På plats i Peking

101 år och fyra timmar

Det hade tagit 101 år för OS att hitta till Kina.
Så det kanske inte var så farligt att vi fick vänta ytterligare fyra timmar.
Fyra timmar vi inte glömmer.

Tusentals trummor (vi hade gjort en grov uppskattning till cirka 1600, då kom ännu fler in). En kritvit militärkör. 91 000 åskådare som svettades i värmen. Traditionella minoritetsdräkter och barn som sjöng. Klockren koreografi och oerhörd organisation. Stor skönhet. Färger och musik, värme och glädje. Strama soldater i mörkgröna uniformer. Hu Jintao, George W Bush, Vladimir Putin – och den svenska idrottsministern Lena Adelsohn Liljeroth.
Ett Fågelbo som lyste rött i mörkret, plötsligt i fokus för hela världen.
Ett nytt kapitel i den kinesiska historien.

Den kinesiska OS-historien började i Tianjin (av alla ställen). Inför OS i London 1908 föreslog en grupp kinesiska ungdomar i staden att även Kina borde delta, och så småningom även arrangera OS. Få lyssnade.
Kina var då ett fattigt, vanstyrt land. När den sista kejsaren av Qingdynastin abdikerade 1912 blev Kina republik. Men kaoset fortsatte.
1928 dök den förste kinesen upp i OS. Nästan. Utflyttade He Haohua hade tänkt ställa upp i cykelloppet, men hamnade på sjukhuset istället.
1932 kom dock sprintern Liu Changchun till OS i Los Angeles. Han kom från den av Japan ockuperade provinsen Manchuriet, men fick till slut tävla för Kina och försvann i försöken.
Japan fortsatte lägga Kina under sig, och när inkräktarna väl var ivägkörda 1945 fortsatte istället inbördeskriget mellan kommunisterna och nationalisterna. Den 1 oktober 1949 stod Mao Zedong i den Himmelska Fridens Port, och förklarade Folkrepubliken Kina grundad. Nationalistledaren Chiang Kai-Schek flydde till ön Taiwan.
Konflikten om vem som egentligen var Kinas rättmätiga härskare fortsatte. Även på den olympiska arenan. Internationella olympiska kommittén ville inte slänga ut Taiwan, och då vägrade “fastlands-Kina” vara med. När den taiwanesiska flaggan hissades i Melbournes OS-by 1956 åkte Kinas trupp hem. De återkom inte till sommar-OS förrän 1984.

Allt som vi hoppades på – och som lovades från olika håll – när Kina fick OS 2001 har inte uppfyllts.
Långt ifrån.
Pekings taxichaufförer pratar fortfarande inte ett ord engelska.
Luften i “den norra huvudstaden” är fortfarande inte himmelsk.
Och framförallt – mer mänskliga rättigheter och yttrandefrihet har det inte blivit.
Långt ifrån.
Därför var det förstås med blandade känslor vi såg Zhang Yimous makalösa show. 100 000-tals människor lär ha följt spektaklet från Himmelska Fridens Torg nere i stan. Men när de där militärerna i grönt ställde upp sig var jag kanske inte den ende i Fågelboet som mindes vad som hände på samma torg en juninatt för 19 år sedan.

När Kina väl var tillbaka i OS var man tillbaka med besked. Det blev 15 guld 1984 – tre av dem tog gymnasten Li Ning. Kina var plötsligt en stormakt även inom idrotten.
Inom 20 år sägs det att den kinesiska ekonomin ska gå om den amerikanska och bli världens största. Redan till råttans år 2008 var det tänkt att Mittens Rike skulle bli världens största idrottsland, genom att hålla USA bakom sig i medaljligan. Det målet vill kinesiska idrottsledare inte längre kännas vid. Man kommer att ta guld i gymnastik, skytte, bordtennis och mycket mer – men USA kommer att ta fler.

Den kinesiska publiken jublade högst när Taiwan (“Kinesiska Taipei”) och Hong Kong vandrade in. Sedan följde vita Mali, gula Jamaica, blåa Gambia, bruna Benin, röda Danmark, gröna Brasilien, grå kubaner och ett Moçambique i alla färger som finns. Bland annat.
Kineserna jublade ordentligt åt Kuba och Nordkorea också, och åt Ryssland och USA. När Japan gick in busvisslade i alla fall ingen. Roligast var de rödgula spanjorerna, som var överallt där de inte skulle vara. De kinesiska ordningsmännen försökte förtvivlat få dem att gå vidare, eller i alla fall få bort dem från orkesterdäcket.
Sverige blev en parantes i den hopplöst utdragna marschen. Vi hade räknat till 203 länder och två timmars flaggviftande när 2,26 meter Yao Ming syntes i porten. Hela Fågelboet, hela Kina, vrålade. När han fick sällskap av den nioårige Lin Hao, som överlevde jordbävningen i Sichuan, var det svårt att inte ryckas med.
När jag pratade med volontärer i presscentret efteråt var vi överens om att invigningen varit för lång. Men att en flygande Li Ning – som tog sammanlagt sex medaljer i Los Angeles, och numera är en framgångsrik företagare – varit värd att vänta på.
Och nu är elden tänd, OS igång.
Fyrverkerierna ringer fortfarande i öronen när jag skriver det här, men det återstår bara några timmar till cykelloppet startar. He Haohua hade varit nöjd.

Frågor i Fågelboet

Vi trodde inte riktigt våra ögon.
Vi undrade vad som egentligen hade hänt (och ett dygn senare undrar jag fortfarande).
Och framförallt undrade vi hur snabbt Usain Bolt egentligen kan springa.
– Jag vet inte, sa världens snabbaste man när Smålandsposten frågade.

Det var en oförglömlig lördagskväll i norra Peking.
Vi började festen med tennis. Dock utan öl, bara månen var full (den var andra sidan helfull). Vi fascinerades av Roger Federers elegans, hur enkelt han får varje slag att se ut. Hela världen – minus Sverige kanske – unnade honom ett OS-guld. Jag mindes hur Jonas Björkman berättade om schweizarens popularitet bland spelarkollegorna, om hur trevlig han alltid är mot allt och alla.
Thomas Johansson och Simon Aspelin hade det inte lika trevligt. Vi gav upp hoppet ganska snart. Ett guld hade varit lite för bra.
När Federer och Stanislas Wawrinka hade vunnit andra set var vi snabbt på språng. Målet var friidrottens Fågelbo, färdmedlet en buss som masade sig framåt i sakta mak medan passagerarna nervöst tittade på klockan. En halvtimme kvar, 20 minuter…
Vi hoppade av, och så gick det lite snabbare när vi halvsprang sista biten.
Och sedan gick det ännu lite snabbare…

Fotoblixtarna rullade runt den fullsatta arenan, 91 000 åskådare mumlade förväntansfullt, Usain Bolt lattjade, Asafa Powell såg allvarligt ut. Tyson Gay var någon annanstans.
Startskottet kom snabbt. Jämnt i 50 meter, och så plötsligt kom han som en blixt från klar himmel. Bolts ryck tog andan ur oss alla. När vi förstått vad som hade hänt hade han redan lattjat sig över mållinjen. 30 meters magi. Sedan tidernas kaxigaste segergest.
Och 21-åringen (han fyller 22 på torsdag) från Trelawny, Jamaica, hade all anledning att slå sig för bröstet. Resultattavlan sa först 9,68 och bara “olympiskt rekord” av någon anledning. Men det var 9,69. 9,69! Världsrekord med tre hundradelar. Två tiondelar bättre än tvåan Richard Thompson.
Det lät som Bob Marley spelades i högtalarna när Bolt segerdansade sig runt den röda Nationalstadion. “Bobban” var väl mer inne på fotboll, men hade nog inte gråtit i lördags heller. Femman Asafa Powell var däremot mörk i blicken när han gick rakt igenom den mixade zonen. Bolt hade tappat tempot, men kom till slut. Insvept i den vackra grönsvarta flaggan, huvudet högre än de flesta journalister och med en Jamaicakeps på nyss nämnda huvud. Han sa, på sin lite svårbegripliga dialekt, att målet aldrig varit världsrekordet, bara OS-guldet. Han ville inte kännas vid att en sko skulle ha varit oknuten. Och när jag till slut lyckades trycka in en fråga ville han inte spekulera i framtida supertider.

Så vi fick göra det istället.
Kan han springa 9,60? Ännu lägre? Vad ska han hitta på på 200 meter? Ska Michael Johnson känna sig hotad där uppe på pressläktaren?
Usain Bolt har varit en av världens bästa på 200 i några år, men det var inte förrän i våras han breddade repertoaren med halva distansen. I sitt femte (!) 100-meterslopp som senior satte han världsrekord. Då (1 juni), som nu, undrade friidrottsvärlden vad det var frågan om. 1,96 meter Bolt ser inte ut som en sprinter. Han springer inte som någon annan. Inte ens på Jamaica.
Den karibiska ön, med en romantisk aura och en helt annan vardag, fick nu sin första OS-guldmedaljör i paradgrenen 100 meter. Då släppte spärren helt.
I går satt vi åter och lyssnade på reggae. Knappt hade den jamaicanska nationalsången tonat ut innan det var dags för nytt flaggviftande. Shelley Ann Fraser sprang på 10.78 och ledde en jamaicansk trippel.
Men jag kunde inte släppa Bolt. Jag tänkte på en annan lördag för 20 år sedan, när vi steg upp i ottan för att se Ben Johnson springa ett nästan lika fantastiskt lopp.
Den gången var det en bluff. Usain Bolt måste vara på riktigt.
Även om det är svårt att tro.

Ett annat Kina

Det är så lätt att glömma.
Så förrädiskt lätt.
Du förundras över alla nybyggda skyskrapor, alla glittriga fasader och Förbjudna Stadens ålderdomliga prakt. Du mumlar gillande åt bussarnas punktlighet och åt alla internetcaféer. Du ler tillbaka mot alla leende Pekingbor.
Men plötsligt är det Mao som ler från jätteporträttet vid ingången till det gamla kejsarpalatset. Du kommer plötsligt inte in på Facebook. Det slår dig att man sa samma sak om Mussolinis Italien på 1930-talet, att han lyckats få de italienska tågen att gå i tid.

Vi är mitt uppe i världens största fest och hittills är det en väldigt lyckad tillställning. Men det gäller att inte glömma vem som är värd. Världens största diktatur.
President Hu Jintao var inte precis ute och raggade röster när han dök upp damernas lagfinal i bordtennis i söndags. Men när jag väl kommer in på Facebook (jag är inte säker på att regimen försöker spärra, men du vet aldrig i det här landet) ser jag att Hus polare, premiärminister Wen Jiabao, kommit upp i 57 706 supportrar.
Wens sida lades upp efter jordbävningen i Sichuan i maj. Den kinesiska regeringen fick beröm för sin handlingskraft då. Reportrar tilläts till och med komma till katastrofområdet. Men Amnesty International hävdar också att nyss nämnda reportrar snabbt slängdes ut när de började ställa kritiska frågor.
Frågorna kom inte från CCTV. Där dominerar statsbesöken alltid nyheterna (när det inte är OS). Hu eller Wen tar emot, oavsett om det är Brasiliens demokratiskt valde Lula eller Vitrysslands diktator Lukasjenko som hälsar på. I nästa inslag prisas den ekonomiska utvecklingen. Kanske kommer det något om miljön också (där har regeringen till slut insett att något måste göras). Sedan bryter den kommunistiska statstelevisionen för reklam.
Annars finns det en del man hade kunnat fortsätta att prata om. Om det Kina som göms bakom de jättelika “Beijing 2008”-skyltarna och bakom de glittriga fasaderna. Som de fängslade aktivister som OS-motståndaren Hu Jia. Om de mystiska “omskolningslägren” där diverse syndare hamnar. Om dödsstraffet, där Kina är världsledande.

Jag får friska upp minnet på egen hand, genom att bläddra i Xiao Rundcrantz Röd åklagare. Hon, en före detta kinesisk åklagare som numera bor i Sverige, beskriver ett fängelsebesök. Det är dagen före nationaldagen, och den brukar firas med några offentliga avrättningar. En domare vill få med henne på middag.
“Du kan väl också komma med och tittat på uppståndelsen. När han är avrättad,” sade Hao med hjärtlig röst och pekade på fången, “kan vi alla gå och äta middag tillsammans, sjunga karaoke och ha lite kul.”  
I fjol tror den amerikanska Dui Hua-stiftelsen att 6000 människor avrättades i Kina. Hur många det egentligen var pratar ingen om i Kina. Speciellt inte på CCTV.

//

Livet i katakomberna

– God morgon, säger tjejen i receptionen när jag kommer hem för kvällen.
Det står alltid någon där, på våning ett av 28 i hus C8 i North Star Media Village. Även när du kommer hem klockan fyra på natten.
Arbetsrummet i det internationella mediecentret är öppet 24 timmar om dygnet och aldrig tomt. När vi dragit ut på lämningen länge nog, någon gång in på småtimmarna, och inser att det snart är morgon här börjar amerikanerna droppa in. Det ska göras tv till USA. Oavsett vad klockan är i Kina.
Volontärerna i mediebyn är alltid igång. Det står en kvinna och ler i säkerhetskontrollen, en annan tjej kör dig till dörren med en golfbil (okej att det finns gott om både bilar och cyklar i Kina, men hur många tusen golfbilar har de egentligen köpt in till OS?) Men ingen håller upp dörren så här dags. Du känner dig nästan hjälplös.

• • •

Några timmar senare är det faktiskt morgon. Carolina Klüft kvalar i längd och Fågelboet badar i solsken. Carro vankar av och an. Rapporten hemifrån säger att ispåsen har varit framme. Skadechock på gång?
Icke. Klüft lyfter riktigt bra i kikaren, är klar för final och på väg mot den mixade zonen någonstans i katakomberna.
Det är ett märkligt ställe, den blandade zonen. Här är det en väldig skillnad på folk och folk. Tv är finast, de får stå längst fram. Radion är också ganska fin. Skrivande press är marginellt finare än gruset i trapphörnen. Vårt svenska medieuppbåd förvisas till det vanliga hörnet, mot slutet av labyrinten för de aktiva. SOK:s presschef är inte ens på plats i denna arla morgonstund, men vi förvisar oss lydigt till vårt vanliga hörn på egen hand.
Och så väntar vi.
Och väntar.
Och väntar.
Agne Bergvall dyker upp. Han väntar också. Fast utanför vår blandade zon – tränare har en annan färg på ackrediteringsbrickan och får inte beblanda sig med oss. Jag går för att prata lite med honom. Det tar någon minut, sedan har mediedrevet fått upp spåret. De lämnar sitt hörn och svärmar om Bergvall, som tittar på dem med en road min. Jag går tillbaka till hörnet.
Klüft är på lysande humör när hon till slut tagit sig fram. Hon hejar och ropar på Agne (som fortfarande inte får komma in) att han ska fixa isbadet. Vi blir oroliga. Hon lugnar oss.

• • •

Jag står på världens största – och varmaste – bussparkering. Tror jag. Jag får det till 64 hållplatser, varifrån mediebussarna kör i skytteltrafik till alla olika OS-arenor. Att vänta på Klüft tog tid, jag är sen till handbollen.
Gazzetta dello Sports reporter sitter på bussen och försöker lära sig kinesiska. Jag hinner fram till handbollshallen lagom till andra halvlek. Men matchen avgjordes efter några minuter, Sverige kommer aldrig ikapp. Det är för dåligt både framåt och bakåt och på sidan håller ett rött hav igång på läktaren. Var kommer alla norrmän ifrån?

• • •

Direkt till höger vid ingång 211 till pressläktaren. Där har Smålandsposten och Barometern-OT hittat sitt stambord på Fågelboet. Den gigantiska OS-elden brinner bra, publiken väller in. Vissa av dem vägrade gå hem i måndags, vägrade tro att häckstjärnan Liu Xiang inte kunde starta.
Vi vägrar att tro att eran Stefan Holm är över. Läget är plötsligt det samma som i Aten. Men blixten slår sällan ner två gånger på samma ställe, OS-guld i höjd försvaras ännu mer sällan. Det som skulle bli supertisdagen, vår stora helkväll, förstörs av en släpande häl.
Och så är vi tillbaka i den mixade zonen. De finska journalisterna där borta måste trivas i bastun. Holm dröjer. Vi minns Susanna Kallurs tårar dagen innan.
När Holm till slut dyker upp låter han inte så klüftsk.
– Jag hoppar inte för att det är kul, jag hoppar för att vinna tävlingar. Så jävla skoj är det inte, säger han.
Usain Bolt och Jeremy Wariner skyndar förbi bakom.
SOK:s presschef leder bort den fallne olympiske mästaren och Johan Wissman gör sig klar för start. Vi står 50 meter från löparbanorna, men får se Wissmans bragdlopp på tv.
– Jag hinner inte prata, jag måste i isbadet, säger så helsingborgaren när han tagit sig igenom radio-tv-träsket. HD:s utsände klockar hans pratstund med oss till 58 sekunder.

• • •

Hela världen svärmar utanför Fågelboet i den varma kvällen. Simarenan Vattenkuben byter färg, från blått till rött till grönt och tillbaka till blått. Blågula svenskar fotograferar sig med kineser. Högtalarna spyr ut El condor pasa på panflöjt. Jag skyndar mot presscentrat, det är tre texter att lämna. Morgonen väntar runt hörnet. Och jag tänker att det finns absolut ingen annanstans jag skulle vilja vara.

Revolutionen får vänta

Det hände ju inget annat spännande i går kväll, så jag köpte en omgång söta popcorn och gick på basket.
För att se om det var dags att skriva om den kinesiska historien.
För att se om USA:s drömlag är på riktigt den här gången.
På A blev svaret “nej”. På B svarar jag “ja”.

• • •

– Yao, du får gå om du vill…
– Äh, jag har ändå inget att göra nu.
Yao Ming sitter artigt kvar på presskonferenspodiet när Kinas förbundskapten Jonas Kazlauskas förklarar storförlusten, 68–94, mot hans hemland Litauen. Det blev ingen historisk OS-semifinal för det baskettokiga Kina den här gången heller.
Balterna satte ofta två, ibland tre, man på Yao. 19 poäng och sju returer är inget dåligt facit, men den 2,26 meter långe centern är fortfarande för ensam i landslaget. Att ens ta sig vidare från den stentuffa gruppen var en prestation.
– Genom mod har vi vandrat så här långt. Vi var väldigt bestämda i dag. Men vi gjorde inte vår bästa match, det är bara att gratulera Litauen, säger Yao.
En journalist tycker att han sett sammanbiten ut under hela OS.
– Det här är mitt jobb, och det här ansiktsuttrycket har jag på jobbet.
Pressen har varit fruktansvärd på 27-åringen från Shanghai. Kina må bada i OS-guld, men har ändå bara två riktigt stora idrottsidoler:
Den haltande häcklöparen Liu Xiang.
Och jätten Yao.

Båda hans föräldrar var landslagsspelare i basket.
Pappa Yao Zhiyuan är 2,07, mamma Fang Feng Di 1,88. Vissa säger att regimen uppmuntrade ett äktenskap mellan dem – för att Kina äntligen skulle få en riktigt stor basketspelare. Andra säger att det var ganska naturligt att Yao och Fang, som tillbringat hela sin ungdom på basketskolor, valde någon med samma bakgrund.
Fang Feng Di har i dag en son med 155 miljoner kronor i årslön från Houston Rockets. För 40 år sedan var hon en hängiven “rödgardist” under den kinesiska kulturrevolutionen. Mao Zedong ville att ungdomen skulle revoltera mot auktoriteterna. I Fangs fall blev det föreståndaren för sportakademin i Shanghai som förnedrades och skeppades iväg till ett omskolningsläger när rödgardisterna tog över skolan.
I det nya Kina är Yao nationalsymbol. Han valdes som nummer ett i NBA-draften 2002, och har efter hand blivit en av den nordamerikanska basketligans största. Han var kinesisk fanbärare på OS-invigningen 2004 och fick lite överraskande uppdraget även i år.

Och precis som i Aten försvinner de kinesiska basketherrarna i kvartsfinalen. Litauen må bara ha 3,4 miljoner invånare (mot Kinas 1,32 miljarder), men som coachen Ramunas Butautas säger: “It is basketball country“.
18 000 åskådare skapar ett sanslöst tryck, från de översta läktarsektionerna är jublet och visslingarna bokstavligen öronbedövande. Hemmalaget hänger med okej i första halvlek, men i tredje perioden rinner de skottsäkra litauerna ifrån en gång för alla.
Med 4.17 minuter kvar byts Yao Ming ut. Han sätter sig tungt och kastar handduken i golvet. Det var ingen bra dag på jobbet.

• • •

Lebron James låter nästan svensk i sin desperata längtan efter ett guld.
– OS betyder mycket mer än NBA just nu. Jag vill vinna, säger han efter 118–85 mot Australien.
USA:s ene superstjärna har inte vunnit något sedan Ohiomästerskapet med skollaget. Han har förlorat en NBA-final med Cleveland Cavaliers och värmde bänk för det amerikanska landslag som bara tog brons i Aten.
Nu har den legendariske collegecoachen Mike Krzyzewski fått ansvaret. Omotiverade miljonärer har valts bort. Guarden Chris Paul säger att “Coach K” lyckats skapa en härlig stämning i laget, en stämning som påminner om den som fanns på college.
Paul tror att det lockar Lebron James och Kobe Bryant. Två av väldigt få spelare som gått direkt från gymnasiet till NBA-spel. Året efter Yao Ming, 2003, valdes Lebron James först i NBA-draften.
I kvartsfinalen mot Australien visar 24-åringen hela registret. “Kung James” regerar golvet, är överallt och kastar sig efter borttappade bollar. Han gör 16 poäng, tar nio returer och noteras för tre assist i ett riktigt bra USA. Men som vanligt är Kobe Bryant värre, med 25 poäng. Som vanligt är det “Kobe, Kobe” som den kinesiska publiken skanderar.

Efter matchen syns Bryant inte till. Lebron James kommer dock ut och pratar.
– Jag är en total lagspelare, jag offrar vad som behövs. Och Kobe är en stor, stor spelare. Det är inte svårt för oss att komma överens, vi är båda stora tävlingsmänniskor. Två av de bästa i vår liga. Och vi gör vad som krävs för att vinna, säger James och tar en klunk cola.
Sedan ställer han sig med några lagkamrater och ser Argentina–Grekland på en tv. Sydamerikanerna vinner till slut och möter USA i morgondagens semi.
Lycka till, säger jag.

Alla heter Wang i Kina…

Det var dagen efter i Peking och för Pär Gerell var baksmällan tung.
17 timmar efter förlusten mot Taiwans världstia Chuan Chih-Yuan var “PG” tillbaka i hage fem i Pekinguniversitetets pingishall. Han höll på att göra bort sig mot brassen Thiago Monteiro, men vände 0–2 till 3–2.
Gerell och Jörgen Persson tog även dubbeln, Sverige vann med 3–0 och slutade trea i gruppen.
Parallellt med den betydelselösa matchen slogs Sydkorea och Taiwan för fullt om gruppsegern. Chuan och regerande olympiske singelmästaren Ryu Seung-Min bjöd på en fantastisk match (taiwanesen vann sista set med 19–17, men koreanerna drog ändå längsta strået till slut).
Jag drog två slutsatser:
1) Gerell mötte en mycket, mycket bra motståndare i onsdags.
2) Asien håller på att springa ifrån Europa.
Pär Gerell höll med.
– Det är väl egentligen bara Tyskland som hänger med. I och för sig har Hong Kong och Singapore (som båda spelar om bronset) bara kineser, men det finns många bra lag i Asien.
Av de åtta bästa i OS kommer fem från Östasien.
– Asiaterna kan lägga mer tid på träning. För oss går det inte – vi kan inte träna sex timmar om dagen när vi ska gå i skolan också.
– Sedan tränar de mer ihop. Kineserna och koreanerna ligger på längre läger. Under säsongen kan vi inte göra det, fortsatte Gerell.
I Europa kommer klubblaget först, de är de som betalar spelarnas löner. Och i Bundesliga är det tätt mellan matcherna, spelarna får inte tid att “träna ner sig”.

I Asien är det landslaget som gäller. Speciellt i Kina.
Hade inte Sverige åkt ut kunde den lilla blågula klacken här i Peking skanderat: “Alla heter Wang i Kina”.
Alla gör förstås inte det, men många är de. Familjenamnet Wang lär bäras av 93 miljoner människor bara i Kina, och är världens vanligaste.
“Jämförelsevis finns det 273 000 Johansson i Sverige” (ouch!) skriver Ola Wong i Kulturens årsbok 2008.
Wangarna är så många att de kinesiska pingisborden inte räcker till. På herrsidan, och framförallt på damsidan, håller “överblivna” kineser på att ta över i många andra landslag.
USA:s damer kämpar till exempel om bronset i OS. Med Wang Chen, Gao Jun och Huang Xi i laget.
– Jag flyttade till New York 2000, för att jag ville pröva ett nytt liv. Men det är härligt att vara tillbaka i Kina, sa Shanghai-födda Wang till Smålandsposten i går.
Hon började spela som åttaåring, tränade åtta timmar om dagen och spelade för det kinesiska landslaget i tio år.
– Alla spelar i Kina, vi föds med sporten. Det är som med Brasilien och fotboll.
Men när brassarna lirar strandfotboll går kineserna helst av allt in i någon sliten hall och nöter “ping pang”. Det är verkligen en folksport här. Alla spelar. Alla tittar (svartabörsbiljetterna till den utsålda hallen i Peking lär gå för
50 000 kronor). Pandor och pingis är vad världen förknippar med Kina. Och det är kanske tack vare pingisen som Kina har kontakt med världen.

Mao Zedong isolerade landet allt mer efter att kulturrevolutionen hade dragits igång 1966. Men när den amerikanske pingisspelaren Glenn Cowan hoppade på fel buss under bordtennis-VM 1971 hände något. Cowen och den kinesiske stjärnan Zhuang Zedong började prata med varandra. Mao såg en möjlighet att återfå sitt internationella anseende. Han bjöd in det amerikanska laget till Kina (och nej, Forrest Gump var inte med). “Pingpongdiplomatin” var igång. Snart stod president Richard Nixon på Kinesiska muren.
För 19 år sedan sa vi att Sverige hade rivit den där muren, efter 5–0-segern i lag-VM-finalen. Men muren var inte riven, en formidabel svensk generation hade bara hittat ett litet hål som i dag är igentäppt. Kinas pingislandslag är ett “Dream Team” fullt i klass med USA:s basketlag. Wang Hao är etta i världen, Ma Lin tvåa och Wang Liqin fyra (trean Ma Long kom inte ens med till OS).

Frågan är om muren går att forcera igen. I så fall krävs det nog att de europeiska nationerna slår sig samman och tränar mer tillsammans – precis som inför OS. Att alla Perssons, Bollar, Samsunovs och Schlagers slår sig samman. Och får möjlighet att nöta, nöta, nöta.
Annars får familjen Wang fortsätta guldfesten vid familjetemplet i Shanxiprovinsen i all oändlighet.

Bäst – på att förlora

Komikern Jerry Seinfeld gav en gång sin syn på OS:
– Jag tror att jag hellre skulle komma sist än att bli tvåa. Om du får guld har du vunnit, om du får brons får du i alla fall någonting. Får du silver är det som “grattis, du vann nästan…”. Av alla förlorare var du först. Du är förlorare nummer ett. Ingen förlorade före dig.
Så helt hopplösa är vi inte. Vi är bäst på att förlora, vi svenskar. Fast kampen mot Ungern är hård. Kampen om att vara bästa guldlösa land.
Och chanserna till att ta sig till nästa nivå i medaljligan, till samma guldgrupp som Mongoliet och Kamerun, blir färre och färre. Kanske kanot i dag. Kanske, kanske Carolina Klüft i kväll.

Johan Wissman gjorde som Seinfeld föreslog och blev sist. Han sprang på den otacksamma andrabanan, utanför LaShawn Merritt. En hopplös uppgift förstås.
Amerikanerna seglade ifrån på de blöta banorna, Merritt vann överlägset medan David Neville kastade sig och knep bronset. Wissman förlorade fajten om femteplatsen och slutade istället åtta.
Efteråt lät det nästan som att han ville försvara sig. I medaljtorkans Sverige (och bland medaljhungrande journalister här i Peking) hade han förts fram som ett topp tre-hopp.
– Jag är ändå lite av en nybörjare på 400 meter. Då tycker jag det är rätt sjysst att ha varit i en OS- och en VM-final, sa Wissman.
Han berättade att han fått ont i fötterna av spikskorna.
– Först här, sa han och pekade på vänsterfoten.
– Sedan här, sa han och pekade på högerfoten.
– Och sedan här, sa han och pekade på vänsterfoten igen.
Under sommaren ställde en bristning i lårets baksida till det, men han “gav sig fasen på att komma till OS”. 400-meterslöpare kan det här med målmedvetenhet, med att besegra smärtan.
I SVT:s dokumentär om de svenska friidrottsstjärnorna pratar Klüft imponerat om Wissmans sexpack på magen. Kanske var det någon av de svenska journalisterna som sprang direkt till gymmet (vi har ett sådant här i presscentret) i går, efter att ha studerat helsingborgarens bara överkropp. Wissman är sanslöst vältränad. Hade det inte varit en svensk hade vi hostat “dopning” så fort han dykt upp.
Nu behövde vi inte hosta, vi kunde istället le åt hans analys av loppets upplösning.
– Amerikanerna är divor. Om Jeremy Wariner ger upp? Möjligt, Merritt är knappast en hel sekund bättre än honom.
Vi log också åt hans framtidstro.
– Nu har jag bevisat att jag kan få ihop det här. Nu blir det fan jobba, jobba, jobba. Det finns inga hinder för mig.
Det gör väl inte det. När han har “jobba, jobba, jobbat” en hel vinter till kan det bli åka av nästa sommar.

Innan friidrotten kilade jag in en sväng i Vattenkuben. Den fantastiska, fyrkantiga sim- och simhoppsarenan. När Michael Phelps tog sina åtta guld räckte de svenska pressbiljetterna inte till. Till damernas final på tio meter fanns det en stol kvar längst ute på kanten. Elina Eggers satte ett klockrent andrahopp (men missade sitt tredje helt). Precis som Wissman hade 21-åringen från Stockholm gjort sin stora prestation när hon tog sig till final.
Och precis som vanligt vann Kina. Fansen i Vattenkuben var i och för sig lite mindre fanatiska än på många andra arenor (på tennisstadion jublade man friskt när icke-kinesiskorna missade en förstaserve). Men 16-åringarna Chen Ruolin och Wang Xin tog guld respektive brons.
“Kina kommer att ta guld i gymnastik, skytte, bordtennis och mycket mer – men USA kommer att ta fler,” skrev jag efter invigningen för två veckor sedan.
Jag hade fel.
Trots Phelps har USA hamnat ohjälpligt efter i guldracet. Kina fick en pangstart redan första tävlingsdagen, när luftpistolskytten Pang Wei tog guld. Sedan har det runnit på och med tre dagar kvar leder hemmanationen guldkampen mot USA med 46–29 (även om USA tagit fler medaljer totalt, 95–83).

Och medan jag skriver det här får faktiskt Sverige en medalj till. Långt nere i söder, i Hong Kong, fixar Rolf-Göran Bengtsson ett silver. Plötsligt är vi helt lika med Ungern (som i går sörjde en missad finalplats i damernas vattenpolo), på 51:a plats i medaljligan.
För något guld fixade Bengtsson förstås inte. Omhoppningen förlorades på grund av enda rivning.
Jag kommer att tänka på fortsättningen på Jerry Seinfelds monolog.
– De som tar silver förlorar aldrig med mycket heller. Det hängde på en hundradel. Du tränade hela livet, gick aldrig på en dejt, drack inte en enda drink, tog aldrig en öl, gjorde armhävningar sedan du var foster, flög runt halva jorden och så gick starten och… nej.

Tacka Larsson för 56:e-platsen

Publiken hade skrikit sitt sista jia you. Ingen behövde “hälla på olja” nu.
En sång för nationen spelades i högtalarna och Ma Lin var världens lyckligaste man. Okinesiskt värre sprang han upp på läktaren och kramade om tränaren. Wang Hao, som förlorat sin andra raka OS-final, var inte lika glad,
Det var lördagskväll på Pekinguniversitetet och OS mest väntade guld var i hamn. Kina tog samtliga fyra pingistitlar, åtta medaljer av åtta möjliga. Som vanligt blev Sverige utan, även om den fantastiske Jörgen Persson hyllades av publiken. Som vanligt gick vi hem med den kinesiska nationalsången Folkets tre principer på hjärnan.
Vi var kanske några som vaknade med Jamaica land we love i huvudet också. Många kvällar i “Fågelboet” fick den cd:n plockas fram, när vi trott på The Star Spangled Banner. Hur Kina tolkat Du gamla, du fria fick vi aldrig veta.
Siffran åtta är ett lyckotal i Kina, men åttor och OS i Asien funkar inte för Sverige. Precis som i Seoul 1988 och Nagano -98 gick det helt åt skogen för oss i Peking -08. Även om skogen är nedhuggen för länge sedan i Kina. Noll guld, fyra silver, ett brons och Sverige ståtade till slut med en 56:e-plats i medaljligan – vårt sämsta facit sedan friidrottaren Henrik Sjöberg var ensam svensk i Aten 1896 (1904 var ingen svensk alls i St Louis).

Att vi ens kom så högt i ligan kan vi tacka silverkvintetten Emma Johansson, Thomas Johansson, Simon Aspelin, Rolf-Göran Bengtsson – och förstås Gustav Larsson – för.
Den envise 27-åringen från Gemla gick som tåget uppför de mördande backarna i bergen norr om Peking. Fabian Cancellara körde ifrån honom i den sista utförslöpan, men när den utpumpade Larsson kommit på fötter igen var han Ma Lin-lycklig över silvret.
Fyra andra kronobergare dök upp på OS:
• Carolina Klüft tyckte att längdfinalen gått “skitdåligt” och ingen sa emot. Vad hon egentligen tyckte om tresteget var svårt att bli klok på. Vad hon tyckte när vissa journalister fortsatte att tjata om sjukamp var däremot glasklart.
• Pär Gerell hade chansen att bli svensk matchhjälte mot Taiwan, istället blev det sorti direkt för pingisherrarna.
• Jonas Björkman hade en dålig måndag och så var hans tennisturnering över.
• Seglaren Anton Dahlberg blandade och gav, men samlade värdefull rutin.
Annars var det bara att skratta åt det svenska eländet (fast inte åt Sanna Kallur, henne tyckte vi bara synd om). Baddräkter sprack, tår bröts, bronsmatcher förlorades och när Ara Abrahamian till slut vann en kastade han bort medaljen.
Sverige var en något patetisk birollsinnehavare i den här välregisserade föreställningen. Där Kinas 51 guldmedaljörer förstås spelade huvudrollen. Michael Phelps tog åtta av USA:s 36 guld, men jamaicanen Usain Bolt blev Pekings nye kejsare med tre världsrekord.

Innan jag åkte till Kina hittade jag Kunskapens Bok i en bokhylla.
1959 beskrevs kineserna så här av en svensk redaktör:
“De har en stark motvilja mot allt vad jäkt heter. Teknik och sport har föga intresserat dem, de kan inte förstå att någon frivilligt kan ge sig iväg till Nordpolen när man istället kan vara hemma och leka med barnen, promenera i trädgården, äta krabbor och släppa upp pappersdrakar.” 
Förhoppningsvis har OS i Kina tagit död på en hel del fördomar om landet. Istället för pappersdrakar fick vi se läckra arenor och en närmast perfekt organisation. Det gick en mediebuss vart vi än skulle, 24 timmar om dygnet. Det stod en hjälpsam volontär – OS riktiga hjältar – i precis varje hörn.
Det var ett nytt Peking vi mötte. På gott och ont. Utanför Centralstationen satt inga fattiga migrantarbetare från avlägsna provinser, där stod bara militärer med dragna gevär. Regimen hade städat upp huvudstaden.
Det blir så mycket lättare att fixa ett arrangemang av OS storlek i en diktatur. Ingen gnäller (så att det hörs) om du river ett bostadsområde för att bygga en OS-by. Ingen får ifrågasätta om pengarna kunde ha använts till något bättre. Några protester mot våldet i Tibet (till exempel) var aldrig på tapeten.

Island har 316 000 invånare (ungefär lika många människor som det ryms i en genomsnittlig tunnelbanevagn i Peking) men ännu inga OS-guld.
I går satt jag i National Indoor Stadium och såg deras handbollsherrar förgäves kämpa mot Frankrike. Ett Frankrike som spelade stor handboll. OS kanske mest oväntade guld bärgades aldrig. För vissa är alla OS ett Henrik Sjöberg-OS.
Och för 1,32 miljarder kineser var OS slutet på sju års förberedelser. Och början på något nytt. Frågan är bara vad?

Olympiska spelens …
…knockout: Kinesiske badmintonspelaren Lin Dan, som nitade sin coach häromåret och nu slog ut alla konkurrenter.
…svårhäckat i Fågelboet: Liu Xiang.
…showgubbe: Usain Bolt.
…tråkgubbe: IOK-presidenten Jacques Rogge, som gnällde på Bolt.
……svårhäckat i Fågelboet 2:: Susanna Kallur.
…trevligaste: Seglingsstaden Qingdao.
…svettigaste: Fyra timmars invigning på Fågelboet i tryckande värme.
…suraste: Asafa Powell efter 100-metersfinalen.
…störste: Basketstjärnan Yao Ming.
…svettigaste 2: Kenenisa Bekeles slutvarv på 10 000 meter.
…mest anonyme: Basketstjärnan Kobe Bryant, som fick frågan “vilken sport håller du på med?” av en australiensare i OS-byn.
…nattugglor: Alla europeiska journalister, som plötsligt inte behövde lämna sina texter förrän tidigt på morgonen.
…så dags då: Kubanen Angel Matos fick en bra huvudspark på taekwondomattan. Tyvärr var matchen redan slut och tyvärr sparkade han svenske domaren Chakir Chelbat.
…mat: Grillspetten i mediecentrets matsal.
…mur: Den kinesiska.
…miss: Håkan Dahlby.
…äldste: Japanen Hiroshi Hoketsu, som gjorde OS-debut 1964, och nu tävlade i dressyr som 67-åring.
…yngsta: De kvinnliga kinesiska gymnasterna. Vet de själva hur gamla (unga) de är?
…risigaste: Pekingluften.
…roligaste: Johan Wissman efter 400-metersfinalen.
…gladaste: Gustav Larsson.
…upplevelse: 100-metersfinalen.
…nesa: Att missa 200-metersfinalen.
…gladaste 2: Nyblivne Växjöbon Vesteinn Hafsteinsson, efter adepten Gerd Kanters diskusguld.
…nationalister: Den kinesiska publiken, som gjorde precis allt för att heja fram de sina.
…citat: “Jag håller inte på med det här för att det roligt, jag gör det för att vinna tävlingar. Så jävla skoj är det inte.” (Stefan Holm efter höjddebaclet)
…drama: Jag råkade hamna på finalen i damernas 63-kilosklass i tyngdlyftningshallen. Nordkoreanskan Pak Hyon Suk hade satt allt på ett kort, men missat sina två första försök. Missade hon även det tredje skulle hon bli utan resultat. Men Pak klarade 135 kilo – med sina allra, allra sista krafter – och tog guldet.
…lycka-till-med-det-ni: London 2012.

Ur Smålandsposten augusti 2008.