År 2012 kan vägen till ett statschefsjobb vara olika rak.
I Jemen hölls val förra veckan. Abdrabuh Mansur Hadi vann. Så var han också den ende kandidaten.
I Ryssland är det aningen ovissare inför mars månads presidentval. Vladimir Putin ger 1,01 gånger pengarna hos en vadslagningsfirma.
I Frankrike blir det jämnare den 22 april.
I USA utmanas Barack Obama den 6 november.
I Sverige gjorde den framtida statschefen entré i går. Hon offentliggjorde ingen agenda. Vi vet fortfarande inte vad hon vill. Antagligen mest äta och sova.
Prinsessan föddes tidigt i torsdags, väckte både journalister och jubel. Och frågor. Hur 2012 är egentligen monarkin? Är den tusenåriga traditionen värd att bevara?
• • •
På Karolinska verkar allt ha gått som smort. Det var skakigare när den första Bernadotte-tronföljaren dök upp.
1810 var den svenska monarkin i kris. Kung Karl XIII var både gammal och barnlös. En dansk prins, Karl August, hade därför valts till tronföljare – och prompt avlidit. Riksdagen samlades igen. Huvudspåret var fortfarande danskt. Outsidern fransk.
Jean Baptiste Bernadotte hade gjort en lysande karriär, gått från ett enkelt medelklasshem i sydvästligaste Frankrike till den översta eliten, kunde titulera sig både marskalk och furste. Men nu hade han fallit i onåd hos kejsare Napoleon. 47-åringen satt sysslolös i Paris. Han lär ha blivit ordentligt förvånad när ett svenskt sändebud kom och frågade om han inte kunde tänka sig att bli kung, långt där uppe i norr? Svenskarna behövde lite fransk inspiration.
Han nappade.Riksdagen sa ja. Den 20 oktober 1810 vinglade Jean Baptiste Bernadotte i land i Helsingborg. Han hade tagit båten över från Helsingör (där han konverterat till den lutherska läran), och nästan trillat i ett vågigt Öresund. Dessutom lyckades han trassla in sig i en svensk riksmarskalk vid landstigningen. Men han höll sig på fötter, och efter en resa som bland annat gick genom Växjö nådde han Stockholm. 1818 besteg han tronen.
Karl XIV Johan– den nyfödda prinsessans morfars farfars farfars farfar – var dock inte först bland hennes förfäder att styra Sverige. Våra regentlängder brukar börja med Erik Segersäll, som ska ha kontrollerat någon slags svenskt rike mellan 970 och 995. Han var (enligt Herman Lindqvist) den nyföddas morfars farfars farfars mormors farmors morfars mormors morfars farfars mormors mormors farmors morfars farfars morfars mormors farfar.
Sedan Erik Segersälls dagar har Sverige styrts i olika riktningar, olika hårt. Länge valdes kungen, först efter Gustav Vasa (den nyföddas morfars farfars farfars mormors farmors mormors mormors farfar) började kronan automatiskt gå i arv.
På 1900-talet fick de kungliga se sin makt inskränkas kraftigt. Så kraftigt att den till slut försvann helt. Men släkten Bernadotte satt kvar. Trots att Socialdemokraterna – som i sitt partiprogram propagerar för republik – haft regeringsmakten i sammanlagt 70 år sedan 1920.
– Svenskarna har velat ha monarkin kvar, så det hade varit oklokt av Socialdemokraterna att gå emot en så pass bred opinion, säger Erik Wångmar, docent i historia och lektor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet.
– Monarkin var lite illa ute efter första världskriget, men då slöt Socialdemokraterna tydligt upp bakom den. (Statsministern) Hjalmar Branting ville inte göra allt för stora samhällsförändringar på en gång.
Samtidigt måste kungen ha varit starkt förknippad med överklassen och den gamla, odemokratiska ordningen?
– Absolut. Men trots att Gustav V inte var någon fläckfri monark såg ”vanliga” människor upp till honom. Under 1900-talets andra halva tror jag att Gustav VI Adolf bidrog till att monarkin behöll sin starka ställning. Han hade ett större förtroende än både sin far (Gustav V) och sonson (Carl XVI Gustaf).
1966 lades ändå en riksdagsmotion fram, om att utreda republik. Det blev inget av den. I stället nådde Socialdemokraterna och de borgerliga partierna 1974 den så kallade Torekov-kompromissen, som gav dagens regeringsform. 1980 trädde en ny successionsordning i kraft. Nu kunde även kvinnor komma i fråga. Den tvååriga Victoria övertog tronföljartiteln från sin sju månader gamla bror.
• • •
Carl Philip får trösta sig med att han fortfarande går före storasystern i kön till den brittiska tronen. Som nummer 202. Den tyska terapeuten Karin Vogel lär vara 4 973:a och sist på tur.
Skulle hertigen av Värmland mot förmodan ta över på Buckingham Palace blir han världens meste monark. Elizabeth II är i dag statschef i 16 av Samväldesländerna. Från Kanada till Tuvalu.
De flesta av Europas monarkier finns här uppe i nordväst. Inga krigsförluster eller uppror har tvingat iväg kungligheterna. I stället har de ofta – som i Danmark och Norge under andra världskriget – varit viktiga självständighetssymboler.
I Ryssland revolutionerades tsardömet bort 1917. I första världskrigets kölvatten försvann flera andra stora monarkier. I modernare tid har två europeiska länder röstat bort sin kung: Italien 1946 och Grekland efter juntans fall 1974. Spanien gick motsatt väg. Där utsåg diktatorn Francisco Franco prins Juan Carlos till sin efterträdare, trots att det spanska kungahuset redan avsatts en gång. Vid Francos död 1975 slog dock Juan Carlos in på den demokratiska vägen, och gjorde sig själv maktlös.
Det gäller inte Mellanösterns monarkier. I länder som Marocko, Saudiarabien och Bahrain styr de kungliga med järnhand.
Längre österut, i Peking, hänger kommunisten Mao Zedongs porträtt numera över ingången till Den förbjudna staden. Den siste kejsaren, Puyi, detroniserades redan 1912. Kollegorna i Japan överlevde däremot det totala nederlaget i andra världskriget, men förlorade sin gudomliga status. I Nepal röstade parlamentet bort kungen 2008. Malaysia väljer en ny kung vart femte år, från en grupp av nio sultaner. Thailand byter inte lika ofta – Bhumibol har suttit på tronen sedan 1946. Han har både stöttat och störtat diktaturer, och kan fortfarande bland annat benåda brottslingar.
I lilla Brunei har Hasssanal Bolkiah ännu större makt. Efter att konstitutionen ändrades 2006 kan sultanen ”inte göra något fel, varken privat eller i sin officiella roll”. För övrigt samme sultan som vår kung hyllade 2004 (”han har ju en kolossal närhet till folket”). Något som väckte stark kritik på hemmaplan.
För Carl XVI Gustaf har inte samma kontroll här.
– Han har den formellt sett minsta makten av alla monarker i Europa, konstaterar Erik Wångmar.
• • •
Enligt en opinionsundersökning från i somras stöder 66 procent av svenska folket monarkin. En minskning med åtta procent sedan 2010. Mellan mätningarna släpptes boken Den ofrivillige monarken, och drottning Silvias fars agerande under naziåren granskades.
Nu dominerar kungafamiljen åter nyhetsrapporteringen. Rojalisterna vädrar morgonluft. Liksom republikanerna.
Den kronobergska kungakritiken är i och för sig försiktig. I dag. På 1540-talet satte sig Nils Dacke på tvären mot Gustav Vasas fogdar, tog över Kronobergs slott men stupade och hamnade huvudlös på galgbacken i Kalmar. 400 år senare funderade författaren Vilhelm Moberg på kungens ställning. 1955 skrev han, i Därför är jag republikan: ”I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som icke är fria medborgare värdig.”
Därefter har det varit tystare här. Men efter lite letande dyker Jimmi Jonsson upp. En folkpartist som sitter i gymnasienämnden i Växjö. Han är osäker på om medlemsavgiften till Republikanska föreningen är betald. Men övertygad är han.
– Jag tycker att alla ämbeten, åtminstone i teorin, ska vara tillgängliga för alla. Jag kan förstå att man ser kungahuset som en tradition och PR-faktor. Men det är också den sista resten i samhället från tiden när Sverige inte var en demokrati. För min del tycker jag att det är viktigast att vi tar klivet till demokrati fullt ut. Historien försvinner inte för att man avskaffar monarkin.
Tror du att det kommer att hända?
– Det beror nog mycket på hur kungahuset självt sköter sig. Jag tror definitivt att Victoria kommer att bli drottning, och kommer att vara det under återstoden av sitt liv. Sedan vet man inte, säger Jimmi Jonsson.
Som republikan vill du ersätta med en president?
– Man kan tänka sig en president, men också att man inte ersätter kungen. Alternativet är inte det viktigaste. Bara det blir demokratiskt tillsatt.
Men det är sällan han får möjlighet att föra debatten.
– Det är en ganska perifer fråga i dag. Du vinner inga väljare på den. De som känner starkt för kungahuset går inte att övertyga ändå.
Ta Rolf Wenander. Bernadotte-experten från Växjö är övertygad rojalist.
– Kungahuset står för tradition och kontinuitet. Vi har ju säkrat demokratin, och partierna kom överens om Torekov-kompromissen. Det var klokt.
Har det minskade stödet de senaste åren gjort dig orolig?
– Nej, kungahusets ställning är ändå rätt stabil. Men det gäller ju att de sköter sig. Nu blir det väl ett uppsving i och med födseln. Många tycker det är kul att ha något att läsa om. Vi märker också att länder som har republik är jätteintresserade av vårt kungahus.
Men är det inte orättvist att kungligheterna tvingas in i den här offentligheten? De har ju inget val …
– Man kan tycka det, men de finner sig i det. Fast det är stor press att ha ett sådant yrke, så jag kan förstå de som har lämnat. Jag intervjuade Carl Johan Bernadotte, kungens farbror som förlorade sin prinstitel när han gifte sig med Kerstin Wijkmark. Han ångrade inte sitt val ett ögonblick, säger Rolf Wenander.
• • •
Det blir ett speciellt liv.
På Haga slott. I strålkastarljuset. Prinsessan får inte välja religion, utan måste ”vara av den rena evangeliska läran”. När hon blir myndig får hon inte rösta. När hon blir tronföljare måste hon fråga Victoria om lov innan alla utlandsresor. Hon måste få regeringens godkännande om hon vill gifta sig. Det är långt kvar till hon får axla manteln. Och den dagen lär vara en sorgens dag för henne.
Dessutom kan morfar ha ställt till det.
– De problem som kungen haft har naturligtvis påverkat förtroendet. Sedan kan det också vara en generationsfråga. Men det har man å andra sidan sagt länge, att yngre människor inte känner detsamma inför kungahuset, säger Erik Wångmar.
Hur tror du att framtiden ser ut för den svenska monarkin?
– Det är svårt att säga. Naturligtvis har det betydelse när Victoria får träda till. Hon är den populära, förtroendet för henne är större. Ett tidigare trontillträde borde gynna kungahuset. Men om den nuvarande kungen når samma ålder som sin farfar och farfarsfar (90 respektive 92 år, Smp:s anm) är det långt fram i tiden. Och det finns ingen praxis kring abdikation i Sverige, som det gör i Nederländerna.
Ur Smålandsposten den 24 februari 2012.