HUDDINGE. Hjärtat, lungorna, levern, njurarna, bukspottskörteln, kanske snart händerna …
Allt går att återvinna.
Ändå förlorar Sverige mängder av dugliga organ. Helt i onödan.
Ett liv är över. Ett annat får fortsätta.
Natten är mörk utanför sjukhuset, någonstans i Sverige. Vår hjälte heter X, ligger i respirator och har precis förklarats hjärndöd. Kanske efter en hjärnblödning. Sjukvårdspersonalen byter nu spår, går från att göra allt för att hålla X vid liv till att försöka rädda andra. Till att undersöka om X vore en lämplig organdonator. De flesta är det, så även vår hjälte.
Dock saknas X i donationsregistret. Personalen tar det tunga samtalet med närmast anhöriga. Nämnde X någonsin sin inställning i donationsfrågan? Inte?
Nej, långt ifrån alla gör det. I Sverige gäller “förmodat samtycke”, har du aldrig sagt något annat förmodas du vara positiv. Å andra sidan ska de anhöriga försöka tolka den avlidnes vilja. Många säger nej. Ingen donation.
Men här blir det “ja”. Det blir bråttom. Ett hjärta ska helst ha transplanterats fyra timmar efter att cirkulationen stängts av. En njure kan klara sig i 30 timmar. Rekommendationen är ändå transplantation så snart som möjligt.
Någon annanstans i Sverige väcks den njursjuke Y bryskt av telefonen. Transplantationssjukhuset har analyserat X:s blod. Som är rätt grupp, alla tester stämmer, det är Y:s tur. Skynda dig till sjukhuset! Där väntar nya prover. När X:s ena njure är på väg, förs Y till operationssalen.
Nästa dag börjar förhoppningsvis den nya njuren fungera. Förmodligen sitter den i ljumsktrakten. Y är inte längre bunden till dialysmaskinen. Mår snart mycket bättre. Och sjukvården beräknas spara 3,7 miljoner kronor de närmaste tio åren.
X plus Y har gett en jättevinst.
– Drömmen om att kunna ersätta organ som slutat fungera har funnits i många hundra år. 1964 gjordes den första njurtransplantationen i Sverige. I dag går över 5 000 svenskar omkring med en transplanterad njure. Fler än som går i diayls.
Torbjörn Lundgren är överläkare vid Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm. Specialist på det mest transplanterade organet – njurarna. Nu sitter vi på åttonde våningen i en av de oräkneliga byggnaderna på Huddinge-området och äter kanelbullar. Genom fönstret skiner solen intensivt från en förtrollande blå himmel. Vi pratar om mörkret. Men också om ljuset.
Vi talar om alla de organ som efter ett dödsfall kan transplanteras. Från bröstkorgen hjärtat och lungorna. I fjol byttes 67 svenska hjärtan – nytt rekord. Fortsätter vi nedåt kommer vi till levern, till njurarna och bukspottskörteln. I Göteborg görs även tunntarmstransplantationer.
Donerade njurar kan förstås även komma från levande givare. Liksom delar av levern, till exempel till ett litet barn. Men de flesta transplantationer görs från bortgångna donatorer. Vanligaste dödsorsaken är en hjärnblödning.
– Sinnebilden är väl en 25-årig man som kört omkull med motorcykeln, men trafiksäkerheten är hög i Sverige … I dag är det oftare en 70-årig kvinna som blir donator.
Oavsett organ har mottagarna mycket gemensamt.
– Förutom levern – där det kan vara någon enstaka funktion som inte fungerar – handlar det alltid om att organen är slut. Permanent dåliga. Hjärtat pumpar inte längre, lungorna andas inte, och så vidare.
– Och oavsett vilket organ som transplanterats måste vi ge immunhämmande mediciner efteråt, för att kroppen inte ska stöta bort det nya organet. Nyttan av dem överväger med råge skadan, men samtidigt är det starka mediciner som det vore skönt att kunna ge lite mindre av. Vi arbetar intensivt med att försöka begränsa behovet, genom att på olika sätt försöka lura kroppen att tro att de nya organen är dess egna.
Framtiden? Redan här. I ett privatfinansierat projekt i Göteborg har livmoderstransplantationer lyckats, med efterföljande födslar av friska barn. “Nobelprismässigt” tycker Torbjörn Lundgren.
– Det pågår även diskussioner om vi ska börja med handtransplantationer i Sverige, till folk som blivit av med båda händerna i sprängolyckor och liknande. Där kan man transplantera en eller två händer. Men det hjälper kanske fem personer per år i Sverige. Det är svårt att säga vilken nästa stora landvinning blir.
Forskningen forsar framåt. Ändå går ekvationen “X plus Y” inte ihop. Ger inte rätt slutsumma. Givarna är fortfarande för få.
– Runt 250 personer dör varje år på ett sådant sätt att de är lämpliga organdonatorer. I fjol blev 166 av dem donatorer. En viss skillnad, konstaterar Torbjörn Lundgren.
– Trots att undersökningar visat att 80–90 procent av svenskarna är villiga att donera sina organ kommer vi inte upp i de siffrorna.
Sverige låg i fjol på 17,3 donerade organ per miljon invånare. Spanien på 32. Vissa andra EU-länder låg på nio.
– Vi vet inte riktigt hur det har blivit så här olika. Siffrorna kan variera väldigt mellan länder som ligger nära varandra – Österrike är bra, Tyskland dåligt; Belgien är bra, Holland dåligt.
Även inom Sverige skiljer antalet transplantationer väldeligt. I den södra regionen – där Kronoberg ingår – gjordes i fjol 15 donationer per miljon invånare, enligt Socialstyrelsens statistik.
– Dessutom kan det variera kraftigt från år till år. I Stockholm gjorde vi till exempel 79 njurtransplantationer 2013, i fjol 114. Det är en 40-procentig ökning. Vi säger aldrig, aldrig, aldrig nej till ett organ. Men variationen gör verksamheten väldigt svårplanerad.
Åtgärder? En utredning, presenterad i september, föreslår ändrade regler. En stroke-patient ska kunna läggas i respirator bara för att möjliggöra organdonation. Och det ska bli tillåtet att förhöra sig om en patients inställning i donationsfrågan innan livsuppehållande vård inleds.
Torbjörn Lundgren ser fler vägar.
– Information är viktig. Men också att uppmanna folk att prata om donation hemma. Har du berättat för dina anhöriga hur du vill ha det blir det så mycket enklare för de efterlevande.
– Vidare måste de här frågorna ses som en viktig del av sjukvården. Inte något man jobbar på med vänsterhanden, när det finns tid. En donator kan generera nytt liv åt fem, sex personer. När vi vet att de flesta vill donera, måste sjukvården vara organiserad så att vi kan ta vara på den viljan.
Ur Smålandsposten den 24 oktober 2015.