Ett olyckligt värdval. Då gläds världen åt att lyckolandet inledde leende.
Åt att världens sämsta fick inleda kampen mellan världens bästa. Med att vinna.
När jag var en nördig pojke hemma i Genarp brukade jag låna några gula små böcker på biblioteket. En för vart och ett av världens länder. I bokstavsordning. Jag älskade redan de där länderna du sällan hörde talas om på Aktuellt eller Ekot, lärde mig fakta om Afghanistan och Angola. Kom till Bhutan och fascinerades av det isolerade lilla landet uppe i Himalaya. Jag tror aldrig att jag tog mig till Ryssland (som var Sovjet då). Jag tror inte att Bhutan gör det heller. Det spelar ingen roll.
Det har bara gått åtta månader sedan Mario “Babyface” Götze sänkte Argentina på Maracanã. Eventuella tyska glädjebebisar har knappt sett dagens ljus ännu. Ändå föds redan nya VM-drömmar, om mästerskapet i mörkrets Ryssland. Det pratas märkligt lite om att den krigiske Putin ska vara VM-värd om tre år, när ingen vet vart han tågat. Det lär pratas mer när kvalet startar på allvar.
Ett kval som faktiskt inleddes redan i torsdags. Med sex förkvalmatcher (dubbelmöten) till det asiatiska gruppspelet. Efter Götze blev Chiquito Filipe do Carmo näste man att skriva in sig i VM-historien. Klockan 9.04 (svensk tid) den 12 mars satte han 1–0 till sitt Östtimor mot Mongoliet, hemma på Municipal-stadion i Dili. VM-kvalets allra första mål. Men trots den övertygande 4–1-segern för ett av världens nyaste (och fattigaste) länder var det ett annat doldislag som fick (notis)rubrikerna.
I Colombo, Sri Lanka, väckte fotbollskvalet ingen större entusiasm, cricket-VM upptog uppmärksamheten. Bara 3 500 lankeser hade släpat sig till Sugathadasa-stadion, för att se hemmalaget avfärda världens officiellt sämsta lag – Bhutan var 209:a på Fifa-rankingen, och spelade sin första VM-kvalmatch någonsin. De lankeser som kom önskade de hade stannat hemma. I den 84:e minuten satte Bhutan-kaptenen Karma Shedrup Tshering fart mot offensiv kortlinje. Han nådde bollen i absolut sista sekunden, spelade bakåt, till Tshering Dorji. Resten är redan historia.
Bhutan är fortfarande det där bortglömda buddhistlandet i bergen, en bok långt bak i hyllan. Som allt fler vill läsa om. Nästan alltid handlar det om landets “Lyckoindex”, som ska vara viktigare än bruttonationalprodukten.
Själv har jag fortfarande inte varit där. Som nördig vuxen läser jag att det kostar 250 amerikanska dollar om dagen att vistas i Bhutan, vilket i och för sig inkluderar boende och guidning. Runt halvmiljonen invånare, en yta aningen mindre än Schweiz. Jag lär mig att kungen släppt makten till ett folkvalt parlament (han behåller en ceremoniell position, men har lovat att pensionera sig vid 65, bara en sån sak). Att moderniseringen ska ske under ordnade former.
Jag läser att den förväntade medellivslängden fortfarande bara är 68 år, att flyktingarna som fördrevs till Nepal under 90-talets kampanjer mot Lhotshampa-folket fortfarande inte kunnat återvända. Att tv tilläts 1999, att det är lag på att landet ska täckas av 60 procent skog. Världsbanken berättar att BNP trots allt väntades växa 6,5 procent i fjol, mest tack vare all vattenkraft som säljs till gigantiska grannen Indien.
Jag ser Bengt Norbergs SVT-reportage från i fjol om landet. Det är enkelt och lantligt, men inte misär. Radioprataren Supe Tenzin Dorji säger i en intervju att man inte ska romantisera landet – det är inget shangri-la, ingen buddhistisk utopi, folk där vill också tjäna pengar. Det byggs golfbanor. Men radio-Dorji erkänner också att varje gång hans flyg går ned för landning i huvudstaden Thimpu inser han varför turisterna betalar så mycket för att komma hit. Det är bedårande vackert.
Och ännu lyckligare i dag. Oavsett utgången på Changlimithang National Stadium.
Fotbolls-Dorji blev nationalhjälte när han precist dundrade in 1–0 mot Sri Lanka. Återigen kom fotbollslaget Bhutan i världens (nåja) blickfång. Senast var 2002, när de 4–0-slog Montserrat i “Den andra finalen”, en match mellan världens två sämsta lag som dokumentärfilmades. Då hade Bhutan bara varit Fifa-medlemmar i två år.
Nu hade västindierna sprungit ifrån på rankingen, Bhutan hade blivit kvar. Samtidigt var segern i Colombo inte helt utan logik. 300 000 bidragsdollar från Fifa hade hjälpt till att lyfta fotbollen i Bhutan, tv:ns etablering hade gjort det lättare att lära. Landslagslirarna tjänade cirka 1 400 svenska kronor i månaden. Det nationella seriesystemet hade växt till 27 lag. Inför Sri Lanka-matchen hade “Drakpojkarna” legat på träningsläger i en månad, i Thailand. Ändå var segern en skräll av himalayska höjder. Bhutan inte spelat sedan 2013, då mot just Sri Lanka. 2–5. 2–8 mot Maldiverna två dagar tidigare.
Fotbollsnördvärlden älskade historien. I The Guardian berättade Tshering Dorji att han till vardags jobbar som pilot, och därför inte tar ut någon lön från klubblaget Thimpu City. Inte för att den skulle ha räckt långt.
– Du kan inte försörja dig på att spela i Bhutan. Jag jobbar för ett flygbolag, och de har varit väldigt förstående, låtit mig ta ledigt och ändra mina flygningar när jag har behövt det. Men många av de andra killarna i landslaget är 18 eller 19 och studerar fortfarande, berättar Tshering Dorji.
Han insåg vad som väntade i dag. En utsåld nationalarena, 15 000 orange-och-gulklädda på plats. Direktsändning i BBS (Bhutan Broadcasting Services). Tjänstemän hade fått tillåtelse att gå hem tidigare från jobbet. Favorittryck, speciellt som Sri Lanka skulle vara ovant vid höjden (2000-talet meter) och hade haft en mardrömsresa dit med övernattning på en flygplats och fyra olika flighter.
Om Tshering Dorji stod för någon av dem förtäljer inte historien. Han hade nog nog med att tänka på var Bhutan kunde landa. Skulle drakkillarna hålla undan, ta sig vidare, väntade minst åtta gruppspelsmatcher. I ett kval som kan leda både till VM 2018 och asiatiska mästerskapen året därpå. För Bhutan vore tillräckligt med en möjlighet att möta asiatiska storheter som Japan eller Sydkorea. För fotbollen i Bhutan vore det en brutalt stort chans. Inte minst till att hitta utländska sponsorer.
Men Tshering Dorji försökte (faktiskt) hålla fötterna på jorden.
– Jobbet är bara halvfärdigt, vi har fortfarande en match kvar. Vi försöker hålla spelarna lugna och minska pressen, som blir än större av att vi spelar hemma och väntar oss mycket stöd, sa han till The Guardian inför matchen.
Nyhetssidan Kuensel Online bevarade också lugnet på tisdagsmorgonen. Två skogsbränder och ett nytt vattenkraftverk gav högre placerade artiklar, som sig kanske borde. I texten om fotbollsmatchen betonades att exil-bhutanser i Sri Lanka berättat att de behandlats väl under det första mötet. Därför uppmanades folket i Thimpu att göra det samma. Texten avslutades:
“Båda lagen kan inte vinna en match. Vi kommer att acceptera en förlust med värdighet, och fira en seger storsint och med respekt för våra gäster”.
I Stockholm hoppades jag få läsa vidare om Bhutan.
Källor: The Guardian, Fifa, James Montague på Twitter, Soccerway, CIA World Factbook, Kuensel Online, Arab News, “Korrespondenterna” (SVT Play) och Human Rights Watch.
Från den 17 mars 2015.