Joachim Björklund nådde aldrig dit.
Han fick trösta sig med spel i världens tre största ligor och en VM-bronsmedalj.
15 år senare är det andra smycken han fokuserar på.
– …så jag ringde till mina vänner i Abba och sa att jag ville börja sjunga.
Efva Attling är i Valencia för att presentera sin smyckeskollektion. Hon står på Restaurante Riff (en stjärna i Michelinguiden) och berättar om sitt liv, medan gästerna – bland annat juvelerare, lokala fotbollshjältar som Ruben Baraja och Amadeo Carboni, en nyzeeländsk America’s Cup-seglare samt traktens svenskkoloni – äter tapas ur den högre skolan. Attlings agent gör sitt bästa för att hänga med, för att översätta allt till spanska.
Tappar han tråden kan Joachim Björklund alltid dra sin egen story. Den om hur en vindsnabb mittback med begränsad bollkänsla glidtacklade sig hela vägen från Växjö till Valencia, medan svenskarna lite avundsjukt undrade hur många han egentligen ”gjorde på foten”.
Eller den om hur han och frun Sara, genom gemensamma bekanta, blev Attlings Spanienagenter.
– Hade du frågat mig för ett halvår sedan hade jag aldrig trott på det här, säger Jocke när de sista gästerna droppar ut från Riff.
– Det är mycket tillfälligheter, säger han dagen därpå.
Vi äter frukost vid Plaza de Ayuntamiento, Valencias hjärta. Borta på rådhusbalkongen brukar Valenciaspelarna hyllas efter stora segrar. Joachim Björklund vet hur det känns att stå där och få stadens kärlek. Känslor som är besvarade. Familjen Björklund trivs här och bor i ett nybyggt hus utanför stan.
– Det låter lite löjligt, men klimatet var en stor anledning till att vi valde Valencia. Speciellt med fyra barn var det skönt att slippa dra på regnkläder var och varannan dag… Men det är livsstilen också. Du kan bli vansinnig på den här mañana mañana-inställningen, samtidigt som det är ganska skönt när allt inte går i 100 kilometer i timmen. Och så finns det alltid lite, lite semesterkänsla. Även när du jobbar.
Björklund har fyllt 38, men ser fortfarande ut att vara i form (han vägrar dock att spela veteranfotboll). På överarmarna skymtar två stora tatueringar, resultatet av en mindre 30-årskris. Sara på höger arm, barnen på vänster.
Som ex-proffs har han gjort lite av varje. Grävt i en kompis apelsinodling, jobbat som Nordenscout åt Valencia, varit värd för fotbollsresor och hjälpt till med Saras företag, som assisterar nyinflyttade utlänningar. Sedan i december är det alltså smycken som gäller.
– Vi halkade in på det här på ett bananskal, och bestämde oss för att försöka. Det är en möjlighet att lära sig något nytt. Jag behöver adrenalinkicken jag fick som spelare.
Och så är vi inne på fotbollskarriären. På tillfälligheterna som styr en sådan.
– Det är mycket tur. Inte för de största talangerna, de blir upptäckta ändå. Men för oss andra.
Som liten hemma i Växjö satt han på Värendsvallen och såg släktingarna spela för ett Öster där morfar Stig var ordförande. Drömmen var en plats i A-laget.
– Det gick inte så mycket längre än så. Klart att det någonstans fanns en dröm om att spela i landslaget och bli proffs, men det var ”äh, det blir nog svårt…”.
Jocke gillade brottningen i Enig (”finns den klubben kvar?”) också. Och att stångas på handbollslinjen. När Smålandslagen i både fotboll och handboll kallade tvingades han dock välja. Belöningen blev en plats i fotbollens pojklandslag.
Efter A-lagsdebuten i hallsvenskan 1987 gjorde han sex inhopp för Öster i allsvenskan -88. Året därpå blev det inga alls. En frustrerad Björklund flyttade för första gången, till Bergen där pappa Kalle var ungdomstränare.
– Jag var lite skoltrött och var väl inte riktigt mogen att bo själv. Tiden i Norge blev väldigt viktig för min karriär. Dels var det ett helt annat intresse än i Växjö, här var det 14-15 000 på matcherna. Dels var den norska ligan lite sämre då. Jag fick spela A-lagsfotboll i Brann och blev van att prestera under press. Det var säkert det som gjorde att jag blev A-landslagsman.
Han minns fortfarande löpsedeln i Växjö: Förbundskaptenen tar ut systersonen. Tommy Svensson plockade med den då okände (men ungdomslandslagsmeriterade) mittbacken på vinterturnén till Australien 1992. Fyra månader senare spelade Jocke Björklund EM-premiär på Råsunda, mot favorittippade Frankrike. Som vänsterback.
– En av få gånger jag varit riktigt, riktigt nervös. Jag var 21 år, kungen var nere och hälsade och hela Sverige tittade.
Men Björklund vande sig snabbt. I dag retar han sig på att Sverige ”bara” gick till semifinal.
– Hade vi haft samma inställning mot tyskarna som vi hade i VM två år senare… Möjligtvis hade det räckt till final. Och då hade vi slagit danskarna igen.
1993 fortsatte han till IFK Göteborg. I landslaget blev Janne Eriksson skadad, och Jocke fick flytta in i mitten. In bredvid bäste kompisen Patrik Andersson.
– Vi kompletterade varandra bra. Patrik var bättre med bollen, han dominerade och jag tog hand om smulorna. Sedan hade vi fördelen att spela bakom (Jonas) Thern och (Stefan) Schwarz, det var inte så mycket som kom igenom där.
Månaderna före USA-VM körde han extra hårt. Först träning med Blåvitt, sedan individuella pass med Kalle (som tränade Örgryte). Trots ljumskproblem fanns en formtoppad Jocke Björklund så med på hela VM-resan, från ett sent kvitteringsmål mot Kamerun till 4–0-förnedringen av Bulgarien.
I kvartsfinalen mot Rumänien gick han av efter 80 minuter, när Tomas Brolin precis gjort 1–0…
– Jag hade inte varit jättesugen på att ta en straff. Hade jag varit kvar på planen hade jag nog varit strax före Thomas Ravelli.
– Det jag minns bäst från VM är förstås hyllningarna. Visst insåg vi att vi hade gjort något bra där borta. Men det fanns inget internet, kanske fick man något tidningsklipp faxat till sig. När vi kom hem förstod vi att svenskarna haft en bra sommar.
Vad har du förresten gjort av bronsmedaljen?
– Ungarna brukar plocka fram mina pokaler och ha som priser när de spelar fotboll. Men medaljen ligger nog i någon låda. Hoppas jag.
Under tio år kuskade familjen runt Europa. Italien, Skottland, Spanien, Italien igen och England.
– De första fem, sex flyttarna var för att få något bättre. Jag ska inte sitta och slå mig för bröstet, men jag hade turen att spela i de tre största ligorna när de var som bäst. I mitten av 90-talet dominerade Milan och Juventus i Europa. Det var samma i Spanien – vi var tre spanska lag i Champions League-semifinal 2000. Och de senaste åren har det varit Premier League.
– Glasgow Rangers spelade inte i en av de största ligorna, men var en av Europas största klubbar. Några av de bästa jag spelat med fanns där – Brian Laudrup och ”Gazza” (Paul Gascoigne).
De största framgångarna kom med Valencia. Under Héctor Cuper kontrade ”Los Ché” sig till två Champions League-finaler 2000–01. Båda förlorades. Båda utan Jocke Björklund.
– Den andra var inget att säga om, jag hade inte spelat mycket den säsongen. Men den första… Jag var vänsterback i kvartsfinalen mot Lazio, och det gick bra. I finalen fick en annan kille, som gjorde sin första match, spela. När det var 15 minuter kvar, och Real Madrid ledde med 3–0, tycker jag att Cuper kunde ha gjort sina tre byten. Det hade varit kul att kunna säga att man spelat en Champions League-final.
Mest misslyckade blev sejourerna i Venezia…
– Vi hade sämre träningsmöjligheter än Växjö Norra där, och spelade våra matcher ute på en liten jävla ö. Vi var usla som lag. Allt var uselt.
… och Wolverhampton. Egentligen hade han tänkt lägga av sommaren 2004, men Wolves ringde och tjatade. En matchotränad, 33-årig Björklund gick in i laget efter tio minuters träning.
– Det var premiär på lördagen och sedan match igen på måndagen. Då kom världens muskelbristning som ett brev på posten.
Lika tråkigt blev avskedet från landslaget. Efter kvalmissarna 1995 (”vi hade hybris”) och 1997 (”man ska aldrig skylla på otur, men…”) hade Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck fixat en EM-biljett 2000. Men efter en mållös match i Slovakien den hösten petades Björklund. Som surnade till och tackade för sig för gott.
– En tråkig avslutning jag kunde ha varit utan. Men jag har rett ut det där med Tommy, som jag har den största respekt för. Jag tror att de lärde sig mycket av det där. Jag kanske överreagerade också.
Joachim Björklund beställer in ännu en kaffe utan mjölk, lägger in en snus och berättar att han inte har några egna tränarplaner.
– Då blir det samma liv igen. Jag säger inte att det inte var ett bra liv, men det var ett år här och max tre år där.
Hur skulle du analysera dig själv som spelare
– Jag insåg ganska tidigt vilka mina styrkor var. Jag var fysiskt stark, var bra på att försvara. Jag var ingen Iniesta eller Messi. Men det är få som är det. Fotboll handlar om att komma i situationer som du är bra på, oftare än du kommer i situationer som du inte är bra på.
Hur många gör du egentligen på foten?
– Det är väl några hundra. Det gör nog alla som har spelat på den här nivån.
Ur Smålandsposten den 23 maj 2009.