Du följer ditt lag.
Oavsett om det slåss för överlevnad i League Two, eller spelar i Premier League för allra första gången.
Två texter om Bournemouth-supportern Nicholas Waters – från 2009 och 2015.
“Det finns en framtid, men jag är inte säker på hur den kommer att se ut”
VÄXJÖ. En 0–0-match och han var såld.
41 år, 116 arenor och runt 1000 bevittnade matcher senare följer Nicholas Waters fortfarande sitt AFC Bournemouth i Englands fjärdeliga.
Trots flytten till Kalvsvik.
Det var en lördag i januari.
Ett mejl i inkorgen.
Osvaldo Ardiles hade varit i Växjö, och i berättelsen om argentinaren hade jag nämnt att han tagit Swindon till uppflyttning 1990 efter kvalseger mot Blackburn. Mejlaren, som tydligen bodde i Kalvsvik, påpekade dock att Swindon mött Sunderland i kvalfinalen.
”Typiskt att det skulle bo en Swindonsupporter här,” tänkte jag och önskade honom lycka till med säsongen.
”Nej, jag håller på Bournemouth, och åker och ser dem varannan vecka eller så,” svarade Nicholas Waters.
Vi fortsätter att prata några veckor senare. 51-åringen berättar att han träffade sin fru Birgitta på ett plan till Japan, och flyttade till Sverige 1992. I dag föreläser han om engelska språket och har skrivit boken Eats, Roots & Leaves – An open-minded guide to English.
– När jag åker till England för att göra research ser jag till att det passar med någon Bournemouthmatch. Jag var på en kurs i London för några veckor sedan, och då kunde jag till exempel se bortamatchen mot Lincoln City.
Det var en lördag i januari 1968. Bournemouth, då ett mediokert division 3-lag, mötte Liverpool hemma på Dean Court. På huvudläktaren hade 15 000 människor trängt sig in. Långt bak i folkmassan satt tioårige Nicholas Waters på pappas axlar.
– Det var så spännande, trots att jag bara kunde se halva planen. Matchen slutade 0–0. Men Bournemouth fick ett helt regelrätt mål bortdömt – Liverpools manager Bill Shankley sa att domaren hade insett att Bournemouth skulle tjäna mer på ett omspel…
Familjen Waters bodde i Poole, precis bredvid Bournemouth i sydligaste England. Bournemouth var ingen stor fotbollsstad, och Poole var och är ett speedwayfäste. En gång stoppade Ove Fundin Nicholas (som skulle på fotboll) för att fråga efter vägen till motorstadion.
– För det mesta har Bournemouth varken varit spektakulärt eller uselt. Ett mittenlag. Men under två perioder har det gått riktigt bra.
Dels i början av 1970-talet, när Ted MacDougall öste in mål – 42 stycken i ligan säsongen 1970/71 och nio i en FA-cupmatch mot Margate – och 25 000 hemmafans brukade sjunga ”you can always rely on him to score the vital goal”.
Dels på 80-talet, när Bournemouth gjorde tre säsonger i gamla division 2. Under ledning av en viss Harry Redknapp.
– Good old bent Harry… Han vet hur man säljer och köper spelare. Hos oss gjorde han ett fantastiskt jobb, tog upp en liten klubb i division 2. Det var härligt när du trodde att laget skulle vinna – och vi faktiskt gjorde det!
Men till slut hann verkligheten ikapp AFC Bournemouth. I maj 1990 låg klubben illa till, och mötte uppflyttningsjagande Leeds i sista omgången.
– Tusentals Leedsfans kom till Bournemouth utan biljett, blev fulla och hela dagen blev ett enda långt upplopp. Ord kan inte beskriva hur de uppträdde.
– Fotbollen i Bournemouth tappade efter det, många ville inte gå på matcherna längre. Och självklart åkte vi ur. Min värsta dag inom fotbollen.
Sedan dess har klubben hankat sig fram i Englands två lägsta proffsdivisioner. Redknapp drog 1992, och lämnade kvar en tom kassakista. Förra våren såg det riktigt mörkt ut. Klubben sattes under förvaltning (”administration”), och blev av med tio poäng.
Inte precis vad ett bottenlag i League One behövde.
– Men den finansiella situationen var bara det sista strået. Det riktiga problemet var att vi hade en inkompetent manager i Kevin Bond.
Trots en bra spurt blev det nedflyttning till League Two. Förvaltningsskapet fortsatte. Så minus 17 nya poäng när den serien startade i augusti.
– Helt rätt tycker jag. Jag tycker inte att klubbarna ska kunna låna pengar och gå omkull, och inte förlora några poäng på det.
Nedflyttningen blev ändå en nystart. I tisdags fick Nicholas se ”The Cherries” ta sig över nedflyttningsstrecket för första gången den här säsongen, genom en 2–0-seger mot Aldershot Town.
Fixar ni nytt kontrakt?
– Det tror jag. Så länge vi inte går i konkurs…
Hur är det med ekonomin och ägarsituationen nu?
Den annars väldigt korrekte Nicholas Waters svär tyst.
– Jag sa inte det där ordet… Det är hemskt. Just nu ägs klubben av två killar utan pengar. Det finns en framtid, men jag är inte säker på hur den kommer att se ut.
Du måste vara orolig?
– Inte alls.
Varför?
– För att det kommer alltid att finnas fotboll, Bournemouth kommer alltid att finnas. Om klubben skulle tvingas stänga för gott startar vi om i de lägre divisionerna. Som AFC Wimbledon gjorde.
– Det finns en kollektiv känsla bland oss supportrar, och den är viktigare än något annat. Vad som än händer med klubben kommer den känslan att överleva.
Och Nicholas Waters fortsätter att flyga till England.
– När vi först flyttade till Sverige hade jag inte råd att åka. Nu åker jag så ofta jag kan, den här säsongen blir det nog ungefär hälften av matcherna. Du kan flyga billigt, och jag brukar ta med mig en tom resväska. Handlar jag i England kan jag tjäna mer än resan kostar.
Totalt har han besökt 116 arenor. Ironiskt nog är Anfield Road (där Bournemouth förlorade FA-cupomspelet 1968 med 1–4) den enda större arena i England han missat.
– Jag sparar den tills Bournemouth möter Liverpool igen. Men på (Evertons) Goodison Park har jag varit, vi var nära att vinna där i ligacupen -85.
Samma år orsakade Liverpoolfansen Heyselkatastrofen.
– När våldet började sprida sig utomlands på 80-talet var det redan på väg neråt på hemmaplan. På 70-talet var det slagsmål på varje match. Jag minns när vi mötte Brighton en annandag, och 5 000 fans från båda lagen hade tryckts in på samma läktare. Det var knuffar och polishjälmar som flög hela matchen.
I dag är allt annorlunda. På gott och ont. Ståplatsläktarna är borta. Arenorna är lugna och bekväma – men tysta. Avståndet mellan Premier League och League Two är enormt.
– De fyra stora klubbarna spenderar mer på en spelare än en fjärdedivisionsklubb har i omsättning under säsongen. Problemet började med bildandet av Premier League och de stora tv-pengarna. Det är faktiskt skönt att inte vara inblandad i allt det.
Nicholas Waters föredrar att betala tolv pund för möjligheten att besöka en Leauge Two-arena han missat tidigare. Jag frågar om favoritminnet från alla matcher.
– När du har följt ett lag så länge vore det konstigt om du inte hade flera. Som den första matchen. Som när vi slog Manchester United i FA-cupen 1984. Som när vi slog Fulham 1987 och gick upp i division 2. Som när vi spelade på Wembley 1998 (och förlorade finalen i Auto Windscreens Shield). Men det bästa minnet är alltid den senaste matchen. Och att se fram emot nästa.
– Fast när det är en lördag i november, det snöar i Oldham, vinden sveper in från (bergskedjan) The Pennines och det är absolut iskallt… Då måste du vara dedikerad för att njuta av det.
Ur Smålandsposten den 5 mars 2009.
“Även om vi skulle ta noll poäng och sluta sist, vore det ändå vår högsta placering”
Första Premier Leauge-säsongen någonsin.
Då storsatsar Nicholas Waters – Kalvsviks störste Bournemouth-supporter.
Första gången jag skrev om Nicholas Waters var våren 2009. Han berättade om hur han den 27 januari 1968 åkt från grannstaden Poole, för att se Bournemouth möta Liverpool i FA-cupens tredje omgång. Från pappans axlar hade tioårige Nicholas sett hemmalaget få ett helt korrekt mål bortdömt. Det slutade 0–0, Nicholas fick förstås inte åka på omspelet på Anfield Road. Men fortsatte att gå på så många matcher han kunde. Även efter att han träffat sin hustru Birgitta, och flyttat till Kalvsvik 1992.
Hängivenheten imponerade. Inte minst eftersom AFC Bournemouth i mars 2009 slogs för livet kring nedflyttningsstrecket. I League Two, den engelska fjärdedivisionen. “The Cherries” var genomruttna, ekonomin bedrövlig. Säsongen hade inletts med 17 minuspoäng, efter att klubben satts under förvaltning. Risken att dratta ur hela ligan var överhängande.
– Det finns en framtid, men jag är inte säker på hur den kommer att se ut, sa Nicholas.
Samtidens stora var han inte så imponerad av. Han föraktade kommersialiseringen av den engelska fotbollen.
– Problemen började med bildandet av Premier League och de stora tv-pengarna. Det är faktiskt skönt att inte vara inblandad i allt det.
I dag kokar det på den engelska sydkusten. I staden Bournemouth – där Sagan om ringen-författaren JRR Tolkien tillbringade ålderdomen – ska de riktigt små fajtas med de riktigt stora.
I eftermiddag ställs AFC Bournemouth mot Aston Villa, i sin allra första match i högstadivisionen. 116 år efter grundandet, 92 år efter att klubben valdes in i ligan. Efter eviga år i de lägre ligadivisionerna. Sex år efter att AFC Bournemouth hängde kvar i League Two, genom att slå Grimsby i näst sista matchen. Tre månader efter att Körsbären slog Charlton och blev mästare i The Championship.
– På 1970-talet sa en skolkamrat “tror du vi lever länge nog för att se Bournemouth i högsta divisionen?” Och ja, jag trodde på det redan då, säger Nicholas Waters.
Bakom den Gandalf-galna förvandlingen står två män.
Dels en helt anonym – den mystiske ryske affärsmannen Maxim Demin köpte in sig i klubben 2011.
Dels en helt synonym med klubben – den tidigare försvararen Eddie Howe. En Frodo-stor klubbhjälte. 37-åringen gjorde 271 matcher i Bournemouths backlinje, och befordrades från ungdomstränare till manager när det var som allra mörkast i januari 2009. Han skriver dagbok efter varje träningspass, och berättelsen förundrar. Liksom den fina fotbollen.
Många av spelarna har också hängt med från de lägre serierna. Även om det förstås värvats i sommar – backarna Sylvain Distin (Everton) och Tyrone Mings (Ipswich) samt anfallaren Max Gradel (Saint Étienne) finns bland nykomlingarna – hålls det finansiella på en rimlig nivå.
I dag är Nicholas Waters inte orolig.
– Även om vi skulle ta noll poäng och sluta sist, vore det ändå vår högsta ligaplacering någonsin. Vi tittar mycket på Swansea, som har lyckats hålla sig kvar med ett relativt billigt lag. Då slipper vi den värsta sidan av kommersialiseringen av Premier League.
Ja, när vi pratade för sex år sedan tyckte du det var skönt att slippa de stora pengarna där. Hur känns det nu?
– Jag ser gärna Bournemouth spela i vilken division som helst. Men eftersom nya upplevelser väntar den här säsongen är det klart att jag ser fram emot den.
Nicholas tänker också på ekonomin när han planerar säsongen.
– På resorna försöker jag kombinera matcherna med något annat. Det kan vara research för mitt jobb – jag undervisar svenska lärare i engelska och engelsk kultur. När Bournemouth mötte Wolverhampton i vintras tog jag till exempel bilder till en föreläsning om den speciella dialekt som talas där. Annars brukar jag spara pengar genom att handla kläder och annat billigt i England. I maj hjälpte jag till som valarbetare för Labour.
– Nu kommer jag att prioritera bortamatcherna, målet är att se alla 19 på plats. Hittills har jag sett Bournemouth spela på 94 olika arenor, i Premier League finns det sju nya.
Däremot står han över i dag.
– Det var sånt intresse att jag inte ens försökte få en biljett. Men jag tror att vår lagkänsla kan räcka till oavgjort – eller till med en seger – mot Aston Villa.
Och för Nicholas Waters är nästa match den allra största. Den 17 augusti åker Bournemouth till Liverpool. 47 år efter omspelsmatchen han missade.
– Jag har haft flera chanser att besöka Anfield Road. Men jag ville att den första gången skulle vara när Bournemouth spelade där.
AFC Bournemouth
Grundad: 1899 (när klubben Boscombe St. Johns Institute FC las ned).
Tidigare namn: Boscombe FC (1899–1923), Bournemouth and Boscombe AFC (1923–1972). “Men mellan oss fans kallar vi aldrig klubben för något annat än Boscombe,” säger Nicholas Waters.
Arena: Vitality Stadium (tidigare Dean Court), med plats för 11 464 åskådare.
Meriter: Etta i The Championship 2014/15. Sammanlagt fem säsonger i näst högsta serien. Vinnare av Johnstone Paint’s Trophy 1983/84.
Bäste målskytt säsongen 2014/15: Callum Wilson, 20 ligamål.
Aktuellt: Blir i eftermiddag den 65:e klubben sedan starten 1888 att spela i Englands högstadivision.
Ur Smålandsposten den 8 augusti 2015.