Ett land – ett öde

Vi stannar till vid tennisbanorna, i lummiga Carrasco.
Luis Muro ser kontrasternas Uruguay. Ser möjligheternas Uruguay.
– Det är märkligt. I det här fina området växte Diego Forlán upp. Luis Suárez växte upp i de fattigaste kvarteren. I dag spelar de bredvid varandra i landslaget.
Fotbollen är aldrig långt borta i Uruguay. Det är bara stjärnorna som är det. Forlán och Suárez, kanske landets två mest berömda medborgare, är långt ifrån ensamma om att ha lämnat för Europa. Men så har Uruguay också alltid varit ett land av ut- och invandrare.
Som Luis Muro.
Föräldrarna kom med båten från Italien på 1930-talet. Själv tvingades han ta planet till Småland 1980. Efter 15 års exil återvände han, men så sent som i somras var 71-åringen tillbaka i Växjö och hälsade på. Någon resa till fotbolls-VM i Syd­afrika blev det aldrig. Landslaget klarade sig bra ändå, Forlán och Suárez ledde ”La Celeste” ända till semifinal.
Kanske var det senaste gången du hörde talas om Uruguay.

Måndag i Montevideo. En sanslöst solig decembereftermiddag, den sydamerikanska högsommaren är på väg. Dagen därpå tänker jag fortsätta till Uruguays semesterparadis Punta del Este.
– Där är bara argentinare, säger Luis Muro lite vemodigt.
(På tisdagen förstår jag hur rätt han hade, det går inte ens att hitta en uruguayansk dagstidning på den hotellbelamrade lilla udden.)
Uruguay ligger inkilat mellan Sydamerikas två bjässar. Relationerna har ofta varit ansträngda, ofta har det lilla landet varit en nagel i ögat på grannarna. När Spaniens syd­amerikanska kolonial­välde föll itu frigjorde sig Uruguay från Argentina, bara för att invaderas av Brasilien. Och när frihetshjälten José Gervasio Artigas kört ut brasilianarna kom argentinarna tillbaka. 1828 tvingade Storbritannien till slut fram ett fredsavtal, där Uruguays oberoende garanterades. En buffertzon mellan Argentina och Brasilien lät som en god idé.
I dag tar det tre timmar med färjan från Buenos Aires. Den argentins­ka huvudstadens namn må betyda ”Bra luft”, men det är på den här sidan Rio de la Plata du kan andas ut. Det är mindre (trots att halva Uruguay bor i Montevideo), det är lugnare. Inga köer. Bara strandpromenaden är evighetslång.
Borta i hamnen brinner ett utländskt lastfartyg. Rökpelaren stiger mot den Uruguayblå himlen när vi svischar österut. Vi är på väg bort; från centrala Montevideo med sina breda gator och torg (Artigas ligger begravd under Plaza Independencia), med Sydamerikas första skyskrapa och den underbara saluhallen. På väg bort på Luis Muros moped.
– Jag tyckte det var bättre att ta den i dag när det är så varmt.
Jag håller med. Håller i mig. Vi åker förbi de allt fullare stränderna och höghusen i stadsdelen Pocitos. Fortsätter till Carrasco, förbi Forláns hus och det vackra gamla hotellet från 1921 som äntligen renoveras. Vår femmil når ända till den skinande nya flygplatsen, öppnad hösten 2009. Bakom den börjar åkrarna. Ser du landet från ovan tycks de aldrig ta slut. Uruguay har 3,5 miljoner invånare, korna är miljoner fler. Basen för den uruguayanska ekonomin.
Sedan vänder vi tillbaka, mot Luis hus. Byter snabbt mellan nklare och flådigare kvarter. Men även bredvid vaktkurerna utanför de mest välklippta häckarna tornar avfallet upp sig. Sopåkarna strejkar. Luis skakar på huvudet. De kommunalanställda har det ju rätt bra nuförtiden.

Mörkret faller över Montevideo. Vi sitter i Luis Muros trädgård (åtta gator upp från stranden), bryter bröd och dricker grapefruktläsk.
Min – din – guide till Uruguay föddes 1939 i Pocitos. Hans föräldrar hade en enkel närbutik.
– Vi var medelklass, men ganska fattiga.
Efter självständigheten fortsatte oron i Uruguay under nästan hela 1800-talet, med inbördeskrig och grannfejder. När lugnet väl lade sig vällde europeiska immigranter in. Kött, ull och läder gick i motsatt riktning. I början av 1900-talet skapade president José Battle y Ordonez Sydamerikas första välfärdsstat. 1930, när Uruguay arrangerade och vann tidernas första fotbolls-VM – 4–2 i finalen mot Argentina, hemma på nybyggda Estadio Centenario – var landet världens sjätte rikaste. 1950, när Uruguay tog sitt andra VM-guld – 2–1 i den avgörande matchen mot Brasilien, inför 200 000 åskådare i Rio de Janeiro – hade det börjat gå åt fel håll.
Diktaturen hade kommit och gått. Men även med fria val ökade motsättningarna. Europa reste sig efter andra världskriget och Uruguays exportmarknad krympte. Välfärdsstaten urholkades, arbetarklassen fick det sämre. För första gången växte en organiserad vänster fram, och krävde bättre villkor.
Luis Muro var med på barrikaderna. Han hade drömt om att bli arkitekt, men fått jobb på Montevideos hypoteksbank 1960. Där gick han med i banktjänstemännens fackförbund. Som ingick i, den för Sydamerika ovanligt enade, centralorganisationen CNT.
– Men CNT, som senare slogs ihop med den andra stora centralen PIT, har aldrig varit knuten till något parti, utan helt oberoende. Precis tvärtemot LO i Sverige, säger Luis.
Han gick i demonstrationståg, gick ut i strejk. Blev tillbakatvingad till jobbet. 1968 utlyste regeringen undantagstillstånd, pressad av protesterna och av den marxistiska Tuapamaros-gerillan. Militärens ställning stärktes. 1973 tog generalerna själva över makten.
– Och 1975 slog de till ännu hårdare. Då började diktaturen på riktigt.
De politiska partierna och fackförbunden förbjöds. Både Luis och hans dåvarande fru gick med i den underjordiska motståndsrörelsen. Han vill fortfarande inte berätta exakt vad han gjorde. Men ångrar inget i sitt förflutna.
– Nej, det gör jag inte. Jag gjorde allt med stor övertygelse. Det var mitt öde.

I november 1975 hade turen kommit till Luis Muro. Han greps och ställdes inför rätta.
– Militären kontrollerade allt då. Till och med min advokat kom där­ifrån …
Domen blev tre års fängelse.
– Vi var så många som dömts att fängelserna inte räckte till. Vi flyttades ofta, jag fick sitta ett år i varje.
Vardagen var tuff, maten dålig.
– Vi skulle stiga upp klockan sju och ligga ner klockan åtta. Ofta fick vi bara sitta däremellan. Arbete var undantag.
– Människor är så olika. Det fanns de som bara tänkte på att fly, som blev psykiskt sjuka. De kunde aldrig anpassa sig. Själv var jag mycket aktiv, gjorde så mycket jag kunde. Var det en soldat som frågade om någon kunde hämta något vinkade jag. Behövde de en elektriker vinkade jag, fast jag inte kunde något om det. Jag sa ja till allt, allt, allt!
Luis fru fängslades också, de två sönerna fick bo med sin farmor i två år. När hustrun släpptes flydde hon med barnen till Brasilien, och med FN-hjälp vidare till Sverige. Kvar i fängelset satt Luis och längtade. Inte ens när ”straffet” var avtjänat släpptes han. Inte förrän i mars 1980. Han packade en liten väska och smög sig också norrut. Först till Rio de Janeiro. Sedan till Växjö.
Redan under bilfärden från flygplatsen – den 30 juli 1980 – slogs han av hur rent Sverige var. När han kommit på plats utbildade han sig till grafiker och fick jobb på Smålandsposten. Engagerade sig i fredsrörelsen och drog i gång Arabyfestivalen.
Den uruguayanska diktaturen överlevde till 1985. Den julen kunde Luis återvända för första gången.
– Det var mycket omskakande. Jag hade fått ett brev om att jag kunde få tillbaka mitt jobb på banken. Då visste jag inte vad jag skulle göra. Till slut hittade jag en medelväg, jag tackade nej till jobbet och sökte pension i stället. Och åkte tillbaka till Sverige. Men det var ett svårt beslut.
Tio år senare (”tiden bara gick”) ändrade han sig. Hans mor var sjuk, och äldste sonen Fabián hade redan flyttat tillbaka. Nu packade även Luis väskorna. Och återvände för gott
– Jag tillhörde ändå det här landet.

Redan som liten ritade han mycket. Som vuxen målar Luis Muro. I den utbyggda ateljén i förrådet hänger hans senaste tavla. En gestaltning av en gammal tangosång: föremål från en lumpbod, huller om buller.
Dagens Uruguay kan ge just det intrycket. Lite slitet. Gropar i trottoarerna, graffiti runt minnesplaketten över VM-gulden på Estadio Centenarios betongvägg. Men också lägenhetskomplexen som (till Luis förtvivlan) ploppar upp längs med strandvägen, den konkurrenskraftiga IT-sektorn och en växande ekonomi. Gammalt och nytt, fattig och rik. Huller om buller.
Luis Muro trivs bättre med dagens regering. 2004 vann den gamle gerilla­kämpen Tabaré Vazquez valet, med sin vänsterkoalition ”Breda Fronten”. 2009 återupprepade José Mujica segern.
– Jag tycker att det har gått framåt ganska mycket sedan jag flyttade tillbaka. Arbetstillfällena har blivit fler, hälsovården bättre. Kampen mot fattigdomen går framåt, säger Luis.
– Många andra länder drabbades hårt av finanskrisen. För Uruguay har den nästan varit bra, vi hade inte så mycket tidigare heller. Vi hade redan lärt oss hur vi skulle hålla oss flytande, utan att drunkna.

Ur Smålandsposten den 22 januari 2011.