Ett känt Ann-sikte från förr

SOLLENTUNA. Hennes första landslagsmål finns för evigt inskrivet i fotbollshistorien.
Hennes sista likaså.
Möt Ann Jansson – pionjären som hängde med hela vägen från den blågula begynnelsen till EM-guldet 1984.

Luton, i London-­områdets nordligaste utkanter. Söndagen den 27 maj 1984. 
Det verkar aldrig sluta regna. Damernas första EM-final i fotboll är inne på fjärde straff­sparks­­omgången. 2–2.
Bakom nätet på Kenilworth Road finns bara en deppigt öde läktare och en reklamskylt för Edets papper. Framför målet en lång korridor av lera. Vid slutet av den står en dyngsur gympalärare från Handen. 
Ann Jansson fanns från början inte med bland Ulf Lyfors tilltänkta straffskyttar. Men efter slutsignalen var mittfältaren Karin Åhman inte sugen. I stället tipsade hon förbundskaptenen om att Ann nämnt att hon brukade slå straffar för Hammarby.
En gång var Ann till och med med i ”Tips­extra”. I studion skulle det gissas hur många straffar hon kunde sätta på Ronnie Hellström. Hon drog en i stolpen, en i ribban. En räddade Ronnie. Övriga sju satt.

Nu står Ann själv på en av de där bedrövliga engelska planerna. Tar en lång ansats. Är inte nervös, vet vad hon ska göra. Den vanliga varianten, lågt nere i målvaktens vänstra hörn. 
Sveriges Televisions Kaj Sundström presenterar henne för tittarna.
– Ann Jansson från Hammarby… Svensk fotbolls första omslagsflicka. Var med i den första landskamp som Sverige spelade 1973, och skulle vi unna någon att få vinna Europamästartiteln vore det kanske just Ann.
Hon trippar lite, precis innan hon slår till med bredsidan. Känner direkt att det där inte blev riktigt bra. 
Och ser till sin förskräckelse att målvakten kastar sig åt rätt håll.

///

Länge gick det mest i fel riktning. 
När den moderna fotbollen växte fram, i Storbritannien under 1800-talets andra hälft, fanns i och för sig kvinnorna där. Men portades fort, sporten ansågs för hård och maskulin. Undantaget var några år under och efter första världskriget, när damfotbollslag bildades på fabrikerna där kvinnor fått rycka in. Välgörenhets­matcherna blev en publiksuccé – annandagen 1920 trängde 53 000 människor sig in på Goodison Park i Liverpool för att se Dick, Kerr Ladies mot St Helens. Fotbolls­förbundet, FA, såg på med förskräckelse. 1921 förbjöds dam­fotboll på på klubbarnas arenor.
Det dröjde till 1960-talet innan det vände. Då hände något plötsligt runt om Europa. I Sverige var västgötska Öxabäck först ut att bilda lag och dra igång seriespel (1968). Året därpå fick Stockholms stora ungdomsturnering, S:t Erikscupen, sina första tjejklasser. 
Från finalen 1970, i Flickor A, finns Ann Janssons namn noterat. Bäst på plan när Stockholms Godtemplare vann. Hon var 13 år då. Född norr om stan, in i en riktig AIK-­familj. Pappa Rune var medel­distanslöpare, mamma Siv hade spelat handboll. Att Ann spelade fotboll – mycket fotboll – med Rune och brorsan Leif hade aldrig varit något konstigt. 
När familjen flyttade till Älvsjö fanns inte längre något lag för henne. Så Ann drog med sig några klasskompisar från högstadiet och bildade Älvsjö AIK:s första tjejlag. Hon stod själv för målen, upp­täcktes av Hammarbys ledare Christer Molander. Hela familjen konverterade. Rune blev så småningom speaker på Kanalplan, Siv ordförande för damsektionen. 
Ann lär ha gjort 143 mål på 43 Bajen-matcher säsongen 1972.
– Vi var ju ett bra lag. Själv hade jag två styrkor. Spelförståelsen – jag kunde läsa av tidigt var bollen skulle hamna, gjorde mål med alla kroppsdelar. Och så var jag snabb de första stegen. Många gånger blev jag avblåst för offside, trots att jag inte var det. 
– Men jag skämdes för mina muskulösa lår. Det skulle kvinnor inte ha på 70-talet.

Det dramatiska året 1973 blev omvälvande även för svensk damfotboll. Antalet licenser klättrade för första gången förbi 10 000 (i dag är de över 92 000). Öxabäck vann den första SM-turneringen. 
Och den 25 augusti – mitt under brinnande Norrmalmstorgsdrama – klev Ann ombord på Ålands­färjan. Sverige skulle spela sin debutlandskamp, och Molander hade tillsammans med ledare från andra damfotbollsfästen plockat ut spelarna. De presenterade sig för varandra på båten, väl i hamn hann de träna tillsammans en gång. 
16-åriga Ann kände en oerhörd stolthet där hon stod på Idrotts­parken i Mariehamn, i alldeles för stora kläder som man fått låna från de svenska pojkjuniorerna, och lyssnade på ”Du gamla, du fria”. 
På läktarna satt hennes föräldrar, mostrar, fastrar och kusiner. Lagom till avspark anlände även herrarnas förbundskapten Georg ”Åby” Ericson. Han såg Ann missa ett utsökt läge. Premiären mot Fin-land slutade 0–0. Ann skakade på huvudet åt att vissa tidningsartiklar mest fokuserade på att lagkamraterna dansat tango med Åby.
De svenska damerna återvände till Mariehamn sommaren därpå, till det första nordiska mäster­skapet. Ann Jansson sattes på bänken mot Finland, för att sparas till avslutningen mot Danmark. Regnet öste ner. Med tio minuter kvar tröttnade förbundskaptenen Hasse Karlsson på måltorkan. Ann behövde tre minuter.
– Jag fick ett inlägg från ”Gittan” Söderström. Jag hade ju sett att bollen bara flöt, och tänkte att enda sättet att skjuta var med en tåfjutt. Någon kanske tyckte att det var typiskt tjejer, att inte kunna skjuta riktigt. Men det var bara det som funkade. Den historiska tåfjutten.

Det är inte första gången Ann berättar om målet. Vi sitter i hennes vardagsrum, i lägenheten i Sollentuna. Pappa Rune för­middagsvilar på balkongsoffan. Ann har nyss fyllt 65, är pensionär sedan två år. Dagen innan har hon varit på Tele2 arena och sett sitt Hammarby förlora herrarnas cupfinal. På straffar.
– Vad fan var det för fjutt?
På stolen bredvid hänger en gulblå tröja. Framför oss ligger en prydlig klippbok från karriären. Men en klenod saknas.
– Det ska finnas en Trivial Pursuit­-fråga om vem som gjorde det första landslagsmålet. Det kortet har jag letat länge efter.
Hade det funnits en fråga om vem som avgjorde det allra första mötet med England hade svaret varit detsamma. FA släppte på sitt förbud först 1971. Frustrerade hade de engelska kvinnorna redan bildat ett eget förbund. På Gamla Ullevi 1975 noterade svenskorna att engelskorna själva sytt fast emblemen på sina vita tröjor. För Sverige debuterade Pia Sundhage och Anette Börjesson. Jansson gjorde två mål. ”England föll för Ann” skrev GT. 
Hon var van vid rubrikerna.
– Jag blev den första tales­kvinnan för damfotbollen. Var med i ”Sportspegeln”, ”Tipsextra”, ”Café Umeå”… Dessutom var jag ute hos många förbund och pratade om dam- och tjejfotboll.
– I början kom de flesta landslags­spelarna från Öxabäck och Jitex (från Mölndal). Det var egentligen bara jag och Gittan Söderström från Jakobsberg som bodde här i Stockholm, där de flesta redaktionerna och studiorna fanns. Och Gittan säger ju inte ett ljud. Jag säger desto mer. Så det blev ganska naturligt att jag tog den rollen.
Oftast var journalisternas frågor relevanta. 1976 hade till exempel Ann nått upp till 25 inspelade landslagspoäng, vilket på herrsidan skulle betyda att spelaren belönades med ”Stor Grabb”-märket. Men Ann fick tjata flera år för att få sitt. 
På ett Expressen­-foto från 1978 ska hon precis tugga i sig hela segerbonusen från en SM-match med Hammarby – en kokt med bröd. I en annan artikel från 1979 jämfördes hennes ekonomiska för­utsättningar med Ralf Edströms. Han fick 800 kronor per blågul seger. Ann ingenting. Inte ens ersättning för förlorad arbets­förtjänst under samlingarna.
Däremot fick faktiskt Ann ett sponsor­kontrakt.
– Jag kunde åka till Adidas affär i Fruängen och plocka en overall, en tröja och två par skor, två gånger om året.

Och även om Svenska Fotboll­förbundet hade sina jämställdhetsbrister låg man ändå långt framme i ett europeiskt perspektiv. När Italien bjöd in till ett inofficiellt EM 1979 var det självklart att flyga dit. Landslags­ledningen tog oerhört allvarligt på turneringen.
– Vi fick inte göra någonting, inte sola eller äta glass. I Italien! En frikväll gick vi ut och tog en Amaretto eller en Galliano, men då gick förstås ledarna förbi och vi blev tvungna att gömma glasen kvickt…
Danskorna fick göra vad de ville, och 1–0-besegrade Sverige i en kontroversiell semifinal (de blågula stannade upp sedan linjedomaren vinkat för offside, bara för att ändra sig). Att Sverige slog England – på straffar – i brons­matchen var en klen tröst.
– Men det var en rolig upplevelse. På något sätt fick vi kanske ihop laget då. Sedan var stommen kvar till 1984.

///

Uefa fick lite eld i baken efter 1979, och ordnade till slut en ”europeisk turnering i damfotboll” 1984. Alla andra kallade den EM. 16 anmälda länder delades in i fyra geografiska kvalgrupper; Sverige navigerade lätt förbi Finland, Island och Norge. 
SvFF tryckte sedan på hårt för att få arrangera slutspelet (semifinaler och final). Men till slut bestämde Uefa att matcherna skulle spelas som dubbelmöten. 
Därför låg landslaget på tränings­läger i Hällevik i mars -84. Matchade mot Malmö FF. Blekinge Läns Tidning beskrev Pia Sundhages volleyskott som ”ett av de snyggaste mål som gjorts på Strandvallen”. Ulf Lyfors – sedan 1980 Sveriges förste heltids­anställde förbundskapten – berättade att man siktade på EM-guld.
Ann Jansson fick hoppa över och spela med MFF i träningsmatchen. Vilket kanske inte lovade gott för hennes startchanser i EM. Men att hon ens kommit så här långt överraskade. Efter att Ann spelat de två första kval­matcherna 1982 hade olyckan varit framme.
– En lagkamrat i Hammarby klackade mig på vaden under en träning, och blödningen gick ner i hälen. Jag var borta hela 1983.
Även med hel häl hade hon få tankar på landslaget. Ann hade tagit några steg tillbaka. I Blågult handlade numera mycket om Jitex-gänget – en samling vinnarskallar med Sundhage, försvars­generalen Anette Börjesson och målvakten Elisabeth Leidinge i spetsen. De syntes och hördes mest. Dessutom hade Anns målhunger stillnat, hon hade blivit först mittfältare och nu försvarare. Lyfors tog ut henne som högerback.

Sverige inledde semifinalspelet mot Italien. Roma-tränaren Nils Liedholm dök upp på Stadio Flaminio, berättade för journalisterna att det var hans första dammatch. Hans närvaro var ändå ett gott tecken. Fortfarande hade ett svenskt landslag bara vunnit en stor fotbolls­turnering – OS 1948. Med Liedholm i kedjan.
I Rom hängde hemmalaget med bra, men Anns Hammarby-kompis Doris Uusitalo sköt det vinnande 3–2-målet. Själv fick Ann se hela matchen från bänken. Till returen i Linköping petade Lyfors dock plötsligt högerbacken Anette Niklasson. Sundhage satte båda målen på den aprilbruna mattan. Lyfors var nöjd när han pratade med Stockholms­tidningen efteråt.
– Jag är glad att jag gav Ann chansen. Hon är en bättre fotbollsspelare än Anette Niklasson.
Den 12 maj var en stor dag i rikets andra stad. Bröderna Herrey – som en vecka tidigare vunnit ”schlager-­EM” – sprang Göteborgsvarvet. Fansen jagade efter. SVT direktsände från Nya Ullevi, där Sverige skulle få nya fotbollsidoler. 5 662 såg på i solen.
England hade överraskande slagit Danmark i semin. Ann fick bemästra yr­vädret Pat Chapman.
– En riktig snabbing. Jäklar vad de anföll på min kant första kvarten. Men sedan tog vi över.
EM spelades enligt kontinentala regler, vilket innebar fyrans lilla boll (i Sverige spelade damerna alltid med den vanliga femman) och matchtid två gånger 35 minuter. I den 57:e kom Angelica Burevik loss till höger, slog in bollen till en språngnickande Sundhage. 

1–0 som slutresultat var ordentligt i underkant, och ingav viss oro inför returen i… ja, var? De engelska damerna hade fort­farande problem att komma in på de stora arenorna. Ingen visste helt säkert var finalen skulle spelas.
Det blev Kenilworth Road. Där Luton Town nyss slutat på 16:e plats i Division One. Planen skulle snart läggas om till konstgräs. Inga träningar på match­arenan tilläts. Svenskorna förberedde sig i en hundbajs­befläckad park, och på SKF Steels anläggning. En fridag hanns med.
– Alla de andra åkte och shoppade, men jag och Doris var på sightseeing. Såg Big Ben och allt det där man ska se. Det var fjärde gången jag var i London, men första gången jag hann titta på något.
Lutonmattan var däremot ingen vacker syn.
– Vi tyckte synd om engelskorna, att de behövde spela där. Men för oss var det bara att gilla läget.

Någon brittisk tv-sändning fanns inte att tillgå, men SVT lyckades med hjälp av ett reklamfilmsföretag från Leeds ordna ett fylligt samman­­drag till kvällens ”Sportspegeln”. En späckad spegel – bland annat spelade Ronnie Hellström sin sista match för Kaiserslautern efter tio år i Bundesliga.
Över den engelska leråkern fortsatte regnet att vräka ner. Målet föll i slutet av första halvlek, Linda Curl drog in en boll från vänsterkanten. 1–1 sammanlagt.
Ann trivdes ändå ganska bra i geggan. Bröt snyggt.
– Jag har alltid gillat att glidtackla. Men det var inte så mycket spel på min kant.
På slutet pressade Sverige frenetiskt, men allt rann ut i gyttjan. Uefa hade ett sista påhitt i bakfickan –ingen förlängning, direkt på straffarna.
Leidinge inledde med att ta Curls skott. I andra straffomgången missade Helene Johansson. I den fjärde räddade Leidinge igen. Så var det Anns tur.
Lyfors vågade inte längre titta. Alla andra såg målvakten ”Terry” Wiseman gå åt rätt håll – men bollen studsade till och slank in. 3–2. 
Engelska ikonen Kerry Davis kvitterade, Sverige avslutade med Sundhage. Det var hennes turnering. Stenhårt, mitt i målet. Eufori.
38 år senare myser Ann åt minnet.
– Det där jublet, när vi springer in till Pia… Det är en känsla! Mmmm.

///

Efteråt intervjuades Ann Jansson i ”Sportspegeln”, med den märkliga EM-trofén i händerna.
– Vi är ett komplett lag. Alla tjejer är välutbildade fotbolls­spelare. Vi kämpade hårt, även om planen var relativt dålig…
Symboliskt nog väntade Sundhage bakom henne. När Ann var färdig­utfrågad lämnade hon över platsen vid mikrofonen – och trofén – till 80-talets stora stjärna. Ann var klar.
– Ett tag dömde jag i Korpen. Där fanns före detta elitspelare, som blivit 20 kilo tyngre nu men fort­farande trodde att de kunde någonting. Jag ville aldrig bli så dekad, utan lägga av när jag var som bäst. Det pratades ju om ett VM i framtiden, men inget var bestämt. Så då blev det rätt bra med -84.
Hon säger att hon aldrig ångrat sig. Efter en sista fullträff – ”jag var vänsterback på Kanalplan, de lyfte hela laget, jag sprang rakt igenom och gjorde mål” – för Hammarby tackade hon för sig även där. Säsongen efter vann Bajen sitt första, och hittills enda, guld på damsidan. Ann hade hunnit med att förlora sex SM-finaler.
– Det var ju så typiskt!
Hon skulle återvända. Som tränare för Hammarby fick hon 1990 uppgiften att coacha Sundhage (”det är inte det lättaste, hon har en väldigt tydlig fotbollsfilosofi…”). Efter ett halvår sa Anns rygg ifrån.
– Det var ett vanligt diskbråck, men på den tiden fick du inte ens sitta de tre första månaderna.
Då tyckte Ann att fotbollen gjort sitt i hennes liv, satsade på den civila karriären i stället. I mitten av 70-talet hade Ann kämpat hårt på den naturvetenskapliga gymnasie­linjen, för att nå betygssnittet (4,36) som krävdes till Gymnastik- och Idrottshögskolan. Där utbildade hon sig till idrottslärare. Så småningom blev hon skolledare.
Hon fortsatte att resa. Ann plockar fram telefonen, visar upp appen Been. 74 länder avprickade. Hennes senaste projekt är Europas huvudstäder.
– Jag är uppe i 44, men bland de som är kvar finns Minsk i Belarus. Den får kanske vänta lite till.
Efter pensionen har hon hittat tillbaka till fotbollen. Som ”Stor Tjej” får hon fribiljetter till alla landskamper. När vi träffas ser hon fram emot matchen i slutet av juni, mot Sundhages Brasilien. Då är det tänkt att 84-gänget ska återförenas (senast många av dem samlades var på Ulf Lyfors begravning i våras).
– Kanske kan det bli ett lagfoto på oss gamlingar?
För den yngre landslagsgenerationen ter den ekonomiska framtidsbilden sig allt ljusare.
– Många undrar om jag är avund­sjuk på dem, som säger att jag skulle kunnat tjänat pengar som proffs i dag. Men det går ju inte att jämföra. Jag känner mig så nöjd med vad vi åstadkom. Vi var de första som spelade, som vann. Vi la en grund. Det är jag väldigt stolt över.

Ur Expressens EM-guide den 23 juni 2022.