Som namnet till trots är en av alla rykande fotbollskittlar i vilka den argentinska huvudstaden speglar sig.
Plötsligt, strax innan avspark, drar en svärm trollsländor in över La Bombonera.
– Nu blir det regn, säger Agustín.
Jag tittar på den blå himlen, som inte alls är långt borta. Ser bara solen som snart ska sänka sig över hamnen i La Boca. Vi sitter högt, högt uppe på en av Buenos Aires alla fotbollsarenor. Den viktigaste av dem. Tycker vi. Agustín är uppväxt i San Telmo, driver stället jag bor på och har hållit på Boca Juniors hela livet. Jag börjar nu.
• • •
”(Buenos Aires) såg ut som alla andra platser jag varit på, vilket innebar att den inte såg ut som någon annan plats.”
Tomás Eloy Martinez beskriver staden klockrent i en taxi från flygplatsen, i romanen Tangosångaren. Själv öppnar jag ögonen i nattbussens bekväma säte. Ser hur de platta åkrarna blir Buenos Aires.
Den sista etappen i min sydamerikanska vuelta började längst borta i väster, i vinhuvudstaden Mendoza. Där hade jag hamnat på utflykt med 20-talet pensionärer från Buenos Aires. Under femrätterslunchen funderade de över vilka avtryck avlägsna Suecia gjort.
– Ah, Wallander!
Och Stieg Larsson. Och tennisen. En herre började prata drömmande om Anita Ekberg. Frun avbröt.
Frågan är vad jag förknippar bordsgrannarnas brokiga Buenos Aires med?
Med tangon förstås. Med välklätt vemod.
Med maten. Med biffar stora som en argentinsk statsskuld, möra och röda. Serverade rakt upp och ner.
Med de distinkta stadsdelarna. Jag slår mig ner i vardagscharmiga San Telmo. Gula febern drev i väg överklassen härifrån, över en natt 1871. Deras hus står kvar.
Och med historien. Död som levande. På den vackra Recoleta-kyrkogården vilar forna tiders Buenos Aires-elit, i en stad av gravkapell. På Plaza de Mayo hukar veteranerna från Falklandskriget i sitt tält, och mödrarna till barnen som försvann under diktaturen protesterar envist framför presidentpalatset varje torsdag.
Men framför allt förknippar jag Buenos Aires med dess stora kärlek. Med fotbollen.
• • •
Det dröjer inte länge förrän bussen passerar den första arenan – Vélez Sársfields Estadio José Amalfitani, med sina märkligt höga läktare.
Några månader senare ska San Lorenzo-supportern Ramón Aramayo sjunka ned på trottoaren här utanför. Exakt vad som hände honom, på vägen in till det upptrissade marsderbyt, är inte klarlagt. Bara att 36-åringen tog emot flera tunga slag (av polisen?). Och att hans hjärta stannade. Hans död blir en alldeles onödig påminnelse om att staden och fotbollen går hand i hand. Båda är passionerade. Stolta. Charmiga. Inbjudande. Rika på folk. Ofta några pesos back. Sällan farliga. Men ibland brutala.
Leo Messi och flera hundra andra argentinska spelare har lämnat landet. Kvar finns ändå en het liga. Som då och då kokar över. Den engagerar precis hela staden (utom mina Mendoza-vänner). Buenos Aires-dominansen i Primera División är talande för Argentina i stort. 14 av 20 lag hör hemma i huvudstaden. Närmast varandra ligger Racing och Independiente, med 200 meter mellan arenorna. De två största flyttade däremot ifrån varandra redan 1925.
Runt förra sekelskiftet vällde europeiska (ofta italienska) immigranter upp för Rio de la Plata och landsteg i La Boca. Många stannade där. Club Atlético River Plate bildades 1901, CA Boca Juniors fyra år senare. På 1920-talet var de trånga arbetarkvarteren inte längre stora nog för båda. Enligt legenden (som är för bra för att inte vara sann) spelades en match om vem som skulle flytta. River Plate förlorade och försvann i väg till fashionablare Nunez. Numera finns ”Los Millionarios” i Belgrano.
Jag hittar dit, till Estadio Monumental, en torsdag. Jag borde förstås varit i centrum, sett mödrarna demonstrera. Sorgligt nog lockar den här betongklumpen mer. Här gjorde ju Mario Kempes två mål i VM-finalen mot Holland 1978. Mitt under militärdiktaturen. Mitt i ett konfettiregn.
Guiden pratar bara spanska, jag tappar snart tråden efter ”hola!”. Men förstår ändå. Pokaler, gamla profiler (som Kempes, och efterkrigstidshjälten Alfredo Di Stéfano), planen sedd från löparbanorna, ångloket i entrén… På 1940-talet kallades River för ”La Máquina”, maskinen. I dag hackar det betänkligt för de 33-faldiga mästarna. Kvalstrecket har kommit obehagligt nära.
Men det blev seger i höstens viktigaste match, supercláscion mot Boca. Världens hetaste fotbollsderby. Som jag missade. Det fyrverkerifyllda läktarinfernot på tv-bilderna får Barcelona–Real Madrid att framstå som en träningsmatch i Växjö tipshall. Nu är det svårare att känna kärleken på de tomma läktarna.
• • •
Mario Kempes ordnade Argentinas allra första VM-guld. Mannen bakom det andra står staty utanför Boca Juniors museum.
Jag har avvikit från La Bocas turistgata Caminito, från de intensivt målade husen, från tangodansarna och Maradona-imitatörerna. Smugit mig ut på en av Buenos Aires baksidor. På en mur har hela Boca Juniors lag anno 2000 – det som slog Real Madrid i världsfinalen – porträtterats. Bakom ett hörn döljer sig en blågul koloss.
Historien har berättats till leda, men blir inte sämre för det. Boca Juniors kunde inte bestämma sig för en tröjfärg, så den 5 februari 1907 satte sig några medlemmar i hamnen för att låta flaggan på nästa anlöpande fartyg avgöra. Vid lunchtid dök (skeppet) Drottning Sophia upp. Sedan dess ser Boca ut som ett Sverige med bättre skräddare. Sedan 1940 är La Bombonera (”Chokladasken”) dess fästning.
Innanför museidörrarna väntar godbitarna. Först en vägg med samtliga A-lagsspelare. Mitt i en rad Diego Armando Maradona. Debut den 22 februari 1981.
Världens störste 1,65-metersman växte upp i Villa Fiorito, en ännu sämre del av Buenos Aires. Delade rum med sju syskon, drattade ner i avloppsbrunnen när han precis lärt sig gå. Han fortsatte vandra sin egen väg, fortsatte att trilla dit. 1976, som 15-åring, debuterade han i Argentinos Juniors seniorlag (i dag spelar klubben på Estadio Diego Armando Maradona). Men Boca var drömmen. Det blev bara ett år där, innan El Diego försvann till Europa, in i fotbollshistorien. Inte förrän 1995 var en drog- och dopningsfläckad Maradona tillbaka på Bombonera, för ett två år långt farväl.
På en tv-monitor i museet gör han mål efter mål. Utanför kör en gräsklippare från tiden för den gudomliges födelse.
– Du ser inte många lag som spelar i blått och gult…, funderar en britt medan vi beundrar läktarna.
Guiden pratar engelska, pekar på Coca Cola-reklamen. Som är svartvit. Rött – River Plates färg – är bannlyst här inne. Tyvärr är även de 23-faldiga mästarna ganska färglösa i dag. Jag fastnar ändå.
• • •
I Tomas Petrys hemstad Posadas bläddrade jag i en sportidning hos frisören (han hade inte hört talas om den förre Österanfallaren). Juan Sebastián Verón förklarade VM-fiaskot och pekades ut som en av säsongens nyckelspelare i Estudiantes. Så småningom insåg jag att tidningen var från 2006. Men fortfarande högaktuell.
Pappa Juan Ramón ”Häxan” Verón spelade för Estudiantes, från La Plata fem mil öster om Buenos Aires, under den första storhetstiden. Tre raka Libertadores-titlar 1968–70, galet brutala matcher mot Manchester United och Milan. Sonen Juan Sebastián föddes 1975. 19 år senare debuterade han för ett Estudiantes på dekis. Ett år i Boca Juniors, sedan vidare till Italien och England. För fyra år sedan var Juan Junior tillbaka i sitt hjärtas klubb.
– De har varit det bästa laget de senaste åren. Det mesta stabila, säger Agustín.
Jag står på en gropig trottoar i Buenos Aires och väntar på bussen, till Estadio Libertadores de América. Independiente ska möta ligaledarna.
– Estudiantes har en bra målvakt, en bra backlinje och det bästa mittfältet med Verón. Deras anfall är lite sämre, de har bara han den lille längst där framme, fortsätter Agustín.
Fyra omgångar återstår av höstmästerskapet, Torneo Apertura. Independiente koncentrerar sig på Copa Sudamericana och skickar ut reservlaget. Arenan är lika halvdan, mitt i en renovering. Rödvita hemma-ultras håller låda bakom ena målet, högt ovanför det andra sjunger en lika rödvit bortaklack.
Den får se Estudiantes ta ledningen efter elva minuter. Sedan maler de på, har mycket boll på sitt femmannamittfält (trebackslinjen lever kvar i Argentina). Men Verón är en besvikelse. Direkt på avspark i andra halvlek kvitterar Independiente. Så tar Estudiantes över igen. Maler vidare. I slutminuterna kommer ett inlägg. ”Han den lille”, Gastón Fernandez, får på en hög nick. När bollen till slut landar i nätet har han redan slitit av sig tröjan.
Medan ett mäktigt vrål rullar in från bortasektionen fortsätter Fernandez att jubla framför hemmafansen. Förolämpningarna – och flaskorna – viner. Matchvinnaren byts ut i slutminuterna, och lämnar planen gömd bakom kravallpolisens sköldar. Verón får stå kvar och göra tv-intervjuer. Två veckor senare vinner studenterna ligan.
• • •
En kväll kvar i Buenos Aires. En sista tango på Plaza Dorrego. Äntligen första matchen med Boca Juniors. Mot jumbon Gimnasia La Plata.
San Telmo ligger kloss i kloss med La Boca, men det tar en evighet dit. Bussen som skulle ha hämtat oss har fastnat i trafiken. En taxiresa senare står vi i decembersolen utanför Bombonera, väntar på biljetterna och ser det blågula havet svepa upp för de branta trapporna.
Vi slår oss ned i en liten bar. Över disken två Boca-hjältar. Båda fanns med på bilden från 2000. 2010 går mittfältsmaestron Juan Román Riquelme skadad så länge att han självmant betalar tillbaka lönen. Ärkefienden och lagkamraten Martín Palermo fortsätter att producera.
”El Titan” föddes 1973 i La Plata. I Estudiantes blev det ingen succé. När Palermo flyttade till Boca Juniors 1997 blomstrade han däremot på allvar.
I Europa är han ihågkommen för de tre missade straffarna i Copa América-matchen mot Colombia 1999. Och för den misslyckade Spaniensejouren 2001–04 (ett sällsynt målfirande i Villarreal slutade med att muren Palermo hoppat upp på gav vika – och med två brutna ben i foten).
Argentina minns hans mål i fjolårets avgörande kvalmatch mot Peru. Och det i VM, mot Grekland. De sex ligatitlarna med Boca. De två finalsegrarna i Copa Libertadores (Sydamerikas Champions League). Och de två målen mot Real Madrid 2000 förstås.
Blott tre minuter efter avsparken, när trollsländorna dragit sig tillbaka och vaktmästarna blåst bort konfettin från planen, nickar Palermo in 1–0. Bombonera briserar, det är anfallarens 300:e mål i karriären. Återstående 86 minuter är inte lika magiska. I takt med att solen sjunker i floden fylls allt fler av de 49 000 platserna. Jag noterar att någon satt upp en stor – röd – Coca Cola-skylt. I paus går vi till den översta avsatsen, skådar ut över Buenos Aires slitna siluett. Vemodet kommer krypande.
På kortsidan bredvid oss mässar de mest passionerade. Ståplatsklacken, Bocas Barra Brava. Långa blågula band över hela sektionen. Smällare. Sång, sång, sång.
I andra halvlek gör Gimnasia 1–1. Bocas säsong slutar med en mittenplacering, med busvisslingar. Till slut hittar vi vår minibuss. Chauffören girar sig tillbaka mot San Telmo. Agustín sågar redan nästa Bocatränare. Det blir i alla fall inte Maradona, som sagt att han ”skulle dö” för jobbet. Men hans VM-86-nuna på La Bocas tegelväggar har samma självsäkra blick för det.
Och det börjar aldrig regna.
Ur Smålandsposten den 9 april 2011.