– It’s so dirty…
Becky – som själv kommer från kliniskt rena London – har förstås rätt i det.
Kunming är smutsigt.
Ändå skakar jag på huvudet åt den enda andra utlänningen på den här rastplatsen, på vägen mot Dali, och säger:
– I kinda liked it.
Provinsen Yunnan är mycket Kina och lite Sydostasien på samma gång. Naturen är magnifik, stämningen avslappnad så här 200 mil söder om partihögkvarteret i Peking. I varje liten stad finns det ett nytt minoritetsfolk i färggranna dräkter. Även om jag landar i provinshuvudstaden Kunming i regnperiodens slutskede är vädret behagligt, nästan väl svalt. På 20 år har ”Den eviga vårens stad” gått från håla till metropol, med skinande banker och shoppingstråk. Ändå är det lite ruffigare – och ja, smutsigare – än i det OS-städade Peking.
På söndagseftermiddagen hittar jag stans pensionärer i Gröna sjön-parken, där de uppträder för varandra under bambuträden. Modet är från Maos tid, melodierna från de gnälliga stråkinstrumenten antagligen ännu äldre. På måndagsförmiddagen hittar jag stans unga och upptagna i buddisttemplet Yuantong, där de tänder rökelsestickor till förfädernas minne. I en sal bredvid går en grupp kvinnor i procession, och sjunger dämpat. Kanske har de sett skylten utanför, som uppmanar tempelbesökaren att inte utbrista i ”förvirrade läten” under mässorna.
Tolv mil sydost om Kunming hittar jag traktens stora turistattraktion. Vid landsvägens slut reser sig stenskogen Shilin mot himlen. En gång var Yunnan täckt av hav, när vattnet drog sig tillbaka blev de här skumma sandstensformationerna kvar. En skog av klippor. Några kilometer i omkrets, och med tusentals fotograferande turister irrandes omkring inuti.
Tillbaka i Kunming väljer jag bort Kentucky Fried Chicken, och går över vägbron för att äta ”Gå över bron”-nudlar. Till ett hak där jag faktiskt kan beställa stans specialitet. Legenden berättar att en vis man en gång drog sig tillbaka till en ö för att studera. Hans hustru kom med mat varje dag, men den hann alltid bli kall. Av en slump upptäckte hon att ett tunt lager olja över soppan höll värmen. I dag serveras soppan på samma sätt, och du får själv slänga i nudlar och rått kött i det heta spadet.
Yunnan är stort, landskapet varierande. I söder – i gränstrakterna mot Vietnam, Laos och Burma – finns regnskog. I norr, på gränsen till Tibet, karga berg. I centrala Yunnan är det grönt och skönt (men redan här ganska högt, Kunming ligger på 1890 meters höjd).
På slätten mellan Cangshanbergen och Erhaisjön ligger Dali. Med 12 000 invånare är det fyramiljonersstaden Kunmings totala kontrast. Fram till mongolernas invasion på 1200-talet var Dali huvudstaden i det mäktiga Nanzhao-riket, nu är det turisterna som väller in genom stadsmurens portar. Här har man bemödat sig med att bevara den gamla bebyggelsen, och belönats med backpackers som kollar mejlen över en kopp cappuccino medan gräset växer på trähusets tak och gubben i hörnet bredvid säljer traditionellt Bai-bröd för två kronor.
Jag hittar ett rum hos David, en australier som öppnat vandrarhem tillsammans med sin kinesiska sambo. Han gnäller över att det är ovanligt få gäster, men vågar ändå sätta hela min rumsräkning på spel i ett parti biljard. Fast jag förlorar förstås, och får bjuda David på en Dali-öl.
Och så går ännu en dag i den långsamma, lugna, dimmiga staden. Tröttnar du på billig öl och mat – min lokala favorit är wokad skinka med traktens getost, och jaksteken på Tibet Café – kan du ta stolliften upp till de dimhöljda bergstopparna bakom staden, och vandra en mil eller två på stigarna. Eller så kan du utforska de små byarna runt sjön. Vi stannar till i Shaping, mitt i fredagsmarknadens trängsel. Bai-kvinnorna fyller sina korgar (som de binder runt huvudet) med chili och kött från stånden, hönsen kacklar i burarna och barnen skrattar på väg hem skolan.
Till nästa stopp på vägen genom Yunnan är det tre timmar med minibuss – fyra om bussen får punktering. En skylt berättar att nu börjar Tibetplatån. Lijiang liknar Dali, fast här är den gamla, vackra stadskärnan omringad av den nya, fula stan. Kullerstensgatorna är fulla av kinesiska turister, och i varje vrå säljs det souvenir-krimskrams.
Jag får snabbt nog och hyr en cykel. Trampar förbi Maostatyn, ut på landsvägen. En mil norr om Lijiang ligger Baisha, en annan gammal huvudstad. I dag är byn svår att hitta bland majsfälten. Gamla gubbar sitter och filosoferar i en av få vägkorsningar – hos Naxifolket är det kvinnorna som är ute på fälten medan männen är hemma och tar hand om huset.
På Baishas huvudgata hittar jag dock en man som arbetar. Trots att han fyllt 85. Doktor Ho blev världskändis på 1980-talet, efter ett reportage i The Times. Sedan dess har alla från Michael Palin till TV4 till Michael Palin igen tittat förbi praktiken. Och den gode doktorn har sparat vartenda tidningsklipp och visitkort. Han vinkar in mig, och visar glatt den svenska gästboken med hälsningar från Kalmar och Jönköping.
Doktor Ho säger sig bota alla upptänkliga krämpor, snuva såväl som cancer. Medicinen är de 2 000 örter han hittar på bergssluttningarna runt Baisha.
– Men det viktigaste är att vara lycklig. Själv blir jag lycklig när jag får behandla många människor. Och så har jag undvikit alkohol och tobak, säger doktorn, som lärde sig engelska av amerikanska flygare under andra världskriget.
Sedan studsar han in i arbetsrummet. Före mig har några israeler fått hjälp med sin astma. Jag undrar om han kan göra något åt min förkylning. Doktor Ho mäter upp en påse te, jag frågar hur mycket han vill ha betalt.
– Jag frågar vilken sjukdom folk har – inte hur mycket pengar de har, svarar han med ett tandlöst leende.
Från Lijiang väljer nästan alla västerlänningar att fortsätta till Tigersprångsklyftan, och vandra längs Yangzhefloden i två dagar. Jag är också på väg dit, men ser en lapp om bussbiljetter till den avlägsna Lugusjön och ändrar mig på stående fot. Guideboken hävdar att resan dit skiljer turisterna från de riktiga resenärerna.
Kanske är det så. Med en kinesisk coverversion av Hey Jude i högtalarna rullar vi upp i bergen. Plötsligt är den långa och krokiga vägen inte längre asfalterad. De gröna sluttningarna är fruktansvärt branta; långt, långt där nere i dalarna ligger risfält och små byar av lerhus. Bussen tar sicksackkurvorna alldeles för fort. Ibland tvingas den tvärbromsa för en skock getter.
Efter sju timmar stannar vi vid Lugusjön, på 2 685 meters höjd. Jag hamnar i en minibuss med några kineser som pratar lite engelska, och vi hamnar allihopa i den pyttelilla byn Lige. Längst ute på en udde, en meter från den klarblå sjön, får jag ett hotellrum. Vägg i vägg ligger ett traditionellt Mosu-hus. Här är samhället ännu mer matriarkalt, inga äktenskap lär förekomma utan kvinnorna äger gårdarna och byter manligt sällskap när de känner för det.
Lige har bara en gata – och inget internet, någon skurk har grävt upp bredbandskabeln. Jag är övertygad om att jag är den ende västerlänningen här, tills jag springer på Becky (engelskan från inledningen av texten) igen. Men nästa dag är jag själv. Jag lyckas fixa en tur på sjön, i den typiska ”gristrågs”-kanoten. Eftersom jag är själv måste jag hjälpa till med paddlingen. Damen som kanoten tillhör skakar på huvudet åt min teknik och tänder en cigarett. Sjön ligger spegelblank, stillheten är total. Luften ren. Det känns som att Lugusjön är Kinas sista orörda hörn.
Ändå sitter jag åter i Kunming två dagar senare, med en tågbiljett till Peking i fickan och en KFC-burgare i handen (nudelrestaurangen visade sig vara riven). Utanför tutar taxichaufförerna på varandra, i en fullständigt meningslös orgie av oljud, medan gatsopningsbilen av någon anledning spelar Happy Birthday och avgaserna blandas i luften.
Och jag gillar det.
Ur Smålandsposten den 9 maj 2009.