På torsdag klär barnen ut sig till påskkärringar och mumsar godis.
Ett ljust minne för många.
Med en beckmörk bakgrundshistoria.
Ord stod mot ord. En enkel bondkvinnas bedyrande av sin oskuld, mot expertens envetenhet. Han hade redan funnit djävulsmärket på hennes överkropp, mellan skuldrorna. Beviset för att Hin håle själv brukade suga hennes blod om nätterna. Nu fanns det bara en väg att gå. Ned till vattnet.
Det var en av de första augustidagarna 1618. Konga häradsrätt – en slags dåtida tingsrätt, för området söder om Växjö – hade kallats samman. Från byn Högnalöv hade Ingeborg Bogesdotter tvingats inställa sig. Återigen stod hon anklagad för trolldom. Ingeborgs “förgörning” – mystiska repöglor och ben från Djävulens speciella harar, mjölkhararna – ansågs vara anledningen till att grannen Sigrid Månsdotter förblivit sängliggande de senaste sex åren.
På andra sidan stod den fruktade magister Håkan. Tituleringen vittnar om en akademisk examen, som måste ha tagits utomlands. Troligen i dagens Tyskland. Sedan hade nog något gått väldigt snett. För i slutet av 1500-talet hade han börjat arbeta som Jönköpings stadsbödel, “mästerman”. Troligen hade han begått något allvarligt brott och ställts inför ett val, som inte var ovanligt vid den här tiden: avrättning eller bödelsyrket.
Under universitetstiden kan han ha studerat juridik. Lärt sig om kampen mot häxeriet. En stor fråga i många länder vid den här tiden, inte minst i det tysk-romerska riket. Där skulle uppskattningsvis 25 000 personer avrättas under några hundra år, när kyrkan febrilt försökte utrota trolldomen. 1487 hade Malleus Maleficarum, “Häxhammaren” på svenska, kommit ut. I boken berättade prästen Heinrich Krämer dels om hur du identifierade de som allierat sig med Djävulen. Dels om hur du fick den anklagade att erkänna.
Den stora europeiska häxhysterin hade ännu inte nått Sverige. Men klimatet var strängare, i början av 1600-talet hade Mose lag ur Gamla testamentet införts som kyrkolag. Magister Håkan skulle få stor användning av sina kontinentala kunskaper. Han blev den förste svenske häxspecialisten, kallades till häradsrätter runt om i Småland och Västergötland när trolldom misstänktes. När ett vattenprov efterfrågades. Under ett sådant bands den anklagade till händer och fötter, och kastades i närmaste vattendrag. Flöt hon (det gällde nästan alltid kvinnor) måste det vara Djävulens verk. Sjönk hon var hon oskyldig (och i akut livsfara). 1611 hade Håkan varit i Södra Ljunga, under processen mot Elin i Horsnäs. Redan tio år tidigare hade hon vattenprövats, men lyckats sjunka. Inte den här gången. När hon förts i land hade Håkan fått fria händer, börjat fila med ett glödande järn mellan hennes fingrar. Elin hade erkänt – inte häxeri, men väl att hon förgiftat sin tidigare man med arsenik.
På 1620-talet skulle magister Håkan försvinna tillbaka in i historiens dimmor. Häxhysterin skulle lägga sig tidigt i Småland. 1634 instiftades Göta Hovrätt, som noggrannare granskade de lokala häradsrätternas domar. Högre krav ställdes på bevisningen. Så dags för Ingeborg Bogesdotter.
Vattenprovet skulle bli hennes sista chans. Enligt domboken insisterade hon själv på att få testas. De hundratalet åskådarna såg henne kastas i vattnet tre gånger. Hon flöt varje gång. “Lättare än en gås“.
• • •
Tidigare hade svenska trolldomsanklagelser oftast handlat om mörk magi. Som i Elin-fallet. Som ett fall från Alvesta-trakten 1601, där “Nils Jonssons hustru” anklagades för att ha försämrat grannkornas mjölkproduktion.
Svenskarna hade i alla tider trott på trolldom, hade alltid gått till någon klok gumma eller gubbe när de var sjuka. Men nu förkastade kyrkan både god och ond, vit och svart, magi.
– Många av dem som anklagades sysslade med folkmedicin. Det var emot Guds mening, sa kyrkan. Traditionellt var det kvinnor som höll på med medicin, därför var det många av dem som anklagades. 75-80 procent av de svenska trolldomsfallen gäller kvinnor. I Estland och Finland var det däremot flest män som drabbades, säger Håkan Nordmark, historiker på Kulturparken Småland.
– Sedan är det också tydligt att de som drabbades ofta var människor lite på marginalen. Samhällets toppskikt kunde också anklagas, men brukade klara sig. Det fanns en social dimension i processerna.
Under 1600-talet kom nya kontinentala vanföreställningar till Sverige.
Det berättades om hur häxorna flög på kvastar, på boskap – till och med på präster – till Blåkulla. Enligt svenskarna beläget på ön Blå Jungfrun i Kalmarsund. Där firades den orgieartade häxsabbaten på Skärtorsdagen, kvällen före Jesus dödsdag, tillsammans med Djävulen och hans anhang.
Speciellt för Sverige var att anklagelserna om Blåkulleresor ofta kom från barn. Under “Det stora oväsendet” 1668-76 fick det fruktansvärda konsekvenser. Allt började i Älvdalen i Dalarna, där en tolvårig flicka började prata om trollkonster pingsten 1668. Det spårade snabbt ur, allt fler pekades ut. Totalt skulle runt 50 personer avrättas i Dalarna. Det absolut vanligaste straffet för de häxdömda var halshuggning, varpå kroppen brändes.
Löpelden av häxanklagelser fortsatte norrut. En piga från Hälsingland hade besökt Dalarna, och när hon kom hem berättade hon om trolldomsepidemin. Skräddaren i Ovanåker påpekade att det minsann var gott om häxor även där. Så fick hysterin ny fart. Värst blev det i ångermanländska Torsåker, där 71 människor avrättades en junidag 1675.
Oväsendet nådde även Stockholm. Barn, som den beryktade “Gävlepojken”, berättade om resor till Blåkulla, pekade gärna ut de skyldiga häxorna. Avrättningarna avlöste varandra. Totalt tros cirka 240 svenskar fått sätta livet till under de nio åren. Men 1676 vände vinden. Rollerna byttes om, barnen anklagades nu för falska vittnesmål, fick själva betala höga pris.
Snart skulle häxprocesserna framstå som en bisarr historisk parantes. Men trolldomsparagrafen skulle bli kvar i lagboken till 1789. Och tron på det övernaturliga levde kvar, länge.
Blåkulla-berättelserna fortsatte vara en del av påskfirandet. Barn och ungdomar hängde urklippta pappershäxor på varandras ryggar. Man hällde vatten på boskapen, för att lura ägaren att de var svettiga efter resan till häxsabbaten. Man klädde ut sig till häxor. Så småningom kom modernare traditioner, som godisutdelning och påsksmällare.
Fredrik Skott, folklorist vid Institutet för språk och folkminnen i Göteborg, berättar:
– På 1800-talet var de flesta av påskupptågen en form av legitim revolt mot vuxenvärlden. Man fick klä ut sig, skrämmas och tigga mat och alkohol av de vuxna. Under 1900-talet anpassade sig traditionen successivt till hur vuxenvärlden tyckte att påsken skulle firas.
De utklädda blev yngre och yngre, blev harmlösa, blev söta i stället för skrämmande.
– I dag sker en stor del av skärtorsdagsfirandet i förskolan. De dörrknackande påskkärringarna har blivit färre sedan 1970-talet. Däremot är Halloween i dag lite mer av den gamla revolten mot vuxenvärlden. Där har barnen fortfarande en viss makt.
• • •
För Ingeborg Bogesdotter var häxeriet på verkligaste allvar.
Enligt domboken från Konga härad erkände hon allt efter vattenprovet. Allt och lite till. Inget sägs om bakgrunden. Kanske var det magister Håkan som torterade fram det rätten ville höra. Kanske hade Ingeborg brutit ihop av presssen, kanske hade hon drabbats av någon form av psykos och själv börjat tro på anklagelserna. Antagligen var inget av scenariona särskilt ovanliga.
Ingeborg bekräftade att hon hade lagt förgörning utanför Sigrid Månsdotters dörr. Och hon fortsatte berättelsen, hängde ut en Elin Esbjörns från Uråsa, som snart skickades iväg till Kalmar för vattenprov. Ingeborg uppgav att Elin visat henne hur man skulle fara till Blåkulla – genom att sätta ett magiskt betsel i munnen på en kalv, och flyga iväg. På Blåkulla hade hon träffat Djävulen och hans son. Satan hade förresten kommit på besök hemma i Högnalöv också. Ingeborg hade då bekräftat för honom att hon övergett Gud och Jesus, och spenderat natten tillsammans med Djävulen.
Rättegången mot Ingeborg verkar ha varit lika förvirrad som hennes berättelser. Nästa dag tog hon tillbaka allt, sluddrade mest när rätten försökte förhöra henne. Domboken berättar att först när hela församlingen fallit ned på knä och bett för henne ändrade hon sig åter, och erkände ännu en gång. I oktober föll domen.
Det sista spåret efter Ingeborg Bogesdotter är en anteckning i domboken för Konga häradsrätt, från februari 1619. Där berättas att hon som “dömd trollpacka” blivit “avbränd“.
Ur Smålandsposten den 12 april 2014.