Samtidigt finns frågorna där.
Är värvningarna värda pengarna? Varför väljer asiaterna Sverige? Och varför är de egentligen så långt före, långt där borta?
Först tog de fyra OS-guld. Och nu det här.
Det var september 2008. Fyra veckor efter att Peking stått som olympisk värd. Nu hade världen åkt hem igen. Några kvarter från huvudstadens hispiga bargata, Sanlitun, låg Jan-Ove Waldners W-Restaurant and Bar nästintill öde. Jag satt där och åt köttbullarna, tittade på fotona på väggarna. Så småningom föreslog servitrisen en pingismatch, på restaurangens centralt placerade bord.
På OS hade Kina tagit samtliga bordtennisguld, Asien elva av tolv medaljer (Tysklands herrlag fick ett silver). Ända sedan japanen Hiroji Satoh vann VM 1952 hade det sett ut så här. 18 av 26 herrsingel-guld till Östasien, 24 av 31 lagguld. Asiens damer var ännu värre: alla singelguld sedan 1956, vartenda lagguld efter -69.
I OS-singeln hade Jörgen Persson varit närmast att slå sig in på pallen. 42-åringens fjärdeplats – och J-O:s ställe – påminde om den svenska storhetstiden på 80- och 90-talen. När Sverige slog Kina. När Sverige pratade pingis. När vi spelade pingis. Fortfarande brukade jag 21–19-slå min amerikanska kompis när vi lirade. Mot servitrisen gick det också bra. Men så kom en kvinna i 50-årsåldern, som suttit och ätit med sin familj, fram. Hon hade hört att jag var från Sverige. En match?
När hon slog den första uppvärmningsbollen insåg jag att hon kunde spela. När den första serven susade förbi mig insåg jag hur bra.
Jag fick bara någon ströpoäng. Det visade sig att kvinnan spelat mycket i sin ungdom, och fortfarande tränade en del. Hon var inte ensam.
• • •
Plötsligt, mitt i det monotona passet, sveper han racketen bakom ryggen. Bollen sitter.
En onsdagseftermiddag sitter jag på ett pingisbord och följer Sakamoto Ryusukes första träning med Frej Växjö.
I oktober 2008 var det Liu Shan jag tittade på. Han hade blivit kinesisk dubbelmästare med OS-bronsmedaljören Wang Liqin 2005. Nu skulle han spela i Sveriges näst högsta serie.
Svenska klubbar får ha en icke-EU-spelare i laget. Oftast blir det en kines. Oftast värvad via en agent som pratat upp sin klient och pekat på ett imponerande resultat för något år sedan. Oftast är spelaren en bra bit från toppen. Oftast räcker det ändå långt i en resurssvag liga, i ett pingisland på efterkälken.
Förra säsongen skulle taiwanesen Huang Sheng-Sheng ersätta Liu Shan i Frej Växjö (som nu nått högsta serien, pingisligan). Men pappersexercisen på Migrationsverket drog ut på tiden, och när den väl var färdig visade det sig att Huang skulle missa majoriteten av ligamatcherna på grund av landslagsuppdrag. I stället värvade Frej Zhou Xin. Med meriter från det kinesiska juniorlandslaget. Den enda lilla nackdelen var att Zhou inte pratade ett ord engelska. Ingen i laget pratade kinesiska. Zhou Xin motsvarade inte förväntningarna, ingen förstod varför. Frej lyckades precis klara sig kvar.
Den här hösten valde klubben en ny väg. Via sin japanska racketsponsor fick Frej kontakt med Sakamoto Ryusuke. 26-åringen är 176:a på världsrankingen och tolva i Japan. Hans arbetsgivare – som låter honom träna pingis större delen av dagarna – släppte iväg honom till Sverige, och fortsätter att betala lönen under säsongen.
Efter träningen är Sakamoto, som kom med flyget från Tokyo kvällen före, trött. Men nöjd. Vi bestämmer oss för att fortsätta prata på fredagen.
• • •
– Är det fredag i dag?
Den stereotypa bilden av den östasiatiske pingisspelaren är en uttryckslös, militärdisciplinerad, asketisk träningsprodukt. Sakamoto Ryusuke stämmer nästan inte alls in på den beskrivningen. Nästan.
När jag är på väg till den avtalade mötesplatsen Oxtorget får jag av en slump syn på honom i en affär. Han och lagkamraten Joachim Bachstätter är ute och handlar. Ryusuke har köpt handdukar. Och öl. Han visar sig vara en finsmakare. Som sig bör om du jobbar på kontoret hos Kirin, Japans största bryggeri.
– Jag ville komma till Sverige för att få en ny upplevelse. Och för att lära mig engelska bättre. Men nivån på spelet är väldigt hög i Japan, så för bordtennisen skull hade det kanske varit bättre att stanna där, säger Ryusuke när vi slagit oss ned med en latte (efter tre dagar i Växjö kan han redan fiken).
När han började spela som åttaåring, med pappan hemma i Nagoya, hade den japanska pingisen hamnat långt efter ärkerivalen Kina. Baseboll, fotboll och sumo var (och är) mer populära. Men satsningen saknades inte. Som 13-åring började Ryusuke på en pingisskola. Först lektioner halv nio till halv fem. Sedan tre timmars träning. Varje dag.
Som 18-åring blev Ryusuke ett av de första japanska utlandsproffsen. Under fem år hade han sin bas i tyska Düsseldorf, och spelade för olika klubbar i första- och andraligan. Som 23-åring var han rankad sexa i ett pingis-Japan på uppgång.
– Då fick jag inte vara med i landslaget längre. Jag frågade tränaren varför. Han sa att jag var för gammal.
Ryusuke flyttade hem, till en vardag som halvproffs i Tokyo. Började arbeta för ett medicinföretag, som köptes upp av Kirin. Gick ut, gifte sig. Började fundera på livet efter karriären, på att utveckla sin idé att göra pingisen till en verklig folksport i Japan. Till exempel genom att sälja bord till sjukhusen.
– Alla kan spela, bordtennis är bra för kroppen. Och kanske bra business också.
Fast först ville han till Europa igen.
– I början tyckte min fru att det var bättre för mig att stanna i Japan. Men när jag har bestämt mig för något går jag inte att stoppa. Och hon är ändå i Osaka och jobbar. Vi träffas till jul.
• • •
I början av 1990-talet spelade VM-semifinalisten Teng Yi för Söderhamn i dåvarande elitserien.
I dag är tanken på en Wang Liqin i pingisligan skrattretande.
I det nya Kina blir nationalsportens stjärnor mångmiljonärer. Samtidigt står svensk herrpingis och stampar, i skuggan av Waldner/Persson-generationens glans. Klubbarna har små ekonomiska muskler. Det kostar att värva i Öst varje höst. Men måste göras, när alla andra gör det. (På damsidan är Sverige ännu längre efter, klubbarna har ännu mindre pengar. Här värvar få från Asien.)
– Speciellt nu när artistskatten slopats är det tufft. Tidigare betalade de bara 20 procent skatt på lönen. Nu måste vi betala mer än det dubbla av vad de får ut, säger Frejs tränare Marcus Sjöberg, som bland annat spelade för Kalmar och har coachat i både Blekinge och Australien.
– Sedan finns det många andra länder att spela i idag. Du kan åka till Spanien, Portugal eller Ryssland och tjäna bra. Tidigare var det i stort sett bara Sverige och Tyskland.
Hur mycket tjänar asiaterna i svensk pingis?
– De tjänar bättre än svenskarna, men de är bättre spelare också. I pingis får du betalt efter hur duktig du är.
Hur får klubbarna det att gå ihop?
– Det är tufft. Sponsorer hjälper till. I Frej har vi väldigt duktiga, driftiga människor. Men ingen kan trolla.
Är det värt pengarna och ansträngningarna att ta hit dem?
– Österlen har hit två kineser, varav den ene är skriven i Sverige. Men ingen av dem bor på plats, och de har ingen ungdomsverksamhet. Då förstår jag inte hur folk kan tycka det är roligt. Här i Frej är det stor
skillnad. Klubben anser att det är väldigt viktigt att behålla (de egna talangerna) Andreas Törnkvist och Joachim Bachstätter. Enda chansen att göra det är att de har någon bättre att träna med.
I bland har det talats om att stänga serierna för icke-EU-spelare.
– Det hade nog varit roligare för publiken, men samtidigt – vi ligger redan efter och då hade vi kommit ännu längre efter. Problemet i svensk pingis är att vi bara jämför oss med varandra. Du tycker att ”fan, jag är högt rankad i Sverige”, men så kommer en dussinkines hit och slår dig rätt ordentligt på fingrarna, säger Marcus Sjöberg.
Det låter som att de asiatiska importerna kanske inte är så bra för den enskilda klubben, men bra för svensk pingis?
– Precis.
Omsättningen på spelare är också väldigt hög…
– Det optimala hade varit att hitta en kines eller japan som trivs skitbra, och vill komma tillbaka. Att byta varje år är varken roligt för dem eller oss. Har vi tur kanske vi får behålla Sakamoto i två år. Men antagligen inte.
• • •
Vi euroéer har ställt oss frågan sedan Hiroji Satohs dagar:
Varför är asiaterna så bra?
Svaren är många.
Intresset.
Resurserna.
Och, framförallt, träningen.
I fjol berättade Zhang Fang – då i Frejs damlag, nu i Ljungby – om tonåren på pingisskolan i Hebei:
– Vi tränade både för- och eftermiddag. Jag tyckte inte om det. Men det är så på skolorna i Kina, alla tränar mycket. Och vi tror att hela världen gör det.
Dänningelanda BTK-produkten Pär Gerell är rankad 34:a i världen. I den senaste Pro Tour-tävlingen i Österrike blev det respass mot ett par från Singapore i dubbeln. Och mot Österrikes kines i singel.
– När det gäller kineserna tränar de så fantastiskt hårt. De behöver inte gå i skolan, i stället tränar x antal tusen spelare sju, åtta timmar om dagen. Då får du alltid fram nya spelare. Frågan är vad som händer med de som inte lyckas.
När ”PG” var 20 åkte han själv på sitt första läger i Kina, i Hangzhou.
– Under de sex veckorna insåg jag vad som krävdes för att bli riktigt bra. Att jag var tvungen att träna hårdare än jag gjorde. Det var då jag blev bra.
Inför turneringar i Öst har han också tränat på centret i Tokyo där Sakamoto Ryusuke brukar hålla till.
– De hade allt du kunde begära. Bland annat ett brus i högtalarna, som skulle låta som åskådarna i en kinesisk hall. När du åt lunch räknades kalorierna i alla rätterna.
Går det att närma sig asiaterna?
– Helt klart. Kolla på tyskarna, de har fått fram en bra generation. Timo Boll är näst bäst i världen. Men det krävs kanske en fixstjärna, som de andra kan rida på. Och mycket hårt arbete.
Marcus Sjöberg säger:
– I Asien har de väldigt duktiga tränare, och en väldigt klar linje hur de ska spela bordtennis. I Sverige börjar vi med lite lek, sedan får spelarna själva utveckla en spelstil. Har du en extrem känsla, som J-O Waldner, kan det vara en fördel. Men för 99 procent är det inte bra, då är det bättre att någon visar precis hur du ska göra. Därför är vi mil efter teknikmässigt.
– Du ser aldrig en asiat som har dålig teknik med fötterna, till exempel. I Sverige reagerar du nästan om någon rör sig bra.
Då borde ni väl egentligen värva asiatiska tränare i stället?
– Det tycker jag. Det gäller bara att hitta någon riktigt engagerad. Hittills har det inte funkat jättebra. Men i England och Portugal vet jag att det finns väldigt duktiga kinesiska tränare, som nått extrema framgångar med sina unga spelare.
Sakamoto Ryusuke pratar också om fotarbetet. Om löppassen på 45 minuter som avslutar japanernas träningspass. Om hur han fortfarande kan träna fem, sex timmar om dagen hemma.
– Hmm, jag tror det blir svårt för er att komma ikapp. I Tyskland och Sverige är pengarna bra. Men jag tror det är ett problem, när en mindre bra spelare kan tjäna bra pengar. Jag tror att européerna blir lite lata av det.
• • •
Två veckor efter den första träningen i Futurum spänner Sakamoto Ryusuke på sig korsetten igen. Ryggen brukar smärta. Nu spökar nerverna också.
Tvåan Frej möter trean Kävlinge. Det enda laget i ligan utan asiat (deras kinesiska värvning gick i stöpet). Trots det har skåningarna redan slagit SM-favoriterna Eslöv och Söderhamn. Som väntar med att ta hit sina kineser, för att spara pengar…
Ryusuke är orolig, han brukar förlora första set för att sedan vända. I pingisligans korta tresetsmatcher finns knappt det utrymmet. Mot 35-årige Mikael Mattiasson hamnar han i underläge direkt. Men kommer tillbaka, fixar setboll med en sylvass backhand. Vinner setet, 12–10. I andra är det tvärtom, Mattiasson hämtar upp 0–6, innan Sakamoto hittar tillbaka. 12–10 igen.
Frej leder matchen med 3–1 inför den avslutande dubbeln, där japanen får spela med Andreas Törnkvist. Båda missar mycket i första set. I andra kommer en uppumpad Sakamoto Ryusuke i gång på allvar. Frejparet tar två raka.
Tränarna pustar ut. Den här gången verkar chansningen ha gått hem. Sakamoto Ryusuke levererar. Och ler. Frej är kvar i tabelltoppen. På måndag väntar Söderhamn. Nästa onsdag ettan Österlen, med sina två kineser. I mars börjar SM-slutspelet.
När vi pratade om den japanska träningen frågade jag Ryusuke om han aldrig tröttnade.
– Visst blir vi trötta. Men vi måste träna hårt, för vi är svaga.
Svaga?!
– Ja, jag är ju inte mästare.
Ur Smålandsposten den 4 november 2010.