Lite Brasilien, mycket Bosnien
Ett landslag som åker till Brasilien, efter att ha drivit kvaldemoner på flykt.
Ett land som driver åt fel håll.
Landsmän som flydde, som spreds för vinden. Som hoppas att det snart blåser i nya riktningar, att de vitblågula kan visa vägen.
“För Bosnien börjar hoppet bli outhärdligt,” skrev en av mina favorit-fotbollsjournalister – Jonathan Wilson – vid den här tiden i fjol. Då hade Bosnien 3–0-avfärdat Litauen hemma, Vedad Ibisevic hade gjort första målet och Bosnien-Hercegovina ledde kvalgrupp G. VM-dörren verkade vidöppen.
Men som Sunderland-Wilson påpekade:
“Bosnien har stått på tröskeln väldigt länge”.
• Som 2009, när de slutade tvåa i sin VM-kvalgrupp, bakom Spanien och fick möta Portugal i playoff. Och portugiserna vann med 2–0 sammanlagt.
• Som 2011, när de slutade tvåa i sin EM-kvalgrupp, bakom Frankrike och fick möta Portugal i playoff. Och portugiserna vann med 6–2 sammanlagt.
Värst var det, siffrorna till trots, nog 2011. Bosnien behövde vinna avslutningen, mot Frankrike i Saint-Denis. När Edin Dzeko gjorde 1–0 var ena foten innanför den där svårforcerade VM-dörren. Men bosnierna tröttnade, sjönk djupare, hamnade i trubbel. Hela backlinjen drog på sig gula kort – och med tolv minuter kvar slog Samir Nasri in straffen som skickadeLes Bleus till Ukraina. Bosnien fick på nytt ta nya tag i playoff, mot sin eviga iberiska motståndare. 0–0 hemma, sedan rasade allt. Igen.
• • •
Den här gången stod man hela vägen. Den här gången saknades den givna gruppfavoriten, Grekland blev det stora hotet. Oavgjort borta, seger hemma, bara en slarvförlust mot Slovakien. Den här gången levde hoppet ända till avslutningen i Litauen.
I går kväll ställdes allt på sin spets.
I Kaunas.
I Sarajevo.
Och i Växjö.
På en av de otaliga sportbarerna i centrum hade ett helt annat fotbollslag samlats för att se Sverige–Tyskland. Två Österspelare hade svårt med koncentrationen under middagen. Elmin Nurkic och Denis Velic stirrade på en mobiltelefon, följde Litauen–Bosnien på en stream.
Deras födelseland gjorde det som ligger i deras dna. De anföll. Det blev bara ett mål. Inte förrän den 68:e minuten, Vedad Ibisevic igen. Men det räckte fint. Till slut hade Bosnien tagit sig in i värmen.
Annars har det blåst snålt. När Dayton-avtalet äntligen satte punkt för kriget 1995, när makten delats mellan bosniaker, serber och kroater – då började en tuff vardag. När freden kom, när de stora rubrikerna uteblev i de utländska tidningarna – då har berättelsen om Bosnien handlat om korruption, fortsatt etnisk splittring och utebliven utveckling.
I dag lär arbetslösheten ligga på 25 procent. I förra veckan missade landet 47 miljoner välbehövliga EU-euro. Utbetalningen, en del i förberedelserna för ett framtida medlemskap, ställdes in eftersom de bosniska politikerna inte kunde enas om en författningsförändring.
Men i går kväll bröt äntligen det stora jublet ut. Hoppet hade blivit uthärdligt. Hade blivit härligt.
I Växjö.
I Kaunas.
Och i Sarajevo.
– De har ingen aning om vad de har gjort för folket här, sa Salih Redzic, en av tusentals firande i huvudstaden, till AP.
Den arbetslöse 52-åringen fortsatte:
– Vi behöver alla lite “Brasilien”. Det handlar inte ens om fotboll längre. Det handlar om den här känslan som många av oss nästan har glömt, och som de yngre aldrig har upplevt. Känslan av framgång.
• • •
I eftermiddags ringde jag Elmin Nurkic. För en gångs skull den här hösten hade 21-åringen fotbollsresultat att glädjas över.
– Alltså, det är en dröm som jag alltid har haft. Att se landslaget i ett stort mästerskap. Det är något man har längtat efter.
– De två gångerna Bosnien mötte Portugal i playoff hade de inte så stor chans. Det var väl det här året de skulle ta kvalet.
Varför lyckades Bosnien nu?
– För det första har förbundet ändrat på sig. Tidigare köpte man in vad som helst, nu har Uefa och Fifa satt press på dem. Plus att defensiven förbättrats. Man har fått riktlinjer, en tydlighet. Tidigare var det … kaos. Nu känns det som att de är på rätt väg, på väg att göra något stort, säger Elmin.
– Sedan har man ju fått fram bra spelare. Några riktigt bra.
Jo. Som Manchester Citys Edin Dzeko. Som Stuttgart-Ibisevic. Som Romas Miralem Pjanic.
Och som Senad Lulic. Precis som Elmin Nurkic har han rötterna i den lilla staden Jablanica (13 000 invånare). I klubben FK Turbina, som visserligen huserar i den bosniska trededivisionen men har ett grundmurat talangodlingsrykte (staden odlar också basketspelare, Mirza Teletovic representerar Brooklyn Nets i NBA).
– Staden är inget speciellt, med en jättedålig fotbollsplan. De har försökt bygga en ny, men pengarna bara försvinner, säger Elmin.
På 1990-talet var problemen ännu större. Krigets mardröm var verklighet. Den talangfulle 15-åringen Hasan Salihamidzic hjälptes till Hamburg, och avancerade så småningom till Bayern München och Juventus. Familjen Nurkic hamnade i Småland, familjen Lulic i Schweiz. Via Grasshopper och Zürich gick Senad Lulic till Lazio 2011. I våras pratades det om Juventus och Chelsea.
– Lulic är tvåfotad och snabb. Men han är inte min favoritspelare i landslaget.
Öster-vänsterbacken uppskattar istället mittbacken Emir Spahic (Leverkusen) och högermittfältaren Pjanic. Hur uppskattar han VM-chanserna?
– Bosnien har ingen rutin från mästerskap. De kan gå på sin entusiasm, och kan göra det bra. Eller så sätter man för mycket press på sig själv, och allting faller ihop.
– Men vill det sig väl kan de komma till åttondel.
Vilket landslag ligger egentligen dig varmast om hjärtat?
– Jag respekterar Sverige, landet har gett mig och min familj så mycket. Jag älskar Sverige. Men Bosnien kommer alltid att komma först.
Så om du någon gång skulle tvingas välja ett landslag att spela för skulle det bli Bosnien?
– Ja, hjärtat säger Bosnien, säger Elmin med ett skratt.
• • •
Vi pratar vidare om det som inte är fotboll. Om landet Bosnien-Hercegovina. Jag frågar om det ändå finns något som tyder på att saker och ting går åt rätt håll där.
– Politiskt känns det inte som att det går någonstas. Det är tre nationaliteter under samma flagga, det verkar inte fungera så bra.
Men vi kommer snabbt tillbaka till fotbollen.
– Jag tror att fotbollen är en sådan där grej som kan ena dem lite. Den ger förhoppningar om att alla kan bli vänner. Eller, inte vänner, men fotbollen kanske kan vara början till en försoning, säger Elmin Nurkic.
– Det har varit mest bosniska muslimer som stöttat landslaget, men på sistone har det blivit lite mer från de andra nationaliteterna. Folk börjar kanske inse att man har gemensamma intressen. Att det är dags att börja arbeta tillsammas och skapa någonting.
Källor: Soccerway, The Gazette, The Guardian, Nogometni Savez Federacije BiH, AP, Wikipedia.
Andlöst, poänglöst
Och just när du inte trodde att det kunde bli galnare, då stod Emin Nouri av alla människor i hela, hela världen där på linjen. Stod där med sin arm.
Arma, arma Öster.
Vi tar ett djupt andetag. Tar det från början.
Det var en märklig dag, som började med att jag vaknade av mig själv. En timme för tidigt. Det visade sig att en reprisen av Öster–Halmstad visades på tv. Missade möjligheter, märkliga domslut. Tonen var satt.
Tolv timmar senare stämde Myran upp. En Myra som stod och stampade, frustade, skanderade, sjöng. Ville göra sig hörd.
Det här var kanske inte ett Stockholms- eller Skåne-derby, det handlade kanske inte om något guld, det var kanske inte helt fullt (eller ens 11 133 på plats).
Det här var något annat.
Det var ett “deby” på småländska, och exploderade som ett hårt knutet isterband som stekts på alldeles för hög värme.
Det blev riktigt fett och mättande. Ett Kalmar utan nerver – på pappret. Ett Öster som slogs för livet, som måste blivit ännu lite mer motiverade att överleva när de såg hur allsvenskan kan vara. Här. Som hyfsat neutral betraktare satt du långa stunder med ett fånigt leende på läpparna. Njöt när två klackar tjöt.
Matchstarten var framflyttad till 19.05, Öster började inte spela förrän 19.07. Då hade man slagit bort en första boll och sedan låtit honom de kallar Ismael wobbla in 0–1, förbi ett valhänt försvar och en tam varg.
Sedan började en helt annan match, en där Öster spelade över det hyllade mittfältet, sprang ifrån Kalmar. Men inte kunde springa ifrån sina demoner.
Två frilägen i halvlek ett. Noll mål. Alhaji Gero är en oslipad diamant, som kan bli hur vacker som helst med tålamod. Öster verkar ha det, själv har han inget lugn just nu och stressar (och inget domarflyt). Samma med Pablo Piñones-Arce. Utan övriga jämförelser påminde första halvlek om hur det ser ut när landslagets spel hackar – då söker sig Zlatan allt längre ner för att fördela bollar. Men varken han eller PPA kan spela fram sig själva. Nu hittade Pablo istället Josef Elvby, som är en jättebra fotbollsspelare. Så länge han inte har bollen.
Men Kalmar och deras målvakts-Cramer kunde inte stå emot hur länge som helst. Inte mot den ur Växjö sprungna karlssonska urkraften. Den som härdats i ettan, den som längtat efter sådana här matcher. Stefan K räddade på mållinjen, och slog inlägget som Freddy Söderberg nickade ner till Månz K. Han fortsatte rakt in i nätet, efter bollen, Öster skulle ha tre poäng. Men tycktes förstå, när man hunnit samla sig, att en pinne också skulle sitta rätt fint.
Och just när man insett det blev det noll igen. En boll som väl var över linjen, en frispark som Andreas Thomsson skrek tillbaka några meter. Men inte tillräckligt många. Medan tränarna tjafsade smög en gammal Premier League-räv omkring i Österstraffområdet. En missad markering, en Wulff på villovägar. En Elm som snott segern. Ett Öster på väg rakt söderut.
Så började jakten igen. Ett maniskt slut, ett mandomsprov. Ett luftkrig, där hjärtan brann och och lungor fylldes och tömdes och fylldes. Ett lag som ville jävlas, mot ett lag som jävligt gärna ville överleva.
Derbyt du drömt om. Med slutet Östersupportrarna drömde mardrömmar om i natt. Med upplösningen du inte kunde ha hittat på.
Häromdagen skrev jag om ett intensivt Istanbul-derby, som slutade med att en gammal Österprofil med nummer 13 plockade upp bollen med händerna. Det här intensiva isterband-derbyt slutade med att en gammal Österprofil med nummer 13 tog bollen med armen. Domare Strömbergsson tog fel beslut, insåg det snart själv. Någon högre upp borde förstå att hands-regeln är vansinnig, att det inte borde spela någon roll vem som sökte vad. Bollen på handen – straff. Nu blev det bollen på armen – gonatt. Den mest fruktansvärda av knockar.
Kalmar kunde åka hem och Nann-a med skryträttigheterna. Öster var ordentligt tillskrynklat. Andreas Thomsson brann, men löste få gåtor.
När det hade kokat färdigt droppade möra hemmahjältar ut. Det hade varit en match som inte följt logikens lagar. Och inte spelets regler heller, till slut.Emin (Emil?) Nouri stod med myssen bakochfram, såg en smula skyldig ut när han försökte förklara sitt hyss. Världens artigaste fotbollsspelare hade kommit undan med det.
Några meter bort stod polarna Velic och Vasilj. De hade hört nog med bortförklaringar, hade ännu en förlust att försöka förklara. Tredje raka torsken, andra raka mot ett rivaliserande kustlag. En ny svit som är allt annat än sweet. Bara sur och bitter. Öster är antingen eller den här säsongen, antingen oslagbara eller alltid slagna.
Mario Vasilj sa att det handlar om tro, när det går bra tror man på allt. Och tvärtom. Men nu hade man ju trott. Och lik förbannat hamnat i helvetet.
Vasilj summerade läget:
– Vad vi än gör just nu blir det skit.
Det sista äventyret
Vi skjuter väl väl bort den gångna helgens hemska inhemska resultat lite till. Och kikar på en av alla de där matcherna vi borde ha tittat på.
Ser ett lag som verkligen har anledning att förbanna sakernas tillstånd den här måndagen. Ser problem som är mycket större än några svenska. Ser någon som har upplevt båda världarna.
• • •
Det är svårt att förstå, men tio år har gått sedan Atiba Hutchinson dansade omkring på Värendsvallen på rådjurstunna ben. Då var vi övertygade om att han snart skulle dansa med de stora elefanterna. Istället klättrade “Nordamerikas Vieira” försiktigt uppåt i den europeiska fotbollshierarkin.
Först till Helsingborg (ursäkta).
Sedan till FCK.
Sedan till PSV.
Utan att någonsin bli de feta rubrikernas man krigade kanadensaren – med Trinidad och Tobago-påbrå – på. Gjorde sitt mittfältsjobb (i Eindhoven blev han till och med högerback). Gjorde det bra.
När vi skulle styra upp en Österprofiler-ute-i-världen-serie 2007 försökte jag förgäves få kontakt med Atiba i Köpenhamn. Hur många meddelanden som än lämnades kom aldrig något samtal tillbaka. Till slut åkte jag ned på vinst och förlust, och haffade honom efter en träning. Atiba verkade bli genuint glad över att han var ihågkommen i Växjö. Tackade för att jag kommit ner, pratade och mindes.
– Öster var kanske ingen storklubb, men en klubb med mycket tradition. Coacherna där var bra, speciellt teknikträningen hjälpte mig mycket. Vi försökte alltid spela fotboll.
24-åringen pratade vidare om en dröm han vägrade att släppa, den om England.
– Premier League hade varit ett trevligt steg. Det är min ambition att komma dit en dag, det ultimata målet.
I december 2012 satt representanter från både Everton och Stoke på Philips Stadions läktare. Atiba Hutchinson satt på ett utgående kontrakt. När Voetbal International frågade om framtiden sa Atiba:
– Jag fyller 30 i februari, och ska ut på ett sista äventyr. Jag blir free agent (Bosman), så det måste hända nu. Chansen finns där.
– Om något dyker upp ifrån England kommer jag inte att tveka.
Den 30 juli i år skrev han på. För väldigt obrittiska Besiktas. Tydligen hade förhandlingarna med Everton brutit ihop veckan före. Istället hade “De svarta örnarna” tävlat med Antalyaspor om signaturen.
• • •
Han kom till en Istanbul-bjässe i förvandling. 13 poäng skiljde upp till Süper Lig-segrande Galatasaray i våras. Nu forsade nya spelare in, och gamle Kroatien-coachen Slaven Bilic tog över rodret.
Atiba Hutchinson kom till ett Istanbul i förvandling. I maj hade premiärminister Recep Erdogans planer för Taksim-parken väckt demonstranterna. Snart växte protesterna, blev något annat, spred sig. Men Erdogan vägrade släppa greppet om rodret. I tårgasrökens förvirring försvann, bland mycket annat, Istanbuls hopp om att få OS 2020.
På bilderna från Taksim-torget skymtades ofta svartvita fotbollströjor. Flaggor och halsdukar. Besiktas hårdföra (men ofta humoristiska) supportergrupp Carsi har beskrivits som anti-rasistisk och allmänt anarkistisk. I protesterna tog man parti mot Erdogans religiöst präglade AKP. Under våldsamheterna den 2 juni ska några Carsi-killar ha tjuvkopplat en bulldozer utanför Inönü-stadion, och motat bort polisens vattenkanoner. De hade varit med om värre.
– Vi är vana vid tårgas. Vi äter det minst två gånger i veckan. Vi beskjuts med tårgas på bortamatcher, på handbollsmatcher, på basketmatcher…, förklarade några anonyma medlemmar för Vice.
• • •
I går var det dags får tårgas på hemmaplan. Tårgas och tårar.
Besiktas hade inlett ligan briljant. Fyra raka för Istanbuls och Turkiets traditionella tredjeklubb. Egentligen inkvalade till Europa League, tills en gammal mutskandal hunnit ikapp och Tromsö fått platsen och matcherna mot Tottenham.
Bilic var närmast helgonförklarad och Hutchinson ordinarie på den defensiva innermitten. Och Besiktas var redan sex poäng före Galatasaray.
Efter 18 minuter i går var man ytterligare ett mål före. I en Bosporen-rivalitet så urspårad att kravaller bröt ut under en rullstolsbasketmatch klubbarna emellan i fjol.
Nu jagade Atiba Hutchinson fram på högerkanten. Med sin Schenka-teknik hittade han Serdar Kurtulus, vars inlägg Hugo Almeida nickade in. Regeringen gick inte att välta, men nu verkade tronskiftet i den turkiska fotbollen vara nära förestående.
Besiktas hade hyrt in sig på arenan som aldrig tycks bli olympisk – Atatürk Olimpiyat – medan bulldozrarna rev och byggde upp Inönü igen. Till derbyt hade 76 127 biljetter sålts, flest någonsin i den turkiska ligans historia. Och det var utan några som helst bortasupportrar. Så ett sanslöst svartvitt segerrus.
Som snabbt slog över. Två gånger bedrövligt Besiktas-försvar, två gånger Didier Drogba i andra halvlek. Tre minuter in på tilläggstiden jagade Besiktas. Galatasaray-brassen Felipe Melo vansinnestacklade landsmannen Ramon de Morais Motta. Atiba Hutchinson plockade upp bollen. Han blev sist att röra den.
För medan spelarna bråkade, medan Felipe Melo och Slaven Bilici fick röda kort, nådde läktar-oroligheterna planen. En svartvit mobb vällde in, plaststolar flög, slagen ven, polisen slog tillbaka. Spelarna flydde. Matchen spelades aldrig färdigt.
• • •
I dag pratades det om tomma läktare. Invasionen fördömdes. Det mumlas om en AKP-hämnd mot Carsi, om bristfälliga och obefintliga visitationer inför matchen, om att de som stormat mystiskt nog skulle ha blivit Besiktas-medlemmar nyligen.
Många sanningar, hopplösa att bedöma. Ett Turkiet som pressas inifrån och utifrån. En klubb som lär dömas till 0–3-förlust, och kanske förlorar så mycket mer.
Och en sympatiskt 30-åring från Brampton, Ontario, som hamnat långt ifrån Växjö och Eindhoven. Som fortfarande är långt ifrån Liverpool.
Källor: Vice, Turkish-football.com, Tribal Football, Youtube, Soccerway, Svenska Fans, Daily Mirror, Hürriyet.
Konsekvent i advent
En snöig februaridag 2011 gjorde Roar Han Sen sin första Tipshallsträning.
En snöig decemberdag 2012 gjorde han sin sista.
Stidsvigs-Hansen roade in i det sista, sen drog han. Han hade sina randiga skäl att försvinna bort, in i Österhistorien. Han lyckades med allt utom avskedet. Istället satt en man i rutig skjorta i Myrans pressrum och pratade om framtiden.
Frågetecken skulle rätas ut, men det var få utropstecken. En sansad stämning. Ingen öppnade ens de framställda vattenflaskorna. Dramatiken var över, fajten färdig. När vi kom till presskonferensen tjugo i fyra låg pressmeddelandet redan där. Andreas Thomsson tar över, Divan tycks komma när han kommer hem från sitt sista Värnamouppdrag (en resa till Kanarieöarna). Det låter som en vettig lösning.
Men det är likt förbenat en lösning på ett problem. Det är ju trots allt så att absolut ingen ville byta ut Roar Hansen. Inte innan Helsingborg började tjata. Kuno ville inte svara på om han var nöjd med kompensationen, pratade om nödvändigheten av att kontrakt bryts ibland. Men sällan står tränarövergångssummorna i proportion till beloppen som byter konto när spelare flyttar.
Öster snodde en tränare från Ängelholm, den här vintern fick någon annan spela bov. Andra supportrar rasade. Kuno passade på snappa upp en ersättare när Åtvidaberg fick för sig att byta.
Trots en fin ÅFF-åttondeplats, trots fint spel. Lika många gjorda mål som svenska mästarna. Men också fler insläppta än väldigt nedflyttade Örebro. Thomsson sa själv att det talats om “en ny röst”. Det brukar låta så. Nanne Bergstrand filosoferade en gång “det viktiga är väl vad rösten säger?” Den här öländska stämman sa inte så mycket mer om det verkliga östgötska skilsmässoskälen, pratet om förändringsbehov efter sju osvåra år låter mycket som en efterhandskonstruktion. En svajigare höst är kanske närmare svaret.
Och kanske blir det Östers stora lycka. Det är en ovälkommen, påtvingad förändring som är tänkt att innebär ganska lite … förändring.
När jag frågade Thomsson om den viktigaste lärdomen från Åtvids allsvenska överlevnadsår svarade han:
– Att vara konsekvent.
Att tro på sin idé, att inte få panik om det börjar ta emot när överraskningsfaktorn falerar framåt sensommaren. Helt rätt. Öster var redan ett lag med en idé, när Thomsson funderat färdigt på spelsystem och på hur truppen ska breddas (en annan allsvensk lärdom) kan föreningen växa vidare. Även om det lät en smula förhastat när Ordföranden pratade om att bli ett av Sveriges bästa lag. Ett steg i taget.
En triangel i taget. Den nye dirigenten slog an just den tonen när han pratade om spelidé, det var bland det första Roar Hansen sa efter sin inledande Östermatch också. På baksidan av pressmeddelandet klottrade jag även ner sensationella citat som “viktigt att vara tydliga” (Thomsson om sitt ledarskap), “fyrbackslinje”, “tålamod”, “forceringsspel” och “kanter” (Thomsson om sin spelidé), “bra centrallinje” (Thomsson om sitt nya lag), “inget revolutionerande” (Thomsson om hur han skulle förändra det laget) och “helt ointressant” (Sven Johannesson om övergångssumman).
Det är den alls inte, mycket mer intressant än vilken dialekt tränaren talar. Men mest intressant är framtiden. Kuno höll med om att tränarproblematiken stört silly season-upptakten, att han hellre lagt fokus på spelarkontrakt. Att osäkerheten på bänken väckt självklara spelarfrågor.
Nu finns det ett svar, nu finns det en plan uppdragen i snön. Snart finns det assisterande också. Sedan kan kanterna vässas. Sedan kan konsekvensen börja. Kanske till och med kontinuiteten.
Substans med Sundhage
Hur trevligt det än hade varit ville vi bara in i värmen. Inte Pia Sundhage. Hon gnuggade nöjt händerna, samlade laget i en ring, log. Och gnuggade händerna igen. Här fanns något att jobba med. Eller så frös hon också.
I stugvärmen fanns en förutsägbar Champions League-kväll – hur stora problem skulle United, Barcelona och Juventus kunna få mot Braga, Celtic och Norsjälland? Men fotboll ska helst upplevas live, Jörgen Lennartsson brukar jämföra tv-matcher med att försöka följa spelet genom ett nyckelhål. Och på Myresjöhus Arena var det världspremiär för Pia Sundhages nya projekt. Uppföljaren till världssuccéerna i Peking och London.
Nästa sommar ska det bli stor Europafinal, på Friends Arena i Solna. Uppladdningen började hos gamla vänner i Växjö. Hon konstaterade att det hänt en del här sedan sist. Mer lär hända med hennes lag. Som lär ställas inför tuffare test än 26:e-rankade Schweiz, som bara blev fyra i sin EM-kvalgrupp.
Sverige behövde inte bemöda sig med kval, kan EM-ladda i relativt lugn. Och i en positiv anda. Pia Sundhage har stigit ned från sin OS-tron, för att styra upp hemlandets något stukade landslag. Hennes erfarenhet, entusiasm och energi kommer inte att lösa alla problem. Hennes ständiga knutna nävar, hennes björklundska sidolinjesinlevelse kan nog väcka en del. Hennes taktiska tänkande kan definitivt göra mycket för en blågul trupp som kört vilse, i inkörda hjulspår. Som väntat på något mer i alldeles för många år.
Förbundskaptenen fick direkt Lotta Schelin mer involverad och verkar vilja ge Kosovare Asllani utrymme att uppfylla sin väldiga potential. Men kan OS-vinnaren hitta ett vägvinnande innermittfält, ett som inte bara säkrar bakåt? Är verkligen en seg Seger segerreceptet?
4–4–2 tycks vara melodin, det låter bra. Det såg lovande ut i går. Det tog inte ens fötti sekunder innan den unga gamla Östertalangen Sofia Jakobsson gjort 1–0. Det tog inte ens fötti sekunder av andra innan Vimmerby-PSG:aren Kosovare Asllani gjort 2–0. 3–0 till slut.Bredast och bäst kändes det ändå i första, med djupledslöpande Jakobsson bredvid/framför Schelin, och Asllanis kreativitet på kanten. Sundhages största jobb blir kanske att övertyga 23-åringen om hur kul det kan vara där till vänster.
Offensiva ytterbackar hade också beordrats, och Sara Thunebro hade lyssnat. Öste på framåt. Men lämnade ytor och väldigt mycket att önska i det defensiva spelet (det är ju trots allt en liten detalj som också ligger på ytterbackens bord). Å andra sidan gav bristerna de sista försvarsutposterna möjlighet att glänsa. Speciellt mittback Berglund och målvaktstestet Sofia Lundgren, som briljerade med sin speluppfattning. De precisa skotten lös med sin frånvaro, i en match som brann till ibland men länge var ganska kylig.
Tuffare blir det, Sundhage tänker testa vidare. Med två OS-guld, med en premiärseger på pluskontot. Feelgood-faktorn är fortsatt hög. Presskonferensen efteråt var ett enda långt leende. Damfotbollsdrottningen vet precis hur en journalisthop ska behandlas – med ärlighet, optimism och humor. Här är det inte bara snarstucket snack, här är det inte bara medaljdrömmar och bisarra brandtal för ett lag som bevisligen har stora problem med det mesta. Här finns det substans i framtidspratet. För damlandslaget finns det faktiskt möjligheter att hävda sig i ett USA- och Japan-löst EM. Om de fortsätter att gnugga.
EF-terlängtat
En kväll har kommit och gått, den har blivit dag, det blev en papperstidning, det blev däremot aldrig något bloggat när alla sidor var skickade framåt halv midnatt.
Nu är det mesta redan sagt. Alla hyllar arenan, alla ondgör sig över ljudmissarna, några sågar Öster (Kvällspostens krönikör gick längst, och hade något märkligt resonemang om att Värnamo-krysset förstört chanserna i allsvenskan nästa år).
Det var precis som någon annan sa, när du sitter så nära spelet ser det plötsligt ut att gå dubbelt så fort då Karlsson/Henningsson stormar fram på högerkanten. Kanske gick det verkligen snabbare i går också, i alla fall i första halvlek. Sedan tappade de farten, sedan stannade Öster av. Och just då kom det en lång boll till en Freddy Söderberg som klättrat upp ur den där formsvackan. Och just där visade Värnamoveteranen att han kan mer än att kuta. En passning känsligare än ett Ronaldo-ego till vänster-Wihlborg.
Så kom det där vrålet vi väntat på, när allting lossnat och förlösts och allt som Växjö längtat efter blivit sant, men det var ännu mer underbart än i drömmarna tyckte Växjö och vrålade ännu högre än jag trodde att staden kunde.
Roar Hansen fortsatte att vråla – “jag blir tokig!” skrek han efter ett missat inlägg – och ännu mer galet skulle det bli. För det var precis som han sa förra veckan, det här var i grund och botten en fotbollsmatch, no more, no less. Trots sådana tränarord brukar det ofta bli så här vid speciella tillfällen, att laget som ställer till fest glömmer bort själva matchen.
Det var inte första gången i fotbollshistorien Öster glömde bort Martin Claesson, nu hittade Växjöveteranen inhoppande Dzenis Kozica och plötsligt upptäckte vi att det fanns en bortaklack också. Som vanligt när du faktiskt ser Värnamo spela undrar du hur de hamnat där långt nere i träsket.
Ingen behöver fråga sig varför Öster håller till i tabellens andra ände. Det är ett bra lag, men inte världens bredaste. I våras var flytet fantastiskt, kanske gick det för bra, i höst hackar det ibland, nu är vägen framåt inte lika rak, nu är det lite omständligare. Du jämförs alltid med det du gjort tidigare (Öster vet det bättre än de flesta fotbollsklubbar), men vi ska komma ihåg att det här laget aldrig var någon storfavorit på förhand, att det var något stort när det var rödblått i topp för första gången i maj. Det kommer att vara rödblått i topp i november också. Det kommer att spelas allsvensk fotboll här i april 2013.
Mycket höll redan sådan klass. Inte minst kvällens största stjärnor. Trots att VM-hjältar och diverse högdjur trängdes i vip-rummet i paus överglänstes de alla där ute. Ola Salos försvunna sång blev en bisak när en östfront, som samlat kraft i ett bortglömt hörn på en vindpinad vall, drog in med full styrka. East Front hade laddat för den här stunden sedan 1992. Den här magiska måndagskvällen marscherade man mot en ny front, slog läger, gjorde sig hemmastadda direkt, började sjunga och slutade aldrig. Ett stiligt, stilrent tifo vecklades ut. Hårt arbete gissar jag, arbete som lönade sig. Som var mödan värt. Den stora revanschen vrålades ut. East Front har trånat, hånats, skällts ut, deras flaggor har kastats bort, de har ofta bjudits in med armbågen (eller inte alls). Nu höll de igång när många tusen nya fotbollsåskådare var lite blyga, nu räddade de festen.
Den här matchen inte följde manus (där stod det att Fredrik Lundgrens tunga skott, på MBZ:s passning, skulle suttit i krysset på tilläggstid). Få sjöng med i Salo-psalmen. Ändå blev det en föreställning av högsta svenska klass. Vi minns ett mål, ett vrål. Vi minns en charmig 20-åring som visade sig vuxen större uppgifter. Vi minns en kväll när Öster var sig likt, men fotbolls-Växjö blev något annat. Något större. Något vackrare. När en ny dag grytt och nästan gått känns det fortfarande aningen overkligt.
Öster om Eden
Slutscen:
Först himlen: Det börjar regna.
Så planen i fokus: Alexander Nadj utsparkar lugnt bollen över sidlinjen. Brage kastar in den, försöker desperat få igång något. Det går inte.
Snabbt klipp av anslagstavlan: Klockan tickar förbi 97 minuter.
Fokus på domare Lars Olsson: Han sträcker armarna i luften, blåser av.
Svep ut över hela arenan: En kokande, 6000-sexig Värendsvall vrålar en sista gång. Till tonerna av Curtis Mayfield fortsätter kameran att svepa högre och högre över den färgglada betongklumpen. Medan en journalist hastar tillbaka mot redaktionen sjunger den gamle soulkungen ur en skrovlig högtalare:
“Move on up, towards your destination. You may find from time to time complications. Bite your lip and take a trip. Though there may be wet road ahead, you cannot slip. Just move on up.”
• • •
Ungefär så hade jag avslutat manuset till Öster–Brage, om jag fått chansen.
Exakt så blev det.
Det började en aprilsöndag 1967, Tommy Svensson gjorde ett av målen när Öster 3–0-slog Landskrona. Och Värendsvallens sista stora fest (om vi nu räknar bort nästa veckas damderby) var nästan spöklikt lik den där största festen i det förgångna. Den mytiska Brage-bataljen.
Jo, det var 20 000 färre på plats nu. Men det var lika tillknäppt, lika tråkigt, som det sägs ha varit då. Då var det en Sotare som sköt Öster till allsvenskan i den 85:e minuten. Nu fick Alexander Henningsson ett nytt smeknamn, när han sköt Öster ännu lite närmare storserien i den 86:e. Efter ett välregisserat drama.
Som ju började oerhört odramatiskt. Som började helt fel. Vilket kanske var helt riktigt.
Det var de gamla goa låtarna, “Gör som solen …“, Kronobergsmarschen. Det var en bekant visa, med ett Öster som tycktes sega sig igång så sakteliga. Men tempoökningen kom aldrig. Velic kom för lite med i spelet. På kanterna hände det för lite. Men nye Bergholtz var i alla fall bra.
För en gångs skull försökte vi inte glömma arenan, försökte inte gömma den i bakgrunden. Vi försökte ta in den ordentligt en sista gång. Och då levde den upp. En kalasbra publiksiffra på det sista partajet. Ett East Front som sjöng och sjöng och sjöng, så att Kalle Björklund (nästan) inte hördes. Men Öster stretade emot, vägrade bjuda upp till dans. Brage bröt in, ville agera party-kraschare. Lyckades nästan. Tills allt tog en oväntat väntad vändning.
Vi pratar om en arena som tagit emot både Barcelona och Bunkeflo, Roma och Rosengård, Bayern München och Bromölla, Nottingham och Norrby, IFK Göteborg och Lindome, Malmö FF och IFK Malmö och så vidare och så vidare. Cruyff och Z har gästspelat här. Framförallt, det har grävts guld, guld, guld och guld. Då håller inte historien om den avslutas med 0–0 mot Brage.
Det behövdes hjältar. Det behövdes mod. Det krävdes att Roar Hansen frångick sin byt-inte-förrän-i-70:e-minuten-regel. I den 68:e la han armen över Darijan Bojanics axlar, i den 69:e kom yrvädret från Gislaved in. I den 86:e skedde det. En dribbling, ett inspel, ett Värendsvallsvrål från förr, från fornstora dar, då ärat Oesters namn flög över jorden.
Det räckte så, sedan höll Öster ut. Dags för ett filmslut.
Nästa måndag börjar något helt nytt. Salo-psalmer istället för marscher, närhet istället för löparbanor, italiensk restaurang istället för en knölig korvkö. Och 13 poängs marginal till Halmstad, istället för “bara” elva. Det hade varit lite trist att springa in på Myresjöhuset, och behöva försöka vända en dalande resultatkurva. Nu finns det mer marginal, samtidigt som det finns frågetecken för spelet efter semestern. Utropstecknen saknas, kanske rätas frågetecknen ut där borta, där inne, där på andra sidan där gräset som skymtar faktiskt ser grönare ut.
Där ska Öster fortsätta uppåt, framåt mot sin destination. De kanske stöter på komplikationer, men det är bara att bita sig i läppen, fortsätta resa, kanske på en Växjöblöt väg, men de ska inte halka. Bara fortsätta uppåt. Framåt. För något annat alternativ finns knappast, när Myresjöhuset ska betalas av.
Men den här kvällen sköt vi framtiden framför oss. Historien kom före. Den 45-åriga, och den som bara var några minuter gammal.
• • •
Bonusscen:
Oxtorget, Växjö: En stressad journalist stannar till för en snabb burgare, på vägen tillbaka till redaktionen.
Han ser till sin förtvivlan att ett par hunnit före.
Han ser att mannen i kepsen är Tommy Svensson.
Han ler.
Fin
Inget är klart, allt är över i halvtid
2–0.
4–0.
3.
43.
När Offsides spelarkrönikör, HBK-mittfältaren Peter Nyström, skulle jämföra de 16 superettanlagen med de 16 EM-lagen blev Degerfors Polen. En smart liknelse (du gillar dem, men det räcker inte riktigt). Öster var mer givet – Spanien.
De rödblå har varit rödgult överlägsna hela vårsäsongen. Två lag som för inte så länge sedan sågs som ständiga förlorare. När Öster var i allsvenskan senast (2006) åkte Spanien i VM-åttondelen (det var senaste gången Sankt Iker släppte in ett utslagsmatchmål) och ingen höjde på ögonbrynen. När Spanien tog EM-guldet 2008 låg Öster tvåa i söderettan, bakom Trollhättan. När Spanien tog VM-guld för två år sedan var det “en jätteskräll” att Öster samma helg bortaslog Ljungskile i superettan.
Nu möts kurvorna. En konstant hög, en stigande.
I Kiev, på den uppiffade Olympiastadion, skrevs historia. Italien orkade inte hålla emot armadan. Några magiska fotbollsmoment, 2–0 i halvtid, lite blå otur (eller dumdristighet) och så var det över. Verkligen över. När det som bäst behövdes visade Spanien exakt vad man var kapabelt till. Xavi och EM-kung Iniesta visade det. Till och med Torres var på G. Då är det ingen som stoppar den här frustande tjuren till landslag.
Kvar finns bara frågan var det rankas bland tidernas största. Det är långt däruppe någonstans, som Han i Landskrona sa, det kommer att dröja tills vi ser dess like.
Överhuvudtaget har de stora fotbollsturneringarna blivit lite som tennis grand slams. Högkvalitativa favoriter, på en annan nivå, som står hela vägen. Det blir allt svårare för skrällarna att komma till tals i slutomgångarna. Ändå blev det inte finalen alla trott på, Tyskland vek åter ned sig när det gällde. Plötsligt var styrkan – trivseln och mysigheten – en svaghet, plötsligt saknades den där tjurigheten. Italien överträffade sig själv, Portugal gjorde det nästan. England och Frankrike har stora problem, av motsatta anledningar. De tre lejonen vill, men kan inte, spela fotboll. De blå kan, men vill inte.
Holland hade åter blivit Holland. Övriga medelstora länder gjorde sig inte besvär. För tredje turneringen i rad gick inget värdland vidare. Att Sverige var med är nästan bortglömt redan. Så vi släcker ner det här EM:et med en reprisbild, med Casillas och pokalen och ett rödgult glädjetjut.
Och i lördags, medan det laddades för fest långt där borta i öster, var det sista dagen på jobbet för Öster. Sista dagen före semestern. Du vet precis hur det är själv. Först tänker du “i dag ska jag verkligen få mycket gjort, så att jag kan lägga mig i hängmattan med gott samvete“. Det går över snabbt. Allt eftersom dagen går börjar du titta mer och mer på klockan. Är det inte semester snart? Nu då? Nu då?
Öster började med en spansk kvart, Denis Velic hittade Mario Vasilj och one-nilj to the Öster. Sedan orkade man inte hålla i det, Degerfors fick komma in. Eller ställa sig på tröskeln i alla fall. För precis som med Spanien glöms Östers starka försvar ofta bort när framgångarna ska förklaras. I lördags var det rödgult ramstarkt. Att Degerfors fick ha en del boll gjorde inte så mycket, Öster hade bra kontroll ändå, det hände ingenting. Velic var inte mycket inblandad i spelet, men när han involverades var han iberiskt effektiv. En sista uppryckning på slutet, till slut kunde Öster gå på semester med väldigt gott samvete.
Med en tabellrad som saknar motstycke, som är svår att greppa. Med ett ledarlag i superettan som är omöjligt att stoppa. Och fånga.
Snart ska historia skrivas på den ännu ouppiffade Värendsvallen. Två ynka matcher kvar, sedan är framtiden här. Augusti blir nostalgisk, september lär handla om allsvensk planering. Inget är förstås klart, samtidigt är det redan klart. Kuno har en jättefördel, han och tränarna kan redan nu börjar fundera på vad som behöver köpas till nästa år. Jag tror inte man ska mixtra för mycket med framgångsreceptet, inte undervärdera det här laget, inte riskera för mycket ekonomiskt. Den passningstrygghet som finns i dag går inte att köpa för pengar. I alla fall inte i Sverige.
Spanien fick en tråkstämpel på sin väg till EM-guldet. Några har ibland försökt trycka dit en turstämpel på Öster. Tur med sena mål, tur med skador. Men det är som Jocke Björklund sa när vi pratade om talangutveckling, “ju mer du tränar, desto mer tur har du“. Du orkar, du håller. Öster har till exempel mer än dubbelt så många poäng som Hammarby. Det är inte tur, det är inte otur. Lika lite som tre titlar i rad. När vi rusar ut på sommarlov står siffrorna kvar där på tavlan, de finns där om vi behöver påminnas om en väldigt vacker vardag, om verkligheten, om sanningen:
Tre titlar.
43 poäng.
En röd sommar.
Från kasst till världsklass och allt däremellan
Det var en ovanlig känsla, för första någonsin gick Sverige in till en mästerskapsmatch utan att ha något att spela för.
Och det var en ovanlig känsla när Sverige avslutade en turnering med seger för första gången på 18 år.
Då blev det ett VM-brons, nu blev det ett tröstpris. Tre poäng, vi är bättre än Holland och Irland. Ett spel som går att ta med sig in i VM-kvalet. En insats som visade precis hur Sverige ska spela. Ligg rätt. Kontra snabbt. Ha med Zlatan. Svårare än så är det inte, hoppas alla insett det nu. Därmed inte sagt att det är lätt.
Det var många tvärsäkra sågningar efter Englandsmatchen, nu finns det plötsligt hopp. Sanningen är som vanligt någonstans däremellan. Vi kunde slagit Frankrike med neuf–noll, det hade ändå inte räddat det här EM:et. Erik Hamrén gjorde misstag före premiären, spelarna gjorde alldeles för många på plan. Det finns inte utrymme för det i ett mästerskap, det är den Blochin-bistra sanningen. Hamrén har haft två år på sig, vi hade hoppats att han skulle ha kommit längre.
Frankrike-matchen är – precis som Hollandsmatchen hösten -11 – svårbedömd. När ett lag inte har något att spela för ändras förutsättningarna. Det är aldrig det samma att spela utan press. Det kan vara positivt, det kan vara negativt, det är aldrig det samma.
Nu får Hamrén åka hem och utvärdera. Gärna ihop med en assisterande tränare med erfarenhet av just tränarrollen. Det skriks om att han ska bygga ett försvar, och visst, det måste han. Frågan är vad det finns att bygga med. Olof Mellbergs magnifika match var kanske en perfekt slutpunkt trots allt. Vi måste bygga ett Bjärred/Björklund-bastant mittbackslås, och det snart. Sedan måste det hålla. Länge. Då är kanske en 34-åring inte rätt grund, hur många fransoser den svanesångs-taggade än tacklade till Toulouse i går. Kanske såg vi ändå början på något stort till slut i Kiev, när Jonas Olsson fick ordning även på landslagsfötterna.
Och det skriks – igen – om att Z är på fel ställe. Det är så lätt att glömma hur det såg ut tidigare. I går kunde det sett bättre ut långa stunder, ändå är det världsklassmålet vi minns. Som världen minns. Bakom honom ska också ett mittfält formeras. Både Hamrén och jag hade hoppats att Rasmus Elm skulle ha varit redo för den centrala rollen. Det var han inte. Blir han det? Jag hoppas det.
Det enda vi vet nu är att det blir en lugn midsommar (för nerverna). Att det väntar ett ovisst VM-kval i höst. Hamréns andra – och sista – chans. Den stora chansen. Om två år finns det inga ursäkter, då ska det där huset han tjatar om kunna överleva en fotbollsfest. Om vi blir bjudna.
Nere i Ukraina och Polen partajar Europa vidare. Portugal ska ta sig förbi Tjeckien, om de rödgröna bara vågar släppa på handbromsen och inte kör fast i något utdraget förlängningsdrama. Tyskland ska inte ha några problem mot ett överpresterande Grekland (infoga valfritt låna-bollen-skämt). Spanien–Frankrike kan bli en rysare, det handlar om vem som först klarar att växla upp, gör båda det har Spanien en växel till. Och så England–Italien. Roy Hodgsons stora stund, en taktiskt triumf mot ett land han kan?
Det skulle ge Spanien–Portugal och Tyskland–England nästa vecka. Jag tror på de drömsemifinalerna. Kanske. Jag hoppas i alla fall. Det enda vi vet säkert är att Sverige redan åkt hem.
Uppoffrande
Dealen med sambon var lika hård som rättvis.
Östertittande på lördagseftermiddagen godkändes – med Eurovisionstittande på kvällen som motprestation.
Hoppas uppoffringen uppskattas.
Nu hann Chefen före med schlagervinkeln, men om vi ska fortsätta dra paralleller med balunsen i Baku (där John Pelu förresten gjorde två mål på nio matcher för ligaåttan Revan säsongen 2011/12):
Insatsen mot Varberg var inte bergsäker, inte någon tolva. Men just en sådan där trea som du plockar från något oglamoröst ställe, sådana som blir så väldigt värdefulla när du lägger ihop dem när det är färdigtävlat. Inga nollor ännu (kanske är det Italien som krävs för det, även för Öster). Inga konstigheter (förutom den annonserade publiksiffran).
Mot Varberg kom crescendot tidigt, när Freddy Söderberg volleyförvaltade Stefan Karlssons kalasinspel. I pausen hände något, sedan hände ingenting. Att börja i högt tempo, och avsluta darrande och långsamt, är kanske ingen klassisk schlager-taktik. Det är därför Öster-riket haft så svårt att vinna i det långa loppet förut. Varbergsmatchen var precis en sådan match de rödblå kryssat eller förlorat tidigare år. En tung motståndare som malde på som ett segt ungerskt schlagerband, utan att komma till skott. Men ändå gjorde 0–1 på något vänster.
Inte nu. Nu räddade Nadj (Kuno verkade hoppfull inför förlängningsdiskussionerna) den galna bakåtnicken. Nu krigade Öster. Nu stod försvaret upp även när man föll tillbaka. Då börjar en och annan nynna “we’re going up, up, up …”
Men även om du räknar lika illa som en schlagerkommentator inser du att inget är klart, att det är evigheter kvar till euforiska uppflyttningssånger. Så här långt är det bara skönt att slippa Albanien-inspirerade klagovisor. Och att slippa schlagern i ett år. Nu har vi bara en U2-hummande Roar Hansen i blå, blå blåa skor som trampar taktfast vidare.
Intressant inne, intressant i Indien
Jag har haft två dagar på mig, men ändå inte fått ur mig något vettigt om lördagens Tipshallsdrama. Någonstans kändes det som en tävlingsmatch (tack och lov var det inte det), med publiken och prestigen. I så fall var det ingen tvekan om vem den store segraren var.
För Östers del är det väldigt frestande att (åter) dra väldigt stora växlar på insatsen. Men Tipshallen och yada yada – vi nöjer oss med att konstatera att försvaret var fabulöst, att Mario Vasilj var magnifik, att Stefan Karlssons insats får Emil Krafth-affären att framstå som extra briljant. Att David Vidarsson snart går vidare om han fortsätter skarvpassa så här. Att Denis Velic måste upp ett snäpp. Och att det finns många alternativ men ingen målgaranti framåt.
Å andra sidan, anfallsproblemen i Helsingborg är inte att leka med just nu. Är bäst att inte tänka på, om du är lagd åt det hållet.
I stället ägnar vi lite tankeverksamhet åt en Öster-fåvad av gammal modell. Som har en avundsvärd förmåga att alltid hitta något nytt. Något helt nytt.
Häromveckan rapporterade vi att Teitur Thordarson åter hade fått jobb efter den knepiga Whitecaps-kickningen i Kanada förra året.
Sedan dess har islänningen hängt “hemma” i Norge, berättar han för Vancouver Sun. Avfärdat erbjudande från första- och andradivisionsklubbar i Sverige, Norge och Finland.
Och till slut nappat på något lite mer oväntat.
– När du tittar på min karriär ser du att det inte bara har handlat om fotboll. Det har handlat om att ta sig an nya och annorlunda utmaningar och livserfarenheter, säger 60-åringen till Vancouver Sun.
Nu blir det alltså Barasat Euro Musketeers (!) i Indian Premier League.
En aning annorlunda Premiärliga.
Den indiska varianten består av sex lag och skulle avgöras i Kolkata-trakten mellan 25 februari och 8 april. Men när projektet skulle sparka igång saknades tillräckliga arenor (och ett tv-avtal). Det senaste beskedet är premiär i slutet av mars.
Då är det tänkt att TT ska coacha ett Barasat där Hernán Crespo är “ikon-spelaren”. Lagen fick välja vars en sådan vid den stora “auktionen” i februari. Man fick även välja en coach – Barasat gick på det isländska spåret. Tyckte det var värt att betala 1,4 miljoner svenska kronor (till ligan) för honom på auktionen.
– Jag gillar allting med det. Utmaningen att gå in i något nytt och annorlunda var en stor anledning till att jag sa ja, säger TT.
Bolivias (tilltänkte) VM-94-hjälte Marco Etcheverry hamnade i Siliguri (där Fabio Cannavaro är ikonspelaren). Kolkata tog Peter Reid och Robbie Fowler (som ändå sägs vara Blackpool-aktuell). I Howrah ska det gamla klassiska portugisiska råskinnet Fernando Couto hålla ordning (bland annat på Robert Pirès). Och slutligen ska passande nog Haldia Heroes ledas av 80-talshjälten John Barnes. Varje lag får bestå av max fyra utlänningar och ska innehålla minst sex indiska U21-spelare. Det låter … intressant.
Indien är förstås en outnyttjad jättemarknad, försök har gjorts förrut, de kommer att göras igen för att få 1,2 miljarder att släppa landhockeyklubban/cricketspaden. En sport där det förresten redan finns en lukrativ Indian Premier League.
Nu är det något som kallas Celebrity Managment Group som skrivit ett 30-årsavtal med det indiska fotbollsförbundet. Enligt CMG-direktören Bhaswar Goswami finns redan intresse att utöka bortom Västbengalen (där det alltså är svårt att hitta planer).
Robert Pirès säger att han får runt fyra miljoner för de sju veckornas spel.
– Eftersom jag ändå inte har någonting i Europa, varför inte testa något helt okänt? Jag har aldrig varit där. Jag är stolt över att bli den förste fransmannen som åker dit och spelar. Och åtta veckor är ingenting.
Teitur Thordarson har också skrivit ett ettårskontrakt med ligan. Han säger i intervjun med Vancouver Sun att Indienäventyret påminner om ett annat av hans gamla projekt. Det i Estland.
– När jag tog (förbundskaptensjobbet) där var det ingen som förstod vad jag gjorde där, eftersom Estland var ett helt blankt blad i europeisk fotboll.
Den gången slutade det med ett 70-placeringarshopp på världsrankingen, och Terra Meriana-korset från den estniske presidenten. Bara så att det vet i Barasat.
Åter till Ankeborg
Minisemestern är över, sorgen har bara börjat. Livet måste rulla vidare. Åter till världsliga problemen.
Till fotbollsallsvenskan.
Säsongen 2010 blev ett fiasko, fastnade i gyttjan redan från start. 2011 skulle det bli annorlunda. Det blev värre.
Mycket är egentligen positivt. Spelet är, rent subjektiv, bättre. Europaresultaten är bättre (om än inte riktigt bra). Publiken är större (ökningen är 15 procent, snittet har ökat med 1000 personer). Spelarna försvinner i vanlig ordning under sommaren, men det kommer i alla fall ersättare.
Och ändå är det knallskottskaoset som dominerar. Som satt krisstämpel på hela serien. Som fortsätter att skapar rubriker månader efter smällarna har lagt sig.
För det är så fantastiskt dåligt skött. Av alla. Alla pekar finger på alla, alla rasar, alla vill ha åtgärder, allt drar ut på tiden. Nu verkar till och med allsvenskan att göra det.
Det är september, men vi vet fortfarande inte vilken helg i oktober som serien ska slutspelas. Det kommer snart ett datum, som säkert överklagas. Och vad händer om det kommer nya knallskott? Blir vi klara före jul? Kalle Anka är det redan nu.
Stora supporterskaror står och vrålar “fotbollsmördare” åt förbundet. Intressant var hur sittplatsläktaren svarade med burop, när MFF:s ståplatsläktare satte igång under träningsmatchen Malmö–Milan (!). Ståplatspubliken skapar stämningen, inramningen, lockar de blyga sittplatsarna till arenorna. Samtidigt är självinsikten inte stor. Det är bekvämt att inte behöva ta ansvar. Hur förbundet mördat fotbollen vet jag inte.
Däremot missköter SvFF den just nu. Precis som alla andra. Tidigare under säsongen var det smädningsdebatten, den plötsligt nolltoleransen mot domarhån. Som försvann lika plötsligt igen. Nu är det otydliga beslut, otydliga krav. Som bara väcker nya frågor.
Till nästa år måsta alla – förbund, klubbar och supportrar – sätta sig ner. Röka fredspipa. Åtminstone försöka komma fram till en gemensam lösning. Hur får vi bort läktarproblemen? Vad är en lämplig åtgärd när något ändå händer? Ska vi verkligen fortsätta att stoppa matcher? Pipstunden lär inte bli av. Men måste bli det. Annars blir det så här igen. Blir ännu värre.
Den här säsongen får vi bara hålla tummarna för att inget mer händer. Att det inte blir några fler affärer. Antagligen förgäves. Bäst att hålla julafton öppen.
Kontinuitet, Conny och kassa kalas
Var börjar man?
Var slutar det?
Det har varit en överjäkligt lång jobbdag och -kväll, och nu när den är slut är det dags att försöka samla ihop till en sista ansträngning. Någon slags analys.
Men det blir mest egna minnen. Stirrande på bilderna från guldfesten, med ett fånigt leende. Ett försök att förstå.
Så här är det: jag växte upp tre mil utanför Malmö, diggade Martin Dahlin och Jonas Thern men fastnade aldrig för Malmö FF. I stället fick jag syn på Helsingborgs IF i en division 2-tabell. 1988 måste det ha varit. Då var jag fast. Det blev en rolig resa.
1998 skulle vi vara framme första gången. Guldläge inför avslutningsomgången, borta mot Häcken som redan sågats av. Okej, Peter Wibrån var inte med, men det skulle ju gå ändå. Jag pluggade i USA på den tiden, hade varit och köpt en flaska väldigt billigt bubbel och steg upp klockan mitt-i-natten en söndagsmorgon för att följa den allsvenska upplösningen på en seg modemlina. Det gick åt skogen. Bubblet fick blandas ut med apelsinjuice helgen därpå.
1999 var det dags igen. Den här gången struntade jag i att följa avslutningsmatchen mot Blåvitt. Åkte till Las Vegas istället, och spelade black jack bredvid en karaktär som kallade sig Big Daddy och var misstänkt lik Sir Bobby Robson. Kom hem på söndagkvällen, helt ovetande. Då hade Helsingborg varit svenska mästare i ett dygn.
Sedan kom Champions League, sedan kom avgrunden, sedan kom Kungen hem, sedan kom inte så mycket mer. Förrän Conny Karlsson dök upp.
Vi skakade på huvudet. Två år tidigare hade han ju varit aktuell för Öster – i division 1. Väldigt aktuell, till och med. I Helsingborg var oskarshamnaren en nödlösning.
En iskall premiär 2010 gav en sensen seger mot Brommapojkarna, för ett Henrik Larsson-löst HIF. Det fortsatte så. Och så en novembersöndag satt jag vid ett restaurangbord i paradiset (även känt som Praia da Pipa), i Brasilien. Med några få timmars sömn i kroppen, med Atlanten några meter bort, med festen runt hörnet, medan en cd sambatolkninar av Rolling Stones-hits gick på repeat. Jag tryckte uppdatera, uppdatera på iphonen. Det gick åt skogen, Helsingborg höll inte hela vägen, Malmö tog guldet.
Redan före säsongen 2011 försvann Marcus Lantz och Joel Ekstrand. Sportchefen från Braås, Jesper Jansson, var lugn. Helsingborg trummade på, spelade inte alltid bra men vann. Sedan fortsatte folk att försvinna. Jesper Jansson var lugn. Helsingborg ledde allsvenskan.
Ironiskt nog var nyckeln till segrarna kontinuitet. Det kan betyda mer än att envist hålla fast vid vissa spelare. Det handlar om att behålla en idé, att sakta utveckla den. Och om att ha seriens bästa målvakt (att Pär Hansson är kvar visar hur orättvist målvaktens liv kan vara) och innermittfält (Jabusläktingen May Mahlangu har stundtals varit fantastisk).
Alla motståndare vek ned sig. Malmö fick en reaktion på guldet, AIK var tvunget att sälja Bangurorna och Elfsborg… Elfsborg trivs bra hemma på plastgräset, håller sig helst där och berättar gärna att man egentligen är bäst. Är lite för fina i kanten för att ta i, för att smutsa ned sig på naturgräset utanför Borås. Då slutar det med frustration, titeltorka, ett embarmligt Europa League-fiasko (man kom aldrig ens till Europa, bara till Norge), rasismanklagelser och armbågar. Det var inte vackert.
Och det var inte enligt planen. Det skulle ju inte gå att säkra guldet redan den här helgen. Jag skulle ju jobba, skulle ju redigera. Först verkade det inte bli något guld, sedan blev det det. Jag hann titta lite snabbt, sedan var det tillbaka till datorn. Det blev inget guldfirande den här gången, inte den här dagen. Det är så det ska vara.
En bön för Haiti
När Tottenham spelade 0–0 mot Hull i går saknades bortalagets amerikanske anfallare Jozy Altidore. Han – ett av den amerikanska soccerns stora framtidshopp (i alla fall för något år sedan) – hade annat att tänka på.
Förra helgen var det mesta som vanligt för Altidore. Han twittrade om det eländiga engelska vädret och om en ny italiensk restaurang i Hull. I tisdags kom så beskedet om den fruktansvärda jordbävningen i Haiti. Altidores föräldrar hade lämnat landet på 70-talet, men många av hans släktingar bor kvar. Eller bodde. För Altidore har ingen aning om vad som hänt hans morbröder och fastrar och kusiner och kusinbarn. Om de överlevt, eller fanns bland de tusen och åter tusentals döda som just dumpas i omärkta massgravar.
– Vi ber, det är allt vi kan göra eftersom det är väldigt svårt att kommunicera med Haiti, sa Altidore i en intervju i torsdags. – Jag vill åka dit nu och hjälpa till på vilket sätt jag än kan.
Han fortsatte att berätta om sina tidigare besök på ön Hispaniolas västra hälft, om hur folket hade verkat klarat av att resa sig efter årtionden av elände.
För skräckhistorierna som just nu ramlar in från Haiti är inte de första som författats där. Under far och son Duvaliers diktatur (1957–86) försvann folk i drivor (läs Graham Greenes The Comedians för att förstå). Till exempel Joe Gaetjens, fotbollshistoriens mest lyckade haitier – och amerikan.
Gaetjens pluggade redovisning och extraknäckte som diskare i USA när han blev uttagen att spela VM 1950 för sitt nya hemland. I matchen mot England nickade han in det enda målet och ordnade VM-historiens största sensation. Sedan försvann han in i obskyriteten. Han spelade något år i Racing Paris, men återvände så småningom till Haiti och startade en kemtvätt. I juli 1964 tvingades han in i en bil av “Papa” Docs milis Tonton Macoute, och där slutade också spåren av Gaetjens.
Men tillbaka till dagens hopplöshet. Gaetjens efterföljare Altidore gör det lilla han kan, i torsdags satte han sig i bilen och körde flera timmar genom snön, för att kunna intervjuas på CNN i några minuter. Samtidigt som han fortsatte att twittra; berättade att Tiger Woods skickat ett fraktplan med ett mobilt sjukhus och uppmanade oss andra, vädjade på sina bara knän:
“Tänk dig in i deras situation, tänk hur rädd och uppriven du hade varit. Snälla, gör vad ni kan för att hjälpa dem. Jag ber er.”
Tårar och tro
…och på det 52:a skedde det.
Och därför stod Evighetsmaskinen och beställde, fortfarande med guldhatten på, på en snabbmatsrestaurang på vägen ut från Malmö vid sextiden i går kväll.
För två år sedan (minus två dagar) hängde vi med East Front till Enköping, en 90 mil lång ångestfylld resa som slutade med den största nesan i Östers historia. I går reste sig de rödblå igen.
Och då, klockan 16.50 när jag hade skickat iväg den sista webbrapporten – den där jag bröt mot en av mina allra heligaste principer och använde ett, två, tre (!) utropstecken – när spelare, ledare och samma supportrar som suttit där med tom blick på träplankorna i Enköping var en enda kraft på väg uppåt (mot superettan, mot himlen) och lyckan var sådär fantastiskt total som den bara kan vara en ruggig höstdag i fotbolls-Sverige, då fick jag en tår i ögat.
Ett oerhört vackert ögonblick.
Efter en säsong som varit allt annat än vacker.
När jag satt på Österkansliet och grillade (nåja) de nya tränarna dagarna före seriepremiären sa Ludde:
– Vi måste bli jämnare, undvika dipparna när vi egentligen är bättre än motståndarna men inte kan knyta till säcken. Målsättningen är att bli stabilare än förra året.
Det gick väl sisådär med det.
Vi pratade om den upphaussade inledningsmatchen mot Limhamn/Bunkeflo. Otto sa:
– Klart att en bra start är viktig. Men serien är lång. Alla matcher är värda lika mycket.
Jag – och Ludde – log. Men han hade rätt. Till slut var det fem mål som tog Öster uppåt. Varje match, varje mål, varje minut kom att spela roll till slut.
Det hackade direkt (1–1 (!) mot LB, förlust mot Sleipner)). Sedan 12–1 på tre matcher. Sedan fem poäng på sju matcher (bland annat en minnesvärd förlust i Torslanda och bottennappet i Värnamo). Sedan vändningen mot Motala, segrar på båda sidorna sommaruppehållet. Så tre raka. Och så den sanslöst skakiga slutspurten, med tre raka hemmaförluster och himmel-eller-Häll-vete-matchen mot Sleipner, och med vändningarna i Rosengård och Frölunda. Och med en avslutning som i vanlig ordning kunde slutat precis hur som helst, ända in i slutminuterna.
Vi ska komma ihåg att årets lag var en märklig mix. En rödblå röra, som Carl Bildt skulle sagt. Två helt gröna A-lagstränare, rutinerat folk som Bild och Vasilj, dyra förvärv som Moberg, en annan anfallare som för något år sedan höll till i den argentinska fjärdeligan, några talanger som aldrig tagit det sista steget – och ett gäng ungdomar från BK, Norra och Myresjö som har alla förutsättningar att ta just det steget. Allt ihopsatt av en oavlönad “sportsligt ansvarig”. Det gick vägen, och för det är vi alla tacksamma.
Men när baksmällan lagt sig i dag är det förstås dags att titta mot framtiden. Själv överlåter jag det åt Chefen. Konstaterar bara att man måste vara ödmjuka nu, måste konstatera att det var just fem mål som gjorde att Öster vann en riktigt dålig söderetta. Att det gjordes nybörjarmisstag av tränarna (dock: segermålet kom med 4–3–3…), och massor av misstag av spelarna längs vägen. Att man måste lära sig av dem. Och aldrig glömma bort Limhamns IP, Rosengårds IP och Lindavi. Veta att de alltid väntar där runt hörnet igen, om man inte behåller fokus. Att allting kan försvinna lika snabbt som (den billiga) whiskeyn i Östers omklädningsrum i går.
Samtidigt är förstås ingen i fotbolls-Växjö nöjd med att vara ett superettanlag heller. Kan Åtvid kan Öster. Speciellt med en riktig arena. Jag minns vad Ludde sa där på kansliet, när jag frågade om allsvenskan var målet på sikt:
– Det är visionen, definitivt. Men först måste vi etablera oss i superettan i så fall. Vi ska göra det här lugnt och stilla, tidigare har det gått lite väl fort här ibland.
Men i går kväll, efter lyckoruset i Limhamn, då skyndade man sig nog bara med matbeställningen. Och skickade förhoppningsvis en tacksamhetens tanke åt Kristianstadhållet.
O-K
Några dagar efter OS förra året satt jag på en restaurang i Qingdao, och mumsade på en fisk som halvtimmen tidigare simmat omkring i akvariet bredvid.
Framför mig satt ett välförfriskat kinesiskt sällskap.
De noterade det exotiska inslaget på restaurangen, undrade var tusan jag kom ifrån. Sverige hade de ingen vidare koll på. Först. Men så trillade poletten ner hos en av dem.
– Ah, Ruidian! Larsson! Number 17!
I går kom beskedet, för en gång skull utan någon tvekan. Kungen abdikerar.
Det kan han göra med gott samvete, när vi sitter och suckar av hänförelse över vad Zlatan hittar på ska man minnas att Henrik Larsson redan har gjort det mesta. Och lite till.
VM-medalj? Check.
Champions League-seger? Check.
Bäste målskytt i Europa? Check.
Han valde att delge sitt beslut i ett pressmeddelande, hade man frågat om honom personligen om hur han skulle sammanfatta sina 18 år i elitfotbollen hade det väl blivit ett:
– Nääää, de var väl O-K.
Några månader före VM i Tyskland satt jag i en hotellbar i Liverpools lite mindre lyxiga kvarter. En skotte med bister uppsyn, ordentlig kroppshydda coh rakad skalle frågade var jag kom ifrån.
– Sweden! Like that f***ing c**t Henrik Larsson?!?
Han höll på Rangers visade det sig. Jag berättade aldrig om mina känslor för Helsingborg.
För oss återstår att placera in Larsson på listan över Sveriges största. Braås störste är säker, och tycker att nummer 17 är etta.
Jag tycker att han är med på listan, med i toppen, definitivt.
Med Gre, No och Li. Och någon till från den generationen? Zlatan så småningom, när han summerar en karriär som ännu rymmer ännu större framgångar.
Sådana som Henrik Larsson upplevde för några år sedan.
Och hur otroligt stor vi än tycker att Henrik från Helsingborg är, är han så oerhört mycket större i ena halvan av Glasgow.
• • •
För att tacka nej måste man väl i och för sig fått en fråga först, men Svennis i landslaget – Nott. Lika bra det, han är egentligen mest en Lagerbäck med snyggare kostym.
Från smp.se 2009-2013.