 dirham för fötterna på sätet. Så är också stationen den renaste metro-hållplats du sett. Det är nog tusan renare än i Singapore.
Här kan ni inleda med en tur till Bur Dubai. Stadsdelen där allt började, där vardagslivet rullar på. Al Fahidi-fortet från 1799 rymmer stadens välbesökta museum. Den tillrättalagda sagan om Dubai berättas. Den om hur staden sprang upp ur öknen, och fortsätter att rusa framåt.
I begynnelsen var blott en liten handelsplats, här där Dubai-floden viker in från Persiska viken. Du tittar förundrat på modellen av det tidiga 1800-talets Dubai. Bara fästningen och lite hus. Strax över 1 000 invånare – fiskare, pärldykare och köpmän. Fler var de omkringvandrande beduinerna. 1833 dök 800 personer ur Bani Yas-stammen upp, under ledning av shejk Maktoum Bin Butti. 1894 avskaffades hamnskatten. Dubais betydelse som handelscentrum cementerades, på andra sidan floden vaknade kvarteret Deira (lugn, ni kommer snart dit).
Revolutionen bröt ut 1966 – till regimens lycka. Olja upptäcktes. Fem år senare upphörde det brittiska protektoratet över före detta ”Piratkusten”, och sju små shejkdömen (Bahrain och Qatar avstod) bildade Förenade Arabemiraten. Dubai behöll ändå en stor portion självstyre gentemot grannen och rivalen Abu Dhabi. Här satsade ledningen allt på att bli världens finanscentrum, lockade först banker och senare IT-företag och nu turister till staden. Det fick kosta. Det kostade. Det lånades. När finanskrisens svallvågor nådde Persiska viken efter 2008 lär hälften av alla Dubais byggen ha stannat av.
Om det sistnämnda sägs inte mycket på museet. Här härskar fortfarande optimismen. Maktoum-familjen styr ännu Dubai, nu genom Bin Buttis sonsons sonsons son (som även är vicepresident i Förenade Arabemiraten). Landet sägs vara ett av regionens mer liberala, men gör dig inga illusioner om demokrati.
– Förenade Arabemiraten kanske ser ut att vara en säker plats att shoppa, göra affärer eller ta vintersemester, men det är ett väldigt farligt ställe att uttrycka en politisk åsikt på, säger Sarah Lee Whitson på Human Rights Watchs hemsida.
• • •
– En till?
Varför inte? Ni är värda det, ni gick så långt, i så många cirklar, för att hitta till shawarma-stället som guideboken rekommenderade. Nu får ni er belöning, i en gatukorsning. Ni njuter. En rulle kostar blott åtta kronor, du klämmer tre stycken. Saftigt kött, smakfulla såser. Du är långt från den svenska kebaben. Avocado-juicen påminner om att Dubai utvecklats till den färskpressade fruktens förlovade land, i avsaknad av alkohol.
Det kan tyckas att Dubai mest tillber Mammon, men islam behåller sitt grepp om emiratet. Du ser det på den heltäckande klädkoden. Du ser det på restaurangmenyerna. Ingen alkohol, inget fläsk. Samtidigt är det förstås ett förbud med förbehåll – de stora internationella etablissemangen kan köpa sig fria, få en speciell licens. Just här och nu är det inget du saknar.
Deira är ett myller av folk, butiker och vindlande gränder. Som alla verkar leda till guld-souqen. En takbeklädd gatstump där guld sålts sedan 1940-talet, då Dubai blev världsledande även på den marknaden. Här försöker över 300 butiker bräcka varandra med de vräkigaste skyltfönstren, till bredden fyllda av guldringar och diamantpantrar. Dagspriset för ett gram 24 karat ligger på 260 kronor.
Men ni avstår, tänker lägga pengarna på andra dyrgripar. Så vindla vidare, förbi en moské, kanske förbi en glad liten gubbe som säljer jättelika grytor. Till slut kommer ni hitta krydd-souqen. Curryn blandas direkt i påsen. Ni handlar även paprika och kardemumma och vanilj och saffran. Du känner dig väldigt … genuin. Tills butiksbiträdet lämnar tillbaka betalkortet med ett klingande ”tack så mycket” och fortsätter att betjäna nästa sällskap på tyska. Men turisterna har långt ifrån tagit över Deira. Det arabiska dominerar fortfarande. En enklav av äkthet.
Och vintervädret är ännu underbart, några grader över 20. Sommarens hetta är en avlägsen mardröm. När ni till slut hittat ut till floden blänker den så vackert att du nästan blir tårögd. Ni ser fraktfartygen som lastar av väldiga laddningar diskmaskiner och tv-skärmar. Handeln flyter på. Ni tar en knallröd granatäpplejuice vid en servering vid vattnet. Amerikanerna bredvid beställer en kycklingburgare. Du ser iranska bankbyggnader och ovanför dem planen som lyfter från den centrala flygplatsen. Ser de traditionella vattentaxibåtarna i trä köra i skytteltrafik över floden. Nu och då, här och där. Allt smälter samman i solen.
• • •
Så jo, det finns ett (relativt) vanligt Dubai. Och ett ovanligt.
Det finns till att börja med en ovanligt perfekt strand. En bit bort. Ta bussen, fast var beredd, linje åtta är inget för den jäktade. Men ni får en fin utsikt över skyskraporna i Downtown. Slutmålet är en vit strand, ett blått hav. Klädkoden på Umm Suqeim Beach tillåter både bikini och heltäckande niqab. Det råder ingen trängsel. Det är nästan idylliskt. Det är som att ingen i Dubai-ledningen tänkt tanken att turisterna (eller infödingarna) skulle vilja bada i havet. Inte när det finns hotellpooler. Här finns inga restauranger, inte ens en dusch. Bara en strand.
Med ett av världens flådigaste hotell som fond. Burj Al Arab är byggt som ett segel fyllt av vind. Symbolik. Hotelledningen förnekar numera att man någonsin kallat sig sjustjärniga, men rumspriserna innehåller fortfarande många siffror (fem stycken när jag googlar). Lite längre ner på stranden sticker Palm Jumeirah ut i havet. En konstgjord ögrupp, formad som en palm. Du tittar på kartan, rakt utanför er byggs det än mer vansinne, en ny artificiell arkipelag. Nu i form av jordens länder. ”The World – under construction”. Medvinden har mojnat, exploateringsintresset har avtagit.
Solen tar, hugg en taxi till t-banestationen First Bank. Både banker och gallerior har sina egna hållplatser här. Dubai Mall nere i Downtown har för övrigt det mesta, inklusive titeln ”världens största”. 1 124 000 kvadratmeter galleria. Fyra våningar. Fyra flyglar. Skrattretande många butiker, den största bokhandel du någonsin sett. En biograf och en skridskobana (dock ingen skidbacke, som konkurrenten Mall of the Emirates). Ett vackert, väldigt akvarium och ett undervattenszoo. Och världens högsta byggnad intill.
Burj Khalifa är (nästan) hög som en tiondels Mount Everest. Den spetsiga skrapan – 828 meter! – sträcker sig mot himlen och ser nästan ut att riskera sticka hål på den. Kvällen före insåg ni att biljett till utsiktsdäcket skulle ha bokats för länge sedan. Men ni trivs bättre här, under palmerna på plazan nedanför.
En buss stannar till. Sedan en till. Två omgångar arbetare ramlar ut, redo för kvällspasset på bygget bredvid. Av Dubais strax över två miljoner invånare sägs 1,5 miljon härstamma från Sydasien – från Indien, Pakistan, Bangladesh och Nepal. De finns i olika samhällsskikt. De här försöker arbeta sig uppåt.
Bara någon vecka tidigare premiärvisades Champ of the Camp just här. Dokumentärfilmaren Mahmood Kabour hade lyckats med något som få journalister före honom gjort – att bli insläppt i gästarbetarnas trånga bostadsläger i Dubais utkanter (bokstavligen och bildligt). Filmen handlar om en populär Idol-liknande sångtävling som arrangeras där. Om Adnan, en av dem som byggde Burj Khalifa och nu för första gången får möjlighet att åka upp till 124:e våningen.
Men kanske är det fel att kontrastera de spartanska lägren mot Dubai-lyxen. I lägren mötte Mahmood Kabour ett annat synsätt:
– Vissa var glada för att lägren hade rinnande vatten, de kom från Indiens slumområden. Det blev en annorlunda jämförelse, när arbetarna jämförde lägren med sina hemländer. Men inte heller de som är nöjda där har ett lätt liv. Lägren hjälper en hel ekonomi på den asiatiska subkontinenten, men det betyder inte att de är en trevlig upplevelse, säger han till The Guardian .
• • •
Sista kvällen. En första drink?
Dubai är en världens mötesplats. Inte minst syns det i det mastiga matutbudet här i Rigga-kvarteret, just söder om Deira. Det finns, till helt vanliga priser, libanesiskt grillat. Kinesisk hot pot , kokt direkt på bordet. Och indiern på samma prydliga promenadstråk som hotellet. Du börjar kunna deras Bollywoodvideor nu, efter dubbla middagar med lagom jättestora lammgrytor och alldeles nygräddat naan och söta, ovana efterrätter.
Sjunk nu ned i fåtöljerna på hotellets uteservering. Unna er något alkoholhaltigt. Eller nähä, inte här heller – bara i den rökiga baren inne på hotellet. Så viktigt var det inte. En ananasjuice i stället. Luta er tillbaka, insup alla intryck från de senaste dagarna. Alla de trevliga upplevelserna. Men betala tidigt, ni ska ju vidare österut tidigt nästa morgon.
Servitriserna kommer från Filippinerna och Etiopien. Dubai sliter vidare, skyndar vidare där ute på gatan. Under neonskyltarna. Under det som förblir en becksvart ökenhimmel. Ni lämnar med ljusa minnen.
Ur Smålandsposten den 22 mars 2014.