Några små texter om VM 2010.
Zlatan vs Victoria
Till slut blir vuvuzelornas tutande lugnande. Sömnigare än en fransk anfallare faller jag i dvala där i tv-soffan. Zzz …
…zzzZlatan Ibrahimovic tittar resignerat på reportern.
– Jag har inga problem med Eto’o. Bra spelare.
Det är dagen före Sveriges ödesmatch mot Kamerun. Fyra dagar efter Mikael Nilssons tragikomiska självmål i öppningsmatchen mot Holland.
Vinkeln inför matchen är given som en svensk 4–4–2-uppställning. Zlatan Ibrahimovic vs Samuel Eto’o. Efter föregående sommars Barcelonabyte har kameruanen (ytterligare en) chans att visa vem som egentligen är bäst. Fast både han och Ibra var duktigt sega i öppningsrundan. På nätet haglar ”Zlatan e kass”-kommentarerna. En av kvällstidningarna lär förbereda en knappkampanj: ”In me’ Elmander”.
Jag tycker att vi ska vara tacksamma trots allt. För tänk om. Tänk om Mikael Nilsson misslyckats med den där klackrensningen på Råsunda förra året. Tänk om Danmarks Thomas Sörensen gått åt rätt håll på Kim Källströms straff. Och tänk om den tvekande domaren faktiskt vinkat för offside när Zlatan frispelade Henrik Larsson på Parken i höstens returmöte.
Då hade vi varit illa ute. Då hade vi inte vunnit vår kvalgrupp, då hade vi missat festen, då hade vi tvingats göra en sådan där jobbig generationsväxling som andra, lite mindre genomorganiserade länder håller på med stup i kvarten.
Då hade det varit prinsessbröllop för hela slanten nu. I stället för bilderna på gruffet mellan Olof Mellberg och en bollflicka på onsdagsträningen (och Lars Lagerbäcks förnekande att något överhuvudtaget hänt) hade tidningarna varit fulla med spekulationer om huruvida Carola får komma på bröllopet eller inte. Lars-Åke Lagrell försökte – med stöd av Tyskland – få Kamerunmatchen flyttad till söndag. Men misslyckades. Krocken blir ändå inte lika svår som 1974, när prinsessan Christina gifte sig samtidigt som Sverige mötte Bulgarien.
På presskonferensen där nere i Sydafrika har journalisterna gått över till att pressa Henrik Larsson. Är en snart 39-årig anfallare verkligen ett sundhetstecken?
Larsson tittar roat på reportern.
– Asså… Det känns O-K. Jag vet vad jag gör. Men vi får väl se. Förlorar vi mot Kamerun får man kanske göra något annat. Jag kan ju börja träna Landskrona Bois!
Bredvid honom ler Lars Lagerbäck.
– Och jag och Roland kan kanske ta över Nigeria!
Sedan börjar båda gapskratta. Hela pressrummet börjar gapskratta. I soffan förstår jag att något är fel. Väldigt fel. Nyper mig i armen…
…och vaknar med ett ryck. På tv:n berättar en holländare i husvagn hur laddad han är för bröllopet. Några danskar syns inte till.
Åskpappans söner drömmer
”Svaret är drömmar. Att drömma och drömma. Att gå in i drömmarnas värld och att aldrig komma ut.”
Skrev Haruki Murakami i Sputnik Älskling 1999.
Landsmännen i fotbollsförbundet hade redan kommit fram till samma lösning.
När Japan slog Danmark i torsdags bevisades två saker:
• Drömmar kan bli verklighet…
• …men det kostar pengar.
Länge låg ”Den uppåtgående solens rike” i närmast total fotbollsskugga, med Fair play-priset från OS 1968 som enda bärgade titel. Men i slutet av 1980-talet bestämde sig man sig för att göra något. Uppfylla en gammal dröm. En proffsliga – J-League – startades. Tio lag ersatte den gamla ”korpserien”, där klubbarna varit döpta efter de sponsrande företagen och de flesta potentiella åskådarna gått på baseboll i stället. Nu gjorde Gary Lineker och Pierre Litbarski de inhemska spelarna sällskap. Sakta men säkert gick det framåt.
Men den japanska kulturen hade svårt med kritiken. Ingen vågade sticka ut, ingen vågade ryta till. En av dem som ändrade på det var världsmästaren Dunga, som kom till Jubilo Iwata 1997. En felpassande lagkamrat fick höra sanningens ord.
– Dunga sprang fram till medspelaren och ledde honom som ett barn på planen, samtidigt som han skrek till honom på brasilianska, mindes Littbarski i Offside 2006.
Japan älskade det, döpte kärleksfullt den blivande brasseförbundskaptenen till ”Åskpappan” efter en karaktär i Mangaserien Doraemon. Och gjorde honom sällskap till VM 1998 – Japans första någonsin.
Fyra år senare kom världen till Japan (och Sydkorea). Möttes av japaner med karaktär, med Europa-erfarenhet (Hidetoshi Nakata passade in i båda kategorierna). I skuggan av den lagom käre grannens semifinalsuccé gick Japan till åttondelen. Ännu ett steg framåt.
Med VM-vinsten kunde nödvändiga investeringar i fotbollsinfrastrukturen göras. J-League lever och frodas, består i år av 37 lag i två divisioner. Visionen är ett nytt VM 2022. På ansökningskommitténs hemsida, Dream 2022, berättas också att målet är att vara ett av världens tio bästa lag 2015. Att ta VM-guld senast 2050.
Redan i dag kan Japan klara det första målet.
I vintras blev förbundskaptenen Takeshi Okada utskrattad när han utmålade sitt utskällda lag som semifinalkandidat. Men erkände i World Soccer att det var ett trick.
– Det var vitalt att alla tränade varje dag med högsta möjliga motivation.
Därför är det inte Murakami-märkligt att De blå nått långt. Okadas killar är inte de ”från sig vilt slående japaner” Sven Jerring pratade om 1936. Mycket organisation, Dunga-hårt jobb. Ingen timiditet.
Samtidigt finns fortfarande ödmjukheten från 1968 där. Och viljan att jobba.
Okada är inget undantag. Efter VM slutar han med fotbollen, för att uppfylla en annan dröm.
Den att bli bonde.
– När det regnar ska jag läsa en bok och när vädret är bra ska jag jobba på gården.
147-åringen som kliver försiktigt
Brittiske premiärministern David Cameron pratade om det på G20-mötet i Toronto, Roger Federer fick frågan efter sin Wimbledonåttondel.
Men när jag kom hem på kvällen och satte på ESPN America skulle det vara slut.
Around the Horn är ett program där fyra – amerikanska – sportjournalister högljutt diskuterar aktuella – amerikanska – spörsmål.
I måndags visade sig frågan vara: Ska internationella fotbollförbundet Fifa införa målkameror?
Huh?
Efter 19 raka dagars VM-spel är det plötsligt paus i partajet. En chans att andas. Att tänka efter.
Under turneringen har fotbollen diagnostiserats som svårt sjuk (av en kollega). För några år sedan, när huliganismen var som värst, dödförklarades till och med sporten (av en kvällstidningskrönikör).
Ändå tittar uppenbarligen hela världen (inklusive nyss nämnda journalister).
Tittar på en sport som lyft en hel kontinent, som äntligen gör avtryck i USA, som frustrerar 1,3 miljarder kineser, som till och med nått Nya Zeeland.
Jag tror inte att det är någon särskilt sjuk sport. Bara en 147-åring (The Football Association bildades i England 1863) med vissa ålderskrämpor. Med några irriterande ovanor.
Att 147-åringen är konservativt lagd är förstås ingen överraskning. Den viftar reflexmässigt bort de flesta förändringsförslag, fnyser åt det moderna. Antagligen har oviljan att förändra varit fotbollens styrka genom åren. Det har föreslagits större mål, nya offsideregler, reklamavbrott, straffar vid oavgjort, effektiv speltid och så vidare och så vidare. Kanske kul vid en första anblick. Men hade fotbollen verkligen varit den fotboll vi känner sådan (hat)kärlek till då?
Samtidigt går förstås ingen igenom ett och ett halvt sekel utan att förändras. Fotbollen har gjort det motvilligt varje gång. En starkt bidragande orsak till trögheten har de fyra brittiska förbundens permanenta platser i Fifas regelkommitté varit – oh, the irony… Men offsideregeln ändrades 1925 (nu måste bollmottagaren bara ha två motspelare framför sig, om inte Argentina spelar), byten har tillåtits, bakåtpassningar förbjudits och straffar har ersatt omspel och slantsingling.
Och när Federer och Cameron tjatar är det kanske dags igen.
Dags för 147-åringen att försöka klura ut hur en kamera fungerar.
Förhoppningsvis använder fotbollen den med måtta. Drar en tydlig gräns. Kameran ska bara användas på mållinjen. När det finns resurser är det bättre att tillsätta två extra domare.
Från födseln har fotbollen också haft ett ansträngt förhållande till händerna. När vi ändå är igång med make-overn är det lika bra att göra om ordentligt. Gör som i franska Ligue Un (oh, the irony part two) – tar bollen på en utespelares hand i straffområdet är det hands. Punkt.
Sedan får det räcka. Filmningar har det gnällts om sedan Glenn Strömberg var ung. Alldeles uppenbara fall kan förstås leda till avstängning (eller upphävd avstängning, som i Kaká-fallet).
Men fotbollen får inte förändras för mycket. Får absolut inte bli perfekt.
För vad skulle amerikanerna prata om då?
Tevez tar ton
Lionel Messi må vara en bättre fotbollsspelare.
Men hur många röster fick han i årets brittiska parlamentsval?
Carlos Tevez fick åtminstone en.
Från förre Oasisledaren – och fanatiske Manchester City-supportern – Noel Gallagher. Som sa:
– Jag ska bara ta mitt röstkort och skriva med stora bokstäver ”Tevez är Gud”.
Lionel Messi må vara den som kommit närmast att faktiskt uppfylla epitetet ”Den nye Maradona”.
Men Tevez är mer… Maradona.
Precis som El Diego kommer han från Buenos Aires mindre fashionabla kvarter. Från Fuerte Apache. När Tevez var tio månader gammal råkade han välta en gryta kokande vatten över sig. Men har vägrat göra något åt ärren. 26-åringen har inte glömt var han kommer ifrån. Buenos Aires har inte glömt honom.
Precis som bröderna Gallagher var Tevez en jättetalang som ung – men har till skillnad från Noel och Liam fortsatt leverera. ”Apache” har alltid tjurrusat sin egen väg. Rakt in i Boca Juniors A-lag som 17-åring (och rakt in i skvallerpressens blixtar). Sedan en kontroversiell och kontroversfylld avstickare till brasilianska Corinthians, innan han hamnade i England, gjorde succé i West Ham, var sorgligt ouppskattad i Manchester United och till slut värvades av City. De ekonomiska och juridiska turerna bakom övergångarna har förundrat och frustrerat en hel fotbollsvärld. I kulisserna fanns den mystiske Kia Joorabchian och hans Media Investment Group.
Längst fram på planen har Tevez alltid funnits.
– Carlos var sjysst, en ärlig spelare som sprang i 90 minuter oavsett motstånd, sa Wayne Rooney när argentinaren flyttat till City.
De två brukade skjutsa varandra till träningarna, men satt ofta helt tysta i bilen. Tevez pratade fortfarande inte mycket engelska. Kanske valde han musik till bilstereon istället – tillsammans med brorsan Diego har Carlos bandet Piolo Vago.
– Ett Latinamerikas Oasis, har Tevez själv sagt.
På planet till Sydafrika lyckades han övertyga Messi om Manchesterbandets storhet. Supersonic och Live forever är tydligen ”Loppans” nya favoriter.
Själv föredrar Tevez Wonderwall. Rader som ”all the roads that lead to you are winding, and the lights that light the way are blinding” talar väl till honom.
Mot Mexiko gjorde han två Maradonamål. Ett regelvidrigt, ett fantastiskt. I dag är dagen när de kastar allting… framåt. Tyskland–Argentina. Offensiv mot ännu mer offensiv. Repris på två VM-finaler. På slagsmålet för fyra år sedan. Özil/Klose/Müller mot Tevez/Messi/Higuain. Rock n’ roll.
Antagligen måste Argentina även slå Spanien – och något lag från turneringens skrällhalva – för att ta sitt tredje guld. Men Messi och Tevez har redan planerat segerfesten. Oasis ska återförenas och flygas till Argentina.
– De behöver bara säga sitt pris.
Segertåget som inte spårade ur
Barcelonasupportern skickade ett sms minuterna före avspark. Undrade om jag kunde uppdatera honom under Paraguay–Spanien, eftersom han och hustrun var på väg ut i Lissabons nöjeskvarter Bairro Alto. Tydligen hade han satt en slant på Tyskland och Spanien.
Länge fanns det inte mycket att rapportera. Bara att Paraguay stressade spanjorerna, konfunderade dem. Att Fernando Torres åter sprang (gick) vilse. Att Spanien hade tur som inte åkte på ett baklängesmål i första halvlek.
Vid tjugo i tio stannade plötsligt vännernas tunnelbanetåg någonstans under Lissabon. Samtidigt som det verkligen tog fart i Johannesburg. Spårade ur helt.
Straff Paraguay. Fram steg Oscar Cardozo, Benfica-anfallaren jag såg första gången på en bar i just Bairro Alto för två år sedan. På tv:n tyckte jag att han såg obekväm ut med bollen den gången, nu såg han definitivt inte bekväm ut när han slog straffen mot Iker Casillas.
Knappt hade jag sms:at det förrän det var dags igen. Straff Spanien. Mål. Nähä. Straff, retur – straff igen? Nähä.
Kanske var det dags att börja filosofera över ännu en förhandsfavorits fiasko.
FC Barcelona dominerar den europeiska klubbfotbollen, ändå har deras stjärnor inte glänst på södra halvklotet. Eller kanske just därför – få har spelat fler matcher 2008–10.
Ser du Barça lira live slås du av två saker. Att Xavi alltid är i rörelse. Och att Leo Messi sällan är det. Långa stunder promenerar han omkring – sedan kommer bollen (ofta från Xavi), sedan kommer rycket, sedan kommer målet.
I VM var Diego Maradonas taktik att Messi skulle göra som han själv gjort 1986 – vinna på egen hand. Så här kom aldrig någon boll, Messi fick gå och hämta den själv. Rycket kom ibland, men aldrig målet. Det var inte hans fel.
Som förbundskapten charmade Maradona hela världen, men till slut visade sig kejsaren vara naken. Han (eller kanske snarare de assisterande tränarna) hade absolut inget att sätta emot när Tyskland stod för charmen. ”Bollkallen” Thomas Müller gjorde mål i tredje minuten. När Argentina ändå jobbat sig in i matchen i andra halvlek liggpassade Müller Lukas Podolski och Miroslav Klose kunde promenera in 2–0. En svinbra Bastian Schweinsteiger ryckte, ein bisschen Friedrich och 3–0. Özil till slut – Klose igen. 4–0.
Han som brukade ha tumme med Gud stod förstummad på sidlinjen, när hans gåpåighet behövdes som mest var det tyst. Kanske borde han ändå stå kvar där – Maradona har varit VM:s bäste (ende?) bollkalle.
Samtidigt som Spanien–Paraguay gick mot sin upplösning började Monty Python Live at the Hollywood Bowl på en annan kanal. Med den där fotbollsmatchen mellan Grekland och Tyskland. Filosoferna börjar i Italientempo, går och går, funderar och funderar. Men så i slutminuterna ropar Arkimedes ”heureka!”, rullar raskt upp ett anfall som slutar med att Sokrates nickar mål. Trots att Karl Marx helt riktigt hävdar att det var offside, i uppspelsfasen.
I Johannesburg var det Andrés Iniesta som fick en sen uppenbarelse. Så här var det ju vi gjorde hemma i Barcelona! En passning, en klack från Xavi, ett ryck, en passning ut till Pedro, stolpreturen till (Barcelonaförvärvet) David Villa, två stolpar till och Spanien i semifinal.
Drömmen om gulddubbeln levde, culéns dubbel satt. Ungefär samtidigt kom tunnelbanan i Lissabon igång igen.
Nästa hållplats för det spanska segertåget blir Tyskland. Unga Tyskland som gjort två näst intill perfekta matcher. Orkar de en tredje? Eller har Barcelonas genier funderat färdigt?
Ur Smålandsposten juni–juli 2010.