Alstermo mot nya höjder

Det är år 2010 efter Kristus och handbolls-Sveriges högre serier är helt ockuperade av icke-kronobergska lag. Helt? Nej, en liten by som befolkas av envetna Uppvidingebor vägrar att ge upp. De fortsätter envist att göra motstånd!
På vägen hem kommer jag att tänka på barndomens Asterix-album. På historien om den lilla galliska byn som håller stånd mot Romarriket, som vägrar att rätta sig i ledet.
2060 år efter Asterix handlar det om en annan by. Men historien är fortfarande lika galen.

På hemsidan stod det ”Alstermo intar Höör”.
Självklart kommer erövrarna i en vitröd buss. Självklart är den full.
Det är den sista OS-söndagen, men vi är på väg mot Skåne. För att se Alstermo IF möta H65 Höör. Medan det forna elitserielaget Växjö HF dväljs i division 2 leder nykomlingen från Uppvidingeskogarna division 1 Södra (handbollens tredje högsta serie). Ända tills slutet av januari var Alstermo obesegrat, med fyra omgångar kvar är man en poäng före just H65. Seriesegraren går upp i den rikstäckande allsvenskan, tvåan får kvala.
Gammal som ung engagerar sig i klubben. Det syns i handbollsskolan och i de två ungdomslagen (damerna vill snart göra comeback också), det syns på lagens matcher (ett 50-tal personer hjälper till ideellt och 200-300 tittar på när A-laget spelar), det syns på nätet (klubben har 673 Facebook-fans), och det syns här i bussen. 35 supportrar som gärna åker 40-talet mil. Avstånd avskräcker inte i Alstermo.
– Vi har sju mil till Kalmar och sju till Växjö. Centralt och bra…
Thomas Andersson är antagligen rätt representativ för Alstermos 800 invånare. Han testade handboll som ung, men slutade när jakten lockade mer. Nu är det nästa generation som spelar, medan Thomas hjälper till i ungdomssektionen. Annars arbetar han på glasfabriken GFAB. Ortens företag går bra – folk pendlar till Alstermo.
– Ett framgångsrikt idrottslag kan ge en mindre ort stolthet och självförtroende. Framgångarna kan också ge en arbetsvilja och en vilja att bo kvar där. Då finns det något som är roligt, säger Lars Behrenz på Linnéuniversitetets ekonomihögskola.
I bussen säger Ann-Charlotte Kakoulidou:
– Jag jobbar på vårdcentralen och där diskuteras det mycket handboll på måndagarna. 85, 90-åringar kan prata om det.
Hon växte upp på andra sidan Kalmargränsen, maken Leonidas i Grekland. I Alstermo fastnade de 1965. För några år sedan fastande de för handbollen, nu har de reserverade sittplatser på hemmamatcherna i ”Grytan”. Där publiken kan bli het.
– Våra barn var med oss en gång. Efteråt sa de att vi aldrig fick gå dit igen…

På Björkvikshallens bortasektion – för säkerhets skull markerad med gul avspärrningstejp – dunkar trumslagarpojkarna igång bortaklacken. Men Alstermospelarna tappar snart takten. Ledning 9–4 blir underläge 12–13 i paus. Domarna får skulden.
– Jävla stolle, muttrar mannen framför mig.
– Så får man faktiskt inte säga, påpekar kvinnan bredvid honom.
– Ibland måste man.
Leonidas Kakoulidis är inte lugnare. Två gamla bekanta, som lämnade Alstermo för Höör på 1970-talet, har dykt upp. Men Leonidas vill koncentrera sig på matchen. På att berätta för domarna hur de (inte) sköter sig. Ann-Charlotte tittar lite roat på honom. Fingrar sig själv nervöst på hakan. Tittar bedjande upp i taket när Alstermo missar igen.
H65 vinner med 32–23 och övertar serieledningen.
– Allsvenskan, here we come, tjoar speakern.
– Åh ja, svarar någon.
Under den långa vägen hem är det tystare i bussen. Leonidas fortsätter diskutera domarinsatsen. Nästa arbetsvecka planeras så smått. På radion börjar OS-femmilen.
– Vi är väl hemma lagom till att den är slut, säger Thomas Andersson.

• • •

Asterix hade druiden Miraculix, som försåg honom med trolldryck.
I sagan om Alstermo heter trollkarlen Tomas Lundberg.
– Kontinuitet, hårt arbete och engagemang, är hans framgångsrecept.
”Utbölingen” från Åseda har varit med från första kapitlet.
– Det började 1971, när gymnastikhallen i Alstermo byggdes och ett gäng köpte en handboll. De började spela i Nybrokorpen, och allt fler tyckte att det var en kul grej. 1976 spelade vi för första gången i en riktig serie, i division 4. Av någon anledning var jag inte med då – de tog två poäng – men året därpå kom jag med. Vi blev bättre och bättre, försökte titta på vad andra gjorde.
En tonårig Tomas Lundberg blev klubbens förste ungdomstränare 1978. Sedan 1985 har han ingått i A-lagsorganisationen på något sätt. Sett Alstermo avancera till näst högsta serien. 2004 kvalade man till elitserien, mot Wasaiterna. Så kom tyngre år, klubben rasade och reste sig och föll igen.
Efter nedflyttningen från division 1 2008 tvekade till och med Tomas Lundberg om framtiden.
– Vi hade tagit fem poäng på hela säsongen, och det sved. Samtidigt hade det varit jävligt jobbigt att lämna då, jag ville inte bli ihågkommen som en loser.
I fjol kvalade sig det unga laget plötsligt tillbaka till ettan. Tomas Lundberg, som blivit ensam huvudtränare, förstod ingenting.

Alla pratar om hans enorma betydelse. Om förmågan att bygga ett lag, att få alla att trivas.
Dock har Tomas Lundberg tagit ett litet steg tillbaka, efter två hjärtinfarkter. Flyttat till Emmaboda. Flytt det dagliga pratet.
– Alstermo är lite som Italien. Just nu, när vi har förlorat tre av fem matcher, är tränarna värdelösa. Snart ska vi väl bytas ut. Men när det går bra tycker folk att vi är jävligt bra. Jag tror att folk i Alstermo är allmänt delaktiga och engagerade. Titta bara på alla företag här. Det är nog något i generna.
Och något i tröjorna.
– Vi märkte det redan i division 2, att folk pratade om ”storklubben Alstermo”. Handbollen här är ingen hobby, utan en livsstil. Det är ett ansvar vi måste ta. Vi är skolade så, det är lite av en ”mission from God” för oss.

• • •

Öppnar du bildörren i Alstermo en torsdagseftermiddag slår tystnaden dig i ansiktet.
I samhällets stora stolthet, Mötesplats Alstermo, har vi stämt träff med klubbens egen Asterix. Den lille kämpen Jonas Jonasson.
– Från början kommer jag från Målerås, på fel sida kommungränsen. Men när jag ville testa handboll på mellanstadiet var det närmare till Alstermo än Nybro.
Som 16-, 17-åring debuterade han i A-laget.
– Den gamla hallen var kultig. Det var så dåligt med sittplatser att det var fullt redan när vi samlades. (Målvakten) Anders Bengtsson döpte den till Grytan, eftersom känslorna verkligen kokade där. Det var båttutor och skit, publiken satt så nära att de fick dra in fötterna. I alla fall när vi anföll…
2003 fick Jonas Jonasson äran att inviga Mötesplats Alstermo – där handbollen nu samsas med skolan. Samma eftermiddag kvalade sig Alstermo kvar i division 1.
– Den dagen är den största upplevelsen. Den och när vi kvalade till elitserien. Helt sjukt.
Nu är han (snart) 30, lagkapten, Alstermobo sedan många år och pappa till Axel. På vardagarna jobbar Jonas som elektriker, på helgerna sliter han i försvaret. Den lysande säsongen överraskar inte.
– När jag var yngre tänkte jag ibland att ”det här måste vara sista året det går så bra”. Men du ska aldrig räkna bort Alstermo.
Hur är det möjligt, att ni alltid kommer igen?
– Vi har riktiga föreningsmänniskor. Länge tränade Tomas alla lagen, och Bengt (Weidfors) skötte pengarna. I dag är det en lite större organisation. Styrelsen är fortfarande väldigt lyhörd. Som när vi hade en finsk provspelare här förra veckan, då var hans kläder framlagda och styrelsen var på plats för att träffa honom. Jag tror att sådana små grejer gör att folk vill spela här.

I år finns fem lokala killar i laget. Resten pendlar från Växjö, Kalmar och Blekinge. Ändå är det Alstermo mot världen.
– Folk brinner verkligen för klubben. Bengt och (lagledaren) Jimmy Blad har sitt företag A-Plast, där de lägger mycket av arbetstiden på klubben. (Vice ordföranden) Alexander Blad jobbar också där, och ringer till alla spelare som finns. När du ser hur mycket tid de lägger ner vill du ge tillbaka. Då kan du inte göra något halvhjärtat, säger Jonas Jonasson.
Vad betyder handbollen för samhället?
– Jätte-, jättemycket. Jag träffar mycket folk i jobbet, ute på industrierna och i affärerna. De är stolta. Handbollen gör att vi syns.
– Det kan vara jäkligt mycket åsikter, om ditten och datten. Har vi förlorat får man dra ner mössan över öronen. Men det är fantastiskt. Handbollen berör här.
Du har aldrig funderat på att flytta?
– Givetvis, när du lägger ner så mycket tid på träning undrar du varför du inte testat elitserien. Men det har aldrig kommit några riktiga anbud.
Överhuvudtaget verkar många stanna kvar här?
– Ja, de har sina föräldrar på industrierna här, och när de slutar skolan får de själva jobb. Tjänar sina pengar. Sedan blir det svårt att göra något annat, säger Jonas Jonasson.
Nere på planen har tjejernas träning startat. Sambon Hanna har lämnat över Axel, som genast börjat leka med en handboll i pappas knä.

• • •

Hövdingen i Asterix by, Majestix, var bara rädd för att himlen skulle falla ner.
Kollegan i Alstermo fruktar inte himlen. Skulle Alstermo nå ända dit – till allsvenskan – löser det sig nog också. Pengar brukar inte vara något problem.
– Företagen här är väldigt solidariska. Även i lågkonjunkturen har vi i stort sett haft lika många sponsorer, säger handbollssektionens ordförande Walter Thomke.
Och i centrala Alstermo är affärerna och företagen betydligt fler än människorna den här kyliga kvällen. Vi åker förbi värdshuset. Elaffären. Träskofabriken. Pizzerian.
Inne på Ica, vid brödhyllan, står Anders Johansson och Kaj Rosander och diskuterar. Alstermos söndersmulade segersvit?
– Nä, jakten. Vi är inte så idrottsintresserade, säger Anders.
– Men jag var faktiskt och tittade senast, lägger han snabbt till.
– Vi jobbar på A-Plast och brukar få våra kängor för att vi inte hänger med…, skrattar Kaj.

På söndagen ser jag inte Anders. Men flera andra bekanta ansikten.
Det är match mot nästjumbon Lågan. Tomas Lundberg vankar oroligt bakom spelarnas trästolar, tränarens vita plaststol får stå tom. Hans lag må vara rutinerat, men formen svag. Nyförvärvet från allsvenska Hästö, Johan Svensson, drar i alla fall in några bollar. I mål räddar Stefan Berg, en gång i Redbergslid, och framför honom försöker Jonas Jonasson hålla rent.
Trots 16–11 i paus sjuder bara ”Grytan”. Även om humöret höjs när speakern berättar att F95/96-laget slagit Kalmar. Och att John Adolfsson blev 409:a i Vasaloppet.
Alstermo orkar däremot inte hela vägen. Utvisningarna haglar på slutet, misstagen blir fler än sponsorloggorna på tröjorna. Publikens ”italienska” tålamod tryter.
– Äh, de har ändå inte i allsvenskan att göra…
Leonidas Kakoulidis ser ut att tänka ”de är inte kloka, de där domarna”. Bredvid honom klappar, ber och manar Ann-Charlotte på. Hallen vaknar. När Tomas Lundberg tar time-out med 17 sekunder kvar och ledning 26–25 vajar de rödvita flaggorna till Eye of the Tiger. Men knocken kommer aldrig. Bara ett Lågan­frikast i Alstermomuren.
Ann-Charlotte skrattar lättat, Leonidas ler åt ni-vet-vilka.
– Stollar.
Hoppet lever. I väntan på måndagen fortsätter diskussionerna på hemsidan. Högersexan Joel Frisk försvarar laget, skyller sitt tidiga byte på en tacogratäng. Johan Svensson, som drog på sig ett rött kort ­ i slutminuterna, ber om ursäkt:
”Det jag gör är helt oacceptabelt och får inte ske i matcher på denna nivån. […] Jag hoppas nu att de fyra poängen vi tar i de två resterande matcherna räcker till spel i nästa års allsvenska. Heja Alstermo!”

Ur Smålandsposten den 12 mars 2010.