– Det är ju inte som det var förr …
En kylig januarisöndag är det finaldags i Glimstedt Open, i Strandbjörkshallen. Gnället dröjer inte länge.
På cafeteria-tv:n rullar Grand Slam-turneringen Australian Open. Serbiske världsettan Novak Djokovic kämpar mot Stanislas Wawrinka, Schweiz. Vi är många här inne som minns hur det såg ut för 25 år sedan, när Mats Wilander tog hem Australien-finalen. Inledningen på ett osannolikt svenskt 1988 – Växjö TS:aren vann ytterligare två av årets Grand Slams, Stefan Edberg den tredje. I september blev Wilander världsetta. Att Sverige förlorade Davis Cup-finalen mot Västtyskland var en skräll. I Australian Open året därpå var 16 av huvudturneringens 128 herrspelare svenskar.
Sedan blev det tunnare.
Och tunnare.
Och tunnare.
Och så fick Robin Söderling körtelfeber, och sedan fanns det ingenting kvar.
Ett kvarts sekel senare får de svenska herrarna inte ens kvala till Australian Open. I stället gör två av landets främsta upp i Växjö.
Som nioåring ansågs Patrik Rosenholm alldeles för klumpig och långsam för spel i Stockholmsklubben Salk. Nu är 25-åringen Sverigeetta. Med sin 372:a-plats på världsrankingen. Prestigemötet med Markus Eriksson är lika jämnt som spelarnas humör är ojämnt. Det är andra raka helgen de spelar final på inhemska vintertouren. Markus Eriksson vann i Uppsala, här har Patrik Rosenholm marginalerna med sig.
Vissa åskådare tycks ägna nästan lika stor uppmärksamhet åt Djokovic–Wawrinka. Men Sveriges nytillträdde förbundskapten fokuserar på finalen framför sig. Fredrik Rosengren leder tennisförbundets nya satsning, ska resa runt med hungriga framtidsspelare. Träna dem, coacha dem, utveckla dem. Försöka. De första två veckorna säger alla att de kört stenhårt. Inte ”Fidde”, för honom har det varit normalt.
Patrik Rosenholm avslutar med två serveess och belönas med en prischeck på 7 000 kronor. Växjöveckan är över, dags att checka ut från fyrbäddsrummet på hotellet. Några ska vidare till engelska Preston, för en Futures-turnering. Den tredje och lägsta internationella nivån. Sedan väntar fyra veckor med träning och tävlingar i Turkiet. Fortfarande är Patrik Rosenholms slutmål – topp 50 på världsrankingen – några ljusår bort. Tiden håller på att rinna ut. Ändå trivs han med tennislivet.
– Det är underbart att förbundet ställer upp med den här satsningen, att vi får kuska runt och träna som fasiken.
– Om man tittar på vilka spelare Fidde har jobbat med, och sedan på oss … Det är annorlunda för honom, men jag tycker att han gör det fenomenalt bra. Han ställer krav på jobbet du lägger ner – om du sätter bollen eller inte är nästan sekundärt, så länge du väljer rätt slag och kämpar.
• • •
I somras, i Båstad, intervjuades Fredrik Rosengren av Helsingborgs Dagblad.
– Jag hade älskat att åka runt med våra fyra, fem mest lovande i ett team och få se de träna och utvecklas tillsammans. Men jag är för gammal och orkar inte vara ute i en buss på vägarna 40 veckor om året, för det är det som krävs för att nå framgång, sa han då.
Ett halvår senare sätter vi oss och pratar om 53-åringens nya kaptensjobb. Om hur han ska ut på vägarna. HD-intervjun var inte första gången Fidde tjatade om en sådan satsning, inspirerad av liknande upplägg på 80- och 90-talen. I höstas tog han åter upp det med förbundet.
– Men om vi genomför det, tar du jobbet då? svarade man nu.
– Det tror jag inte, sa Fidde.
– Men sedan fick jag en konkret förfrågan. Då tänkte jag att det skulle vara fegt om någon annan fick ta jobbet. Jag låg och funderade fram och tillbaka, kom fram till att jag åtminstone fick testa. Orkar jag inte så orkar jag inte.
– Du vet, jag har rest i 20 år, 230 dagar om året. Ensamheten på hotellrummen blir brutal. På kvällarna är du helt slut, du ligger bara på sängen i kalsongerna och zappar på tv:n. Men nu har jag varit hemma i några år. Suget är tillbaka.
5–7 april väntar Ukraina i Davis Cup. Sverige huserar numera på den näst högsta nivån. Ukraina är alls ingen tennisbjässe, men har sju spelare före Patrik Rosenholm på rankingen. Fidde poängterar att Davis Cup inte är huvudmålet, viktigast är det (mycket) långsiktiga arbetet. Det dagliga arbetet.
– Det handlar om att den här gruppen ska få ihop pusslet, så att killarna kan ta sig ur det här jävla Futures-träsket. Det är tennisens absoluta bakgård. Det finns inga domare, det fuskas, det är brutalt. Det är hål på sockorna.
– Men det handlar också om att ge en signal till tennis-Sverige: att vi kan ta hand om de som bli seniorer. För juniorerna är det skyddad verkstad, de får hjälp av alla. Men vad händer sedan? De här killarna har inte miljoner på banken för att anställa egna tränare.
Vad har du för tidsramar?
–Vi får inte ha för bråttom. Det viktigaste är att komma in i en vardagslunk, att killarna vet hur de ska jobba som yrkesmän. Men om inte en jäkel rört sig på rankingen på ett år, då ska jag inte fortsätta. Då har mitt koncept inte funkat.
Han har valt ut de nio deltagande spelarna själv. Ratat några.
– På samlingarna poängterar jag att det inte är någon mening med att komma hit och köra hårt i en vecka eller två, om de sedan åker hem och inte tränar, äter och sover bra. De får inte vara några ögontjänare.
Tror du att alla fixar det?
– Jag tror att folk kommer att droppa av. Eller så droppar jag av dem. Mig lurar de inte. Vi har inte råd att lalla bort någonting. De måste leva för sin tennis, alla beslut de tar måste gynna tennisen.
• • •
Tränaren Fredrik Rosengren fortsätter att prata träning och inställning. Spelaren Fredrik Rosengren hade knappast orkat lyssna.
– Min egen tenniskarriär är inte mycket att skryta med.
Fidde växte upp ”en andraserve” från Strandbjörkshallen. Vallfärdade varje dag till Växjöidrottens Mekka, kunde sitta och titta på korp- handboll en hel tisdagskväll. Testa- de själv de flesta idrotter. Egentligen var kanske ishockeyn och handbollen roligast, men tennisen gick bäst. Som 16-åring flyttade han till Stockholm, för att träna för Percy Rosberg. Då, på 70-talet, struntade många tennisspelare i gymnasiet, satsade allt på att bli en ny Björn Borg.
– Men man var inte så upplyst om hur hårt man skulle jobba, vi hade mest roligt.
Dessutom började handleden att strula. I tre år låg racketen på hyllan. När han äntligen var hel åkte Fidde ner till södra Tyskland, där dåvarande flickvännen jobbade som au pair. Han skulle stanna i två månader, men blev kvar i sex år. Började spela en del igen, men byggde framförallt upp en egen tennisskola.
– Jag jobbade som ett svin. Jag var på banan tio timmar om dagen – åtta timmar var jobb, två timmar egen träning. Varenda dag. Sedan åkte jag hem och strängade racketar, för jag hade en shop också.
– Mats hade vunnit i Paris (1982), det var lätt att vara svensk tennistränare då. Det var en lärorik tid, men samtidigt tuff. När min mamma blev sjuk, och dog tidigt, bestämde jag mig för att flytta hem.
I Växjö började han läsa på Komvux och hjälpa till i Växjö TS. Kompisen och ATP-proffset Janne Gunnarsson bad också om tränarassistans. Inför Australian Open 1989 körde de tufft hela vintern. Den goda fysiken betalade sig i Melbourne-hettan. En oseedad Janne Gunnarsson gick till semifinal.
Fidde fortsatte så småningom med en ung Växjö TS-talang – Jonas Björkman. 1997 var han världsfyra. Med Magnus Norman fick Fidde uppleva Franska öppna-finalen. Kroaten Mario Ancic var också topp tio, innan körtelfebern satte stopp. Samma sak med Robin Söderling.
– Jag hade turen att få jobba rätt många år med varje spelare. Jag engagerar mig mycket känslomässigt i dem. Samtidigt är det mitt jobb att säga sanningar till en person jag tycker väldigt mycket om. Jag kan inte mesa, säger Fidde.
Vad tror du själv gör dig till en bra tränare?
– Jag vet att jag går över lik för att mina spelare ska få det så bra som möjligt. Jag skulle aldrig sätta mig själv eller familjen – och det är kanske inget jag är stolt över – i första rummet. Utan det handlar om att ge den här individen möjlighet att förverkliga sina drömmar.
Du återkommer ständigt till det hårda arbetet, men när du själv spelade verkar det ha varit tvärtom. Hur hänger det ihop?
– Jag var nog lite för lat för att lägga ned det fysiska arbetet. Däremot har jag ett väldigt driv att lyckas som tränare. På ett sätt gillar jag kanske att synas. Det är en härlig känsla när du får beröm av en spelare.
Var det en anledning till att du tog det här jobbet – att du kan bli den store hjälten, han som lyfter svensk tennis?
– Nej, det tänker jag inte så mycket på. Även om jag tror att jag kan göra det.
• • •
– Det här är helt rätt.
En kylig marslördag parkerar självaste Mats Wilander hyrbilen utanför Strandbjörkshallen. Solbrännan är från Kalifornien, han är på blixtvisit hemmavid för att köra tennisskolan Wilander on Wheels. Den förre DC-kaptenen (2003–09) tror på Fredrik Rosengren. På det nya träningsupplägget.
– En spelare blir inte världsstjärna av sig själv, du måste ha hjälp av kompisarna. Så jag tror på att få ihop de som är sugna. Sedan får man se vem som klarar fyra veckor i Turkiet – att gå upp tidigt, träna fem timmar om dagen och bara snacka tennis.
– Fidde är helt rätt för jobbet. Han har engagemanget och entusiasmen. Du måste kunna lära känna killarna, alla är individuella. Toni Nadal är världens bäste tränare – till Rafael Nadal. Inte till de här killarna, säger Mats Wilander.
Även Jonas Björkman är positiv till satsningen.
–Det här är det bästa som hänt svensk tennis på … tolv år. Att Fidde får jobba med de här killarna, för att få dem att förstå vad som krävs. Där har vi haft enorma brister, efter framgångsvågen när allt bara flöt på. Vi blev nog lite bekväma.
Fidde har sedan 2008 varit övergripande ansvarig i sitt kära Växjö TS.
– 1990–94 var jag väl den förste heltidsanställde tränaren här. I dag har varje klubb hur många anställda tränare som helst. Men svensk tennis har inte precis blivit bättre av det …
– Heltidsanställda tränare är inte lika med att folk blir bra i tennis. I stället har våra världsstjärnor ofta tränats av intresserade människor som åkt ned efter jobbet, som lagt ned sin själ. De senaste åren har det kanske gått lite inflation i tennistränarjobbet. Vem som helst kan bli det, utan att ha varken erfarenheten eller den riktiga glöden.
Du har väl fått frågan tusen gånger tidigare, men vad mer är det som gått snett i svensk herrtennis?
– Säkert en kombination av många grejer. Samhället är nog en bit. På många håll har vi det jävligt bra i dag. Men vi har också varit godtrogna, slagit oss för bröstet och tyckt att vi har varit bra i tennis. Och när det börjat gå sämre de senaste tio, 15 åren har folk försökt sko sig på det. Många privata intressenter har kommit in. Det har blivit mycket pappas plånbok, varje träningstimme är betald och då hittar vi inte ungarna som är dedikerade.
– Jag tror att mycket beror på att ungdomsidrotten har blivit för seriös, för tidigt. Vi glömmer bort att P12-fotboll eller P14-ishockey är ett fritidsintresse. I dag ska det vara barmarks- och fysträning, i stället för att man leker fram idrotten. Likadant inom tennisen. Och idrotterna hjälps inte åt – du kan faktiskt spela en fotbollsmatch på förmiddagen och en handbollsmatch på eftermiddagen. Det gör mig riktigt upprörd när du inte får vara med i andra sporter.
Samtidigt tycks utvecklingen gå just ditåt …
– Jag vet att jag får mycket kritik när jag säger så här. Många tror att ungarna måste spela 16 timmar tennis i veckan – i helvete heller! Det handlar om hur dedikerad man är, om kvalitet i stället för kvantitet. Vad är det för mening om inte glädjen finns?
• • •
I måndags, i Malmö, sammanfattade Fredrik Rosengren sina tre första månader på jobbet. Turkietlägret var hans första besök i ”träsket”. Resultaten? Någon enstaka kvartsfinal.
– Det har varit rätt omtumlande. Jag har lärt mig mycket av att se det här gänget på Futures-nivån. Man ser en ganska stor frustation hos spelarna där – inte bara de svenska. Har du inte kommit längre när du är mellan 22 och 25 är det klart att osäkerheten infinner sig. De vet inte om de kommer att bli bättre, om de kommer att tjäna några pengar. Och det här är kanske det enda de kan.
– Jag hade ingen aning om hur bra mina grabbar var i förhållande till motståndarna. Men jag blev varse att vi inte räcker till. När det drog ihop sig var det ingen som stack ut. Det enda jag hade förväntat mig var att de skulle jobba efter normerna jag satt upp. Vissa klarade det bättre än andra.
Någon som har droppat av ännu?
– Nej, men jag har sagt många sanningar till många av dem. Det är jobbigt, det är goa killar, men jag måste försöka förmedla det jag sett under 25 år. Det har jag väl lyckats sådär med. Jag tycker fortfarande att jag får vara lite polis. Det är inte självklart att gå till gymmet. De tycker kanske att jag är galen, men det skiter jag i. Jag har inte jobbet för att bli populär.
I Dnepropetrovsk representeras Sverige av Christian Lindell (540:e på rankingen), Markus Eriksson (649), och Isak Arvidsson (679), samt dubbelspecialisterna Robert Lindstedt och Johan Brunström. Patrik Rosenholm har varit sjuk. Ukrainas Alexander Dolgopolov är 22:a i världen.
– Det går inte att spela division 5 ena dagen och Champions League nästa. Våra spelare och Ukrainas är planeter ifrån varandra. Jag kan bara försöka förbereda mina killar på vad som väntar, och kräva att de säljer sig så dyrt de kan. Vi har ett dubbelpar i världsklass, men att tro att vi ska vinna några singlar … Det finns knappt på kartan.
– Men det betyder inte att jag inte tycker det ska bli skitkul!
Du har inte tröttnat på vägarna ännu?
– Nej, och därför blir man frustrerad ibland. Om jag är beredd att ta jobbet tycker man att ungtupparna också borde vara det.
Ur Smålandsposten den 30 mars 2013.