Trätobrodern första hotet
Första hindret på vägen mot en historisk trippel?
En historisk trätobroder.
Spanien vill bli först någonsin att vinna tre raka EM/VM-slutspel. Precis som med Barcelona på klubbsidan debatterar vi var den här rödgula årgången ska rankas bland tidernas största. Andra dominanter, som 70-talets Västtyskland och millennieskiftesårens Frankrike, föll på just tredje hindret.
Men det finns de som tagit tre raka guld. Även om det skedde långt före EM uppfanns. Med fascistdiktatorn Benito Mussolini i ryggen regerade Italien fotbollsmästerskapen före kriget: VM 1934, OS -36 och VM -38. Där, i den mörka historien, startade också den rivalitet som återupptas på söndag.
I VM-kvartsfinalen 1934, i Florens, ställdes hemmahjältarna mot Spanien. Den engelske veteranjournalisten Brian Glanville sammanfattar: ”Italien var hårt, domaren svag.” Ändå tog Spanien ledningen, på en felträff. Precis före paus knuffades supermålvakten Ricardo Zamora undan, och Italien kvitterade. I omspelet dagen därpå tvingades Spanien spela med sju reserver. Italien-ikonen Giuseppe Meazza avgjorde med ett omtvistat nickmål.
60 år senare såg VM-kvartsfinalen likadan ut. De två hade tagit helt olika vägar sedan Florens-fajten. Italien hade fortsatt att spela snålt och blivit rikt på turneringsguld. Spanien hade isolerats under Francisco Franco, blivit fattigt på både pengar och pokaler. På 70-talet hade det börjat vända. Diktatorn dog, med holländske Johan Cruyff (först spelare, sedan Barcelona-tränare) föddes den spanska variant av totalfotboll vi charmas av i dag. Men Italien hade fortfarande inte mästerskapsbesegrats sedan Antwerpen-OS 1920, trots sju försök. Det gick inte i Boston heller. Spanien var vackrast, Italiens Mauro Tassotti avrundade 2–1- triumfen med att armbåga Luis Enrique blodig.
Alla de där historierna, all den där frustrationen, gjorde glädjen så oändligt stor när Cesc Fàbregas slog in sin straff i Wien 2008. Mot Italien. I en (EM-)kvartsfinal. 88 år sedan sist. Nionde gången gillt. ”Adios förbannade förbannelse” skrev sporttidningen El Mundo efteråt. AS fyllde på: ”Smaka på den, mindervärdeskomplex! Smaka på den, Tassotti!”
Så är det dags för nästa kapitel i den här historien. Många misstänker att den spanska framgångssagan trots allt får ett slut i EM, att tröttheten når ikapp det lag som aldrig slutat springa sedan Wien. Italien ställer sig gärna i vägen. Och Luis Enrique fick förresten kicken från Roma i maj.
Två Sjevtjenko, ett Ukraina
”Så låt oss marschera vidare, mitt kära öde …”
Vi börjar med lite poesi. Ur Ödet. Av Ukrainas näst mest berömde ”Sjeva”.
Taras Sjevtjenko skrev, diktade och målade på 1800-talet. Han sägs ha skapat det ukrainska språket. På 2000-talet är det ofta Andrij Sjevtjenkos målande de ukrainska hjälteberättelserna handlat om. Över skalden har många statyer rests. Anfallaren har däremot aldrig stått stilla. I kväll ställs han mot Sverige.
Hans historia är en spegel av det moderna Ukraina. Andrij Sjevtjenko föddes i byn Dvirkivsjyna 1976, när Sovjetunion fortfarande hade 15 år kvar. Pappa Mykola var armémekaniker, länge stationerad i Östtyskland. Den nioårige sonen evakuerades efter Tjernobyl-katastrofen. Men återvände snart till en delrepublik som ofta dominerade den sovjetiska fotbollen. Han spelade jämt själv (trots Mykolas förmaningar att satsa på en miltär karriär). I tonåren blev det Dynamo Kiev under legendariske Valerij Lobanovskij. Så blev allt möjligt.
Så slog han igenom i Europa, så blev ”Sjeva” en annorlunda ukrainare. Mångmiljonär i ett land där 35 procent av befolkningen lär leva under fattigdomsgränsen. Mer berömd än nationalskalden. ”Under större delen av de senaste 15 åren har han nog varit världens mest kände ukrainare,” skriver Jonathan Wilson i The Guardian.
Sjevtjenko blev samtidigt en annorlunda fotbollsstjärna. Efter de magnifika Milan-åren och den kyliga Chelsea-sejouren, vände han hemåt 2009. Till Dynamo, till ett Ukraina där historien inte var över. Under den orangea revolutionen 2004 hade Sjevtjenko stöttat den Ryssslandsvänlige, valfusksanklagade Viktor Janukovitj. Men Julia Tymosjenko blev till slut premiärminister, och Ukraina tittade västerut. Fick EM-värdskapet.
I dag är Janukovitj president, Tymosjenko inspärrad. Sjevtjenko har slutat att prata politik. Han pratar bara om sin dröm. Om sitt öde.
Det är svårt att avgöra vilken form 35-åringen är i. Statistiken från Premjer Liha talar om sex mål på 16 matcher den gångna säsongen. Den berättar inte om hans symboliska betydelse.
Kanske försvinner han i väg till USA snart. Kanske sätter en mer modern Milan-målkung – en bästsäljande berättare! – stopp redan nu. Säkert är att ukrainaren ska ge det en sista chans. Förvalta sin sista möjlighet.
– De fem senaste åren har jag knappt tänkt på något annat än EM, i mitt land. Det är min dröm, säger han.
Och avslutningsraden i poet Sjevtjenkos Ödet kunde lika gärna vara skriven av fotbollsspelaren Sjevtjenko:
”Marschera framåt – det är mitt testamente.”
Snart var det bättre förr
B-bataljen, 2012 års edition av Dödens grupp, är över. Kanske är konceptet begravt för alltid i EM.
I dag ser vi fram emot slaget om C-gruppen. En fascinerande fajt mellan två jättar och en rutig, rivig fyramiljoners-lilleputt. Ett kvalitetsdrama som lär leva in i det sista.
Visst, Spanien–Irland i torsdags hade också sin charm och skönhet. Men spänningsmomentet var mindre än Sebastian Giovincos lilltånagel. Annars har det 14:e EM-slutspelet mest varit välregisserat. Välspelat, med högt målsnitt och noll 0–0-matcher. Inför sista gruppomgången var bara två lag eliminerade. Övriga 14 räknade febrilt.
2016 slås EM-cirkusen upp i Frankrike. Större än någonsin. Men knappast bättre. Då får 24 länder vara med. Ytterligare två grupper. Åttondelsfinaler. 20 matcher till. Urvattnat, med storlagen utspridda på behagligt avstånd från varandra. Oändligt mycket mer komplicerat, när även grupptreor ska med till slutspelet. 16-lagsformatets suveräna symmetri blir historia.
Ponera att 24 hade fått vara med redan nu. Går vi efter kvalspelet skulle det ha blivit playoff-förlorarna (Estland, Montenegro, Bosnien-Hercegovina och Turkiet) och de bästa grupptreorna (Norge, Ungern, Armenien och Schweiz). Ingen hade väl missunnat Balkanländerna att debutera, Turkiet kunde nog ha platsat. Resten hade varit utfyllnad.
Självklart var Sverige för utvidgningen. I framtiden kan vår backlinje vara hur Hamrén-svajig som helst, vi lär ändå få åka till … Ja, vart? Inte till Skandinavien. Expansionen ställer ännu större krav på värdarna. Polen och Ukraina hade knappast räckt till. Uefa-president Michel Platinis Frankrike gjorde det. Till 2020 verkar det bli svårare att hitta någon som vill anordna.
En ganska galen situation. EM-slutspelet har ju gått från ljumt till glödhett på 30-talet år. Till en turnering (nästan) lika stor som världsmästerskapet. Till tre veckor som brukar bli mer minnesvärda än fyra VM-veckor. Till något lagom stort.
Men mycket vill ha mer. Fler. Vi är många som inte vill ha det så här. Ändå är vi snart där, med 45 procent av Europas fotbollsländer i ett fotbollens svar på hockey-VM.
Det perfekta blir imperfekt. Eller preterium, som tempuset heter numera. Snart var även fotbollen bättre förr. Njut medan det varar. I elva matcher till.
Trött på att glänsa i skuggan
Otack är fotbollsvärldens lön.
Du kan göra 46 (!) mål i Europas bästa liga. Ändå vinner du varken uppskattning eller skytteligan.
Du kan vara ett land med tio miljoner invånare som ofta lyckas gå långt i EM och VM. Ändå får du en förlorarstämpel.
Kan EM bli ett senkommet obrigado?
”En meningslös vänskapsmatch” sa The Guardian. Sommaren 2003 hade Manchester United sålt David Beckham till Real Madrid. Nu hade det blivit förlust i Lissabon. Störst avtryck gjorde Sportings 18-årige yttermittfältare. Nio dagar senare slog United Bolton i ligapremiären. Störst avtryck gjorde en 18-årig yttermittfältare. Plötsligt i Manchester United.
Cristiano Ronaldo skulle inte fylla Beckhams skor, han skulle växa ur dem. Det blev sex säsonger i Manchester, sedan försvann även Madeira-sonen till Madrid. Där han fortsatte att leverera. I Leo Messis gigantiska lilla skugga.
Medan Messi är den han alltid har varit har C-Ron utvecklats. Från en glänsande – men aningen begränsad – överstegsfintande ytter till ett komplett anfallsvapen. De två senaste Primera División-säsongerna har han gjort häpnadsväckande 86 mål. Ronaldo vann skytteligan i fjol, han vann ligan i år. Men kommer inte ur skuggan. Messi gjorde 50 mål jämnt, det är han som alltid blir världens bäste. Och trots Ronaldos ständiga frisyrbyten framstår argentinaren som mer välkammad.
Men kanske är detta Ronaldos år.
Kanske är det Portugals år.
Under mycket av 1900-talet var Portugal ett bortglömt hörn i Europa. I fotbolls-Europa. Diktatorn António Salazar styrde landet med en autokratisk järnhand 1932–1968. När nationalstadion invigdes 1945 slog England Portugal med 10–0. Men inflödet av turister och folk från kolonierna väckte sakta storstäderna. Och fotbollen. Benfica hittade Eusébio i Moçambique, och blev bäst i Europa. Med landslaget blev det som bäst brons, i VM 1966. På 90-talet kom den gyllene generationen. Nya semifinaler. Närmast var det i hemma-EM 2004. Grekland vann finalen.
Nu har Ronaldo till slut hittat rätt i rödgrönt. Nu ser Portugal lovande ut. I kvällens kvart ett begränsat Tjeckien. Spanien i semin? Ett Barcelona-dominerat La Roja som minns clásico-näsknäppen.
Överhuvudtaget har 2012 varit fotbollsåret när etablerade sanningar välts på ända. Står Cristiano Ronaldo hela vägen då?
Midsommaren med Mats
Många älskar silly season. Själv tycker jag fotbollen brukar vara som bäst under sillsäsongen.
Klassikerna från gångna midsomrar är många. Jordgubbssöta segrar, beska besvikelser. Som den episka Frankrike–Brasilien-kvarten 1986. Som Marco van Basten-bomben två år senare. Som när vi firade midsommar i Pontiac Silverdooome 1994. Som straffarna mot Holland 2004.
U 21–EM-matchen mot Italien midsommarafton 2009 platsar kanske inte i uppräkningen. Det blev Sveriges enda fulltidsförlust i det mästerskapet. Någon vecka senare satt jag i Malmö, på finalen. England hade bollen, Tyskland gjorde målen. Mesut Özil låg bakom tre av de fyra. Manuel Neuer höll nollan. Men mest minns jag Mats Hummels.
Då 20-årige Hummels hade varit bänkad fram till finalen. Där fick Dortmund-backen chansen, som defensiv mittfältare. Han var precis överallt, stoppade allt, städade och gjorde det med stil.
Inför senior-EM 2012 såg Hummels åter ut att bänkas. Vi trodde förbundskapten Jogi Löw skulle välja rutinerade Per Mertesacker bredvid Holger Badstuber. Men Löw överraskade för en gångs skull. Han tog sin Mats ur skolan, ansåg honom redo för EM-examen. Trots tveksamma tester tidigare. Nu får Hummels majestätiska framtoning – och bollbehandling – folk att humma om Kaisern själv, Franz Beckenbauer.
Hummels hoppas på sitt andra EM-guld. Han är inte ensam. Från den tyska U 21-truppen 2009 hängde åtta spelare med även till EM 2012 (Sebastian Boenisch representerar dock Polen numera). Sverige har fått näst bäst utdelning på 09-kullen, sju kom till Kiev. Italien har med fyra, England tre och Spanien en överlevare från sommaren i syd-Sverige.
För några veckor sedan träffade jag förre U 21-kaptenen Jörgen Lennartsson. Varför hade så många av ”hans” spelare klarat det svåra steget?
– Det hänger mycket på att du kommer till rätt klubb.
Applicerbart även på Mats Hummels. Han är fostrad i Bayern München, men ratades och hamnade 2008 i mittenlaget Borussia Dortmund. Ett lyckodrag. Fyra år senare är de gulsvarta dubbla mästare, Hummels är bofast i Borussia-backlinjen. Och är ensam i klubben om att ha etablerat sig i nationalelvan.
Den här midsommaraftonen står Tyskland–Grekland på menyn. Kanske inte den största festen, men Mats Hummels klagar inte. Han städar gärna vidare. England nästa?
Mannen från Salamanca
Så fullbordades semifinalparen och domartillsättningen och allt vad där finns. Den 17:e EM-dagen hade Gu… Pirlo och Iniesta fullbordat sina verk, och de vilade på den 17:e EM-dagen efter allt de hade gjort.
Så det var bara för oss att titta framåt. Eller snarare lite åt sidan.
På förbundskaptenerna. På kvartetten som är kvar. En trio profiler: Tysklands briljante Jogi Löw. Italiens livskraftige Cesare Prandelli. Portugals pådrivare Paulo Bento.
Och så Vicente del Bosque. Mannen, myten, mustaschen. Redan 2003 liknade BBC honom vid ”en aningen tröttare René i ’Allå ’allå ’emliga armén”. Han har inte blivit livligare. Men om möjligt mer populär. I alla fall i Spanien.
Järnvägsarbetarsonen föddes i västspanska Salamanca för 61 år sedan, och har inte gjort mycket väsen av sig sedan dess. Trots 14 år på Real Madrids mittfält, trots 18 landskamper och ett EM-slutspel. Inte heller som tränare blev han rubrikernas man. Bara resultatens. Under fyra säsonger på Reals fåtöljbekväma bänk tog del Bosque dubbla Champions League- och Primera División-titlar. Men satt ändå inte säkert. Sommaren 2003 kickade president Florentino Peréz honom. Sedan dess har ”marängerna” ständigt gått bet i Europa.
För landslaget har det gått bättre. Efter EM-guldet 2008 tackade tokige Luis Aragonés för sig, in gled trygge del Bosque. En enformig 1–0-väg ledde till guld i Sydafrika. I Polen/Ukraina har trygghetstörsten gett (far)fadersfiguren en tråkstämpel. Dels för att han följt trenden, och envist använt två defensiva mittfältare. Dels för att han vågat bryta ny mark.
2007 började Kalmartränaren Nanne Bergstrand – inspirerad av brassekaptenen Carlos Alberto Parreira – att prata om en morgondag utan anfallare. Nu är den 4–6–0-framtiden nutid. Kanske var det oväntat att försynte del Bosque skulle bli den store revolutionären. Kanske var det väntat. Han har alltid varit den han är, stått vid det han trott på.
I det här fallet tiqui-taca-fotbollens pålitlighet.
Liksom ’Allå ’allå var Spanien roligare förr. Kanske också bättre, Cesc Fàbregas som falsk nia har inte varit någon riktig succé. Men del Bosque rör inte en min, omvärldens kritik rör honom inte i ryggen. Inte heller smicker. När Blancos-president Peréz försökte ge del Bosque en hedersmedalj i fjol blev det blankt nej.
– Jag har mina principer.
Hetsporren och historien på Italiens sida
Vi slutar där vi började.
För tre veckor sedan sparkade EM-hörnan igång, med just Spanien–Italien. Med en Medelhavsrivalitet med 92 år på nacken. Som återupptogs i Gdansk, i en gruppspelsmatch som inte blev någon dans för Europa- och världsmästarna. Som satte tonen för den fortsatta resan.
Nu har vi kommit till Kiev. EM har kommit och gått för 14 förhoppningsfulla. Två står kvar. Trippeltörstande Spanien är fortfarande samma passningssäkra segermaskin som i de senaste två turneringarna. Men när inte lika mycket hänt framåt har något hänt. När skotten uteblivit har Spanien hamnat i kritikernas skottlinje. Ofta oförtjänt, för fotboll går fortfarande ut på att vinna.
Men fotbollsvärlden älskar inte alltid en vinnare, den kräver ständigt något nytt. En oväntad segrare. En vågad segrare. Vicente del Bosque kör med både hängslen och livrem. Commissario tecnico Cesare Prandelli anfaller med både Mario Balotelli och Antonio Cassano och satsar på att fånga motståndaren med byxorna nere.
Balotellis blixtnedslag till 2–0-mål slog ut Tyskland. Men matchens prestation kom före det första, Fantonio Cassanos fenomenala förspel. Ännu en kvick vändning i en fantastiskt brokig karriär.
I en historia som började i Bari, dagen efter Italiens VM-guld 1982. Den har fortsatt med en kakafonisk kavalkad av Cassano-kapitel: syditaliensk fattigdom, epitetet ”Baris Maradona” i ungdomen, Serie A-debut som 17-åring, Italiens dyraste tonårsövergång två år senare, en scudetto under Fabio Capello i Roma, bråk, nattliga eskapader som skulle få Balotelli att häpna, en ny Capello-chans i Real Madrid, nya bråk, en ny chans med Sampdoria, en ny konflikt, en snabb övergång till Milan, ännu en scudetto …
Och så kunde allt ha tagit slut på ett flygplan i oktober. Men Antonio Cassano klarade sig, klarade sin hjärtoperation och efter sex månaders vila var han tillbaka på San Siro i april. Inför EM kändes det desperat, lite illavarslande för Italien, att behöva starta med en matchotränad Cassano. I vanlig ordning ställde han till det, med ett dumt presskonferensuttalande om homosexuella. Inför finalen känns Cassano-valet som ett genialiskt penseldrag.
Italiens störste talang sedan Leonardo da Vinci blir X-faktorn i en final där Italien annars måste följa ritningarna in till minsta detalj. Det blir svårt ändå. Magkänslan säger att de azurblå nådde zenit i Warszawa-semin. Historien hintar om något annat. Där finns den obligatoriska inför-turneringen-spelskandalen. Där finns den spanska armadans återkommande oförmåga att sänka Italien. Och där finns en annan intressant detalj: samtliga italienska guld i modern tid har föregåtts av ett misslyckat gruppspel i mästerskapet före.
I Sydafrika 2010 blev fiaskot fullständigt. Italien är alltid som bäst revanschlystet. Antonio Cassano har varit ute efter revansch sedan första gången han sparkade på en boll på gatan hemma i Bari Vecchia. Handlar EM:s sista kapitel om hans stora mästerverk? Eller om en ny tavla?
Ur Smålandsposten juni 2012.