Det borde ju inte gå.
En försvarare på 153 kilo borde inte avgöra en semifinal i NFL.
En stad vars invånarantal precis passerar 100 000-strecket borde inte vara representerad i USA:s största proffsliga, än mindre i den amerikanska fotbollsfinalen.
En klubb som drivs utan vinstintresse, och ägs av 112 158 supportrar, borde inte ha i världens mest penningstinna idrottsevenemang att göra.
Och ändå flyger humlan. I tisdags landade Green Bay Packers i Texas. I väntan på Super Bowl Sunday. Den 45:e.
På ena sidan i Arlington står de svartgula, sexfaldiga mästarna Pittsburgh. Trots det stenhårda försvaret kanske klockan klämtar för quarterbacken “Big Ben” Roethlisberger. För mot Steelers ställs klubben som värdesatt annat än stålar. Som gått sin egen väg i 92 år. En udda fågel bland 31 gamar.
• • •
Den 23 januari. Semifinal. Sex minuter kvar. En desperat Chicago Bears-passning som landar i BJ Rajis trygga famn. Packers-försvararen blir den tyngste någonsin att göra touchdown i slutspelet. Blir den som avgör det 182:a mötet lagen emellan.
Historien om Green Bay Packers började 1919, när Curly Lambeau och George Calhoun drog ihop ett football-lag där uppe i nordligaste USA. Lambeau fick sin arbetsgivare The Indian Packing Company att bidra med tröjor. Och ett smeknamn.
På 1920-talet var National Football League högst regional. Bestod mest av småstadsgäng från nordost. Ändå hade Packers svårt att få det att gå ihop. 1923 erbjöds stadsborna köpa in sig i laget. Stadgarna stipulerade att klubben skulle drivas utan vinstsyfte. På planen var det tvärtom. 1929 vann de gröngula det första av 13 mästerskap.
20 år senare började verkligheten ändå hinna ikapp Wisconsins stolthet. Motståndare som Frankford Yellow Jackets hade ersatts av Philadelphia Eagles och andra storstadslag. Fyra investerare erbjöd sig köpa Packers. Men styrelsen sa nej, och utökade istället antalet andelar ordentligt. Samtidigt som en gräns på 200 per person sattes. Packers blev för alltid hela Green Bays lag.
När American Football League utmanade NFL på 60-talet föddes Super Bowl. Packers spelade i den första, icke-utsålda finalen i Los Angeles, där Bart Starr glänste mot Kansas City Chiefs. Året därpå tog Vince Lombardis lag sin andra raka titel.
• • •
– Green Bay är den amerikanska drömmen, när du väl insett vad den amerikanska drömmen är.
Södern-kisen Harry Sydney kom till lilla Green Bay 1992, för att spela i Packers, och blev kvar. Till tidningen The Star säger han:
– Det är en plats där du kan arbeta, ha roligt och inte oroa dig för om du låst dörren. Du kan gå på restaurang utan att någon stör dig.
Om du inte råkar ha en biljett till Lambeau Field, förstås.
Bloggaren “Big W” vet. Hennes farfar skaffade fyra säsongsbiljetter. Som i många andra familjer har de gått i arv.
“Jag är ganska säker på att både jag och min syster dejtats av människor bara för att de hoppades få följa med oss på en match en dag.”
Lambeau Field, som i dag tar 73 000 åskådare, har varit utsålt i varje match sedan 1960. Väntelistan för en säsongsbiljett är 86 000 namn lång. Fortsätter de att byta ägare i samma takt som nu (cirka 90 per år) kommer siste supporter ha sin biljett lagom till säsongen 2966/67…
Och allt detta för att se ett lag som envisas med att spela utomhus, i ett Green Bay där vindarna från Lake Michigan tvingar ner vintertemperaturen till hälsovådliga nivåer. Värst var det i NFL-finalen nyårsafton 1967. Packers slog Dallas Cowboys i mytomspunna “Ice Bowl”, i minus 30-talet grader.
Desto varmare är publiken. Touchdown för hemmalaget firas med ett “Lambeau Leap“, där poänggöraren kastar sig upp på läktaren och omfamnas av fansen. Som ofta bär den klassiska ostmössan (se bilden). Från början var “cheesehead” ett Chicago-hån mot mejeritäta Wisconsin. Där termen istället väckte stolthet.
• • •
Traditionen och intresset förklarar hur Green Bay Packers kan vara i Super Bowl år 2011.
Aaron Rodgers är nyckeln till att faktiskt vinna själva matchen.
Efter gymnasiet var inget av de stora universitetslagen intresserade av quarterbacken. Så han valde pyttelilla Butte Community College. Där han upptäcktes av en slump, när Cal skulle scouta en lagkamrat.
Efter universitetet hamnade Rodgers på Packers bänk. Den i Green Bay halvt gudomlige Brett Favre regerade fortfarande på Lambeau Field. Maratonmannen från Mississippi hade inte missat en match sedan 1992, och lett Packers till dess tredje Super Bowl-seger 1997 (och förlust året därpå).
Varje vår velade Favre om framtiden. 2008 tackade han för sig. “A-Rodg” skulle få chansen efter tre års tålmodigt väntande. Då ändrade sig ikonen igen. Men Packers ledning stod vid sitt ord, stod fast vid Rodgers. Skeppade iväg Favre.
I hans gigantiska fotspår har 27-åringen gått snabbt framåt. Inför säsongen 2010/11 var Packers en av favoriterna, men startade svagt. En bra avslutning och tre raka bortasegrar i slutspelet har ändå fört dem ända till Super Bowl.
• • •
Som vanligt är det stort. Störst.
Publikrekordet för en Super Bowl slås i nya Cowboys Stadium. Repriserna kan de 105 000 åskådarna se på världens största jumbotron – en 53 meter lång, 2100-tums HD-skärm. I går kostade den billigaste sistaminutenbiljetten 16 000 svenska kronor på stubhub.com (för 1,7 miljoner fick du plats i Hall of Fame-sviten). Även tv-rekordet väntas ryka (det gamla sattes i fjol, när 106,5 miljoner amerikaner såg matchen). 30 sekunders reklamplats kostar runt 19 miljoner kronor.
Sanslösa siffror som vittnar om en hysterisk hajp och ett galet intresse. Men långtifrån lika galet som 955 års väntan på en biljett i staden som redan på 50-talet tog sig smeknamnet “Title Town USA“.
Ur Smålandsposten den 4 februari 2011.