RIO DE JANEIRO. Ett stängt tempel.
En öppen liga.
Ett tokigt talk-tifo och ett yrvaket lag i pyjamas.
Några vykort från ett Rio de Janeiro där Fluminense-fansen hoppas på frälsning.
Vi börjar Rio-resan där det är igenbommat.
Pilgrimsfärden går upp till Estádio do Maracanã (som officiellt heter Estádio do Mário Filho, döpt efter en sportjournalist minsann). Den runda, jättelika fotbollshelgedomen omgärdas av hektiska vägar, graffitiväggar och ett ödehus. På berget på andra sidan vägen trängs en av Rios favelor.
I museet ser vi en cykel som användes vid arenabygget 1948–1950 och bollen som Pelé gjorde sitt tusende mål med 1969. Ser avgjutningen av Ronaldos 44:or och statyn som föreställer Garrinchas ben. Ser en sur Thomas Ravelli på en bild från VM-semin 1994.
Vi tar hissen upp till översta läktarsektionen. På jättegrytans botten arbetar en grävskopa. Maracanã är stängt för renovering. Medan resesällskapet tittar skeptiskt på mig föreställer jag mig de 200 000 människorna som trängde sig in här för VM-upplösningen 1950. Om fyra år är det dags igen.
Fast från Corcovado-toppen ska Kristusstatyn titta ner över många trafikstockningar innan dess. Än så länge rullar den brasilianska fotbollsvardagen vidare. För de tusentals spelare som lämnat landet, för Spanien och för Färöarna. Och för alla de som blivit kvar.
Länge var delstatsmästerskapen viktigast för brasilianska klubbar. Det dröjde tills 1971 innan ett officiellt nationellt mästerskap spelades. Det dröjde mycket längre innan det blev ordning på Série A.
1996 hamnade till exempel en av Rios stora, Fluminense, på nedflyttningsplats. Det brasilianska förbundet, CBF, beslöt sig prompt för att utöka ligan till 26 lag. ”Flu” fick vara kvar – och åkte ur igen. Året därpå trillade man ner i Série C. Bara för att vara tillbaka i högsta serien nästa säsong, när klubbarna efter en dispyt organiserat en egen liga (med 116 lag …).
Tio år senare är en hel del annorlunda. ”Brasileirão” är en rak, reglerad serie med 20 lag. Utan givna vinnare. Utan tålamod. 17 av Serie A-klubbarna har hunnit byta tränare under säsongen (Vitória är inne på sin fjärde).
Ett av undantagen är Fluminense.
I fjol klarade man sig kvar i sista omgången, samtidigt som ärkerivalen Flamengo säkrade titeln. Nu är det ”Fla” som börjat halka mot nedflyttningsstrecket när Adriano och Vagner Love återvänt till Europa, och ”Tricolor” som toppstrider. Den första nationella mästartiteln sedan 1984 – och den andra någonsin – hägrar.
Flu har fått hem Deco från Chelsea, men Corinthians är ännu namnkunnigare med Ronaldo och Roberto Carlos. I lördagens tungviktsmöte ställdes São Paulo-klubben mot Cruzeiro (båda var en poäng efter Flu). Tyngst var 34-årige Ronaldo. I första halvlek sköt han tätt över, i andra var han osynlig tills den 42:a minuten. Då låg han i backen. Cruzeirolägret rasade, men reprisen visade knuffen ”O Fenomeno” fått. Straffen rullade han själv kyligt in.
Så i söndags låg pressen på Fluminense. Med Maracanã stängd hade man förnedrande nog förpassats till Botafogos arena Estadio Olimpico Joao Havelange (Rio ska ju ordna OS också, 2016).
Vår taxichaufför var ”100 procent Fluzao”, i Sverige var det Fars dag och hela det slitna Engenho de Dentro-kvarteret långt ute i Rio-periferin verkade ha klätt sig i presentpyjamas till mötet med bottenlaget Goiás. Men det var Fluminenses grönvitröda tröja. Går du på fotboll i Brasilien bär du ditt lags färger. Punkt.
Vi var 36 000 som bänkade oss på arenan från 2007, där långsidorna lämnats delvis öppna och de dimmiga bergen i bakgrunden gav en annorlunda inramning. Ordentliga avstånd till planen (Värendsvallen framstod plötsligt som intim). Poliser och hundar däremellan. Trummor och flaggor på de övre läktarsektionerna. Vi hamnade mitt i en riktig Fluminense- familj där spädbarnet (sex, sju månader?) guppade glatt i sin Flu-tröja.
Strax före avspark damp den första påsen talk ned bredvid mig. En klump brasiliansk historia. 1916 – 28 år efter att slaveriet avskaffats i Brasilien – rynkades det fortfarande på näsan åt färgade spelare i ”fina” Fluminense. Carlos Alberto löste det genom att gnida in ansiktet med rispulver inför första matchen. Ännu i dag kallas laget för just ”po de aroz”– och än i dag tågar Flu-spelarna in till ett vitt moln. Och till fallande toarullar och till en fullständigt fantastisk sång.
På Fluminenses mittfält skulle Deco och argentinske publikfavoriten Conca styra, där fram skulle förre Lyonanfallaren Fred göra målen. I stället dröjde det bara 19 minuter innan en slarvig Flu-passning mitt på den gropiga planen blev ödesdiger. Goiás Rafael Moura nickade snyggt in 0–1.
Först blev det knäpptyst. Sedan ett avgrundsvrål från mannen bakom mig. Sedan satte sången i gång igen.
Flu hade svårare att komma i gång. Det blev hafsigt, stressat, långa bollar på Fred. Deco var blek och byttes ut i paus. Flu fortsatte att pressa, anfallarna fortsatte att missa, vrålet fortsatte. Lillkillen bredvid mig lyckades på något sätt somna.
Med bara sju minuter kvar, när sången övergått i kritiska rop, hände det. Rodriguinho föll hur lätt som helst, Flu fick en straff hur viktig som helst. Conca gick på kraft, bollen smet precis förbi Goiás målvakt. Galen, förlöst glädje. Gruppkram.
Flu forsade fram i regnet. Men det blev 1–1. En poäng upp till Corinthians, med tre omgångar och två bortamatcher i São Paulo kvar. På söndagskvällen gjorde taxichauffören tummen ned för de grönvitröda – den ultimata förolämpningen i Brasilien. På måndagsmorgonen uppskattade sporttidningen Lance Fluminenses titelchanser till 26 procent.
Men ”Limhamns-Jesus” där uppe på berget har kanske hört talas om märkliga serieupplösningar hemmavid. Och runt Maracanã påminner ränderna om att under kan ske.
När VM skulle börja 1950 hade man inte hunnit måla arenans utsida klar. Det bestämdes att stadion skulle få världsmästarnas färger efter turneringen. När Uruguays Ghiggia gjorde 2–1 i avslutningsmatchen mot hemmalaget tystnade de 200 000 åskådarna. Och den Uruguayblå målarfärgen fick plockas fram.
Ur Smålandsposten den 19 november 2010.