Med hjärta för idrotten

– Henne blir det svårt att hålla borta från laget.
Februari 2001. Växjö Queens har slagit Nässjö i basketens näst högsta serie, och coachen Johan Wrent gläds åt 13 poäng av en 17-årig debutant. Johanna Nilsson förstår inte varför alla frågar om hon var nervös. Hon har ju laddat sedan hon var tio för den här dagen.
Och ett decennium senare är hon mycket riktigt kvar.
Växjö Queens är kvar i söderettan. De har hunnit nå himlen (damligan), och komma ordentligt ned på jorden igen. Johanna Nilsson, och flera av lagkamraterna från debuten, har hunnit tröttna och sluta. I höstas började flera av dem igen.
Johanna vill inte gå med på att hon är någon slags mamma i laget. Mer en storasyster. I hemmamatchen mot Norrköping dröjer hon sig kvar på planen efter den öronbedövande halvtidssignalen. Förklarar något för tio år yngre Marta Radinovic-Lukic. Efter pausen sänker Marta tio raka poäng. Queens glider ifrån till säsongens femte seger.
Johanna Nilsson kommer in från bänken, spelar aggressivt och bra försvarsspel. Gör det hon ska, är ”en jobbig jävel”. Framåt går det lite tyngre. Men hon attackerar där också. Sätter fyra straffkast. Går i backen. Reser sig igen.
Som vanligt.

• • •

Det började i maj i fjol, efter ett nattpass på jobbet. Johanna Nilsson svimmade. Hon trodde det berodde på att hon inte ätit tillräckligt.
Men det slutade inte.
När som helst kunde hon förlora medvetandet. Ibland tuppade hon av helt, ibland var hon ”i någon slags gränsland”. En gång svimmade Johanna när hon var ute och sprang. När hon kvicknat till igen sprang hon hela vägen hem.
För det mesta mådde hon bra efteråt, var bara lite trött. Så det kunde väl inte vara så farligt? Johanna jobbar som sjuksköterska, hon borde ju veta.
– Du bagatelliserar dina egna problem, tänker att det inte ska vara något allvarligt. Du drar dig för att söka vård, vet att de som jobbar där har så mycket att göra.
Till slut kom hon i alla fall iväg till vårdcentralen. Där hon berättade att hon svimmat. 13 gånger. Inget fel hittades. Johanna gick hem igen. Fortsatte att svimma.
Tidigare på våren hade hon bestämt sig för att återuppta basketen, som hon slutat med ett år tidigare. Även under uppehållet hade hon tränat mycket. Tidigare hade hon jobbat på den kardiologiska avdelningen, och tanken att det kunde vara något fel på hjärtat slog henne. Men ingen i släkten hade haft hjärtproblem. Och hon hade ju alltid tränat hårt; under ligaåren kunde laget köra 14 pass i veckan (och Johanna brukade springa hem då också).
En kompis som jobbade kvar på hjärtavdelningen fortsatte dock att tjata. Så Johanna gick dit i september. Berättade att hon svimmat. 30 gånger. Hon fick en liten dosa inopererad under huden, som skulle mäta hjärtrytmen. Johanna gick hem igen. Nästa dag svimmade hon. Och dagen därpå. Och dagen därpå.
När hjärtfrekvensen för de dagarna lästs av kallades Johanna in. Hon fick höra att svimningarna berodde på att hon drabbades av hjärtstillestånd.
– Jaha, de varade väl i några sekunder, tänkte jag. Men det var i 30 sekunder …
Så den här gången fick Johanna inte åka hem. Hon lades omedelbart in på hjärtintensiven. I väntan på en pacemaker.

• • •

Dunk, dunk, dunk.
Inte ett hjärtas slag, utan basketbollar som dunsar tungt i Teleborgshallens golv. Vardagsträning. Träningsvardag. Växjös drottningar är bara sju den här torsdagskvällen, men Johanna Nilsson är glad för att jobbet inte stoppat henne från någon av veckans träningar
– Johanna tillför oss en extrem träningsvilja. Med den attityden är hon väldigt viktig. Hon blir en trendsättare, när hon alltid kommer hit för att köra stenhårt, säger Queenscoachen Mattias Lundgren.
Själv har hon höga krav på sig själv. Inför Norrköpingsmatchen beklagade Johanna sig för lagkamraten Cilla Andreasen:
– Tidigare kände jag mig som en Duracellkanin, jag kunde springa hur mycket som helst…
– Men det gör du ju fortfarande!
De tre veckorna efter att pacemakern satts på plats höll Johanna på att bli tokig. Hon fick inte träna. Bara promenera. Hon tittade oroligt på den tydliga utbuktningen under vänster axel, på stygnen, undrade lite hur det skulle gå med basketen. Lite.
– Jag hade ju bestämt mig.
På den första träningen i oktober deltog hon bara i skottövningarna. På den andra var hon med på allt, utan att tänka efter. Pacemakern var lite i vägen i början, huden var fortfarande öm. Första gången hon fick en smäll där blev hon lite orolig. Skulle pacemakern stanna? Men den var okej.
Den 17 oktober spelade hon sin första match på ett och ett halvt år, i Norrköping. Nu var hon nervös. Mer nervös än någonsin. Men det gick bra. Växjös nummer fem spelade 25 minuter och satte fyra poäng.

• • •

Då och då känner hon att det är pacemakern som ”slår” hjärtat.
– I början var det lite obehagligt. När den stimulerar kammaren känns det lite mer.
Hon har lärt sig leva med pacemakern. Lärt sig sova på höger sida istället, och vet att hon kommer att ge utslag i flygplatsernas metalldetektorer.
Fast helt överens är hon och pacemakern inte ännu.
– Jag känner mig lite mer andfådd. Tränar jag känner sensorn av att jag har en högre puls, och ibland hänger den inte med när jag försöker komma ner i varv. Det tar längre tid att nå den lägre pulsen än tidigare.
Sådant går att justera, utan att ens gå in i själva pacemakern. Först om sex till tio år behöver batteriet bytas ut.
– Jag är inte så tjock där den sitter, så visst syns och känns den lite grann. Ibland tänker jag att jag vill slita ut den, vill vara som vanligt. Men den räddade ju mitt liv, så det får gå. Jag har fått en gratischans.
Läkarna tror att problemen beror på en sjuk cinusmuskel. Varför den slutat fungera vet de däremot inte.
– De kan inte riktigt svara på det. En läkare sa att det kan bero på att man har tränat väldigt mycket i unga år, när man varit förkyld eller haft feber. Och det är kanske en uppmaning till unga idrottare att de ska ta det lugnt när de inte mår bra.
Att det tog så lång tid innan problemet upptäcktes blev också en läxa.
– Det var mina kontakter som gjorde att jag fick de här extra undersökningarna. Jag kanske skulle ha stått på mig mer själv på vårdcentralen. Men jag mådde ju så bra, kanske skulle jag ha överdrivit lite… Jag har pratat med vårdcentralens chef efteråt, och de tyckte väl inte att det hanterats riktigt.
Annars vill hon helst inte grubbla för mycket på vad som kunde ha hänt.
– Visst har tanken kommit, att hjärtat inte skulle börjat slå igen. Men jag tror inte du ska tänka för mycket på det. Det var någon som inte tyckte att min tid var ute.
En klyscha kanske, men man får perspektiv på livet?
– Ja, du förstår att vissa saker du håller på att älta är rätt så fåniga egentligen. Att du ska försöka leva, inte bara existera. Och göra det du vill.
Och du ville spela basket?
– Det ville jag faktiskt. Och det gick ju.

• • •

– Första skidturen var katastrof. Andra turen var… också katastrof. Nu går det, men det går inte så snabbt.
En av de första förmiddagarna i februari. Ett träningspass inför den första söndagen i mars.
Vid Vais-torpet spänner Johanna Nilsson på sig längdskidorna, för en elvakilometersrunda. Termometern säger en plusgrad. De som redan åkt säger ”bakhalt”.
Några dagar tidigare, mot slutet av intervjun i hennes kök på Kampen, frågade jag Johanna vad hon gör när inte jobbar eller spelar basket. Hon berättade att hon börjat åka skidor. Att hon och sambon Emil varit och åkt en tävling i Nybro dagen före. Att målet är Vasaloppet. Alla nio milen.
– Det var väl idén om en svensk klassiker som hägrade.
Hittills har det blivit runt 20 träningsmil (den här onsdagen kör hon fem kilometer till, efter den första turen). När hon glidit ned för den första, branta backen säger Johanna:
– Du ramlar ibland. Men det hör till.
Vi går åt vårt håll, Johanna stakar iväg. Några sekunder senare hörs en duns. Johanna Nilsson reser sig snabbt, kör vidare.
Som vanligt.

Ur Smålandsposten den 10 februari 2011.