Det är den största matchen för det minsta landet.
Iran–Guam. Igen.
Första försöket gick sådär.
Guam hade stått vid sidan länge, hade tvekat. Doppade till slut tårna i den stormiga ankdam som var det asiatiska VM-kvalet i fotboll. Det var november 2000. Nybörjarna satte kurs mot Teheran, debuterade mot Iran med sina Bundesliga-stjärnor. 0–19. Två dagar senare 0–16 mot Tajikistan. Plats 200 på världsrankingen. Det skulle dröja innan de vågade sig tillbaka.
Försök hitta Guam på världskartan. Försök igen. Finn Filippinerna, fortsätt österut, rakt ut i Stilla havet.
Ön är sju mil lång, 14 kilometer bred. De första européerna här var Ferdinand Magellan och hans besättning, 1521. De mötte chamorro-folket som bodde i byar längs med den fiskrika kusten, och reste de märkliga latte-stenarna över sina döda. Snart hade spanjorerna både koloniserat och katoliserat ön. USA tog över 1898, efter det spansk-amerikanska kriget. Japan tog temporärt över under andra världskriget. För soldaten Shoichi Yokoi var det allt annat än tillfälligt, han gömde sig i Guams djungel till 1972. Tio år senare röstade guamianerna om sin framtid – de kom fram till att ön inte borde bli en amerikansk delstat, utan få samväldesstatus. Ännu har inget hänt där, Guam förblir ett “icke-inkorporerat” territorium.
Som vanligt går utvecklingen inom idrotten fortare. Där skapade Guam sin egen identitet. Och skapar nu en ny.
Fast fotbollen var länge en marginalsport. Guam spelade sin första landskamp 1975 (0–11 mot Fiji), blev Fifa-medlem 1996, framträdde sporadiskt, föll mot Nordkorea med 0–21 2005. Det skulle kunnat hävdas att resultaten var logiska för en ö med 162 000 bofasta, klart färst i den vida asiatiska konfederationen.
Entusiastiske förbundsordföranden Richard Lai höll inte med. 2012 rekryterade han Gary White. En 37-årig Southampton-son som kryssat världen runt; spelat i Australien och coachat Brittiska Jungfruöarna samt Bahamas. Guam fick ett smeknamn (Matao, ett chamorro-ord för mod) och Fifa-pengar att anlägga fotbollsplaner. White begav sig till USA på spelarjakt. Hittade bland andra LA Galaxy-backen AJ DeLaGarza. Guam började vinna. Vågade sig till slut ut på djupt VM-kvalvatten igen.
Hemmamatchen mot Turkmenistan den 11 juni i år var mångfaldigt historisk. Till exempel var det första gången Guams fotbollsförbund sålde biljetter (!) till en match. Sålde bra, tusentals åskådare trängdes runt planen på träningscentret i Dededo. Turkmenerna gjorde självmål, och så var dagen än mer historisk. Eftermiddagssolen sken, de nya stjärnorna stannade kvar och skrev autografer.
Fem dagar senare slog Guam miljardlandet Indien med 2–1. Gary White berättade efteråt att spelarnas segerglädje grumlats av baklängesmålet på tilläggstid. Det räckte ändå till ledning i en haltande grupp D-tabell, efter att Turkmenistan nått 1–1 hemma mot Iran.
Plötsligt var Guam på fotbollsvärldens läppar. Lagkaptenen Jason Cunliffe, 31 – som har en amerikansk far och en mor från Guam, som debuterat i Challenge Cup 2006 när Guam föll med 0–11 mot Palestina, och som i dag kombinerar spel i Rovers FC med sitt bankjobb – berättade gärna. Om ett nyvunnet självförtroende. Om en återvunnen stolthet. Om hur spelarna numera sjunger nationalsången och läser en chamorro-ed inför varje träning.
– Vi har handskats med kolonialismen i tre-, fyrahundra år. Nu har vår lokala kultur fått ett uppsving, inte bara inom fotbollen. Guam är väldigt västifierat, men det är bra för oss att komma ihåg varifrån – och ifrån vem – vi kommer.
I Japan och Kina pratades det om Gary Whites tränarkvalitéer. Själv var han inte blyg, sa att det långsiktiga målet var giget som Englands förbundskapten. Mindes en barndom som han tyckt var för ordinär.
– Jag ville aldrig vara vanlig.
Andra försöket. Guam är åter i Iran, avspark halv fem i eftermiddag, svensk tid. Det har gått ett och ett halvt decennium sedan förnedringen. För Guam måste det kännas som ett millennium. Matao har klättrat till plats 146 på rankingen.
Samtidigt som världen utanför rör sig lika trögt nu. Det må vara Iran–Guam i fotboll, men i politiska termer är det den islamiska republiken mot ett USA-territorium. Kärnenergiavtal eller inte, amerikanska medborgare passerar inte igenom den tullen hur som helst (och vice versa). I förra veckan hade Guam-laget fortfarande inte beviljats visum. Efter påtryckningar från det asiatiska förbundet löste det sig mirakulöst.
Och efter en 24-timmarsresa från träningslägret i japanska Osaka landade Guam i Teheran i förrgår. Ett gäng perser väntade på flygplatsen med blommor. Gary White berättade att fysteamet sett till att spelarna stretchade under mellanlandningen i Qatar.
Men hur väl förberedda öborna än kommer, hur gärna vi än vill skriva vidare på den här Söderhavssagan, väntar verkligheten runt hörnet. Iran pressade Argentina i fjol, spelade (hyfsat) jämt mot Sverige i Solna. Guam har fortfarande långt kvar på sin resa. Det blir inte 19–0 i dag, men Team Melli måste vinna. Bara gruppvinnaren är garanterad att få VM-kvala vidare.
Gary White är ändå nöjd. Han infriade målsättningen.
– Vi ville leda gruppen, för då skulle den här matchen bli viktig. Hade vi legat sist hade Iran inte tagit den på allvar. Nu har jag gjort olika intervjuer med iranska medier, nu tar de oss seriöst. Vi hoppas att det blir 128 000 åskådare på Azadi-stadion (som dock “bara” tar 84 000 nuförtiden, reds anm). Det är det vi vill, vi fruktar inget. Sådan är tron och mentaliteten i vårt läger. Spelarna är så redo de någonsin kommer att bli för en så här stor match.
Källor: CIA World Fact Book, fifa.com, Guardian, These Soccer Times, When Saturday comes, Guamepedia, Pacific Daily News, teammelli.com, Soccerway, RSSSF.
Från den 3 september 2015.