I dag ser det ljusare ut för Charles Anderson. Bara han tror lite mer på sig själv.
Stundtals var säsongen 2010 skrattretande misslyckad.
För Öster, som tvingades kvala sig kvar i superettan, fotbollens näst högsta serie.
För nyförvärvet Charles Anderson.
Inför säsongen tvingades han operera ljumsken som stört honom i flera år. Först läkte den inte som den skulle, sedan åkte Charles på en bristning. När han väl spelade hände inte mycket. Han blev frustrerad, kände inte att han gjorde skäl för lönen. Kände att han utnyttjat Österledningens förtroende.
Även i Landskrona Bois hade han ibland haft svårt att övertyga. Den 10 augusti i fjol var han tillbaka där, med Öster. Vid 4–0 till Bois byttes Charles Anderson ut. Han slängde frustrerat jackan i marken och gick och satte sig på bänken. På Landskronas bänk …
Inför 2011 fanns åter stora frågetecken kring Öster. I premiären mot tippade topplaget Sundsvall placerades Charles Anderson på vänsterkanten. Som mången mittfältare före honom trivs Charles bättre centralt. Men han gnällde inte, var glad bara han fick spela. Hela Öster glänste i vårsolen. Charles Anderson vågade. I den 31:a minuten slog han ett inlägg mot straffområdet, där Freddy Borg stötte in 2–0.
I Trelleborg jublade svenskläraren Bitte Eek framför tv:n. Sedan kastade hon sig på telefonen.
• • •
Säg Kamerun, och vi är många som tänker på fotboll. På Samuel Eto’o, Roger Milla och landslaget ”De otämjbara lejonen”.
De 19,7 miljoner invånarna är en brokig skara. Består av två stora etniska grupper, är uppdelade i fransk- och engelsktalande. Tre olika kolonialmakter kontrollerade det på måfå uppritade landet. Under 51 års självständighet har makthavarna inte bytts lika flitigt. Ahmadou Ahidjo styrde 1960–1982. Sedan dess har Paul Biya varit president.
78-åringens rike är rikt på naturtillgångar, men en mycket stor del av befolkningen får klara sig på väldigt lite. Charles Anderson växte däremot upp i ett välbärgat hem, i huvudstaden Yaounde. Hans far var diplomat, hans storebror satsade tidigt på fotbollen och blev proffs i Schweiz. Även Charles spelade, nådde ända till Kameruns pojklandslag, innan han slutade. Föräldrarna såg hellre att den studiebegåvade sonen satsade på skolan.
I början av 2000-talet återvände Charles far från tjänstgöring i Nya Zeeland, och bestämde sig för att ge sig in i politiken. När han såg korruptionen inom Biyas RDCP lämnade han dock regeringspartiet.
– Och då hände det saker.
Charles Anderson vill helst inte tala om det. Speciellt inte när fotbollen går så bra. Och det är inte alltid han har blivit trodd.
2003 berättade Charles sin historia för Sydsvenskan. Om hur hans far, mor och tvååriga syster sköts till döds av okända män, i maj 2002.
– Jag var på internatskola när det hände, men man tror att det var folk från regeringen, säger han i dag.
Enligt Charles var han sedan tvungen att fly Kamerun. Med hjälp av sin moster kom han i kontakt med en människosmugglare, som tog honom till Sverige. Han berättade att han satts i arbete i en plantskola, någonstans i södra Sverige. Fortfarande vet han inte var. Till slut flydde han, hoppade på ett tåg. Väcktes av en biljettkontrollant och tvingades gå av i Malmö.
Där fick 16-åringen reda på att man måste söka asyl för att få stanna. Och att det fanns en stor fotbollsklubb i stan. Han sökte självmant upp Malmö FF.
– Jag var deprimerad och ville hitta något roligt, så jag började med fotbollen igen. När jag hade tränat med MFF i en vecka ville de att jag skulle vara kvar.
Charles fick ett ungdomskontrakt, och flyttade in på klubbens korridorsboende. Samtidigt började han plugga svenska. Bitte Eek blev hans lärare.
– Han var en superstudent. Ganska snart fick han flytta upp en klass. Han hade en god skolunderbyggnad från Kamerun, och var mycket skötsam och ödmjuk. Hans historia var så rörande. Jag och Charles fann väl varandra, jag kunde inte släppa honom.
I dag kallar Charles Bitte Eek för ”min låtsasmamma”. Hon hjälpte honom till rätta. Hon trodde på honom.
– Varför skulle den här 16-åringen hitta på en sådan historia?
Migrationsverket lät sig dock inte övertygas. Charles hade inga papper.
– Och jag kunde ju inte ringa till Kamerun och be om dem, säger han.
Han fick avslag på sin första ansökan om uppehållstillstånd. Liksom på sin andra.
– Det är svårt med sådana här situationer, man kan inte bara skylla på Migrationsverket. Du hör aldrig att det händer konstiga saker i Kamerun, det händer i smyg.
– Men jag gav aldrig upp. Och min låtsasmamma gav aldrig upp.
Avslagen blev extra tunga när allt annat rullade på så bra. På ett disco i Lund hade Charles träffat Amanda. Fotbollen gick också bra, han blev lagkapten i MFF:s juniorlag. Fick spela med B-laget, fick träna med A-laget. Några matcher där blev inte aktuella. Inte utan uppehållstillstånd.
Inför säsongen 2006 skrev Charles därför på ett amatörkontrakt med Trelleborgs FF i superettan. I mars 2006 kom äntligen beskedet. Charles fick stanna i Sverige.
– Det var en lättnad. Ibland tänker jag på vad jag missade. Men det är alltid bättre att det löser sig än att det inte gör det.
• • •
Domaren blåser för halvtid. Charles Anderson sätter händerna i sidan med en bekymrad min. Speakern berättar att kiosken serverar en tvårättersmeny (korv och läsk).
Det är cupfest i Älmhult. Division 3-laget ÄIF tar emot Öster, på idylliska Älmekulla. Vi sitter i en vitsippsbacke, runt oss springer de yngsta åskådarna. Österspelarna har inte lika bra fart. Charles Anderson får spela på favoritpositionen, mitt på mittfältet. Men det händer inte mycket. I andra halvlek gör Öster i alla fall två mål. Charles ler lättat efteråt.
Då och då funderar han på om han skulle ha satsat hårdare på fotbollen som ung. Hade han varit proffs då? Hade han inte behövt tänka på de där komvuxkurserna i engelska då? Inte behövt oroa sig för den framtida försörjningen?
Överhuvudtaget har han mycket tid att tänka. Familjen – Amanda och femåriga dottern Miranda – bor kvar i Malmö. Charles åker dit så fort han kan.
Men inte den här torsdagen. Öster tränar två gånger. Förmiddagens fyspass drar ut på tiden, på Värendsvallens löparbanor försöker truppen stå på ett ben. Det går sådär. Charles ler.
Han gör det ofta under lunchen också. Glömmer bort att äta sin kyckling-paella när han svarar på frågorna, med en antydan till skånska. Bakom oss visas en av fjolårets förlustmatcher. I årets superetta är Öster obesegrat efter tre omgångar. Charles har snittbetyget 3,67 (närmare ”stark” än ”bra”) i Smålandspostens Grantopp. På måndag kommer Landskrona till Växjö. Charles hoppas på revansch för augustimatchen. Nu går det åt rätt håll.
– Alla har höjt sig ett snäpp. Vi kommer inte att vinna superettan i år, men vi bygger upp laget.
Sportchefen Peter Kuno Johansson sa för några veckor sedan att ”Charles är en bra fotbollsspelare med ett stort kunnande, men han måste börja tro mer på sig själv.”
– Det har han rätt i. Jag kan känna det ibland, inte att jag underskattar mig själv men att jag gör det för enkelt. Att jag bara gör det jag ”ska” göra. I Trelleborg och Landskrona kunde jag leda laget. Här har jag inte kunnat ta det ansvaret.
Utanför planen tar han definitivt ansvar. Lagkamrater och ledare skänker överbliven fotbollsutrustning, som Charles skickar till en kyrka i Kamerun.
– De behöver den mer där. Jag vill ge tillbaka något av det jag fick när jag kom hit.
Till slut har han också varit tillbaka i Kamerun.
– Jag åkte med min bror, då kände jag mig lite tryggare.
I juni förra året blev Charles svensk medborgare.
– Du anpassar dig till det svenska samhället, och försöker göra det så bra som möjligt. Men jag känner mig fortfarande som afrikan. Det kommer jag att fortsätta att göra.
Saknar du Kamerun?
– Ja. Det är jobbigt med allt som hände där, men det är ändå mitt hemland. Det är min kultur. Nu har jag ju ett barn, och vill få möjligheten att visa henne var jag kommer ifrån. Jag tänker på det rätt ofta nu när jag blivit äldre. När jag ska planera för framtiden.
Ur Smålandsposten den 30 april 2011.