På fritiden gillar han att jaga vildsvin.
På lördag inleder Andy Schleck jakten på Alberto Contador. Luxemburgaren ska fälla cykelvärldens störste. Som många tycker är riktigt grisig. Som andra tror är offer för en kontaminerad ko.
Tour de France blir tre veckor av blod(prover), svett och tårar. Och dårar. På och bredvid vägarna. Om några månader vet vi kanske till och med vem som vann.
• • •
Det började 1905. Tävlingen var inne på sitt tredje år, och Tour de France-fadern Henri Desgrange tyckte att det behövdes något mer. Berg!
René Pottier kom först över Ballon d’Alsace i nordöstra Frankrike. 1906 kom man till Alperna. Legenden (och Cycle Sport) berättar om hur den överlägsne Pottier hann stanna till i 45 minuter på ett kafé, och dricka en flaska vin. När klungan till slut dök upp hoppade han upp på cykeln igen, och körde ifrån en gång till.
20 år senare satt Ernest Hemingway i Paris och tittade på cykel. Han skriver om det i A Moveable Feast, om besöken på velodromerna – på Parc des Princes såg ”Papa” giganten Gustave Ganay förolyckas. Och om de ”förunderliga landsvägsloppen i bergen”. De som till och med Hemingway sa sig ha svårt att göra rättvisa i skrift.
Jag förstår honom. Själv fastnade jag på allvar för cykeln – för Touren – 1996. På danska TV2 flög den tunnhårige ”Örnen från Herning” fram. Bjarne Riis bröt Miguel Indurains järngrepp om den gula tröjan. När han nådde Köpenhamn hyllade 40 000 på Rådhusplatsen. 2007 erkände Riis att han varit epo-dopad.
Så fortsatte det. En måndagseftermiddag i maj bestämde jag mig för att (åter) skriva om Giro d’Italia. Om att allt inte var så nattsvart som svensk media ville få det till (nu heller). Jag slog på Girots tredje etapp. Fick snart se den fruktansvärda bilden på Wouter Weylandts blodiga ansikte. När de andra cyklisterna nådde mål var den belgiske 26-åringen redan död. Jag stängde av igen. Gick hemåt. Den förste jag mötte var en tränande cyklist, i full mundering. Innan jag hunnit hem hade jag mött en till. Cykelsporten rullade vidare. Den här gången också.
• • •
René Pottier kom undan med en pava vin. Alberto Contador kan falla på en köttbit.
Spanjoren vann sin tredje Tour i juli i fjol – med clenbuterol i blodet. Visade det sig i september. När vi når juli 2011 har någon dom fortfarande inte fallit. Under tiden har Contador bytt till Bjarne Riis Team Saxo Bank-Sungard. Spanjoren vann Girot överlägset, han är favorit i Touren. Fäller den internationella skiljedomstolen CAS honom i augusti kan tre tunga titlar ryka.
Själv hävdar Contador att han fått i sig clenbuterol när han åt en (spansk) köttbit på den sista vilodagen i Frankrike. En osannolik historia. Som mycket väl kan vara sann.
Contadors kronobergske lagkamrat tror honom.
– Jag hörde om en undersökning de har gjort i Belgien. 30 personer fick äta kött, och två av dem testades positivt för clenbuterol efteråt. Tydligen är vissa personer känsligare än andra. Clenbuterol är förbjudet i Europa, men tillåtet i länder som Mexiko. Så det är inte alls konstigt att man kan få i sig det. Det sätter oss alla i en skitsituation, sa Gustav Larsson i oktober.
Den utdragna väntan på domen sätter hela sporten i en hemsk sits. Contador gör förstås rätt som tävlar. Oskyldig till motsatsen bevisats och så vidare. Fälls han är det en av cykelsportens största skandaler (och konkurrensen är hårdare än Alpe d’Huez-klättringen).
• • •
Men åter till själva cyklandet. Till Andy Schleck. Till ännu en Contador-kontrovers…
På väg uppför Port de Bales i fjol förlorade Schleck (då i Saxo Bank) den episka tvekampen om Touren. När han tappade kedjan. Contador ryckte åt sig en ledning på en minut, och höll den till Paris. Om han såg att Schleck hade teknikstrul? Bara Contador vet. Igen.
Och även här är det inte alla som tror honom. Därför är svärmorsdrömmen i Leopard-Trek-tröjan cykelvärldens favorit 2011. Schleck, 25, har en superlojal storebror vid sin sida (i alla fall inledningsvis, i fjol lyckades Fränk bryta nyckelbenet på en tidig kullerstensetapp).
Andra det pratas om är den allt offensivare australiern Cadel Evans (BMC). Om spanske OS-mästaren Samuel Sanchez (Euskaltel-Euskadi). Och om brittiske brutalsprintaren Mark Cavendishs jakt på etappsegrar – vid 26 år är han redan tolva på tidernas Tour-lista med 15, 19 bakom ettan Eddie Merckx.
Det pratas och pratas. Alberto Contador cyklar. I Italien var den uttryckslöse 28-åringen löjligt överlägsen. Gustav Larsson tror på honom här också. Jag är beredd att hålla med, Schleck saknar killer-instinkten och tempo-tempot. Tror jag. Tour de France 2011 är Contadors att förlora. Två gånger om. Enda reservationen är slitaget efter Italien. Ingen har tagit Giro-Tour-dubbeln sedan Marco Pantani 1998.
”Il Pirata” dog sex år senare, dopningsmisstänkt och deprimerad. Den här gången hoppas vi på en levande Tour. På en ren Tour.
Kanske är det en fåfäng dröm. För drogerna och döden fanns ju där redan när 1900-talet var ungt.
Men cykeln har också alltid varit så mycket mer. Hemingway såg det, vi kommer att de se det de närmaste tre veckorna. Den närmast smärtsamma skönheten. Som ibland bara blir smärtsam. Kanske stänger vi av. I några dagar. För cykelsporten reser sig alltid, kämpar alltid vidare. Genom skiten. Och vi tar rulle.
Ur Smålandsposten den 30 juni 2011.