BARCELONA. För två veckor sedan skrev jag att Lionel Messi var världens bäste fotbollsspelare 2008.
Den här fotbollsfredagen hävdar jag att hans FC Barcelona är världens bästa fotbollslag just nu.
Jag gör det efter en fantastisk lördagskväll på Camp Nous lutande läktare och inför morgondagens clásico mot Real Madrid. Jag gör det fullt medveten om att La Liga sällan följer logikens lagar. Jag gör det som tidigare Barça-skeptiker. Men jag gör det också efter några dagars – effektiv – hjärntvätt i Kataloniens kronjuvel.
Barcelona är en vänlig och välkomnande stad.
Om du inte är fotbollsspelare från Valencia.
I lördags var tre bortamålvakter först ut på Camp Nous gräsmatta för uppvärmning, och möttes av en fruktansvärd visselorkan. Jag kan föreställa mig hur det låter när Realspelarna springer ut i kväll. Som på Barças gamla hemmaplan, Les Corts, i juni 1925. Då avbröt hemmapubliken den spanska nationalsången med sina busvisslingar, och FCB hade en gång för alla hittat sin roll som Madrids fiende nummer ett.
Även med Valencia finns rivaliteten – redan 1238 erövrade Kung Jaume I av Katalonien staden. Nu var Los Ché färglöst (så färglöst att det knappt gick att läsa siffrorna på de vita tröjorna) och chanslöst.
Barca däremot var majestätiskt.
På en av fotbolls-Europas bredaste planer anföll Blaugrana på bred front. Första skottet kom efter två minuter –Xavi i stolpen. Så hittade Yaya Touré Thierry Henry – 1–0. Alexander Hleb till Henry – 2–0.
Och det kunde ha varit så mycket mer. Messi stod för matchens prestation när han i full fart bröstade ett inlägg förbi en försvarare. Även när han använde fötterna verkade han omöjlig att stoppa.
Barcelona är en vacker och välbyggd stad.
Och vackrast är Antoni Gaudis verk.
Som sexvåningshuset La Pedrera mitt i stan. Och som kyrkan som aldrig blir färdig, La Sagrada Familia. Gaudi var inte mycket för raka linjer, han snirklade och snurrade och skapade något som ingen annan sett tidigare – eller senare. Han lånade friskt från andra stilar och länder, lät sig inte nöjas utan lyckades alltid trycka in någon ny figur på den senaste ritningen över Sagrada Familia.
Men när Camp Nou byggdes 1957 hade 31 år gått sedan en spårvagn körde på Gaudi.
Det syns.
Från läktarplats är Camp Nou imponerande, främst för sin storlek. Men det är inga konstigheter, inga krusiduller utan bara 98 000 röda, blå och gula stolar (i lördags var nästan 83 000 av dem upptagna).
Inuti håller Camp Nou knappt Värendsvallsklass. I halvtid var toalettkön längre än Real Madrids påstådda inköpslista, och i ett av få öppna utrymmen i tegelkorridorerna såldes lite chips. Barcelonaborna rullade folien av sina medhavda bocadillos (baguetter) i stället.
Runt våra platser på den västra kortsidan, under den gigantiska resultattavlan, rökte folk både det ena och andra och några vek pappersflygplan som sakta föll mot de nedre läktarraderna långt, långt där nere. Vi var svenskar och spanjorer, engelsmän i tomteluvor och ett gäng polacker från Gdynia och vi trivdes trots avsaknaden av pausunderhållning (i Spanien får du en fotbollsmatch rakt upp och ner och inte ens ett matchprogram finns att köpa). Vi visste att det skulle komma mer.
FC Barcelona är en stolt och stilfull klubb.
Precis som Gaudi vill man göra jobbet vackert, det är kortpassningar på kanterna i stället för långbollar från backlinjen. Och precis som Gaudi har man aldrig dragit sig för att hämta inspiration utifrån.
De två gånger Barcelona vunnit Champions League (Real har nio titlar…) har tränaren varit holländsk. Johan Cruyff ledde ”El Dream Team” till den första segern på Wembley 1992, men han skapade också La Cantera (”stenbrottet”). Ungdomsakademin där allt handlar om bollkontroll har fostrat A-lagsspelare som Xavi, Carles Puyol och Andrés Iniesta.
– Vi är alla barn av Stilen. Vi är triangelns söner. Så spelar vi här: i varje situation har den bollförande spelaren inte ett, utan två, passningsalternativ som han bildar en triangel med, sa Xavi till Offside 2007.
Cruyff var även den som gav den egna produkten ”Pep” Guardiola chansen i A-laget. I dag är CL-vinnaren från -92 ansvarig för samma A-lag.
När Barca i tisdags mötte Sjaktar Donetsk i en betydelselös Champions League-match bestod nästan hela startelvan av killar från canteran. Barcelona – the next generation.
På ett ödsligt Camp Nou (bara där kan det verka tomt trots 22 000 åskådare) spelade ungdomarna runt, runt, runt. Men hittade sällan fram. När Sjaktar fick låna bollen satte ukrainarna full fart mot mål, och det gav utdelning. För Barcelona räckte det inte med trianglar för tre poäng, utan det blev bara 2–3 och första förlusten på 20 matcher.
Fast publiken applåderade ändå.
Mot Valencia hann det gå en minut av andra halvlek innan högerbacken Dani Alves gjorde 3–0. Messi mattades, men i stället blev det plats för nästa tonårslöfte.
– BOJAN! BOJAN! vrålade vår bänkgranne när 18-åringen kom in.
Och det var just Bojan som snurrade upp Valenciaförsvaret en sista gång, och hittade Henry som kunde göra sitt tredje mål. 4–0 var helt enligt planerna – på 14 ligamatcher har Barça gjort 44 mål (3,14 i snitt) och bara släppt in nio. Försvaret är faktiskt riktigt bra, och på mitten dominerar Xavi genom att vara precis överallt.
Efter matchen varnade Thierry Henry för att ligan inte var vunnen ännu. Men vid seger mot Real Madrid i morgon, och mot Villarreal nästa helg, kan nog Guardiola snart lägga all kraft på en ny Europatitel.
Till skillnad från Gaudi känns det som att Pep blev färdig med sitt bygge väldigt snabbt.
Ur Smålandsposen den 13 december 2008.