Några små texter om EM 2008.
Den tappre soldaten Svěrkoš
”En stor tid fordrar stora människor.”
Så inleds förordet till Den tappre soldaten Švejk, ett av Tjeckiens största mästerverk.
Förbundskapten Karol Brückner resonerade inte som författaren Jaroslav Hašek, utan tog ut jätten Jan Koller redan efter 56 minuter mot Schweiz. Istället satte han in Václav Svěrkoš. Och plötsligt stod den tappre soldaten Svěrkoš – som tidigare mest irrat omrking i olika tyska klubbar – där ingen trodde att han skulle vara. Helt i Švejks anda.
Du behöver (tyvärr) inte dricka någon tjeckisk öl för att hitta parallellerna mellan den tjeckiska fotbollen och Hašeks hejdlöst humoristiska bok om den stendumme, godmodige soldatens strapatser under första världskriget.
När tjeckerna samlas vet du aldrig hur det slutar. Det blir ofta bra fotboll, många mål – och någon liten kontrovers. I mars 2007, efter kvalförlusten mot Tyskland, hittades flera spelare på ett barnförbjudet födelsedagskalas för försvararen Thomas Ujfalusi. Brückner funderade på att avgå, men stannade. I oktober vann Tjeckien i München med 3–0.
Och precis som Švejk har Tjeckoslavakien/Tjeckien (de första landskamperna spelades faktiskt som Mähren, på Švejks tid) alltid irriterat de stora auktoriteterna. Inte minst 1976, när Antonin Panenkas iskalla chip avgjorde straffläggningen i EM-finalen mot Västtyskland.
Den tappre soldaten Švejk kommer dock aldrig i mål. Jaroslav Hašek dog 1923, innan han fått boken färdig. Även tjeckiska fotbollslag brukar ha svårt att nå ända fram. Man förlorade VM-finalerna 1934 (antagligen tack vare lite hjälp från den Italienvänlige domaren Ivan Eklind) och 1962 (när den tidigare briljante målvakten Wilhelm Schroiff plötsligt tappade greppet mot Brasilien). Man förlorade EM-finalen 1996 på ett tyskt ”golden goal” och semifinalen 2004 på ett grekiskt ”silver goal”.
Hur det slutar den här gången? Nja, den tänkte playmakern Tomáš Rosický är skadad, Pavel Nedved pensionerad och ”Dino” Koller påminde mest om en eftermiddagsslö Brontosaurie i lördags. Å andra sidan var FC Köpenhamns yttermittfältare Libor Sionko pigg. Och Svěrkoš inhopp visade att det finns bredd i truppen.
Nu verkar det trots allt som att Brückner startar med 202 centimeter Koller mot Portugal. Kanske är storhetstiden här.
När ”Mozart” dansade ifrån nazisterna
Inte mycket talar för Österrike i kväll mot Tyskland. Kanske bara historien. 1978 eliminerade österrikarna Tyskland från Argentina-VM. Och för 70 år sedan vann man en ännu mycket viktigare seger mot storebror.
Det är svårt att tro i dag, men på 1930-talet tillhörde Österrike Europas främsta lag. Under 14 matcher var ”Das Wunderteam” obesegrat. Inte förrän i december 1932 tog sviten slut, på Stamford Bridge i London. Men målet alla mindes gjordes av Matthias Sindelar.
Han kallades ”fotbollens Mozart” och ”Pappersmannen”. Den lövtunne anfallaren hade ”hjärnan i benen” skrev teaterkritikern Alfred Pogel. Det var ganska typiskt att just Pogel tyckte så, Austria-anfallaren var stor idol i Wiens intellektuella kretsar. Managern Hugo Meisl såg till att Wunderteam spelade Europas elegantaste fotboll och elegantast av alla var Sindelar.
Österrike tillhörde favoriterna inför VM 1934, men Sindelar markerades bryskt bort i semifinalen mot fascisternas Italien. 1938 gick Hitlers armé in i Österrike, som plötsligt blev den tyska provinsen Ostmark.
Den 3 april, söndagen innan folkomröstningen om Anschluss, möttes Österrike och Tyskland. Tyskarnas tanke var att matchen skulle sluta oavgjort. Hemmalaget dominerade, men Sindelar och Karl Sesta avslutade medvetet svagt (säger legenden). Bollen gick hela tiden precis utanför.
Så, med tjugo minuter kvar, drämde ”Sindi” plötsligt in en målvatksretur. Sesta satte 2–0, publiken på Prater-stadion i Wien var galen av lycka och Sindelar lär ha dansat i triumf framför de nazistiska höjdarna på läktaren.
Det blev hans sista match. Sindelar var 35 år gammal, och drog sig tillbaka (egentligen hade han gjort det redan innan Tysklandsmatchen). Han köpte ett café av sin judiske vän Leopold Drill och fortsatte att servera kunder av alla etniciteter. Gestapo höll ett missnöjt öga på honom.
När Matthias Sindelar hittades död i sin lägenhet 23 januari 1939 misstänkte många att nazisterna varit inblandade. Sindelar och den äldre, italienska kvinna som låg bredvid honom på sängen hade dött av koloxidförgiftning. Mord? Självmord? Antagligen var det en olycka, orsakad av en igentäppt skorsten.
Men minnet av Matthias Sindelar lever kvar än i dag. Alldeles speciellt i dag.
Otto mot världen
På tv:n rullar reprisen av Tyskland–Kroatien. En match som borde ses om med mer än ett öga. Tyskland är riktigt sevärt nuförtiden. Inte särskilt tyskt alls…
Då spelar Grekland mer germanskt. Tack vare König Otto, Rehhakles eller vad man nu vill kalla Otto Rehhagel.
I några veckor till kan han själv kalla sig Europamästare. Men den här gången vinner inte Grekland. Trots kungens taktikkupper.
Han föddes i tyska Essen för snart 70 år sedan. Pappa Rehhagel var gruvarbetare, själv jobbade Otto som målare innan fotbollskarriären fick fart. I Bundesliga målade han 22 gånger på 201 matcher.
Som tränare fick Otto Rehhagel kicken från Kickers Offenbach redan efter ett år, och fortsatte att hoppa runt mellan ligans mellanstora klubbar. 1981 hamnade han i Werder Bremen. När han flyttade därifrån 14 år senare hade han bland annat med sig två Bundesligaguld, två tyska cuper och en Cupvinnarcupvinst i bagaget.
Rehhagels resa gick vidare till München. Men den evige underdogen passade inte alls in i FC Bayern. Lothar Matthäus sa:
– Otto har alltid trott på det goda i människan, också i München. Men där hade han fel.
Att till och med superduper-divan Matthäus kände sympati för Rehhagel är rätt talande. Otto verkar vara snäll mot spelarna, men får samtidigt Lasse Lagerbäck att framstå som en journalistkramare. Det är ”vi mot världen”.
Bäst är Rehhagel när ingen tror på honom. Som 1996. Efter att han sparkats från Bayern återvände Rehhagel till Kaiserslautern, klubben där han avslutat spelarkarriären. Nu fanns ”Die Lautern” i 2. Bundesliga. Två år senare var de mästare.
Lika fantastisk blev utvecklingen när Rehhagel utsågs till Greklands förste utländske förbundskapten 2001. Till skillnad från i München kunde han tämja de stora stjärnorna som tidigare inte tagit så allvarligt på landslagsspel.
I Portugal 2004 lyckades Rehhagel med allt. Frågan är vad han hittar på den här gången.
När jag pratade med den svenske spionen Thomas Lyth inför EM varnade han för en grekisk fembackslinje. På Expressens suddiga bilder från söndagens stängda grekiska träning sades det finnas bevis för en 4–5–1-uppställning.
Oavsett vad Rehhagel satsar på lär det se ganska tyskt ut. Fasta situationer och kontringar är favoritvapnen.
Som anfallaren (?) Angelos Charisteas – till vardags i tyska Nürnberg – säger:
– Han är en tysk tränare som vill att vi spelar på ett tyskt sätt.
Ur Smålandsposten juni 2008.