FALKENBERG. På de sex föregående sidorna berättade vi om livet i fotbollens lägsta divisioner.
Men hur är det i den högsta? Hur är det att ha fotbollen som yrke?
En mardröm. Och ett drömliv, säger Matteo Blomqvist-Zampi.
När Matteo Blomqvist-Zampi var liten och satt på Värendsvallens läktare brukade han vända sig om till mamma och fråga ”Tror du att jag är där nere på planen någon gång?”
Matteo skulle få sitt drömyrke. Bli fotbollsspelare i Östers IF.
Men du vaknar upp ur alla drömmar. Matteo gjorde det den 13 juni i fjol. Öster mötte IFK Norrköping i allsvenskan, föll med 0–2. Det var dock inte därför Matteo låste in sig på toaletten på Myresjöhus Arena i en halvtimme efteråt. Utan för att känslorna blivit för starka.
Få visste det då, men detta hade varit hans sista match i tröjan han fantiserat om att bära. Han hade förstått att klubben ville bli av med honom, att man inte trodde på honom. Att drömmen var över.
Elva månader senare. Vi har stämt träff på Falkenbergs idrottsplats, som gömmer sig bakom ett villakvarter. Det rustas för fest. Stora stygga Stockholmslaget Djurgården på besök, åskådarna har börjat droppa in på en halländsk fotbollsarena som knappast håller allsvensk klass. Men nykomlingen hänger med hyfsat.
Matteo Blomqvist-Zampi försöker hitta en ostörd plats att prata, men det är ont om utrymme. Till slut slår vi oss ned på en gräsplätt bakom klubbhuset. Matteo berättar om ett liv där det allra mesta kretsat kring fotbollen.
– Redan när jag var fem tjatade jag på mamma om att få börja spela.
Ingen var förvånad. Matteos mormors far var Stig Svensson, som byggde upp Öster efter grundandet 1930. Hans morfar är ”Acke” Blomqvist, som lyfte laget upp i allsvenskan och ända till det första SM-guldet 1968. I samma lag fanns mormors bror, Tommy Svensson, som senare skulle leda landslaget till VM-brons 1994. Och så vidare.
Matteo började spela med kompisarna i Växjö BK, men att så småningom flytta till Öster var naturligt. Där jobbade han sig tålmodigt uppåt. I oktober 2008, som 18-åring, skrev han på ett A-lagskontrakt. Debuten kom tre dagar senare. Det var inte längre det allsvenska topplaget Öster – utan en match i tredjedivisionen, borta mot Malmö Anadolu på Rosengårds IP. Men det var fortfarande Öster.
– Hur stort som helst.
Nästan ett år senare gjorde han sitt första A-lagsmål, på samma plats. Tre minuter kvar, 1–1, ett kontrollerat skott från straffområdeshörnet. Tre poäng, som bidrog till att Öster tog sig tillbaka till superettan. Och så småningom till allsvenskan.
För Matteo var det stora år. Och kämpiga. Han bröt foten, när han var frisk fick han ofta börja på bänken.
– Jag kände mig ändå uppskattad. Kände att jag bidrog till att Öster är där man är i dag.
Men Matteo är inte där. Han berättar om fjolårssommaren med låg röst. Kämpar med känslorna.
– Jag var inne på sista året på kontraktet, och skulle göra en operation för sportbråck. Då berättade (sportchefen Peter) Kuno (Johansson) att jag var fri att söka mig till en annan klubb. Det kom lite som chock. Jag kände direkt ”det vill jag inte”. Men sedan såg jag till verkligheten, insåg att det var vad de ville. Och att få speltid någon annanstans kanske skulle vara bra för mig.
Först provspelade han i åländska IFK Mariehamn, men fick nej. Sedan gick det väldigt fort med Falkenbergs FF. Matteo skrev på för ett och ett halvt år. I september 2013 gjorde han sin sjätte match i den gula tröjan. FFF slogs till allas förvåning om uppflyttningsplatserna i superettan, mötte Landskrona, behövde vinna. I andra halvlek kastade sig Matteo fram och nickade in 2–0. Hans första mål. Samtidigt sparkade en försvarare honom över benet. Han kände direkt att något var helt fel.
– Korsbandet var av. När jag fick beskedet satte jag mig bara i bilen och åkte hem till Växjö.
Återigen fick han börja rehab-träna. Återigen var han sjukskriven från heltidsjobbet som fotbollsspelare, hänvisad till Försäkringskassan. Planen är comeback i juli, efter VM-uppehållet. Men den här gången tänkte han göra något mer än att vänta.
– Jag tog tillfället i akt, och började plugga till mäklarassistent på 20 procent. Jag vill bli mäklare i framtiden, men den utbildningen är på två–tre år, och jag hinner inte plugga så mycket. Så nu läser jag till mäklarassistent, och jobbar kanske som det ett tag.
Än så länge är 23-åringen fotbollsproffs. I Falkenberg.
– Att få hålla på med det man älskar, och få betalt som ett jobb – jag klagar inte.
Däremot vill han inte nödvändigtvis kalla det ett drömjobb.
– Det kan vara det. Men den kan också vara ett mardrömsjobb. Du har alltid press på dig – som forward ska du göra mål. Du ska vara skadefri, och blir du skadad är det inte så jäkla kul.
Samtidigt är fotbollsspelarens veckoschema sällan fullspäckat. Match en eller två gånger i veckan, annars träning någon timme om dagen. Vad gör de resten av tiden? Fikar?
– Det är svårt att förklara … Vi gör nog inte så mycket. Vi i laget brukar försöka hitta på något, det blir mycket tv-spel. Och jo, det blir en del fikande också. Men inte som det var i Öster.
Kan det bli för lite att göra, att man blir rastlös?
– Nej, jag tror att vi är ganska nöjda med våra liv.
Matteos lagkamrater traskar förbi, efter matchmötet, ger gliringar för gårdagens mustasch. Sist kommer tränaren Henrik Larsson, en av Sveriges största genom tiderna, en mångmiljonär. Men han hade ingen tanke på att sluta jobba efter spelarkarriären, fotbollen drog fortfarande.
Fotbollen är inte alltid logisk. På elitnivå handlar den om pengar, men fortfarande också om känslor – och om bollar som studsar hit och dit. Jobbutsikterna är oförutsägbara. Det Öster Matteo inte platsade i har degraderats till superettan. Hans Falkenberg är i allsvenskan. Åtminstone tills november. Jag spekulerar i ett höstscenario där Falkenberg möter Öster i det allsvenska kvalet. Matteo är inte road.
– Jag kan inte tänka på det. Det hade varit jobbigt.
När du ser tillbaka – hade det varit bättre att lämna Öster tidigare?
– Kanske. Men viljan fanns inte där. Jag hade inte en tanke på det. Att spela i Öster gav mig ändå mycket, jag fick vara med och vinna division 1 och superettan, och att spela i allsvenskan med Öster var en väldigt stor morot. Och när jag satte mig ner efteråt, och kände att jag inte var Österspelare längre … Det tog väldigt hårt.
Så försvinner även Matteo, han vill vara med laget timmen före match. Vid avspark ser han sammanbiten ut, där han sitter på läktarens träbänk. Ödet är grymt mot honom den här kvällen, Falkenberg spelar samtidigt som Öster. Han har tvingats välja, ser förstås sin nuvarande arbetsgivare. Men tittar nervöst mot anslagstavlan, eller ner på telefonen.
Matteo skrattar lite när gamle Österpolaren Stefan Karlsson – numera högerback i Djurgården – surnar till. Ser allvarlig ut när Falkenberg bränner ett bra läge. I halvtid konstaterar han att Öster leder i Växjö. Här står sig 0–0 till sista minuten. Då är Falkenbergs Godsway Donyoh plötsligt igenom. 1–0. Falkenberg vrålar, Matteo flyger upp med armen i luften. Men det är Donyoh som får springa och krama om Henrik Larsson.
När Matteo var yngre kunde han ibland sitta på bänken och tänka ”jaha, det var kul att vi gjorde mål, men det hade varit roligare om det varit jag”. Nu säger han sig bara bli glad. Och frustrerad.
– Man blir så sugen när man tittar på. Att få spela, tackla, springa, att få vara skadefri … Det är en dröm.
Ur Smålandsposten den 7 juni 2014.