Dag 1:
“Jag saknar mina barn”
VÄXJÖ. Efter 18 år i krigets Somalia tvingades Nimo Abukar Aden till sist att fly undan militanta al-Shabab.
Hon hamnade i Sverige. Resten av familjen i Uganda.
Nu hoppas de på en snar återförening.
– Jag saknar mina barn.
Nimo Abukar Aden, 33, klarar inte att hålla tårarna borta. Hon återkommer alltid dit. Till saknaden efter de fem döttrarna och maken. Hon har försökt att skapa sig ett liv här, i Växjö, i väntan på att de ska komma. Men det är svårt att fokusera. Svårt att få pengarna att räcka, när hon har skickat den månatliga summan till dem som ännu inte kommit hit.
– Här finns inga problem. De finns där.
Här är Växjö, just nu soffan på kooperativet Macken där Nimo praktiserar. Där är Ugandas huvudstad Kampala. Där Nimos familj finns. Hon pratar med dem så ofta det går. De senaste månaderna har samtalen blivit mer optimistiska.
Varje flyktings historia är unik, men samtidigt är Nimos nog ganska typisk.
I 18 år härdade hon ut i Mogadishu. Efter militärdiktaturens fall 1991, och inbördeskrigets utbrott, var Somalias huvudstad aldrig någon ideal plats att starta en familj. Men det gick. Nimo klagade inte.
– Det var ett bra liv.
Nimos far var läkare och veterinär, själv drog hon igång ett litet kafé där hon sålde te och något att äta. Hennes man, Aden Ali, sålde cd-skivor och lite annat. De har fem barn, alla döttrar. Deha, som i dag är 16 år, Sahra, 13, Farhiya, 9, Sofia, 6 och Fadomo, 4.
Det gick att leva ett någorlunda normalt liv i Mogadishu tills 2009. Då fick al-Shabab, den terroriststämplade islamistgruppen som tagit kontrollen över huvudstaden, upp ögonen för Nimo och hennes affärsverksamhet. Hon säger att de anklagade henne för ”spioneri” för motståndarnas, regeringssidans, räkning. Hennes man tvingades också sluta med sin försäljning, men sedan lät al-Shabab honom vara. Med Nimo var det värre. Maken beslutade att hon skulle fly, och sålde huset. Nimo tvingades att ta farväl av döttrarna.
Först tog hon sig över gränsen till Kenya, till huvudstaden Nairobi. Som så många andra somaliska flyktingar fick hon vänta på att ta sig vidare därifrån. Hon fick kontakt med en människosmugglare, men visste inte var hon skulle hamna. Det blev Sverige. Hultsfred, sedan Växjö. I dag bor hon inneboende i en lägenhet i Växjö, arbetar på Macken och studerar svenska. Men det går trögt. Hon väntar mest.
Maken och döttrarna har också flytt Mogadishu nu, till Kampala.
– Det är jättesvårt för dem att leva där. De kan inte jobba, barnen kan inte gå i skolan. De är bara inlåsta hemma.
Nimo var en av dem som drabbades av Migrationsöverdomstolens beslut 2009 och 2010. Familjeåterföreningen blev omöjlig när Sverige inte längre accepterade somaliska pass.
– När jag hade fått mitt permanenta uppehållstillstånd sa min handläggare att jag hade rätt att ansöka om att få hit mina barn också.
Hon ansökte. Och fick avslag. Det fanns inget sätt att bevisa att Nimos barn var verkligen var hennes.
– Det var jättesvårt. När jag kom till Sverige trodde jag att allt skulle bli okej. Det var ett stort välkomnande, jag fick stort hopp. Sedan fick jag reda på det här beslutet, att det inte skulle bli några återföreningar. De ville att jag skulle lämna in ett pass, men godkände inte det från Somalia. Vilket pass skulle jag då lämna in?
– Det har känts hopplöst, jag har känt mig värdelös. Jag har fått bo ensam. Det är mycket stress. Jag saknar mina barn.
I januari i år kom en ny dom från Migrationsöverdomstolen (se artikeln intill). Nu skulle DNA-prover accepteras som bevis för släktskapet. Nimos familj har redan varit på den svenska ambassaden i Kampala och gjort det enkla salivprovet. Nu väntar Nimo på att också få göra ett DNA-test. Nu finns det hopp om att det ska lösa sig. Om att familjen ska kunna bosätta sig i Växjö – var vet inte Nimo – och att döttrarna ska få börja i skolan. Bara de äldsta har kunnat studera tidigare, före flykten från Mogadishu.
– De har förlorat många år, utan att gå i skolan. Nu vill jag att de ska få studera, som barn har rätt till. Som alla andra barn i världen. Jag hoppas de ska integreras med de svenska barnen, få leka med dem.
Vad vill du själv göra i framtiden?
– Du frågar om framtiden, men jag saknar mina barn. Jag klarar inte Svenska för invandrare (SFI) eller någonting, eftersom jag saknar dem.
– Men jag skulle vilja bli läkare, säger Nimo Abukar Aden och skrattar.
Många frågetecken kvar att räta ut
Ett hopplöst läge blev plötsligt hoppfullt för många somalier.
Men Migrationsdomstolen löste långt ifrån alla problem med sin dom i januari.
I dag vet ingen när familjeåterföreningarna kan börja i Sverige.
Den 18 januari i år damp domen ned. En iransk man, som levt hela sitt liv i ett flyktingläger i Irak, fanns numera i Sverige. Han försökte bevisa att hans hustru och dotter verkligen var hans familj, för att de skulle kunna återförenas här. Ett DNA-prov visade att den sexåriga dottern var parets biologiska barn. Migrationsöverdomstolen beslutade sig för att acceptera lägre beviskrav.
Fram tills dess hade ett giltigt pass – godkänt av Sverige – krävts för att bevisa identitet och släktskap. Resultatet av Migrationsöverdomstolens utslag 2009 och 2010. Den lagtolkningen hade framförallt drabbat flyktingar från inbördeskrigets, kaosets och svältens Somalia. På grund av det osäkra läget där godkänner Sverige inte några pass eller handlingar därifrån.
Under 21 år av krig har många somaliska familjer splittrats. Nu skulle de som hamnat i Sverige utan sina anhöriga få en möjlighet att återförenas med dem.
”Lättare för somaliska anhöriga att få uppehållstillstånd i Sverige” var rubriken på Migrationsverkets hemsida, några dagar efter domen.
– (Den) öppnar vissa av de dörrar som Migrationsöverdomstolen stängde med sina domar för två år sedan. Nu kan vi återgå till den mer generösa tolkning som vi gjorde tidigare när det gäller barnfamiljer, sa rättschefen Mikael Ribbenvik till hemsidan, och fortsatte:
– Domen löser många av de problem som somaliska familjer har haft de senaste två åren. Nu kan vi, precis som före domarna 2009, bevilja väldigt många ansökningar från familjer med barn.
I slutet av februari uppgav Per Sandberg, förvaltningschef för Arbete och välfärd i Växjö kommun, att 404 somalier väntades under 2012. I juni säger den senaste beräkningen att maximalt 456 personer (varav 356 barn) kommer. Andra kommuner väntar också på besked. Ingen vet hur många somalier som faktiskt kommer att uppfylla de svenska kraven.
• • •
För begränsningar och krav finns kvar.
– De som omfattas av den här bevislättnaden är kärnfamiljer – mamma, pappa och biologiska barn under 18 år, säger Carl Ingels, enhetschef på Migrationsverket.
– Det första frågetecknet är att i många av de här familjerna finns barn som är uppväxta med familjen, men som inte är biologiska barn. Kanske är det ett avlidet syskons barn. De barnen kommer inte att omfattas av den här bevislättnadsregeln.
– Sedan har vi problemet med 18 år. Är man över 18 år anses man inte längre tillhöra kärnfamiljen. Även om DNA-provet visar att släktskap föreligger visar testet inte åldern. Det finns risk för någon form av godtycke i prövningen. Det kommer att bli ett stort problem.
Ytterligare ett problem är att landets tre migrationsdomstolar (i Malmö, Stockholm och Göteborg) tolkar Migrationsöverdomstolens dom olika. För en månad sedan berättade Dagens eko att ungefär två tredjedelar av överklagandena avslogs i Stockholm. Medan domarna i Malmö valde att återvisa ärendena till Migrationsverket.
– Det hade varit bättre om Migrationsöverdomstolen hade tittat på ett rent Somalia-ärende. I (fallet med den irakiska familjen) hade de bifogat passkopior, vars äkthet domstolen inte ifrågasatte. Det stora problemet för somaliska medborgare är ju att de inte kan få fram några ID-handlingar som svenska myndigheter godkänner, säger Carl Ingels på Migrationsverket.
– Nu är det uppenbarligen så att domstolarna tolkar Migrationsöverdomstolens dom olika. Det är väl bara att hoppas att den tar upp ytterligare ett mål och rätar ut de frågetecken som domstolarna uppenbarligen ser.
Carl Ingels tror att behandlingen av ärendena kommer att dra ut på tiden.
– Det är många människor som kommer att omfattas, så det kommer att bli en stor hantering. Vi har ju en stor grupp somalier som bor i Kenya, ambassaden där räknar med att skicka över 1 000 ärenden i månaden till Sverige. En annan stor inkörsport är ambassaden i (Etiopiens huvudstad) Addis Abeba. Som det ser ut nu kommer de att skicka över ungefär 800 ansökningar i månaden till Sverige. Från ambassaden i Kampala, Uganda, skickar de väl över ungefär 200 ärenden i månaden.
– Om spekulationerna om antalet sökande är korrekta kommer vi att ligga någonstans kring 18 000 i år. Men hittills har vi inte fått några större mängder. Vi räknar med att det börjar komma igång under den närmaste månaden.
Annars lät det tidigare som att det här skulle gå snabbt, att många flyktingar skulle komma till Sverige på en gång?
– Det blir betydligt mer pö om pö än vad som har antytts tidigare, säger Carl Ingels.
Drog ni på Migrationsverket för stora växlar på domen, och antydde att det skulle lösa sig snabbare och enklare än det kommer att göra?
– I vart fall tror jag att många drog för stora slutsatser av våra första yttranden. Det är helt klart att det plötsligt finns en möjlighet för personer som tidigare inte kunde komma ifråga för återförening. Men det är ändå väldigt stora grupper som inte berörs.
Kan man lätta ytterligare på beviskraven för att hjälpa de människorna?
– Det skulle kunna bli en rätt konstig situation, där vilket barn som helst kan hängas på en familj. Jag vet inte riktigt hur vi skulle arbeta då. Men det är inget snack om att de här personerna har en svår situation.
– Jag kan tänka mig att det kommer att bli en hel del svåra beslut. Domstolarna kommer nog att få en hel del att göra i höst, säger Carl Ingels.
• • •
Och om allt löser sig, om de anhöriga i Afrika får sitt uppehållstillstånd, återstår fortfarande resan. Där kan Röda korset hjälpa till. Förhoppningsvis.
– Vi har ett resestödsprogram, som vänder sig till familjer som har splittrats i krig och är skyddsbehövande. Inom det programmet bekostar vi resan, bokar den och möter även upp på transit- och ankomstorten. De som utnyttjar det får betala en egenavgift för en vuxen på 8 000 kronor, berättar Anki Carlsson, migrationsrådgivare på svenska Röda korset.
– Ett normalt år brukar det vara runt 700 resor totalt. Men de senaste åren har det varit i princip stopp från Somalia. 2011 hade vi 140 resor, mest afghaner. Hittills i år har det varit 180.
Men med de nya reglerna för Somalia måste det bli fler?
– Vi hade väntat oss att det skulle öka, men hittills ser det inte ut så. Kanske blir det nästa år. Det verkar inte som domen har slagit igenom ännu.
Har ni råd med en sådan ökning?
– Vi har också begränsade resurser, och om det ökar i den omfattning som prognoserna säger kommer vi inte att klara av det. Vi försöker ha en beredskap, men kan få svårt att täcka behovet. Vi hoppas att fler tar sitt ansvar, till exempel att staten skjuter till pengar, säger Anki Carlsson.
• • •
På Växjö kommun väntar Per Sandberg på besked.
– Vi vet inte när somalierna kommer, eller hur många som kommer. Det är ju urusla planeringsförutsättningar, säger Per Sandberg.
– Ibland hör man att det kommer någon innan sommaren, sedan var våren 2013 aktuellt. Sedan var det om sex veckor. Ingen verkar veta.
Vem borde veta?
– Migrationsverket. Men de famlar också. Det är ingen som kan svara exakt på när det här sätter igång. Vi måste ju ha någon form av planeringsförutsättningar. Vi kan ju inte sätta igång en organisation innan någon kommit hit, säger Per Sandberg.
“Man kan inte avvakta hur länge som helst”
En ny lag om anhöriginvandring var på gång, men Migrationsöverdomstolens dom i januari avbröt arbetet.
Flera partier vill att det återupptas snarast.
Migrationsminister Tobias Billström (M) väljer att avvakta.
Domen var ett glädjebesked för många. I januari godkände Migrationsöverdomstolen DNA-prover som bevisning när somalier ville bevisa släktskap med familjemedlemmar som blivit kvar i Afrika. Men det gäller bara biologiska släktingar. En förälder som kan visa att ett barn är sitt, och vice versa.
Maria Ferm är migrationspolitisk talesperson för Miljöpartiet. Oppositionspartiet som i fjol slöt en migrationspolitisk överenskommelse med regeringen. I den sas att en lagändring skulle utarbetas, för att lösa somaliernas situation.
Sedan kom Migrationsöverdomstolens utslag, och arbetet las ned. Trots att många somalier inte hjälps av den. Till exempel makar utan barn och adopterade barn.
– De har också rätt att återförenas i Sverige, men det blir ingen förändring alls för dem nu. Det är fantastiskt att så många kan återförenas redan nu, men problematiken måste lösas för alla. Annars riskerar vi ny familjesplittring. En familj har kanske två biologiska barn och ett adopterat barn – ska de då låta det tredje barnet vänta kvar? Det blir helt orimliga konsekvenser, säger Maria Ferm.
– Vi vill absolut se en lagändring, och vi driver det här mot regeringen. I vår överenskommelse står det att vi ska lösa problematiken med att fastställa identiteten i familjeåterföreningsfall. Vi anser inte att hela problematiken är löst, men vi står ganska långt ifrån regeringen där. Vi har inte satt något tydligt datum, men det är en del som måste genomföras.
Även Vänsterpartiets migrationspolitiska talesperson, Christina Höj Larsen, efterlyser en lagändring.
– Efter överenskommelsen mellan de borgerliga och Miljöpartiet reste man runt i landet, till de somaliska föreningarna, och lovade ett lagförslag som skulle träda i kraft den 1 juli. När sedan domen från Migrationsöverdomstolen kom la de allt annat på is. De svek löftet de hade gett.
– Under tiden man väntar fyller också barn 18 år, och det är väldigt allvarligt att familjerna förlorar rätten till varandra på grund av den här senfärdigheten.
Vad tycker ni att man ska göra i stället?
– Jag tror att man måste ha ett lagförslag som är brett och tydligt. Hur ser vi på familjeåterförening, också för dem som inte har blodsband? Rätten till familj är inte bara den genom blod. Vi tycker också det är orimligt att den här 18-årsgränsen kapar rätten till familj.
Men hur ska det här bevisas?
– Problemet är att man ska styrka sin identitet just när det gäller anhöriginvandringen. Det ska jag inte när du som individ söker asyl, då räcker det att jag gör min identitet sannolik. Det måste rättas till, det måste vara samma nivå på beviskraven.
Är det inte risk för missbruk då?
– Det vore ett märkligt sätt att se på rätten till asyl, och rätten till familj. Är det bättre att fullständigt neka människor rätten till familj? Det är en viktig mänsklig rättighet. Nu är det alldeles för många som inte får återförenas.
Emma Henriksson, familjepolitisk talesperson för Kristdemokraterna, säger att det regeringspartiet är ”berett att ta till förändrad lagstiftning om det krävs”. Men hoppas först att Migrationsöverdomstolen ska ta upp ett ärende som gäller icke-biologiska barn från Somalia. Det är dock inte aktuellt, säger Eva Blomqvist, informatör på Kammarrätten i Stockholm (där Migrationsöverdomstolen finns):
– Lagstiftningen är tydlig där i dag: du måste visa på släktskap, antingen genom att visa papper eller genom ett DNA-test.
Migrationsminister Tobias Billström (M) säger till Smålandsposten:
– Genom domen som kom i Migrationsöverdomstolen så har de här frågorna lösts på ett sätt som i princip motsvarar en lagstiftningslösning. Regeringen följer nu den fortsatta utvecklingen. Vad gäller uppehållstillstånd för dem som inte kan påvisa släktskap genom en DNA-utredning tycker jag det är viktigt att klargöra att det i första hand är rättsutvecklingen som ska klargöra den frågan. Det är möjligt att lagstiftningen sedan kan behöva kompletteras eller justeras, beroende på utvecklingen i praxis.
På Röda korset tycker man inte att det räcker.
– Regeringen säger att den följer rättsutvecklingen, men den har inte löst frågan. Man kan inte avvakta hur länge som helst. Det behövs en politisk vilja att förbättra situationen, säger migrationsrådgivaren Anki Carlsson.
Dag 2:
Mardrömmarnas teater
När det väl hade börjat rasa slutade det aldrig.
Men efter 21 år av inbördeskrig, terror och svält kanske Somalia anar ett svagt ljus i tunneln. Även om vägen dit, till freden, är lång och farofylld.
– Om vår teater lever så lever vi.
Den 19 mars var en glädjens dag i Mogadishu. Efter att ha varit stängd i 20 år återinvigdes Nationalteatern i Somalias huvudstad. Sångaren Said Daud Ali sa till nyhetsbyrån Reuters:
– Vi är så lyckliga att vi åter kan sjunga där inne.
Inomhus, men utan tak. Med kulhål i väggarna. Ändå var invigningen ännu ett bevis för att Mogadishu var på väg mot en slags normalitet. För allt är relativt. 300 meter därifrån besköt en återstående al-Shabab-enklav fortfarande presidentpalatset med granateld. De fredsbevarande trupperna från Afrikanska unionen besvarade elden. Militanta, islamistiska al-Shabab var på väg att drivas ur Mogadishu.
Därför hade hundratals stadsbor vågat sig till teatern (där al-Shabab förbjudit föreställningar). Nu fick de församlade höra president Sheikh Sharif tala:
– Vi måste delta i ett nytt Somalia, reparera vårt hus, skaka hand och förena oss. Vi måste koncentrera oss på fred, utbildning och framsteg. Låt oss glömma det dåliga vi har upplevt.
• • •
”Somalia har sjunkit så djupt ner i misären att det är för generöst att kalla det en misslyckad stat,” skrev Nick Wadhams i Time Magazine 2008.
Antalet dödsoffer i inbördeskriget kan vara upp mot en miljon. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR var 1,4 miljoner somalier på flykt inom landet 2011. Utanför Somalias gränser fanns 2,2 miljoner flyktingar.
Hur kunde ett land falla samman så fullständigt?
Det började med att en annan långdragen konflikt – Kalla kriget – slutade. Då sattes Somalia i brand.
Fram till 1991 hade det annars varit ett ganska ”normalt” afrikanskt land. En nomad- och handelsdominerad region enades till två kolonier under slutet av 1800-talet. Efter självständigheten 1960 blev Brittiska och Italienska Somaliland republiken Somalia. Södern kom att dominera såväl parlamentet som armén. 1969 tog en grupp militärer makten, ledda av Siyad Barré. Under 22 år styrde han landet hårt, med hjälp utifrån. Först från Sovjetunionen, sedan USA.
Men när kampen mellan Öst och Väst var över, förlorade amerikanerna också intresset för den somaliske diktatorn. Klanstrider drev honom till slut på flykt 1991. Uppror pågick redan runt om i landet. I huvudstaden Mogadishu utropades en ny regering, bara för att snart urarta i våldsamma interna strider. Staden lades i ruiner. Svält bröt ut, men det dröjde innan FN beslutade att skicka trupper för att möjliggöra hjälpsändningar. Amerikanska styrkor kom, förlorade slaget om Mogadishu och återvände snabbt hemåt. De sista FN-styrkorna lämnade Somalia 1995. Kvar blev krigsherrarna och miliserna.
– Det har varit en kamp om en väldigt liten kaka i staten. En kamp om urban mark, hamnar och bra jordbruksmark, säger Mats Utas, forskare vid Nordafrikanska institutet i Uppsala.
– Det fick extrema effekter när stödet till en liten politisk elit bara försvann. Därför ramlade Somalia sönder, precis som många andra stater i slutet av Kalla kriget.
Ändå tycks situationen i Somalia ha blivit mycket värre än i de andra länderna?
– Det har blivit både väldigt mycket värre, och mindre allvarligt. Jag har jobbat i Sierra Leone och Liberia också. Där förstördes all ekonomisk struktur, och all infrastruktur, snabbt under inbördeskrigen. Det gjorde att det fanns väldigt lite resurser. I Somalia har man en ekonomisk struktur som har klarat sig ganska bra, som kanske till och med vunnit på den här konflikten. Boskapshandeln är i stort sett intakt.
– Klansystemet gör att du inte går in i något slags anarkiskt tillstånd, du har till exempel fortfarande en valuta som fungerar utan en centralbank. Det har skapat mindre lidande. Samtidigt har det varit en bas för att konflikten kunnat fortgå. Det har funnits en ekonomi för det.
Torkan och svälten har kommit i omgångar. Som i fjol. Mogadishu må ha framstått som ett sönderskjutet, post-apokalyptiskt kaos, ofta kallad världens farligaste stad. Ändå flydde många somalier dit när nöden på landsbygden blev för svår 2011.
– I många år har det varit väldigt svårt att få fram internationellt bistånd till södra och centrala Somalia. Men biståndet har fortsatt, med ganska stora risker. Under svältkatastrofen i fjol var det jättesvårt att få ut hjälp till behövande, säger Mats Utas.
I norra Somalia har två självständiga stater bildats: Somaliland (1992) och Puntland (1998).
– Somaliland vill verkligen vara självständigt, medan Puntland är lite mer ambivalent. Somaliland är ganska stabilt, och har en gryende ekonomi. Eftersom det inte är erkänt som ett land är det svårt att få bistånd, men det verkar gå rätt bra ändå.
• • •
”Bra” har det inte gått i resten av Somalia.
Efter ett decennium av strider samlades 900 somaliska delegater till en fredskonferens i grannlandet Djibouti år 2000. En regering valdes, och fick stöd av både FN och USA. Men miliserna i Mogadishu gav sig inte. En ny fredskonferens hölls, en ny övergångsregering valdes, striderna fortsatte. Så småningom framför allt mellan krigsherrarna och det förbund av islamiska sharia-domstolar som bildats i Mogadishu.
USA stöttade krigsherre-koalitionen. Detta eftersom domstolarna ansågs vara kontrollerade av terrornätverket al-Qaida, skriver forskaren Peter Haldén i en rapport från 2008. Dessutom blandade sig grannländerna Etiopien och Eritrea i konflikten. Eritrea stödde de islamiska domstolarna, Etiopien var rädda för dem. 2007 gick etiopiska trupper in i södra Somalia, understödda av USA.
– Domstolarna kom till för att skydda folk. De växte sig starka på lokal nivå, och hade kontroll över en stor del av landet. Men de rimmade illa med både Etiopiens och västvärldens politik. Domstolarna var inte felfria på något vis, men de hade kunnat skapa en stabilitet i landet. Det hade blivit en muslimsk stat, utan att den hade behövt bli så extrem, säger Mats Utas.
– I stället drevs många somalier iväg, från en mer moderat muslimsk syn till just den extrema. Det var då al-Shabab blev starkt. Många såg det som den enda enande kraften.
Löst organiserade al-Shabab hade växt fram ur de islamiska domstolarna, och tog kontrollen över stora delar av Mogadishu samt södra Somalia.
– Det är svårt att säga hur mycket kontakt al-Shabab har med al-Qaida. Jag tror att det är ganska begränsat, att det är mycket propaganda från Somalias interimsregering, säger Mats Utas.
De senaste åren har al-Shabab åter drivits undan, av trupper från Afrikanska unionen och den somaliska övergångsregeringen, som numera leds av Sheikh Sharif Sheikh Ahmed.
– Han har gått från att vara för radikal till att vara en ”moderat islamist”. Då har han blivit okej för västvärlden att stödja. Bakom honom finns en blandning av folk.
Hur är läget i Somalia i dag?
– Runt Mogadishu har interimsregeringen och AU:s fredstrupper rätt bra kontroll. Det sker fortfarande attacker, men enligt flera bedömare är Mogadishu säkrare än det har varit på mycket länge. Runt om i landet har al-Shabab fortfarande ett rätt så bra grepp, även om de är försvagade, säger Mats Utas.
– Folk börjar verkligen tro att al-Shabab ska ramla ihop, och att det ska komma något nytt. Interimsregeringen börjar bli viktig. Det är lite lätt positivt.
• • •
Den 4 april, två veckor efter att nationalteatern i Mogadishu återinvigts, var det premiärminister Adiweli Mohamed Alis tur att tala. Somali TV:s ettårsdag firades. Plötsligt detonerade en sprängladdning.
– Jag såg söndersprängda kroppar. Det var ofattbart, sa ett vittne till BBC.
En kvinnlig självmordsbombare – beskriven som väldigt ung – tros ha legat bakom. Tio personer dödades. al-Shabab tog på sig skulden.
– Det var en döende hästs sista andetag, sa den oskadde premiärministern efteråt.
Kanske har han rätt. Jöran Bjällerstedt, ambassadör och sektionschef för fredsprocessen i Somalia, instämde i den optimistiska framtidssynen när Smålandspostens medarbetare Abdi-Noor Mohamed träffade honom i Nairobi.
– Efter att al-Shabab besegrats i Mogadishu är staden relativt fredlig. Många människor som har flytt kriget håller nu på att återvända till sina hem.
En vägkarta för fred fastställdes i februari, i Puntlands huvudstad Garowe. I augusti är det tänkt att en ny regering ska ersätta Somalias övergångsstyre.
– Alla har en optimistisk bild av planen. Förhoppningsvis klarar somalierna det den här gången, säger Jöran Bjällerstedt.
Ur Smålandsposten den 14–15 juni 2012.