Men först pratade Tobias Grahn med Smålandsposten.
Om en resa som började i Öster, men där målet hela tiden var att komma söderut. Och om allt som hänt på vägen.
Till slut har Tobias Grahn kommit fram. Till ett glittrande Medelhav. Till ligan den självutnämnde fotbollsidioten kallar världens bästa. Jag säger inte emot.
Grahns nya lag, Gimnàstic de Tarragona, är inte La Ligas bästa. Tvärtom. Men bakom sina solglasögon verkar 27-åringen från Karlskrona ändå trivas som sardinen i vattnet.
Vi sitter med varsin café con leche i solskenet på gågatan Rambla Nova. Redan de gamla romarna hittade till Tarragona. Nuförtiden tar det lite över en timme med tåg från Barcelona, nio mil nedför vackra Costa Daurada. På vägen ligger partystaden Sitges, där Tobias Grahn valt att bo. Han har börjat ta spansklektioner, men pratar fortfarande en märklig blandning av blekingska och danska. Efter åren i Lyngby, Århus och Odense kallar han Danmark “hemma”.
Ett hem mittfältaren var redo att lämna i januari.
– Jag ska inte säga att jag hade stagnerat, men jag behövde en push till. Annars blir fotbollen bara ett arbete. Mitt efterår med OB var bra, jag gjorde flera fina matcher i Uefacupen. Jag kände att jag hade bevisat allt jag kunde i Danmark.
Det lutade åt italienska Reggina, men två dagar innan transferfönstret stängdes hörde “Nastic” av sig med ett bra kontraktsförslag. När Grahn kom till Katalonien sa han själv att han var “i oerhört dålig form” efter semestern.
Han debuterade mot Santander i februari och gjorde mål direkt. I mars drogs han med en muskelbristning, och missade bland annat bortamatchen mot Real Madrid. Totalt har det blivit fem inhopp. I söndags, när Nastic mötte Real Zaragoza, kom Grahn in med tio minuter kvar, fixade en hörna halvminuten senare och på den språngnickade Javier Portillo in matchens enda mål.
– Jag ska försöka få så många minuter som möjligt och sedan får vi se hur situationen är till sommaren. Men jag har aldrig trivts så bra som jag gör nu. Det är en annan nivå här, säger Primera Divisións ende svensk.
Kan du tänka dig att stanna nästa säsong, även om ni åker ur?
– Absolut. Det vore kanske inte det optimala för min karriär, men jag skrev ett kontrakt på 2,5 år. Det kan jag inte bryta bara för att vi åker ur.
Jag läste annars att du inte tror på klubbkänsla.
– Vad är det för något? Jag har klubbkänsla för Rödeby AIF, min moderklubb i division 4. Men om jag är i Tarragona i ett eller två år betyder det inte att jag får någon klubbkänsla här. Det är en annan sak om man kommer från en liten stad som Växjö, då blir Öster ens lag. Det som betyder något är att du går ut och ger 100 procent varje söndag.
På tal om Öster, hur hamnade du där?
– Jag blev inbjuden till Växjö på sommarläger 1995. Sedan ville Nanne Bergstrand och “Lill-Damma” (Mattsson) att jag skulle stanna. De 1,5 åren i Växjö var en fin tid. Vi hade ett fantastiskt U-lag och Lill- Damma var en mycket bra tränare. Han har en stor del i att jag är den spelare jag är i dag.
– När mitt kontrakt med Öster gick ut hade jag gjort något inhopp i allsvenskan, och spelade i juniorlandslaget. Middlesbrough var intresserat, men det blev Beira Mar i Portugal. Fast jag var alldeles för ung för att flytta utomlands, bara 18 år. Jag fick hemlängtan som fanken.
Grahn kom hem igen, spelade för Öster i fyra månader ödessäsongen 1999, innan han försvann till Lyngby. Fem år senare var han tillbaka i Sverige. I Malmö FF.
– Jag spelade 13 matcher där. Som central mittfältare gjorde jag några fantastiska matcher. Sedan satte Tom Prahl ut mig på kanten. Efter fem, sex matcher hade jag fått nog och fixade en utlåning till AGF. Men jag fick i alla fall bli svensk mästare.
Det hade inte varit smartare att bita ihop och spela där Prahl ville?
– Jag tycker siffrorna talar för sig själva. I Århus gjorde jag åtta mål och 13 assist den hösten. (MFF:s sportchef) Hasse Borg ville ha tillbaka mig i december, men Prahl hade inte ändrat sig, så då sa jag: sälj mig till AGF. FC Köpenhamn ville också ha mig.
Vad har du emot kanten?
– Jag blir inte tillräckligt involverad i spelet. Visst, jag har många av kvaliteterna som krävs för att spela på kanten, men mina spetskompetenser kommer bäst till sin rätt i mitten. Där har jag en dimension till i mitt spel.
Hur skulle du beskriva dig själv som spelare?
– Framförallt kan jag udfordre i en-mot-en-lägen. Det är min stora styrka som spelare. Sedan är jag väl löpstark och snabb, har en bra blick för spelet. Men jag har svagheter också. Min vänsterfot är inte vad den borde vara. Inte mitt huvudspel heller.
Hur ser du på landslaget?
– Jag vet att jag har kvaliteterna för att spela där. Jag var med i Thailand för fyra år sedan, men är en oerhört mycket bättre fotbollsspelare nu. När de skulle till Sydamerika i vintras kom nästan alla svenskar i danska ligan med. Utom jag. Utan att vara kaxig var jag den störste profilen i ligan i höstas. I stället tar de med spelare från superettan…
Så vad skulle du säga om Lasse Lagerbäck ringde nu?
– Givetvis skulle jag tacka ja, jag har inget agg mot förbundskaptenerna. Ge mig två, tre samlingar för att visa vad jag kan. Jag skulle kunna spela på kanten om de vill det.
Trots att Tobias Grahn bara gjort fyra landskamper har tidningsrubrikerna varit zlatanskt många. De har handlat om bråk med tränare, lagkamrater, motståndare och supportrar. När Grahn lämnade Danmark stod det att han köpt sig fri från kontraktet med AGF (varifrån han var utlånad till OB).
– Det var självklart inte sant. Mitt kontrakt gick ju ut till sommaren.
Är det ofta det som skrivs om dig inte stämmer?
– Ibland är det som står i tidningarna sant, men det mesta är nog osant. Vissa så kallade dagstidningar tycker jag påminner mer om Se & Hör.
– Någon gång har jag kanske sagt någonting för mycket. Men det hjälper inte att hålla käften, det står ändå i tidningarna att du har sagt något.
Du har fått ett visst rykte…
– Kanske hemma i Sverige. I Danmark har jag visat vad jag kan på planen, där är jag ett respekterat namn.
Var kommer ditt stora självförtroende ifrån?
– Du måste tro på dig själv som fotbollsspelare. Självförtroende kommer av framgångarna, när jag bevisar för mig själv att jag klarar av att spela på en viss nivå. Då blir du redo att kliva över större stenar. Därmed inte sagt att allt har gått på räls för mig.
Hur ser du på framtiden?
– Jag ska spela sex, sju år till – jag tror att mina sex bästa år ligger framför mig. Sedan skulle jag gärna stanna inom fotbollen, kanske bli tränare. Jag har fotbollen i blodet, och har nog en lite annan syn på den än den traditionelle svenske tränaren.
Vi reser oss från uteserveringen. Tobias Grahn tackar för kaffet. Och det verkar nästan som att klubbkänslorna börjat spira i vårvädret. För precis när våra vägar skiljs ropar han:
– Jag ska hålla tummarna för Öster den här säsongen. Och hälsa Lill- Damma!
Det är helt sant.
Ur Smålandsposten den 17 april 2007.